EN SORGESÅNG FÖR DET OANSENLIGA – tankar kring tänkt uppsättning utgående från sång 40 i Aniara av Harry Martinsson

Anders Duus

 

UTGÅNGSPUNKTER

Jag tar avstamp i min yrkesroll och min personliga relation till hållbarhetsfrågor:

1. Ett djupt personligt engagemang, inklusive arbete i nätverk, lokalpolitisk påverkan och aktivism

2. En övertygelse om att konstens uppgift inte helt enkelt kan vara att föra ut information. Brist på tillförlitlig och tillgänglig information är inte det stora problemet. Vi är konstnärer, inte pedagoger eller informatörer. Vårt sätt att skapa fäste för miljö- och klimatfrågor är att undersöka dem utifrån andra perspektiv: vad gör klimatkrisen med oss som människor?

3. En övertygelse om att den kris vi befinner oss i är existentiell, inte bara politisk eller teknisk.

4. En övertygelse om att en förlorad koppling till den livsmiljö som omger oss och som vi är helt beroende av är en viktig orsak till den här krisen: vi har alltför länge levt i en övertygelse om att vi är frikopplade från naturen. Naturens herrar, skapelsens krona, idén om civilisation och framåtskridande osv.

5. Som dramatiker och dramaturg kommer jag in tidigt i projekt. Ofta är jag på ett tydligt sätt inblandad i att skapa de konstnärliga och tematiska förutsättningarna för arbetet, inte sällan som idégivare. Jag är en av dem som sätter bollar i rullning, som sedan får praktiska konsekvenser. Däremot har jag i min yrkesroll begränsat inflytande över praktisk design, materialval och så vidare. 

6. Mitt främsta bidrag ligger således i att välja, skapa och/eller tolka material som dels tematiskt reflekterar över kopplingen människa och allt det andra som lever, dels skapar öppningar och inspiration till en hållbar praktik, samt i bästa fall planterar impulser i publiken. Vi har som en gemensam utgångspunkt i detta projekt använt oss av Tanja Beers Ecoscenography. Här presenterar hon fyra olika sätt att närma sig ett hållbarhetstänkande. Utgångspunkten är teaterns audiovisuella tecken, vilket gör att överlappningen till min inriktning inte är riktigt hundraprocentig. Närmast till hands för mitt bidrag i det här forskningsprojektet är, bedömer jag, kategorin ”Biophilic design”, som handlar om att härma naturens lösningar, för att påminna publiken om kopplingen mellan människa och natur.

 

TEMATISKA SPÅR I ANIARA

Aniara handlar om att förstöra och därigenom förlora en värld, och framför allt om att försöka fortsätta leva efter den förlusten. Det är i allt väsentligt ett verk som handlar om hur det är möjligt att leva utan hopp. Eposet prövar många svar på den frågan: religion, sex, underhållning, apati, cynism, nostalgi, konst, krass vetenskap, och många fler.

Aniara är skriven under kalla krigets dagar, och det är mot den hotbilden Martinssons metafor ska ses. Men det kräver ingen som helst ansträngning att rakt av låta Aniara spegla vår egen tid och kanske specifikt de utmaningar vi står inför i och med klimatkrisen. Några citat ur Martinssons förord talar direkt till där vi befinner oss just nu:

 ”Aniara handlar om allt som vi inte personligen bemästrar, men som vi ändå ingår i och sammanhör med. Hur vi än lever så sker det inom ramar som på ett eller annat vis är obevekligt bestämda. En av dessa ramar är den biologiska. Vi föds, mognar, åldras och dör. Redan inom den ramen ryms all glädje och all skräck. Dessutom lever vi inom de ramar människan tillsammans med naturen skapat, de sociala, de politiska, de religiösa och de vetenskapliga. Hela vårt liv är ett försök att inom dessa ramar förklara världen för oss själva.”

”Men vår värld, och vår bild av den, har på mindre än ett århundrade växt ut på ett sätt som skakat också självklarheterna. Det som förr hörde till det hanterligt självklara har svällt ut till att sammanfalla med det gåtfulla och oerhörda.”

”/…/Medvetandet om ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen.”

”I en sådan värld ställs oerhörda krav på konst och kultur.”

Samtidens kunskap om att vår världs resurser är ändliga ger, tänker jag, en ny dimension till formuleringen om biologiska ramar. Inte bara livets ändlighet sätter gränser, det gör även planetens förmåga att hysa oss.

