Att förstå tiden
Om vi ser tid som något löpande: först dåtid sen nutid. Så ser Deleuze (2002, 151) tiden tvådelad; det ena är ett ständigt blivande. Den minsta tidsrymden du kan föreställa dig.
Nu. Nu. Nu. Nu nu nu nu.
Den andra är konserverande av förnimmelser av nuet; dåtiden, uppkopplade till en stora strömm av mänsklighetens samlade minnen. Den minsta tidrymden du kan föreställa dig kan nu därför också vara den störta.
Obi-Wan Kenobi beskrev det; It's an energy field created by all living things it surrounds us and penetrates us. It binds the galaxy together.
Att förstå vad tid är blir centralt i att förstå minnet. Det måste finns en skillnad mellan dåtid och presens (Deleuze 1988, 55) som i grunden ganska enkel; Nuet är inte. Det blir (nu nu nu).
Dåtiden är inte något som var (alltså inte finns längre) utan det är.
Om dåtid är definitionen av minnet är minnet.
Minnet är inte, fysiskt, tagbart, som skärmen du tittar på. Men det är lika riktigt som.
Minnet är virtuellt.
Nuet är aktuellt.
Mitt(Jason) gestaltande av förhållandet mellan det virituella(spegel) och det aktuella(förgrund) (Deleuze 2002, 150)
Två rörelser
Dessa två rörelser, det virtuella och det aktuella är viktiga i skolan.
Det virtuella är eleverna kunskaper. Det är allt det har i sitt huvud, i sina händer eller ryggmärg.
Det aktuella är vad de gör med den, hur de använder den i nuet. Hur det aktualiserar den.
Ingenting kan aktualiseras utan det virtuella utan det finns alltid där som protoner och elektroner. Relationen mellan dessa två enheter är samtidigt individuell och specifik och kan endast redas ut i från fall till fall (Deleuze 2002, 152).