Om att hacka skolan
Jag har alltid haft ganska lätt för skola[1]. Inte för att jag är ett geni, eller super-duper-mega-smart eller så. Verkligen inte. Men jag tror att jag har en kombination av logiskt tänkande och socialförmåga som har gjort att jag ”bara har förstått” en uppgift, jag har lättare kunnat se vad läraren förväntar sig av mig i situationen. Såklart har ju mitt sätt att tänka, i vissa fall, också lyckligtvis stämt överens med mina lärare. Dock har mina åsikter om vad som är intressant eller ”viktigt” att lära sig kanske inte alltid har gjort det.
Ett exempel: på historian i gymnasiet minns jag att vi skulle gå igenom skotten i Sarajevo. Jag minns att jag ganska snabbt slog upp den sidan i historeboken och läste den snabbare än vad min lärare gick igenom allt, för hon hade ju tänkt lägga hela lektion på det, men det var ju bara några sidor i boken. Resten av lektionen alternerade jag mellan att lyssna på min lärare och att läsa om Hitlers frammarsch i Ryssland eller slaget vid Waterloo.
Jag lyckades göra tillräckligt av vad som förväntades och jag lyckades få undersöka något själv.
Detta är vad jag menar med att hacka skolan var för mig. Att jag lyckades hitta min egen plats i den; att göra det som ”behövdes” och det som var intressant – för mig. Inte jämt, inte varje lektion. Men tillräckligt ofta för att bli ett mönster.
Vad det är för mig idag är detsamma, men nu som lärare. Skulle vi skapa en generisk mall för hur skolarbete görs, så skulle jag formulera den enligt följande: En lärare delar ut en uppgift -> Ger eventuella instruktioner -> Elever arbetar -> Lämnar in -> Blir bedömda.
Genom min utbildning har idéen grott att pedagoiskt utnyttja konstnärlig praktik och process för ett utforskande av ens egna lärande.[2]
En ny mall skulle då kunna formuleras enligt följande: En lärare presenterar ett upplägg -> Elev fyller på med egna instruktioner -> Elever Arbetar- > Arbetet stoppas och undersöks -> Blir bedömt. [3]
Vad jag tänker skulle ske är att elever hackar skolan för det kommer göra saker som jag inte kunde förutse för jag är ju inte dem och jag behöver göra detsamma, jag som lärare blir, för stunden, definitionen av skolan när jag möter med eleverna. Min förförståelse och kunskap genererar övningar och uppgifter som värderar och dikterar en kunskap i klassrummet. Jag behöver försöka se bortom min förförståelse och möta eleverna utifrån deras egna val, vilka möjligheter ges elever att bli till i världen.[4] Jag behöver hacka mig själv.
Om om att hacka skolan
[1] När jag skriver "skola" så menar ju hela instutionen, det handlar inte bara om utbilding: att lära sig. Utan att också att bli något, att passas in i ett system. Skolan blir allting som hör till, vad vi lär oss, hur och varför. Det är även lärare, klasskamrater, lektioner, uppgifter, prov och betyg.
[2] En konstnärlig process i det här fallet får ses som vad konstnären använder för att närma sig sina kunskaper, när Katji Lindborg(2019, 1), lät konstnärer svara på frågan ”Vari består din huvudsakliga kunskap?” var ett av svaren hon fick tillbaka ”Svårt att svara på. Det är många tillsammans.”. Processen undersöks mer här.
Jag väljer att använda Gert Biestas (2021, 73-79) resonemang om hjärnan, handens och hjärtas arbete som ett sätt att förstå vilka krafter som är i rörelse när en konstnär arbetar. Jag väljer även att se på de krafterna genom Deleuze (1998, 48) skrivande om affekt (affectio), alltså en något som gör något till följd av en kraft (en affekt). Deleuze beskriver även metod som inte är ett sätt att nå ett mål, en kunskap, utan att förstå sin egna kraft och kunskap.
[3] En konstnärlig process i skolan blir då en väg att vandra bort från att göra en uppgift till att befinna sig i, möta och bli en del av världen. Att bli i världen är också ett stort fokus för Gert Biesta i Bortom Lärande (2006, 32-32) där konstituerar han att vad en utbildnings relation är och vad som gör utbildning möjlig i relation till blivandet.
[4] Ett skolarbete bedöms av en lärare och elever som inte får betyget det hoppades på eller förväntade sig ställer sig ibland frågan vad gjorde jag för fel? Detta kan ses som effekt av skolans struktur, efter att ett arbete har bedömds så finns det ett rätt och ett fel, oberoende av mjuka värderande ord i en bedömnings matris så läraren har getts mandat att tolka. Effekt eller inte är det en realitet vi behöver förhålla oss till, men frågan är vad det i sin tur får för effekt på elevernas lärande, vilka möjligheter ges eleverna att komma till tals när lärarens definitioner styr. Jag menar alltså inte att ”uppgifter i skolan” är något ont som måste stoppas och att varje elev bara ska göra det som de tycker är kul. Liknande tankar har Kaustuv Roy i Teacher in Nomadic Spaces (200, 11-12) där han genom ett deleuziansk undersökning av skola menar att vi måste utmana skolans självrättfärdigande struktur och omfamna olika former av syn, känsla och tanke samt använda våra affektiva krafter i blivandet.