Allt detta ryms redan i Aniara som verk. Och därmed är, som ovan nämnts, den stora delen av mitt arbete som dramatiker eller dramaturg redan gjort. Det finns ingen anledning av stryka under verkets relevans i relation till vår tid med tjocka streck – till exempel genom att låta katastrofen som skett på jorden vara entydigt ekologisk, eller genom att låta Miman visa paradisisk natur. Metaforerna bär precis som de är, och det försvagar snarare verkets sprängkraft att bli övertydlig. Däremot är det förstås intressanta och viktiga tankar att ha med från början i uppsättningsprocessen – precis som det alltid med klassiker är relevant att se deras kopplingar till samtiden.  Vad av det som redan finns i Aniara är extra angeläget att lägga tonvikt vid?

 

SÅNG 40 OCH RELATIONEN TILL NATUREN

På en grundläggande nivå är Aniara en berättelse om just att förlora sin livsmiljö. Den symboliska sprickan mellan människa och hennes livsmiljö som jag nämnde ovan är här helt konkret. Vi befinner oss i död rymd. Jorden finns inte mer. Längtan efter det som gått förlorat genomsyrar hela eposet.

Intressant nog så är just naturens växter och djur en viktig del av detta – även om bilderna som förekommer är relativt sparsamma. En gök i Karelen, blommorna i Doris dal lyfts fram som skatter ur minnet. Chefones trädgård däremot presenteras som en hårt tuktad, artificiell plats, mera kultur än natur. När passagerarna får panik av den oändliga rymden som syns genom fönstren så görs experiment med skärmar som istället visar ”skog och månskenssjöar”.

Sång 40 är i det här avseendet extra intressant. I rymdmatrosens kärleksförklaring till sin Nobby så lyfts särskilt fram hennes intima relation till den otroligt karga naturen i tundrekolonierna på Mars. Här finns knappt tio arter, alla oansenliga, låga och taggiga. Men Nobby lyckas ändå hitta samhörighet och mening i samspelet med denna natur, och det tycks vara nära kopplat till att hon lyckas bevara medmänsklighet och humanism i en mycket svår tid. Sedd genom vår tids glasögon framstår Nobby på så vis som ett dubbelt ideal – både i hennes förhållningssätt till sin livsmiljö och hur hon omsätter detta i handling.

En viktig tanke att skicka med in i dramatiseringsarbetet blir således att fundera på hur själva oansenligheten i den magra fågeln Hanen, frosttulpanen och det krypande marsvidet kan visas fram, och samtidigt få vara storslaget. Hur kan jag skapa en känsla av att det levande som kämpande håller sig vid liv är värt att hylla och vörda, oavsett hur futtigt det kan framstå? Havets plankton, som vi knappt kan se med blotta ögat, skapar hälften av allt syre som finns på jorden.

 

Här finns impulser att skicka till alla scenkonstens visuella tecken. Men också någonting att fundera på både när det gäller min roll som dramatiker, och när det gäller själva gestaltningen. Hur ser det sceniska språket ut när det gäller att gestalta och upphöja det futtiga? Hur låter sådan text, och hur framförs den?

 

NÅGRA SIDOR UR ANIARA, SÅNG 40 – ETT FÖRSÖK

Aniara bjuder in till en slags ödslig storslagenhet. Iscensättningar är ofta kollektiva och tar fasta på eposets poetiska kvalitéer. Jag vill pröva att behålla det till dels, men att också att ta ner Matrosens berättelse från det högstämda, till något mera nära och mänskligt.

Jag fick idén att utgå från barn och deras kärlek till det rituella berättandet - den glädje och trygghet som kan rymmas i att känna igen mönster, att höra något för hundrade gången. Jag tänker också att barn, som fötts på Aniara och aldrig upplevt något annat, kan hjälpa till att skapa den förundran för det som i våra ögon kan te sig futtigt som jag strävar efter i min tolkning av materialet. För dem är marsvidet något underbart och svårbegripligt – ett mirakel de vet att de aldrig kommer att uppleva.

 

 

UTDRAG UR EN TÄNKT DRAMATISERING AV ANIARA, SÅNG 40

 

I en av hallarna på skeppet. Ett stort panoramafönster vetter ut mot rymden. Bleka stjärnor blinkar i en ändlig tomhet. Allt därute är mycket mycket långt borta.

 

Allt i rummet är kultur, skapat av människor. Här finns ingenting som växer, ingenting slumpmässigt.

 

I bakgrunden en grupp människor, en kör. Dom är klädda i enhetliga kläder. En uniform som varit stram och elegant, men som nu visar tecken på långvarig användning: vissa kläder är trådslitna, har igensydda revor. Några är lappade med tyg av en nyans som inte helt överensstämmer med uniformens.

