Det här arbete ser inte riktigt ut som ett vanligt examens arbete från Konstfack. Jag skulle vilja förklara mig.

Min historia börjar under vintern VT-2021, när jag tillsammans med två klasskamrater hetsade upp mig över det kommande examensarbetet; ett examensarbete som vi då antog skulle bli dränkt i akademisk tråktext, transkriberingar och fotnoter. Bakom oss hade vi flera års studier där vi tillsammans med Fredrik Lindstrand anammat ett vidgat textbegrepp; ett begrepp som vi uppmuntrats av skolan att utnyttja i vår framtida profession, som en demokratiserande metod där kunskap kan redovisas på flera olika sätt.

Vi gjorde som uppjagade studenter gör och mailade professorn i Bild, och CC:ade alla som kunde tänkas vara intresserade. Frågan till professorn löd: "Varför ska vårt slutarbete endast vara ett skrivet dokument?" Vi vill fortsätta arbeta med ett vidgat textbegrepp i vårt självständiga arbete.

Ett halvår senare sitter vi i möte med professorer och kursledare. Vi är fortfarande lika uppjagade, men också peppade. Skolan visar förståelse för vår önskan men formalia och krav från högre insatser sätter stopp. Däremot kläcker Cecilia Andersson idén att utnyttja vårt engagemang i sin forskning, som undersöker samma frågor. Formen för gestaltningen av våra undersökningar tillåts utmana det normativa. Research Catalog ansågs vara en rimlig plattform för presentation. Innan mitt forskningsprojekt ens var påbörjat var jag insyltad i ett annat. 

En sak bör du veta om mig; för att en text om mitt arbete överhuvudtaget ska bli till, så att du kan läsa den (och jag kan examineras) måste jag vilja skriva den. Jag är 100% lustdriven, och den akademiska textens form tog kål på min lust. Jag behövde hitta en egen form.

Eftersom mitt avslutande arbete handlar om att ge elever frihet i arbetet för att möjliggöra ett undersökande av processerna. Med det friare formerna för mitt examensarbete blev då det också viktigt att fokusera på min egen process och gestalta den.

Kunskapens tysta dimension (Gustavsson 2000, 114) kan förklara kunskap som både något personligt och en aktivitet, alltså något som används och brukas. All kunskap bygger på något explicit och implicit samtidigt och är knuten till vår egen existens. En tanke på en skrivpraktik växer fram; en som frågar sig vad som händer om jag tar inspiration från icke-akademiskt håll för att skriva den här texten. Kan jag ta inspiration från prosaister som Pär Thörn, Tove Jansson, Michail Bakunin, Erik Niva, Gilles Deleuze eller Roger Robinsson för att hjälpa mig att aktualisera ett arbete som formas i mitt huvud? Det handlar därför inte längre bara om hur min kunskap kan förstås (för jag ska bli bedömd) utan även hur det akademiska arbetet i annan gestaltning kan generera (andra) kunskaper (Kitchin 2014, 154).

En process är trasslig, fylld med spår och röda trådar som kan röra sig fritt – fram och tillbaka mellan huvud, anteckningsbok, skiss och färdiga föreställande objekt. Affekt blir en metod att möta gestaltningen av process. Genom att försöka zooma in och ut i arbetet skapar jag olika texter – dikterade av affekt, lust och tematik. En skriven text, som PDF eller på papper, är besvärligt att hoppa fram och tillbaka i. Med en webbsida är det lättare. Där finns en knapp för att gå någonstans och en knapp för att gå tillbaka. På så sätt ges möjlighet att presentera ett väv av texter, en affektiv möjlighet för läsaren.

Jag vet inte om det är bra. Vi får testa. Antagligen är det som med det mesta,  det vill säga bra för några, mindre bra för andra. Elizabeth Grosz (2008, 72-75). menar att ett konstverk är en syntetisk sensation, en affektiv möjliggörare extraherad ur en kompott av ett evig blivande Enligt henne är verket vidare ett fryst ögonblick som går tillbaka till blivande, då det sensoriska uppstår i mötet mellan verket och något annat.

Det här arbetet är inte ett konstverk, men jag skulle vilja låna dess sensoriska förmågor. Jag tänker att din förståelse för min text inte bara grundas på mina skrivna ord utan också i mellanrummen och i dina klick fram i texten. 

Med det sagt, jag hoppas att det fungerar.

Den här texten är inte längre min.

När du har läst texten så är den din. Om du vill.