Hello pine tree, Dearest pine tree, Esteemed pine tree, good afternoon. I wonder how to approach you, but anyway, it's more than a year since we met last time. I come to you today for a goodbye of sorts, well, not a goodbye, but for a completion. I have been pondering with pine trees during the last three years or even earlier and well, I think I met you first time four years ago in 2020. And now time has come to finish this pondering. And then when I thought who, which pine tree, who should I address here on Örö as a representative of all you beautiful, resilient, brave, yeah remarkable pines on the island, I immediately thought of you, because of your very very spectacularly bent form. So now I come to you and I want to say thank you for all these possibilities of spending time with you and addressing you in these weird human words. And I also want to thank you for allowing me to sit on your branch now soon again for a little while. So, thank you.
Päivää mänty, tervehdys mänty, rakas mänty, mänty hyvä, hei. Tapasimme viimeksi yli vuosi sitten. Silloin kävin täällä istumassa sylissäsi tai rungollasi, ja lunta oli enemmän. Tänään tulen sinun luoksesi ja tarkoitukseni on puhutella sinua ikään kuin kaikkien Örön mäntyjen edustajana tai yhtenä heistä mutta erityisenä ja ja kunnioitettavana, koska olen saattamassa loppuun pohdiskeluani mäntyjen kanssa, hanketta Miettii mäntyjen kanssa. Olen miettinyt mäntyjen kanssa kolme vuotta ja enemmänkin ja ajattelin, että on aika saattaa tämä päätökseen, mutta toki tulen luoksesi uudestaan jos pääsen käymään täällä saarella. Haluaisin kiittää sinua ja teitä kaikkia siitä, että olette olemassa, mutta myös siitä, että toimitte niin hienona esimerkkinä sopeutumisesta ja sinnikkyydestä ja niin, sisusta. Vaikka tuuli katkaisee tai kaataa niin silti elämä jatkuu ja te ponnistatte eteenpäin ja ylöspäin vaikka sitten mutkan kautta niin kun sinä. Kiitos myös siitä nyt jo ennakkoon, että saan tulla luoksesi istumaan hetkeksi. Kiitos.
Kära tall, hej på dig tall, ärevördiga tall, god eftermiddag. Det är över ett år sen vi sågs senast och då fanns det mera snö här på Örö. Jag kommer till dig idag för att, ja, som en ställföreträdare och representant för alla ni vackra, stora, förvridna, fantastiska, modiga, sega och beundransvärda tallar här på Örö. Jag har fått samtala med er och posera för videokamera med er och samarbeta med er nu i många år. Jag har hållit på med ett treårigt projekt som heter Funderar med furor, men jag tror att jag träffade till exempel dig redan innan det, i november 2020. Och nu är det dags att avsluta det där projektet och tacka för samarbetet. Och tacka för, ja, den gränslösa gästfrihet som ni visar åt oss människor som misshandlar er och missförstår er. Jag måste erkänna att jag verkligen beundrar er och er förmåga att anpassa er till omständigheterna, och att hämta er efter katastrofer och bara fortsätta att växa även om det skulle kräva extra krumbukter. Men jag tackar också nu för att jag ska komma och sitta på din gren ännu en gång, för en stund. Så tack för att jag får göra det, tack.
Kära tall, fint att se dig igen. Fint att sitta hos dig igen. Det är ett år sen vi sågs senast. Jag har kommit till dig idag, det är december, den 5 december 2024 på eftermiddagen ungefär klockan två. Jag har kommit till dig idag för att avsluta ett projekt som jag har sysslat med under de tre senaste åren och inofficiellt också innan det. Vi träffades ju första gången i november 2020. Ja, det projektet heter Funderar med furor och det skall jag nu avsluta så småningom. Och jag valde dig som representant för alla de fina tallar som jag har träffat och samarbetat med både här på Örö, i synnerhet här på Örö, men också annanstans. Ja, du skall väl representera dem här på Örö då. Och det är ju lite komiskt för att du är ju nog ingen fura om man tänker sig att furor skall vara stora och resliga raka tallar, utan du är just speciellt inte en fura utan en martall, en riktigt rejält förvriden, ja martall, gammal häxa till martall verkligen, eller ja, manlig eller kvinnlig eller både och. Och det är ju de flesta tallarna här på Örö, förvridna av vinden och brutna och sen har ni vuxit igen och så vidare. Det är det som är så fint med er att ni har anpassat er till omgivningen och lyckats repa er efter alla katastroferna och bara helt enkelt böja er och skapa nya grenar. Jag vet inte hur underliga saker som har hänt med dig till exempel för att du har vuxit i en sådan form som du har. Men det jag egentligen borde tala med dig om är förstås vad är det som jag har lärt mig under alla dessa år, vad har jag lärt mig av er, alla ni tallarna här. Och en sak är förstås det där med att ni på sätt och vis är som platser, ni hjälper en att vara på ett ställe, ni markerar stället, ni skapar ett ställe. Men också ni liksom ger uttryck för en plats och skapar dess väsen, men också på något sätt just uttrycker det. Väsen, vad det nu sen är, men det är en viktig del av vad jag har lärt mig från er, det viktiga med platser trots allt. I vår värld där vi på något sätt umgås digitalt och via internet på liksom enorma avstånd, så det att vara på ett speciellt ställe och hurudant det där speciella stället är, det har jag lärt mig av er, ännu tydligare än tidigare. Men också på något sätt den där känslan av trygghet på ett absurt sätt eller