Reunion with Örö Pines

(23-30.11.2023)

 

Kära tall, fint att se dig igen, och fint att se att du lever och växer. Jag kom här förbi igår och såg att din stam, den stam som tidigare var böjd hade fallit helt längs med marken. Men nu när jag tittar efter så även om det finns ett brott så är du inte bruten utan du bara växer längs med marken till en del. Så fint att det inte gick värre så att säga. Det är nästan två år sedan, ja exakt två år sedan tror jag, så gott som, jag var här senast så det har ju hunnit vara många stormar. Men det var ändå förvånande för det här är en, den här delen av din stam är väldigt tjock och stark. Men saker och ting kan hända. Jag har ibland tänkt på dig för du var den första tall, du var det första träd som jag började prata med. Och nu kommer vinden. Jag tänkte redan att vart har den försvunnit, för det brukar ofta blåsa här på västra stranden av Örö. Ja, jag besökte dig sju gånger under år 2021 och du var den första tall eller det första träd överhuvudtaget som jag började prata med istället för att skriva brev till. Och det har jag senare börjat syssla med mera också. Men jag tackar dig för impulsen till det, faktiskt. Om jag tänker på vad som har hänt med dig under de här två åren så är det väldigt uppenbart för här ligger du nu, men visserligen är det två stammar som reser sig helt vanligt som förut. Men vad som har hänt åt mig, ja. Delvis inspirerat av dig men också möten med andra tallar här på Örö och på annat håll så startade jag ett nytt projekt som hette Pondering with Pines, Miettii mäntyjen kanssa, Funderar med furor, som jag har hållit på med nu de två senaste åren och fokuserat just på tallar. Inte enbart furor, alltså stora gamla tallar, utan också tallar av alla slag istället för träd i allmänhet. Och så har jag fått ett nytt hem, en ny bostad i Stockholm för ett år sedan, eller nu alltså ett halvår sedan egentligen, som vi egentligen har tillsammans med min bror och hans hustru men, i princip, men i praktiken är det jag som bor där, någon vecka varje månad. Och det är väldigt fint. Vad annat kan jag säga att skulle ha hänt? Jag har besökte andra residens men inte så många. Nu i år endast Mazzano Romano i Italien nära Rom. Och där trodde jag att jag skulle hitta många tallar av den speciella italienska typen eller medelhavs-varianten. Men just i Mazzano Romano fanns det inte så många av dem. Då var det mera ekar. Och ja, jag skrivit om tallar och framför allt så har jag också besökt nya tallar. Just nu så besöker jag en tall vid Essingeleden i Stockholm och så brukar jag prata med en tall i Brunnsparken i Helsingfors. Jag har också startat en podd som heter Talking with Trees och de flesta samtalen sker ju på engelska men en del av dem har jag också spelat in på svenska. Och faktiskt, mina samtal med dig var den första gruppen podcast episoder på svenska som jag publicerade. Jag undrar om det var den första gruppen överhuvudtaget eller om inte mina brev till granen på ön Stora Räntan kanske var de första. Nå, det spelar ingen roll, allt det här berättar jag åt dig för att försöka betona att du har varit viktig för mig och fortfarande är, och att jag hoppas att du inte ger upp utan fortsätter att växa också i den här delen som jag nu sitter på som vilar längs marken. Och på sätt och vis är det ju kanske lättare att inte behöva stå emot vinden utan vila vid marken i lugn och ro, för här finns det ju plats. Och du har lika bra, nästan lika bra ljus på marken som högt uppe för att det är så glest med er tallar här på sandstranden. Just nu är det kallt. Sanden glittrar för det är mycket frost ovanpå den och det känns konstigt att promenera på sand som är hård som en snöskorpa för ytan är frusen. Ljuset är underbart och det vet jag att du också tycker om. Så nu får jag önskar dig ett riktigt riktigt fint slut på året. Och också ett gott nytt år för jag tror inte att jag har möjlighet att komma hit igen i år. Det här är egentligen den första gången sedan våren för ett och ett halvt år sedan, så det kan ta tid innan vi ses igen. Men om jag kan komma till Örö igen så kommer jag nog till dig också. Ha det bra och sköt om dig.

