Aniara som Homemade Circus
Camilla Damkjaer
Trots att Aniara är en storslagen berättelse, ser jag bara en enskild kropp fram för mig. Oanset hur mycket jag försöker att tänka mig en iscensättning på en stor scen, då återkommer jag till bilden av en en enda kropp. När jag läser texten ser slås jag av hur texten i sig skapar visuella bilder, bilder som jag skulle vilja låta tala för sig själva. Därför, och för att kroppen är mitt medium, har jag vald att arbeta med med idén om Aniara som en liten en-persons-föreställning baserad på rörelse och cirkustekniker.
Inom projektet har jag inte utvecklat detta koncept fullt ut, men primärt genomfört improvisationer i studio. Detta är inte helt i linje med tanken planen om en stor men klimatsmart produktion. Men fördelen i förhållande till klimatproblematiken är att blir det möjligt att jobba med några enkla grundprinciper: gör det själv och använd det det redan har tillgång till.
Det jag har använt är:
- en hörn i en studio på SKH
- mina (lite rostiga) cirkusimprovisationstekniker
- material jag redan hade hemma
- ett objekt jag hittade på en second hand affär
- en arbetsdator med tillgång till Zoom för inspelning
Snarare än att utveckla en plan för hur hela iscensättningen skulle kunna utformas, valde jag att arbeta så konkret som möjligt och undersöka vilka typer av fysisk material som skulle vara möjligt i rummet. Det vill säg att jag ser golvet, väggen och hörnet som de cirkusredskap jag har tillgång till. Videon nedan är en improvisation utifrån scenario "en videohälsning från SKH till Aniara."
I fortsättningen skulle jag tänka att det vore intressant att utgå från kroppen som det primära materialet för föreställningen. I stället för att utgå från berättelsens struktur, skulle jag vilja identifera och utgå från några kroppsliga fenomen och processer som man skulle kunna arbeta med genom improvisation.
En fråga som fastnat i mina tankar efter läsningen av textern är hur kroppen reagerar i en situation som på Aniara. Förutom tyngdlöshet, tänker jag på begränsat tillgång till vatten och mat, uthållighet som sätts på prov, sinnen som kanke reagerar på helt andra sätt. Eftersom det inte skulle vara etisk försvarbart att experimentera med detta, förutom på en metaforisk nivå, skulle jag vara intresserat av att leta efter kroppsliga rörelsebilder i relation till dessa fenomen.
På så sätt ser jag fram för mig ett sparsamt material som utgår ifrån att försöka skapa bilder med kroppen som material. För närvarande är det en stor diskrepans mellan den typ av bilder som jag letar efter och improvisationsmaterialet jag filmat. Även om videon visar på "do it yourself-metoden" jag föreställer mig, ser jag ännu bara små glimt hur en enskild kropp på en scen, på jorden skulle kunna ge intryck av kroppsliga processer på en ödslig rymdresa.
Kommentar från Markus Granqvist (2024-09-04):
Tack för att du delade ditt arbete. Det var mycket intressant och väckte många tankar och reflektioner.
Efter att ha tagit del av ditt material och dina tankar är dessa några punkter jag reflekterat över, utifrån ett scenografiskt och eco holistiskt perspektiv:
Skalan
verkets skala och närhet får mig att reflektera över de uppenbara hållbarhetsvinsten i att skala ned. Resursmässigt uppenbart, men också det tematiska i att använda ett närmare perspektiv än gängse normer i dag.
Estetiken
DIY estetiken hänger på flera sätt ihop med skalan, och jag tycker att de förstärker varandra. I sin kontext läser jag nallen och den handskrivna skylten som en mycket omtänksam och medmänsklig intention, där det hemmagjorda uttrycket förstärker budskapet om medmänsklighet och hopp (min tolkning).
Improvisation
Jag reflekterar över att improvisation kan vara en mycket bra form för klimatsmart skapande, där skapande processer kan ske fritt och oförutsägbart inom givna och förutsägbara ramar (resurser).
Rummet
Jag tyckte att valet av rum är intressant och dess fysiska påverkan på rörelsematerialet. Samspelet mellan rum och kropp känns uppenbart. Rummet i sig är ett redan befintligt rum vilket är resurssmart. Detta ger att det scenografiska arbetet blir att välja plats, och skapar i princip ett sitespecific- verk. Vilket jag tycker är värt att nämna som ett potentiellt klimatsmart förhållningssätt till scenografi.
Jag vill också nämna att valet av rum i denna kontext får mig att tänka på en ganska generisk bild av ett rymdskepp, vilket i sin tur ger mig associationer av att vi (som civilisation) redan står med ena foten på Aniara, När vår arbetsplats och konstnärliga högskola redan ser ut som ett generiskt och anonymt rymdskepp skapat för masstransport av människor mot okänt mål.
Kroppsliga fenomen och processer.
I din text skriver du om kroppsliga processer vilket får mig att tänka på Tanja Beers text (Eco scenography) om eco- inspirerad design, vilket skulle kunna ha positiva effekter ur ett eco holistiskt perspektiv.