En recension av mig själv av mig själv.

I undersökningen har vi försökt stanna i processen.

Eleverna har försökt på sina sätt och jag har försökt hålla kvar de i den på mina sätt. Att leta, undersöka, gå på impulser, leka och artikulera vad och varför.

Initialt i undersökningen ligger den en röd tråd av process i relation till bedömning. Genom undersökningen så utvecklas det snarare till eget spår. Jag tror att det är min säkerhetslina till eleverna, det som håller mig förankrad i mitt jobb. Vi skulle kunna dra det så långt som att säga: ger jag eleverna goda möjligheter att uppnå höga betyg, så gör jag mitt jobb korrekt. När jag tittar tillbaka till på det nu, så ser jag hur bedömningen ligger där hela tiden. Det handlar inte alltid om en summativ siffra utan, bedömning sker i samtalet, när elever eller lärare ställer frågor. Hur förstår jag vad elever säger, men också hur förstår de vad jag säger. Kunskap som presenteras bedömds av mottagaren och läggs ihop. 

Men när jag tittar på de ut-dr-ag som jag har valt att presentera så är det något annat som presenterar sig. För att hålla mig sann till vad jag tänkte var undersökningens idé valde jag att vara ganska tyst under redovisningen. Jag tror att det var fel. Samtalet handlar till mycket om det estetiska eller det tekniska. Hårdraget är det tekniska statiskt, och det estetiska personligt. Den kommunikativa diskussionen saknas, ett vad presenteras men aldrig ett varför. Det virtuella behöver aktualiseras. Det fanns flertalet av möjliga lärande situationer som hade kunnat analyseras, brutits ner och byggts upp. Eleverna aktualiserade sina tankar efter sin förmåga. När frågan om huruvida [ord. Lärare] förstår att en clown kan vara läskig eller ej, kan vi diskutera förgivettagna ”regler” inom genre.  

När P inte vet vad det är för produkt hon har producerat, då kan vi prata om ett icke-vetande i handling, en process som leder framåt. En bildpedagogik som syftar till att försöka aktualisera affekt och process skulle kan prata om ämnets tre ben både samtidigt och separat. Vad vi gör, hur vi gör det och varför.

Att hacka skolan ska inte vara ett aktivt val från elevernas sida. Det borde vara en möjlighet som springer ur lärarens upplägg. Ett affektivt sökande efter vad som är intressant eller relevant, och ibland också kul. Kunskaperna som sedan oundvikligen formats i processer i klassrummet finns inuti något. Lärarens arbete, eller hack, är blir således att hjälpa till och synliggöra för vilka kunskaper eleverna faktiskt utvecklar och vidgar sina jag. Detta menar jag då kan göras på sätt där lärare och elever jobbar tillsammans med att beredda sina förståelser om vilka kunskaper som är i spel. Reflextion och samtal behöver föras under tiden eleverna arbetar, men precis som att vara i process är en förmåga, så behövs också aktualiseringen ses som en förmåga som kan värderas och lyckas olika. Men lyckas vi synliggöra vad vi gör så skulle definitioner, om vilka kunskaper som värderas och hur, kunna neutraliseras.  Jag som tillslut ska summativ bedöma en elevs arbete, måste under tiden som arbetet ha skett också vara tydlig med hur jag gör det och varför. Det tänker jag sker genom att visa på min tydligt specifika förståelse i specifika situationer. Detta är ett försök mot en väg att göra skolan mer inkludernade, att ge möjlighet för tillblivelse samt bedömning som elever och lärare känner är representativa för det arbete som har gjort.