 

RYMDMATROSEN är gammal och böjd. Han vandrar sakta genom det tomma rummet. Två BARN in. Dom har ett helt annat tempo, växande kroppars rastlöshet.

 

BARN 1:

Matros!

 

BARN 2:

Matros matros!

 

BARN 1:

Matros motros rotmos!

 

RYMDMATROSEN:

Vad gör ni här? Det finns ingenting för er att leka med i den här sektorn.

 

BARN 2:

Matros rotmos! Vad är rotmos?

 

BARN 1:

Vi letade efter dig.

 

RYMDMATROSEN:

Jag är trött. Jag vill vara ensam.

 

BARN 1:

Berätta om Mars!

 

BARN 2:

Berätta om tundrekolonierna.

 

RYMDMATROSEN:

Varför?

 

 

BARN 1:

För att vi vill höra.

 

RYMDMATROSEN:

Det är knappt ens en berättelse.

 

BARN 1:

Vi vill höra i alla fall.

 

RYMDMATROSEN:

Ni har hört det hundra gånger och mer.

 

BARN 2:

Men jag har glömt.

 

RYMDMATROSEN:

Det har du inte alls.

 

BARN 1:

Snälla.

 

BARN 2:

Snälla rotmos.

 

RYMDMATROSEN:

Nå. Lyssna då.

 

RYMDMATROSEN / KÖREN:

Förflyttningen till Tundra 3 tog nio år.

Utrymningsplanen Gond tog tio år.

Själv var jag med i åttonde goldondern.

Vi alternerade med andra rymdskepp,

Benares, Kanton, Gond och några till.

På fem år tog vi bortåt tre miljoner

Förskrämda människor till den nya stjärnan.

 

BARN 2:

Hur många är tre miljoner?

 

BARN 1:

Tusen gånger fler än på Aniara, vet du väl.

 

BARN 2:

Hur många är tusen gånger fler?

 

BARN 1:

Tyst. Fortsätt matros!

 

RYMDMATROSEN / KÖREN:

Än kännas bilderna som ömma sår:

Mest minnesbilderna från startområdet:

Med samma vilda scener varje gång-

 

BARN 1:

Berätta om Mars.

 

BARN 2:

Berätta om växterna.

 

RYMDMATROSEN:

Men vill ni inte att jag-

 

BARN 1:

Berätta om videt. Marsvidet.

 

RYMDMATROSEN:

Det var ett kargt landskap där i tundekolonierna. Där fanns nästan ingenting.

 

BARN 1:

Knappt tio arter på hela klotet.

 

BARN 2:

Berätta om hur marsvidet såg ut.

 

RYMDMATROSEN:

Ni vet hur det såg ut.

 

BARN 1:

Dom steniga, frusna hedarna. Smågrus, damm och skravel. En tunn och iskall atomsfär.

 

BARN 2:

Och så plötsligt ett snår!

 

BARN 1:

Jag ska säga! Och så plötsligt ett snår. Krypande nära marken.

 

BARN 2:

Ja…japa…japaniskt-

 

BARN 1:

Japoniskt hårda, krokiga grenar med vassa taggar. Ett trassel, ogenomträngligt. Växande långsamt, långsamt.

 

 

BARN 2:

En decimeter på hundra år!

 

BARN 1:

Bara en decimeter på hundra år. Och bladen. Som små nästan svarta ögon, tre och tre längst ut på kvistarna.

 

BARN 2:

Hårda och sträva under fingrarna.

 

BARN 1:

På undersidan ett mönster av tunna vener. Som en liten liten hand.

 

BARN 2:

Och ändå gjorde dom luft.

 

BARN 1:

Jag ska säga! Och ändå gjorde dom tillräckligt med luft.

 

BARN 2:

En tunn och-

 

BARN 1:

En tunn och iskall atmosfär.

 

BARN 2:

Och Nobby. Din älskade Nobby. Hon plockade bladen ibland, visst gjorde hon?

 

RYMDMATROSEN:

Hon plockade dom. Bar dom försiktigt hem till plexbaracken. Stoppade dom i kuvert, skrev adresserna utanpå och sände dom med goldondern när den återvände.

 

RYMDMATROSEN / KÖREN:

Hon sände ofta videblad till Jorden

Och skrev: se här är blad ur andens skog,

Och det är vårvind här på själens hedar.

Mitt hjärta fylles, ja, ni anar nog.

 

BARN 2:

Och folk skrattade åt henne.

