av Synne Behrndt
Hållbarhet och dramaturgi
I 2013 var jag dramaturg på föreställningen Above Me the Wide Blue Sky (Fevered Sleep, Young Vic, London). Utgångspunkten för föreställningen var människans förhållande eller relation till naturen och klimat. Uppgiften var att skapa en teaterföreställning (i ett teaterrum) som inte berättar om men däremot dramaturgiskt ’förkroppsligar’ det faktum att vi värja dag förlorar många arter. Med andra ord hur visar vi (inte pratar om) att naturen håller på att försvinna. Vi hamnade alltså i att arbeta med idén om att föreställningens dramaturgi och form skulle spegla den gradvisa men ändå snabba erodering av naturens arter (species). Den dramaturgiska uppgiften blev då att skapa en dramaturgi (och text) som långsamt eroderas och var publiken får en känsla att föreställningen själva håller på att försvinna. Det lyckades men om publiken egentligen tog med sig kritiska tanker kring klimat, hållbarhet och nature är självklart ovisst.
Men det fick mig på spåret av frågan hur – egentligen – hållbarhet speglas i föreställningars dramaturgi och koncepten. Det finns många pjäser och föreställningar som handlar om natur klimat och hållbarhet men hur skulle ett dramaturgiskt koncept och innehåll se ut utifrån hållbarhets kriterier och dogmen? Katie Mitchell är inne på det spåret i sitt samarbete med Théâtre Vidy-Lausanne (initiativet Sustainable Theatre?) och den franska koreografen JérômeBel som sen en del år inte flyger eller resor. I stället har han – och Mitchell - utvecklat koncepten som turnerar till teatern internationellt. Teatern får ett koncept som så utförs med lokala medlar och aktörer. Det är formaliserat i samarbetet STAGES (Dramaten ingår i nätverket). Man kan självklart fråga vad man reellt vinner vid att ett koncept utvecklat av Mitchell och Bel ’resor’ framför att be lokala konstnärer skapa sitt eget, men hur som helst är det ett svar på hur det skulle gå till om man vill ha en Bel eller Mitchell föreställning utan att dom skall resa till tex Stockholm eller Taiwan.
Det som kan inspirera i Mitchells tanker kring ’Ecodramaturgy’ (se nedan) är man formulerar reglar eller kriterier som så skall inkorporeras som dramaturgisk nödvändighet (all elektricitet måsta genereras av skådespelarna eller teknikera och det måste då ingå i det sceniska). Mitchell och även Ben Okri har ett förslag på hur det skulle se ut om man uppställer regler, han benämner det existentiell kreativitet. Okri skriver tex:
It is out of this I want to propose an existential creativity. How do I define it? It is the creativity wherein nothing should be wasted. As a writer, it means everything I write should be directed to the immediate end of drawing attention to the dire position we are in as a species. It means that the writing must have no frills. It should speak only truth. In it, the truth must be also beauty. It calls for the highest economy. It means that everything I do must have a singular purpose. It also means that I must write now as if these are the last things I will write, that any of us will write. If you knew you were at the last days of the human story, what would you write? How would you write? What would your aesthetics be? Would you use more words than necessary? What form would poetry truly take? And what would happen to humour? Would we be able to laugh, with the sense of the last days on us? (Okri, 2021)
(se länken nedan för Mitchells reglar)
Lite inne på samma spår angående existentiell kreativitet var en internationell arbetsgrupp med ljusdesignern från olika europeiska länder under Prague Quadrennial i 2015. Här frågade Hansjörg Schmidt hur framtidens teater och dramaturgi skulle kunna se ut om vi inte bara fortsätter använda ljus och teknik som vi alltid brukar (bare mer hållbar, typ). Finns det tex för konstnären kreativ potential i att tänka helt om? Vad skulle hända om man inte har all den tekniken eller de resurserna?
Så vad är mitt konkreta förslag? Mitt förslag är skapa en lista med frågor och uppgifter utifrån tanken ’existentiell kreativitet’. Hur skulle man– som Okri – kunna skapa en lista med frågor men även regler som fungerar som konceptuell ram? Hur skulle den se ut och vilken dramaturgi, innehåll, form och föreställning skulle den lista kunna producera?
Referenser:
Ben Okri: (https://www.theguardian.com/commentisfree/2021/nov/12/artists-climate-crisis-write-creativity-imagination)
Katie Mitchell: https://www.digitaltheatreplus.com/blog/existential-creativity-making-theatre-sustainable
https://vidy.ch/en/production/sustainable-theatre/
https://sustainablestages.eu/
Gunilla Pettersons respons:
Här ges flera exempel på intressanta förhållningssätt när det gäller hållbarhet och konstnärliga processer. Hur gestaltas en eroderande dramaturgi? Tillsammans med begrepp som ”Ecodramaturgi” och ”Existentiell kreativitet” beskrivs här en potentiellt intressant framåtrörelse för scenkonsten bortom sopsortering och hållbar konsumtion. Med hållbarhet och ekologi som raster och arbetet med tecknet i förgrunden, vilka konstnärliga imperativ uppstår? Vilken scenkonst skapas av existentiell kreativitet?