Song 40 B Then We Dreamt of Birds

by Frida Starvid

And now

let us take over.

Pen, and paper.

Creative faculty–

and the writing of songs.

Mr. Martinsson fulfilled his task. Yes–

he spoke of space,

wrote songs of emptiness and searching–

of all things human fore and aft–

and many, many other things, (not so human,) - too

Wrote songs of those who left–

who found new life and then death -

onboard that spacecraft -

Aniara, she was called.

But what of us?

As remaining here was our choosing,

What of our search in darkness, our life, our death -

who never stepped aboard that ark–

for whom this life on earth was not worth loosing?

Dark, dim nights

shift into bleak, white days here.

A veil of ash now covers all of Dorisvale.

Toxic -

More so in some places than others,

and we who still remain here – (for what options did we have?)

went underground.

Still on Gond, we observed the rhythm of night and day–

although the sun, (once visible) was gone–

its arc no longer on display.

Since Aniara left, a mighty silence fell on Gond,

as did the veil of our dismay.

And still – the murmur of an olden day was heard

during our first years on gloomy Gond.

Vaguely now, we remember being told–

the stories of some Folk of Old.

A squinting eye,

a withered finger lifted high -

Come now, dear children– listen up!

Like unkempt bastards we sat down

and listen up we did!

Eyes closed shut, still clearly perceiving

the beating of some grand, strange things

And when we asked their unknown name -

The Old Folks grinned and whispered - wings!

And we heard sounds from species, huge and minuscule

in brilliant colours, jeweled and feather clad–

Balancing on hind legs only, tramping

and over water, sailing

and in the skies – soaring

(or so they said -)

We dreamt of bodies, hovering

pointy beaks, and swiftly flapping limbs

of brushstrokes drawn across the sky

reflecting over mirror seas

Vivid stories, figures fast in flight -

Tales that swelled in our imagination

and then deflated, vanishing from sight.

Nothing, nothing really,

only stories -

lulling us to sleep.

Stories from an Olden Folk who drew their dying breath,

Eventually they faded,

But in that dreaming moment we forgot that after life -

comes only death

And now, we stay adrift

For days and sometimes weeks

And when the wind dies down

We walk along the empty streets

Desolate grounds, derelict dwellings

Vacant cities and deserted rooms

Shattered roofs and crumbling doorframes

Bits of concrete barely hanging onto rusty bones

Everlasting hunger -

Every food can long since emptied -

We score nothing, nothing

But everywhere, just –

waste

Days wane by, as do we -

and only few of us remain

Life and death both travel through man,

on Gond as it is on Aniara

For us, like for those who are caught in space

the search itself, while being hopeless, feels redeeming

But of birds, of flight, of freedom -

we are merely dreaming.

Kommentar av Anders Duus

”Sedan drömde vi om fåglar” väljer att berätta om ättlingarna till de människor som inte fick plats ombord på jätterymdskeppen som skulle frakta mänskligheten till de stränga kolonier på Mars där vår art skulle få sitt nya hem. Martinssons Aniara var ett av dessa skepp, och slungas ju i eposet ur sin kurs och försvinner ut i universum utan möjlighet att återvända. Martinsson ger inga entydiga svar på hur urvalsprocessen såg ut, men det ligger nära till hands att tänka sig att de som lämnas kvar på jorden är underklassen – de fattiga, outbildade, de som saknar färdigheter som bedöms vara till nytta när mänskligheten ska börja om. I den här verket presenteras det som ett val att inte åka med. De som stannar är de som inte vill inordna sig i ledet. Är det rädsla, eller envishet, eller kärlek till vår sviktande planet som håller jordens sista bebyggare kvar? Är det frihet, det de upplever?

Där det i Aniara inte är helt klart vad konsekvenserna av katastrofen på jorden är, är det i den nyskrivna dikten skriande uppenbart att katastrofens konsekvenser främst är ekologiska. Inget lever, inget nytt ätbart kan produceras. Mänskligheten måste – när den eviga vinden så tillåter -  hålla sig i rörelse för att söka efter de sista reserverna av den förstörda civilisationen. All tid är lånad. Där Aniara är en metafor, är den nyskrivna sången 40B konkretion. Den känslan förstärks i det filmade materialet, som panorerar över förstörda städer och smutsiga, underjordiska rum, söker närbilder av lidande ansikten och kroppar.

En intressant parallellitet uppstår mellan detta nya verk och Martinssons epos: ödena hos dem som lämnas kvar på jorden och de som försvinner med Aniara liknar varandra. I båda fallen uppstår ett slags omvänt lärande, där mer och mer kunskap går förlorad med varje generation. Och i båda fallen är bleknande minnen av en natur bärande teman. I ”Sedan drömde vi om fåglar” är själva varelsen fågel mytisk och svårbegriplig. Gammfolket lyckas inte förmedla den som en realitet – den är vaga bilder som hemsöker de sista människornas drömmar om natten. Det som glömts kan inte längre älskas.

Det går att tänka sig ”Sedan drömde vi om fåglar” som en pendang i en större gestaltning av Aniara – en slags vidareutveckling av det sista meddelandet från Dorisburg. Det går också att se det som ett verk i egen rätt, som refererar till Martinssons verk som just litteratur. Det smutsar, stökar och drar ner på jorden, det byter ut den oändliga seglatsen i världsrymden till mödosamma vandringar genom ruiner.

Det påminner oss om det konkreta i att klockans dragmoment är på väg att stanna för oss som art. Det vägrar vara tankelek.