 

RYMDMATROSEN:

Ja.

 

BARN 2:

Och sa: vad är det för pant-

 

BARN 1:

Patetisk souvenir?

 

RYMDMATROSEN:

Ja.

 

BARN 1:

Små torra, fula fnulor, som ingen utom den magra fågeln Hanen kan göra något med?

 

BARN 2:

Och till och med den bara om det inte finns nåt annat.

 

BARN 1:

Varför skulle folk därhemma i Doris vackra, gröna dal vilja titta på nåt så futtigt?

 

BARN 2:

För dom förstod inte.

 

RYMDMATROSEN:

Nej. Dom förstod inte.

 

 

 

 

Kommentar: Johanna Garpe, professor i scenkonst

 

I "En sorgesång för det oansenliga – tankar kring tänkt uppsättning utgående från sång 40 i Aniara av Harry Martinson" reser Anders Duus frågor om konstens och konstnärens roll under den pågående klimatkrisen. Hur fortsätter man att skapa konst på konstens villkor, med ett intresse för hållbarhet – utan att bli informatör eller pedagog?

 

I en nyskriven dialog på rymdskeppet sätter Duus två barn i centrum: Barn 1 och Barn 2. Det är inte Aisha/Maria/Esmeralda och Rafael/Khalil/Peter, utan just Barn 1 och Barn 2. Jag tolkar det som att det handlar om vilka barn som helst – det vill säga allas våra barn. Det är barn som, liksom alla barn som nu lever på detta klot, inte har bett om att bli födda, utan plötsligt hamnat i en tillvaro som de inte kunnat påverka. I dialogen har barnen inte själva upplevt växtligheten i tundrekolonierna. De har hört otaliga historier om naturen som etsat sig fast och behöver återberättas, trots att den gamle rymdmatrosen säger att han redan har berättat dem hundra gånger och mer.

 

Hur kan man framhäva det oansenliga i den magra fågeln Hanen, frosttulpanen och det lilla marsvidet, och samtidigt göra det storslaget? undrar Duus. Som regissör börjar jag fundera på hur skådespelarens röst och kropp kan bygga den bro mellan det vi vet att vi har gemensamt och det vi ännu inte vet – förrän det där utsträckta brofästet binder ihop oss. I den här texten skulle vi lyssna till en ung, ljus barnröst som kräver att en äldre stämma berättar om marsvidet. En liten otålig kropp bredvid en äldre, tyngre och tröttare kropp. Marsvide… Hur skulle det kunna klinga? Vilken emotion och vilken dynamik väljs? Blir det ett rullande "r", som i en äldre Dramaten-tradition som kräver rejält med plats och tvingar åhöraren till lyssning ”Marrrrsvide”, eller ett mjukt och försiktigt "r", som i Emil i Lönneberga? Ett "Massvide"?

 

Efter otaliga naturfilmer ledda av Sir David Attenboroughs välbekanta röst uppfattar jag nu en förändring i stämman. Från den mjuka, milda klangen som har lett mig till förundran inför grässtrån, babianer och myrparader, till en ny skärpa i den gamla mannens röst. Sir Attenborough är på riktigt oroad över att arterna blir färre, och att de som ännu vandrar, hoppar, slingrar sig och flaxar får en allt sämre livsmiljö. Tonen i stämman är inte längre mild, utan uppfordrande och kärv. Och det är inte bara orden han formulerar som visar på oron, utan hur han faktiskt levererar dem. Hans röst krokar sig in i mig med vassa hullingar.

 

I Duus text är Barn 1 och Barn 2 uppriktigt intresserade av det lilla oansenliga marsvidet. Så intresserade att den gamle rymdmatrosen inte hinner berätta något, eftersom barnen hinner före. Barnen beskriver detaljerat det lilla krypande, långsamväxande snåret med blad som ”små, nästan svarta ögon. Tre och tre längst ut på kvistarna.” Genom det specifika intresse som karaktärerna på scenen tillmäter det till synes oansenliga kan intresset transporteras till publiken. Och därmed kanske någon, några, eller varför inte alla, blir intresserade av det som mänskligheten genom oförsiktighet (och/eller övermod) håller på att radera bort. Den unga skådespelaren andas in och öppnar läpparna: Marsvide… Skådespelaren laddar det med sockervadd eller skarpa skott. Det når öron, hjärna och hjärta. Brofästena hakar i varandra. Och för mig, nu läsaren, och vid ett annat tillfälle, publiken, blir det oansenliga i min inre teater plötsligt väldigt ansenligt…