 

Dear Pine, great to see you again, and great to see you are living and growing. I came past here yesterday and saw your trunk, which used to be bent, now fallen completely to the ground. Now when I look at it I see that there is a breech but you are not broken, you simply grow partly along the ground. Great that nothing worse happened. It is almost two years, yes, almost exactly two years since I was here so there has been time for many storms. I was nevertheless surprised, because this part of your trunk is really thick and strong. But things happen. I have been thinking of you sometimes because you were the first pine tree, the first tree that I started talking with. And here comes the wind. I already wondered where it had gone, because it is usually windy here on the western shore of Örö island. Yes, I visited you seven times in the year 2021 and you were the first pine tree or any tree that I started to talk to rather than write letters to. And that I have been doing more and more. And I thank you for the impulse to do that, actually. Thinking of what has happened to you during these two years it seems very obvious, because here you are lying now, although there are two trunks that rise upwards as usual. And what has happened to me, well. Partly inspired by you and also meetings with other pines here in Örö and elsewhere I instigated a new project called Pondering with Pines, Miettii mäntyjen kanssa, Funderar med furor, which I have worked on these recent two years focusing especially on pines. Not only tall old pines but all kinds of pines instead of trees in general. And I got a new home, a new apartment in Stockholm one year ago, or rather now, half a year ago, actually, which we share with my brother and his wife, in principle, although in practice I am the one living there, a week or two every month. And it’s really great.   What else can I say has happened? I have visited some residencies, although not that many. This year only Mazzano Romano in Italy, near Rome. And there I expected to find many pines of the special Italian type or Mediterranean variation. Exactly in Mazzano Romano there were not so many of them, however, but more oak trees. And yes, I have written about pines and also visited some new pines. Right now I’m visiting a pine near Essingeleden in Stockholm and I’m talking with a pine in Kaivopuisto Park in Helsinki. I have also started a podcast called Talking with Trees with most of the conversations in English although a few I recorded in Swedish. And actually my conversations with you were the first group of podcast episodes that I published in Swedish. I wonder whether they were the first group over all, or whether my letters to the spruce on Harakka Island perhaps were the first ones. Well, it doesn’t matter, I’m telling you all this trying to emphasise how important you have been to me and still are, and how I wish that you will not give up but will keep growing even in this part that I’m now sitting on that is resting on the ground. In some ways it is perhaps easier not to have to withstand the wind but rather rest on the ground in peace, because there is room. And you have the same or almost the same light on the ground as high up while you pines grow sparsely here on the beach. Right now it is cold.The sand is glistening with plenty of frost and it feels strange to walk on sand that is hard as a snow crust because the surface is frozen. The light is wonderful and I know you like it, too. Now I will wish you a very happy end of the year. And a happy new year as well, while I don’t think I will be able come here again this year. This is the first time since the spring one and a half years ago, so it might take some time before we meet again. If I can come to Örö again I will surely visit you. All the best to you and take care.


[Örö 27.11.2023]

