Om P
Bakgrund: P är tycker skolan är kul. Den är också viktigt, men annat i livet är också viktigt.
P är öppen för nya idéer och är villig att testa nytt.
Första lektionen så bad jag eleverna diskutera med varandra vad de hade intresserat sig för, hur de skulle ta sig an övningen och om de hade några tankar om varandras idéer. Samtidigt kunde jag vandra runt och hinna prata med alla. Initialt vill P jobba med att göra ”typ ett skivomslag”. P beskriver en tidigare uppgift där de skulle göra bokomslag till en (av läraren) vald bok om man bara ”fick gå loss”. Det skulle hen vilja göra nu igen. P uttrycker tidigt ett sökande där, Photoshop, bild och text är centralt. P säger att hen vill få vara kreativ.
J: Jag skrev upp någonting som jag tänkte på när du pratade och det är relationen mellan bild och text, hur man jobbar med bild och text och sen är det inte så viktigt exakt vad det är du gör?
P: Nej. Det är väl bara att man hittar någon slags ram och hålla sig inom det [ohörbart]
J: Ja, så att i teorin…
…gjorde du wikipedia övningen?
P: Nej! Jag glömde bort den.
P tittar direkt ner i datorn och vill börja pilla
J: Nej, vänta, ett förslag då för dig, som du skulle kunna göra är att: du gör den. Sen tar du något av stoffet som du får där och sen googlar du, du kan rangordna, och så hittar du en fin bild och så försöker du textsätta den. Du kan tweeka asså jobba lite. Är det här ett cd-omslag? Är det här en filmaffisch? Är det här…
P: Ja det kan jag ju göra?
J: Du vet ju vad du vill göra, och du känner att du vill göra. Alltså, jag tolkar ett varför som att du vill lära dig ett program för det ger dig en kreativ frihet. Så du kan ju göra två saker samtidigt, titta lite på tutorials på saker du tycker är bra och leta efter bilder som du tycker är fina.
P: Men så vad är det du tycker jag ska göra?
J: Ja, det jag sa?
P: Att inte bestämma exakt…
J: Ja men titta på bilden och känna efter, i dig. Det här känns som en filmaffisch, då gör du det, och om du tycker att det inte blev bra då testar du att göra något annat med bilden.
P var den enda av eleverna som inte tydligt visste vad den ville och samtidigt kunde formulera det. Det var ett ihopkok av flera tankar och känslor. När andra fick instruktioner att formulera varför deras idéer riktas som de gjorde så kunde P uppmuntras att utforska vad hennes som drog henne och vad det betydde för henne. Hur en bild relaterade till henne i skapande processen. Samtidigt så upplevde inte jag att jag så tydligt styrde henne, kanske tog jag min chans för jag visste att P skulle reagera positivt på utmaningen. Hon ser inte tydligt direkt hur detta kan vara skolarbete, men jag tror att hon litade på mig tillräckligt för att kunna djup-dyka.
När P sedan gör Wikipedia-övningen bestämmer hen sig för att jobba med missbruk som tema.
Vidare jobbar P med tre olika bilder under de tre olika lektionstillfällena.
Under lektion två har P släppt missbruks-temat. Det var inte givande för processen.
Jag får en fråga varför samma bild ser ut på olika sätt i två olika Photoshop dokument, och hur mycket hon behöver zooma in/ut för att bilderna ska se likadana ut.Jag förklarar att det är en fråga om upplösning i dokumenten och på bilden. Förvirringen uppstår när P anser att den lågupplösta bilden ser bättre ut i det högupplösta dokumentet.
J: ..gå tillbaka hit och ser du att den är mycket stor. Därför har du zoomat in så mycket. Sen vet jag inte riktigt hur du lyckades…
P: Nej för jag kopierade ju den från [ohörbart] och så blev det bättre här, men det vart ju, det blev ju bra. Det är ju bättre att det inte blev tvärtom.
J: *skratt*
Samtidigt börjar P anse att det nog kanske ändå är lite pixligt.
J: Men du kan ju testa att använda filter, skärpa och sen tar du oskärp mask och så dunkar du upp den dära
P: Oh jävlar.
J: Ja då försöker den hitta kanter i bilden och skärpa till det.
Jag reser mig upp och går iväg men vänder snabbt tillbaka
J: Jag vet inte om det där blir bra eller så, det får du göra
P: Ja
Grunden som lades för hens projekt på första lektion gör att varje möte med något oväntat till en möjlighet. Hon vill och tillåter sig vara i en process där ingenting avfärdas direkt och hon är villig att ta beslut själv i att avgöra vad som är ”bra” eller inte i stället för att vända sig till mig.
Samtidigt är tillfället ett exempel på ett hierarkilöst lärande, där vi båda går in i situationen ovetande om något och går ut i den med något.
Lektion tre. Det är 30 min till samtal, de har fått lite tid att fixa saker som det känner absolut måste göras. P har börjat med sin tredje bild.
P: Jason, hur är inverterar man en bild?
J: Eh, asså, flippa färgerna?
P: Ja
J: CTRL–I
P har bilden markerad med omforma-verktyget och det funkar inte
J: Nej asså tryck ESC först
P: Avmarkera eller?
J: Men varför?...
P: Det är den här bilden
J: Ja, men varför är det dom här ramarna runt?
P pekar på skärmen vad hen har gjord
J: Okej, men tryck CTRL–I då.
P trycker något annat
J: I! Ingvar
P: Ah, I.
Färgerna inverteras och P rycker till, men O avbryter.
O: Hallå Jason, ser du inte att jag färgat håret!?
J: Jo det gör jag, det är jättefint, förlåt att jag inte sa något.
O: Tycker du det? Tack.
P: Hallå, Jason, jag menade invertera som spegelvänt
J: Jaha *skratt*
P: Men det blev ascoolt, jag kommer göra det på den också
J: Men på den förra då så får du trycka på CTRL–T, sen höger klicka på den och sen vänd och, vad blir det nu, vågrätt då.
P: Ah, tack!
Ps sökande efter vad det är hen gör presenterar en möjlighet för något som ingen av oss hade kunnat på förhand gissa. Genom att både undersöka och försöka bemästra Photoshop, samtidigt som hon undersöker hur hon vill kommunicera, så fortsätter P att se på det mesta som en möjlighet. P styrdes nog mycket av mig initialt i projektet, men har genom arbete låtit sig affektivt styras att gräva på plats och söka egna svar på egna frågor.