Eco- holistisk designad scenografi


Marcus Granqvist

 

Bakgrund

Efter att ha studerat och reflekterat över Tanja Beers Ecco scenography och de olika eco- holistiskt förhållningssätt som här presenteras i relation till konst och design, (kapitel 3, Ecological Practice) kan jag sammanfattningsvis konstatera att texten förhåller sig kritisk till ecc- efficiency som metod, men uppmuntrar till normkreativ design som utgör ett alternativ till ett rådande “status qou”.


Då jag själv är verksam inom (västerländska) scenkonstens visuella delar, ville jag titta närmare på rådande normer inom det fältet av den sceniska framställningen.


Ett generellt antagande från min sida är att det finns en förväntan på någon form av visuell gestaltning inom den västerländska scenkonsten.


I ett vidare resonemang gör jag antagandet att detta till viss del grundar sig i det, som av många forskare och teoretiker, till exempel Aristoteles, beskrivits som sinnenas hierarki. Där synsinnet beskrivs som det högst prioriterade sinnet.


Jag gör också antagandet att den visuella gestaltningen ofta genererar en relativt hög klimat- och miljöpåverkan. Det med tanke på tillvekning och transport av dekor samt energiförbrukning för belysning.

 

frågesträllning

Jag vill pröva tanken av scenisk framställning där själva grundförutsättningen för visuell gestaltning, belysningen, och därmed också dekor, ej är närvarande.

 

Hur skulle en sådan tanke och i förlängningen ljusdesign och scenografi påverka upplevelsen av scenframställningen?

 

Jag vill vidare undersöka vad sådan “visuell reducerad “ gestaltning bär med sig för tecken, och om det på något sätt ger en mer eco-holistiskt gestaltningsmetod.

metod:

skiss, praktisk tillämpning, logg, reflektion

 

Jag försöker föreställa mig ett sådant scenario och skissar på förslag. Jag kan i teorin motivera varför frånvaron av ljus känns motiverat i mötet med texten Aniara, och jag tror att det skulle ge en intressant gestaltning. Dock känns skisserna inte särskilt levande och framför allt inte inspirerande eller undersökande. I princip blir det svartat rutor på en skärm.

 

Skisser känns inte som en fruktsam metod i detta sammanhang.

Jag arbetar samtidigt som scenograf och ljusdesigner i ett teaterprojekt utanför SKH ("Mitt Inferno". Lumor) Jag blir intresserad av att pröva denna tanke i det projektet. Dels för att jag tror att det kan passa även den texten rent tematiskt, och dels för att komma djupare i mitt undersökande av eccohollistiskt design

workbook:

"Jag presenterar tanken för regissör, skådespelare och resten av det kreativa teamet och alla verkar intresserade och positiva till tanken."

 

"Vi startar repetitionerna och det visuella konceptet visar sig upplevas som kreativt begränsande för regissör och skådespelare.

Vi har en diskussion om vad konceptet kommunicerar, och om det är värt att fortsätta undersöka eller om vi ska släppa det och arbeta med ett mer konventionellt visuellt koncept."


"Vi konstaterar att frånvaron av belysning ger en förstärkt upplevelse av naturalism och att det är bra i detta sammanhang.

Vi konstaterar att frånvaron av belysning rent visuellt och tematisk ligger i linje med och förstärker den dramatiska texten. Det tycker vi är bra."


"Vi konstaterar att frånvaron av belysning gör oss oroliga att föreställningens förmåga att kommunicera med publiken blir begränsad, och att vi inte har tid eller resurser att göra om föreställningen om detta antagande skulle visa sig stämma."


Jag kan själv, i efterhand konstatera, att jag även upplevde att frånvaron av belysning bidrog starkt till skapandet av en distinkt atmosfär, samt att det aktiverande mitt lyssnade och föreställningsförmåga på ett annat sätt, än när vi repeterade scenen i belysning.


Vi beslutar att använda oss av mörkret som ett sceniskt tecken och att spela hela första scenen( ca tio minuter) i mörker, men med en ficklampa och en smal ljusstrimma som tillägg. De följande scenerna, några övergångar undantaget, spelas i mer konventionell, om än delvis dämpad belysning.

 

Resultat och samanfattning


Jag kan konstatera att mitt eco- holistiska koncept inte gick att genomföra i produktionen "Mitt Inferno", men att mitt eget eco- holistiska “mindset” fick mig att tänka kreativt i relation till rådande normer.


Jag kan vidare konstatera att projektet rent konkret ur ett cirkulärt perspektiv misslyckats, men ändå genererat mindre klimatpåverkan (lägre energiförbrukning samt frånvaro av tillverkning och transport av dekor) i jämförelse med om jag skulle genomfört det på ett mer konventionellt vis.


Jag hoppas att detta arbete kan ge fortsatt effekt i det att mina egna, mina kollegor och publikens normer kring visuell gestaltning kan ha berikats något.


Jag vill med denna praktiskt undersökande metod och mina skisser bidra till det gemensamma forskningsprojektet med en skiss som använder frånvaron av visuella uttryck som ett semiotiskt tecken, ett fenomenologiskt grepp och en metod som kraftigt reducerar klimatpåverkan.


Markus Granqvist 2024-02-14

Kommentar av Camilla Damkjer (2024 03 28)


 

Tack för dina skisser och tankar! När jag läser om ditt utforskande, blir jag särskilt fascinerad av frågan om vad det innebär att arbeta med frånvaron av ljus och hur det sätter vår förståelse av scenkonst i perspektiv. Vad skulle det betyda med scenkonst som inte kan ses?

 

Utgångspunkten för scenkonst är på många sätt att den kan ses. En klassisk referens i sammanhanget är etymologin för ”teater” dvs. det gl. grekiska verbet ”thea” för ”att se”1). Du refererar till Aristoteles, i antikens teater byggdes skådeplatsen just upp utifrån att den skulle ge åskådarna möjlighet att se och höra. När Jérôme Bel mer än 2000 år senare, i föreställningen Jérôme Bel vill undersöka grundpelarna i scenkonst (eller mer specifikt dans)2) kommer han fram till att det behövs tre delar: kropp, musik – och ljus. Så att man ser.

 

En scenkonst som inte kan ses kan på flera sätt vara en del av ett utforskande av scenkonst i en klimatkris. Tematisk synliggör nedsläckt scenkonst den extrema situation vi står i. Som du pekar på ifrågasätter det också såväl sinnenas hierarki som kroppsliga normer. Men det lyfter också möjligheten att scenkonstens kärna inte är att ”se”, men att ta del av en händelse tillsammans, med varje deltagares egen sinnesuppsättning, på ett sätt som aktiverar deltagarnas föreställningsförmåga.

 

Ditt förslag – och svårigheten att genomföra det - visar hur nära scenkonstens förbrukning av resurser är kopplat till vårt begär efter att se. Det kanske också visar vår rädsla inför möjligheten att, utan ett överflöd av sensorisk stimulans, låta föreställningsförmågan lysa på egen hand.


1 (https://www.etymonline.com/word/theater, 2024-03-18)

 

2 http://www.jeromebel.fr/index.php?p=2&s=2&ctid=1 , 2023-03-18)