TRADISJONER PÅ SPILL // DEL II // MELLOM SLÅTTER OG PIANISME // FOLKEMUSIKK OG KUNSTMUSIKK
Mellom slåtter og pianisme
Folkemusikk og kunstmusikk
Med romantikkens vekt på fantasi og inderlighet, fulgte interessen for det 'naturlige' og 'folkelige'. Den første som brukte begrepet 'folkesanger', var Johann Gottfried von Herder, som beskrev ’folkepoesien’ som noe fundamentalt annerledes enn ’kunstpoesien’ (Herder, 1773, s. 31). Men før dette var det ingen spelemenn eller sangere som kalte sin musikk for ’folkemusikk’, ofte omtalte de ikke engang låtene de brukte i arbeid og seremonier som 'musikk' (Ling, 1989, s. 3).
Att avgränsa ’folkmusik’ som en isolerad genre är svårt för att inte säga omöjligt: melodier, instrument, som har fått epitet ’folkmusik’ återfinns också i konstmusik, i jazz, pop, rock, muzak. Isoleringen av en musikalisk genre är således ett slags amputation eftersom olika musikslag griper in i varandra på skilda sätt. ... Arbetsrop, böndernas danser och visor var allmänt kända också bland musiker, intellektuella och de samhällsklasser som levde i helt andra musikmiljöer. Redan på 1400-tallet smög sig också olika bondvisor in i den flerstämmiga konstmusiken (Ling, 1989, s. 1-3).
Ideen om musikk som kunst utviklet seg fra renessansen i Europa, til det vi kjenner som den vestlige klassiske musikken. Ettersom den stadig har lånt fra folkemusikken, har de to tradisjonene alltid hatt en viss sammenfletting.
Djupt vid roten finns det ingen väsentlig skillnad mellan folkmusik och konstmusik; de är olika blomster från samme stam som växt upp för att tjäna liknande syfte, även om de är avsedda för olika bord. Ursprungligen är de framsprugna från samma del av det mänskliga sinnelaget; deras återskillnad har att göra med historien och med social och kulturell skiktning (Lloyd, 1967, sitert i Ling, 1989, s. 1).
Folkemusikk har vokst fram gjennom «den muntlige overføringens prosess» (Blom, 1993, s. 13). Cecil Sharp beskrev folkemusikk ut i fra tre kriterier: kontinuitet, variasjon og seleksjon (Sharp, 1907). Kontinuitet knytter nåtid til fortid; variasjon springer ut av den enkeltes eller gruppens kreative impuls; og seleksjon handler om at det kollektivt gjøres utvalg, som bestemmer de formene musikken skal fortsette i (Blom, 1993, s. 13).
I folkemusikk holdes gammelt materiale i hevd gjennom den gradvise omformingen som muntlig overlevering i generasjoner gir, med improviserende og varierende praksiser. Den vestlige klassiske musikken, eller kunstmusikken, sprang også ut fra improviserende og varierende praksiser, men ble gradvis mer orientert rundt notasjon. I folkemusikkens muntlige overføring traderer utøveren. Kunstmusikken dreier seg om musikkverk skrevet av komponister, som tolkes av utøvere i fremføringen (mer om dette i Å tolke og å tradere).
Slåttemusikk er folkemusikk som spilles mest på hardingfele, etter at dette instrumentet utbredte seg i Sør-Norge fra 1700-tallet, og brukes også om spill på vanlig fele, vokalt og på eldre instrumenter som munnharpe.
I gammalnorsk er ordet slått berre kjent i genitivsforma sláttar frå den gamalnorske bibelsoga Stjórn: tók hann hørpu sina ok drap strengi til sláttar. Ordet kjem frå gn. vb. slá i tydinga: slå for å få fram tonar, t.d. slá fidlu, slá hørpu, og må utan tvil frå først av ha vore nytta om musikkstykke spela på klunkeinstrument (Bjørndal og Alver, 1966, s. 105).
Gjennom kunstmusikken ble mitt instrument utviklet; flygelet. Tradisjoner på spill handler om musikalske møter mellom slåttemusikk og klavermusikk, i mitt spill.