Om Processer

Eva Cronqvist skriver i Samtidskonstbaserat gestaltningsarbete i utbildningen av bildlärare om ett konstnärligt förhållningsätt som metod i skolan. Det är en utforskande och prövande metod som kan ge kunskap i det sammanhang som den befinner sig (utöver kunskapen om konsten själv).[1] Hon beskriver vidare att ett självständigt arbete är en skör process där elever hela tiden relaterar till gränsen av sitt vetande, vilket är påfrestande så det arbetet kräver att eleven står ut.[2] I ett undersökande av en problematik beskriver hon studenters möjligheter att skapa relation mellan undersökandet och gestaltandet, en relation som antingen gränsöverskridande leder vidare (till ytterligare kunskaper) eller brister (att elevens arbete stannar av). Cronqvist lägger även till att en yttrefaktor (tid) kan spela roll i studenters möjliga relationsskapande.[3]

Jag anser att Lotta Johansson beskriver process på ett liknande sätt i Tillblivelsens pedagogik. Genom en oriktad pedagogik och det ännu icke-sedda kan rörelse skapas, som i sin tur genererar tillblivelse och det är i sig en stark kraft.[4] På samma sätt som Cronqvist pratar om processer som brister lägger Johansson fram den destruktiva rörelse som också finns i spel och att den är svår att bli av med oavsett hur riktad eller oriktad pedagogiken är. Johansson menar att begreppet tillblivelsens pedagogik innehåller en tilltro till att rörelserna öppnar upp för nya möjligheter som på förhand inte hade kunnat tänkas ut.

När Katji Lindberg undersöker Konstlärarens yrkeskunskap visar hon på en komplexitet i sammanflätningen mellan materialitet, konceptualitet, känsla, affekt, mediering och process – men att det är i samspelet som möjligheterna finns.[5] Hon argumenterar för att en del av konstnärens yrkeskunskap handlar om en förmåga att överlämna sig till processen, och för läraren att tillåta att denna resa sker även med risken att arbetet tappar sin mening (alltså, här finns eventuella faror).[6]

Medieteoretikern David Buckingham har skrivit om hur medieundervisning görs och beskriver hur elevers blivande måste få bjudas in i utbildning och byggas på deras förförståelse och lust.[7] Han menar att ämnets lingvistiska (flytande) konventioner är förmågor som elever behöver träna på och här finns olika förutsättningar för elevers möjligheter, såsom kontext (som uppgiften görs i) eller mängdträning. Samtidigt bör man, enligt Buckingham, ha med sig att elevens sätt att angripa mediala koncept inte är detsamma som lärarens.[8] Han anser att den bästa möjligheten för lärande sker genom praktik och reflektion. [9]

Med stöd av nämnda forskning kan vi börja definiera hur vi ser på processen; hur olika processmetoder stimulerar, utmanar, kräver och riskerar. Vi kan se ett behov av elevens eget blivande i processen, samt att förmågan att vara i en process är en förmåga i sig själv.