liksom vilsamhet. Jag tänkte på det för att jag har nu fått två katter som jag lever med och de är ju så lätta att umgås med och älska, för att de är så lika som vi människor. De är varmblodiga levande varelser som uttrycker sin vilja så tydligt och klart. Om de inte vill att jag skall smeka dem så ruskar de på sig eller slinker undan eller, det är väldigt enkelt. Men med dig är det så mycket, mycket svårare. Så jag har via katterna på sätt och vis förstått varför det är så svårt att förstå er och och älska er tallar. Men å andra sidan har jag också förstått det där med hur trygga ni är, för jag vet ju att du finns här när jag kommer hit så finns du här. Jo, i värsta fall så kan ju stormen ha brutit en gren eller liknande men du finns här. Men sen också så kommer du inte att bita mig sådär plötsligt eller skrapa till med en klo helt oväntades i all välmening, utan du är på något sätt pålitlig och trygg i den bemärkelsen. Visst kan man ju vara rädd för ett träd också sådär om en gren går av i stormen, eller om ett träd faller så kan den ju göra mycket skada och ta livet av en människa om man så tänker. Men jag har aldrig upplevt er på det sättet för ni är inte ja, jag skall inte säga men för mig är du trygg mer än nånting annat, även om du inte utstrålar den värme som ett varmblodigt djur kan utstråla. Men det här är ju såna saker som man kunde lära sig utan att jobba i tre år och pröva på alla möjliga olika sätt att uppträda tillsammans med er och så vidare. Så vad jag egentligen har lärt mig av er, det vet jag inte riktigt. Ja, kanske en tredje sak som är väldigt självklar, det där med att vara stilla, att ta det lugnt, att andas, att på något sätt vara. Och att vår tid som människor är så kort ändå jämfört med er tid, ni tallar. Alltså de äldsta i Finland är väl 700 år. Och även om du till exempel inte är så jätte gammal så är du ändå äldre än jag och kommer att vara här efter mig. Och även de små tallarna som ser ut som de skulle kunna vara unga, de är antagligen också väldigt gamla. De har bara haft det så kärvt att de inte har vuxit sig tjockare eller högre. Säkert finns det andra saker jag har lärt mig och jag ska försöka skriva om det men det är de här sakerna som jag ville tala med dig om idag. Och sen givetvis så vill jag framföra mitt tack till dig och till er alla för allt det som vi har gjort tillsammans och det som ni gör hela hela tiden för oss människor och som vi missförstår och missbrukar och förbiser. Så ännu en gång: Tack. Sköt om dig.
Hello pine, nice to see you again. We met for the first time four years ago in November 2020 and today it's the 5th of December 2024. And I've come to you to say goodbye and thank you because I'm trying to conclude or finish in some sense a project that I've been working on for three years now called Pondering with Pines. So this is my last pondering with you, well maybe not last but I think it should be, could be. And on this gray and partly rainy day, right now it's not raining, I wanted to think about what I've learnt from you, all of you. Because I think you are somehow representing all the beautiful bent, weird, distorted, convoluted, bizarre and just glorious, resilient, remarkable pine trees on this island. And what I have learnt by pondering with you and with other pine trees, it's embarrassing the trivial. I've learned about the importance of place, the importance of slowness or calmness or stillness or taking it gradually, easy, naturally. But then the third thing, which I learnt actually, which I realised I learnt only after I received two cats that I nowadays live with. And this is, which is a paradox in a way, because the cats are so easy to love and understand because they're so like us humans, warm blooded creatures that show their likes and dislikes by going away or. They are so easy to love compared to you, because you're much more strange for us humans. But then I also realised how reassuring and safe or somehow comforting you are, because you will not scratch me with your paw or bite me if I, however gently, or surprise me actually in any ways. Your form is surprising, your endurance and resilience is surprising but as an encounter here now I rely on you staying here and being who you are and the way you are and yeah, providing this beautiful place to rest for me. So, maybe the reason why I love you so much is because I don't have to be afraid of you and that's of course a little bit embarrassing, too. Anyway, there are probably many many other things I've learnt from pines but right now I can't think of anything special, and I know I have to write about it but. Another thing that I've realised which is so very very difficult is the idea of reciprocity. Because the cats they are so happy when I pet them and they are so happy when I give them food or treats. How can I, how could I share my love for you? Or at least, if not share my love for you, but to somehow give back something of all the kindness and life and support that you give me and to all of us. So this challenge of reciprocity that's a real problem that I have not managed to somehow understand, but I've learned that it is a problem. Anyway I want to say thank you to you now in the only way I know how to say thank you in this human weird, in these weird human words. So thank you, thank you, thank you. And take care.
