Om K

Bakgrund: K är en elev som sätter väldigt mycket press på sig själv. K vill ha höga betyg. K har förmågan att förstå vad K behöver göra för att lyckas. K är väldigt medveten om pressen K sätter på sig själv.

Första lektion så kommer K lite sent. Resten av gruppen är redan i gång och arbetar. Detta gör att vi kan få ett litet mer personligt samtal. Jag kan förklara vad uppgiften går ut på och berätta vad jag har sagt till resten av gruppen. Mina förklaringnar är överflödiga för K vet redan vad hen vill göra. Samtalet handlar då istället om VARFÖR vill K göra det, och HUR ska K göra det. I diskussion kommer vi fram till att undersöka och försöka lära sig lite After Effects, och att K ska tillbringa dagens lektion med att titta på lite tutorials och försöka fundera lite på vad K tycker ser snygga/häftiga/coola ut, och såklart: varför.

Under lektion två så sker det olika saker som kan förklara Ks förhållande till uppgiften. Det första kan beskriva båda Ks vilja att lyckas och förhoppningsvis även ett genuint intresse för ämnet, när hen stöter på ett problem med sitt arbete, snurrar K på sin dator för att visa några klasskamrater och utbrister:
K: ”men kolla, kolla den rör sig såhär liksom, nu rör den sig..

…i den där takten”
(På skärmen laggar det)

Klasskompisarna tittar och A undrar:

A: ”Men är det det här som du gör för Jason?”

K: ”Ah”

A: ”Men va? Jag trodde du gjorde det där för någon [ohörbart] annan grej”

K: *Fniss* ”neeej”

A: ”För du satt med det där på tyskan”

När K drivs av lust kan hen inte, precis som jag själv, släppa ett skolarbete bara för att lektionen tar slut.

Lagg-problemet fortsätter så K gör det hen tänker är den bästa lösningen och ringer en kompis (ett samtal som kommer fortgå hela lektionen). Jag är vid tillfället inte medveten om vilka problem K har, men förstår till slut att vad som sker sker. Ovillig att störa samtalet med kompisen men ändå vara behjälplig smyger jag fram och viskar:
Jason: ”Du vet att jag kan det här programmet va?”

K: *Tar av sig hörlurarna* ”Vad sa du?”

Jason: ”Du vet att jag kan det här programmet va? Om du behöver hjälp. Asså det gör ingenting att du frågar kompisar, men jag kan också om du behöver hjälp av mig?” *Skratt*

Sen skyndar jag mig därifrån, det kändes som om jag störde lite, kanske skulle hen kunna tycka att det var lite pinsamt också. Eller att jag tog illa vid mig över att jag inte tillfrågades. Jag försökte kommunicera att gillande över att K tog hjälp utanför klassrummet. 

När jag tittar på lektionen i efterhand tänker jag att K nog tyckte det var lite pinsamt. Kanske trodde K att jag inte kunde After Effects? Kanske var det min vilja att få K att leta reda på egna tutorials som fick hen att anta att jag inte kunde, för jag tror i så fall att K hade frågat mig först. Om eleven ska lära sig ett nytt program eller en ny teknik brukar läraren visa vart man börjar. Kanske var Ks kompis en inspirations källa till hennes vilja att lära sig, på så sätt är det både bra och rätt att ringa hen. Men samtidigt vill jag åt en tilltro till min vilja att utforska elevens lärande gemensamt. Detta bör då ske oavsett min förmåga för att uppnå ett jämnlikt kunskapsförhållande.

Inför tredje och sista lektionen signalerade [ord. Lärare] om lite oro i gruppen inför avslutningen och framför allt bedömning: "Hur blir vi bedömda?" K hade uttryckt oro inför att inte ”vara klar”. Inför sista lektionen haffade jag henne i korridoren. 

[En minnesanteckning från 18 Mars 2022. 2h efter samtalet ägt rum]

Jason: ”Du, jag hörde via [ord. Lärare] att det kändes lite jobbigt att kanske inte bli klar…?”

K: ”Ja jo men jag har lite löst det nu?”

Jason: ”Okej, för jag tänkte ju att det är en process, och det är ju liksom inte meningen att ni ska bli klara, utan vi börjar något, och så tittar vi på det vi har gjort och försöker se vad vi har lärt oss. Men det kanske är jobbigt oavsett att inte bli klar?”
K: ”…jaaaa”

J: ”Ja, för det kan jag förstå, jag känner samma plus det är ju en glädje i att känna sig klar?”
K: ”Ja, men jag löste det liksom igår kväll, jag kände att jag inte skulle bli klar, och då tänkte jag ju, man får ju göra vad man vill eller hur?”
Jag nickar.

K: ”Så då tog jag filmen jag skulle göra en edit av och gjorde en filmaffisch till den”
J: ”Ja så bara att känna sig klar med något gjorde att allt känns bättre, också med after effects?”

K: ”Japp”
J: ”Okej, smart! Men dåså, då är det löst, ses sen!”

I samtalet kan vi få syn på Ks medvetna press och hens förståelse för ”att lyckas”. Men vi ser framför allt konflikten mellan att ”bli klar” och ”vara kvar” i en process.

När Ks process började brista tog skol-överlevnadsinstinkten över vad hen faktiskt ville lära sig och i stället för After Effects så satt hen en kväll i Photoshop för att producera något hen sände sig trygg med och som hen kände var "värt något", något som jag skulle förstå och uppskatta. Någonstans här så lyckades K hacka skolan, kanske inte uttalat men hen går rakt emot min idé och gör delvis vad jag(läraren) vill och vad hen mår bra av. Här blir skillnaden mellan mig och K tydlig, för elev-Jason var den egna lusten viktigast, men för K vad det viktigt att gå tillbaka och "säkra" arbetet i relation till läraren.