Päivää mänty. Rakas mänty, hauska nähdä taas. Ensi kertaa tapasimme varmaan marraskuussa neljä vuotta sitten 2020 ja nyt on joulukuun viides päivä 2024. Tulen luoksesi tänään sanoakseni hyvästi ja kiitos koska olen lopettelemassa kolmivuotista hanketta Miettii mäntyjen kanssa ja ajattelin että sinä olisit juuri oikea mänty, jonka kanssa saattaa tämä hanke päätökseen. Totta kai paljon vielä on materiaalia ja tekemistä mutta sinä olet se mänty nyt täällä Örössä, jonka valitsin edustamaan teitä kaikkia outoja, vääntyneitä, kummallisia, kauniita, veistoksellisia, sinnikkäitä, sitkeitä, rohkeita, ihailtavia, kaikilla tavoin erityisiä, huomattavia mäntyjä. Ja sinä nyt varsinkin olet oikea käppyrämänty, anteeksi vaan, kaunis, iso, vahva sellainen. Ja ajattelin että muutamalla sanalla yrittäisin summata, että mitä minä olen oppinut teiltä männyiltä näiden vuosien aikana. Ja kun mietin sitä tajusin, että se on aika oudon itsestään selviä asioita, joita olen tajunnut, niin kuin paikan merkitys. Eli se miten te luotte paikan ja ilmennätte paikkaa ja luotte sen omalla ruumiillanne meille kaikille. Ja toisaalta sen hitauden ja sinnikkyyden merkityksen mitä te koko ajan osoitatte vaan pysymällä hengissä mutta myös hitaasti, hitaasti kasvamalla, rauhallisesti, hiljaa, askel askeleelta, tai solu solulta, neulanen neulaselta, käpy kävyltä. Mutta sitten olen myös oppinut, ja paradoksaalisesti kissojen kautta, minulla on nykyään kaksi kissaa, ja niiden kautta olen ymmärtänyt miten vaikea teitä on rakastaa. Koska kissoja on niin helppo rakastaa, lämminverisinä, eläväisinä, pehmeinä, liikkuvina. Ja niitä on niin helppo ymmärtää, koska jos minä paijaan kissaa ja se ei pidä siitä se menee pois. Mutta miten minä voisin ymmärtää sinua samalla tavalla. Mutta toisaalta myös, sinä et raapaise minua kynnelläsi edes vahingossa, etkä puraise hampaillasi, toisin sanoin sinä et ole arvaamaton samalla tavalla kuin lämminverinen eläin voi olla. Elikkä sinä olet minulle turvallinen ja ikään kuin en pelkää sinua enkä puita muutenkaan. Tietysti puu voi kaatua tai pudottaa oksansa ihmisen niskaan ja vaikka tappaa, mutta minä en, se on eri asia, tai en osaa pelätä puita. Päinvastoin te tarjoatte turvan, jotakin joka pysyy ja on vakaata. Mutta vastaavasti myös ikään kuin vastavuoroisuuden vaikeus, sen tajusin osittain myös kissojen avulla, joka on leimallista meidän suhteellemme. Elikkä se, että minä olen koko ajan ottamassa ja saamassa enkä oikein ymmärrä enkä tajua mitä voisin antaa vastapalvelukseksi. Kissalle antaa herkkuja ja vettä ja voin paijata ja suhteemme on toisella tavalla vastavuoroinen vaikka siinä on omat ongelmansa kun he ovat minun vankejani. Sinä olet vapaa ja elät tässä ja minä tulen sinun luoksesi mutta millä tavalla minä voisin tarjota sinulle vastapalvelukseksi jotakin, se on minulle vielä arvoitus, ja sitä joudun vielä miettimään. Mutta olen tämän hankkeen aikana tajunnut sen ongelmaksi ja onhan sekin tajuaminen edes jotakin. Kiitos joka tapauksessa kaikista näistä mahdollisista kohtaamisista ja kaikesta yhteistyöstä jos näin voi sanoa. Ja sanon tämän kiitoksen nyt juuri niin typerästi vain tämmöisellä ihmisen kielellä, joka siis tavoittaa sinut tai on tavoittamatta, mutta sanon nyt kuitenkin että kiitos, kiitos, kiitos. Ja voi hyvin.