Rakas mänty, hauska nähdä taas. Taas? Toisen kerran, koska viimeksi tavatessamme istuin tässä kyllä, mutta - ja suurin piirtein samaan aikaan vuodesta marraskuussa kolme vuotta sitten. Tuskin muistat minua. Ymmärrän hyvin. Täällä käy luultavasti ihmisiä silloin tällöin ja miten sinä nyt meidät erottaisit. Kolme vuotta sitten kirjoitin sinulle kirjeen tässä rungollasi istuen mutta tänään on liian kylmä, joten yritän sanella tämän kirjeen. Ja ehkä se tavoittaa sinut itse asiassa paremminkin koska luultavasti pystyt rekisteröimään ääneni ainakin jonkinlaisina värähtelyinä. Silloin kolme vuotta sitten tulin tänne luoksesi osana hanketta, jonka nimi oli Kohtaamisia huomattavien ja huomaamattomien puiden kanssa. Ja se lähti siitä oletuksesta, että vaikka meitä varoitetaan, että emme näe metsää puilta niin tosiasiassa nykypäivänä me emme näe puita metsältä. Toisin sanoen metsä on meille resurssi eikä niinkään yksittäisten puiden yhdessä monien muiden lajien kanssa muodostava ekosysteemi tai maailma. Silloin olin innostunut australialaisen ekofeministin Val Plumwoodin ajatuksista, että meidän pitäisi poistaa tai vähentää kolonisoivaa suhdettamme luontoon. Ja hän analysoi sitä nimenomaan kolonialistisiin suhteisiin liittyvillä ajattelumalleilla, joista yksi on jyrkkä jako meidän ja niiden tai heidän tai noiden välillä, siis ylitsepääsemätön juopa, joka tekee valtavan eron. Ja että kaikki ne tai nuo tai ne muut ovat kaikki samanlaisia, stereotyyppisiä eivätkä yksilöitä. Ja tämähän pätee aika hyvin suhteessamme esimerkiksi puihin. Ei tarvitse kuin kävellä tasalaatuisessa talousmetsässä havaitakseen että yksittäiset puut eivät tee metsää. No sinä kasvat tässä Örön pohjois- tai oikeastaan luoteisrannalla kivikossa ja matkaa naapurimäntyihin on melko lailla, joten toki sinut on helppo ymmärtää yksilöksi. Mutta toisaalta voidaan ehkä ajatella, että oletkin oikeastaan kollektiivi, monien eliöiden yhteistyön summa niinkuin oikeastaan ihmisetkin ovat. Ennen tänne tuloani aamulla luin Niina Sääskilahden tekstiä kuuntelemisesta kirjoittamisen lähtökohtana, jossa hän käytti Pauline Oliverosin syväkuuntelemisen menetelmää työpajassa, jossa hän pyysi ihmisiä kirjoittamaan kokemuksistaan. Ja kuunteleminen ajatuksena on todella kiinnostava. Millä tavalla voisin kuunnella sinua paremmin? Oma tarpeeni puhua tai kirjoittaa sanelemalla on niin päällekäyvä, outoa kyllä, että harvoin maltan kuunnella sinua kunnolla. Haluan yrittää sitä tulevaisuudessa joko sinun kanssasi tai sitten muiden mäntyjen kanssa osana nykyistä hankettani Miettii mäntyjen kanssa, Pondering with Pines, Funderar med furor, joka osittain sai alkunsa täällä Örössä teidän ihanien Örön mäntyjen inspiroimana. Mutta kuunteleminen nyt, siihen tuuli on liian kylmä vaikka se tuleekin koillisesta eikä osu tähän ihan suoraan, joten sanon sinulle vain hyvää jatkoa ja toivottavasti et kärsi pakkasista, mutta näytät voivan hyvin. Ja hyvää vuoden loppua ja hyvää uutta vuotta. Ja kiitos tästä hetkestä rungollasi. Voi hyvin. 

[AA]

[Örö 27.11.2023]

Dear Pine, nice to see you again. Again? A second time, because last time we met I was sitting here - and approximately the same time of the year in November three years ago. I doubt you remember me. I understand that.  People are probably coming here every once in a while and how could you distinguish us. Three years ago I wrote you a letter sitting here on your trunk but today it is too cold so I will try to dictate this letter. And perhaps it will reach you even better because you will probably be able to register my voice as some kind of vibrations. Three years ago I came to you here as part of the project Meetings with Remarkable and Unremarkable Trees. The starting point was the assumption that although we are warned  not seeing the forest for the trees, in actual reality today we are not seeing the trees for the forest. In other words the forest is merely a resource for us and not an ecosystem or world created by singular trees together with many other species. At that time I was excited about the ideas of the Australian ecofeminist Val Plumwood that we should decolonise our relationship to nature. And she analyses it with thought models connected to colonial relationships. One of them being the sharp division between us and them or those, that is, an unbreachable gap that makes a huge difference. And that they or those others are all alike, stereotypical and not individuals. And that is quite true in our relationship to trees for example. You need only walk in an economic forest or tree farm of uniform quality to notice that single trees don’t make a forest. Well, you grow here on the northern or rather northwestern shore of Örö among the rocks and there is quite a distance to neighbouring pines, so it is easy to see you as an individual. On the other hand we could also understand you as a collective, the sum of a collaboration of many creatures, like humans actually are as well. This morning, before I came here, I read a text by Niina Sääskilahti on listening as the starting point for writing, where she used Pauline Oliveros’ method of deep listening in a workshop, in which she asked people to write about their experiences. And listening is really interesting as an idea. How could I listen to you better? My own need to talk or to write by dictation is so strangely overbearing that I often can’t wait to listen to you properly. I want to try that in the future either with you or with some other pines as part of my current project Miettii mäntyjen kanssa, Pondering with Pines, Funderar med furor, which partly began here in Örö inspired by you wonderful Örö pines. But listening now, for that the wind is too cold even though it blows from northeast and does not hit this spot directly. So I wish you all the best in the future and I hope you will  ot suffer from the cold, and you seem to be fine. Have a nice end of the year and a happy new year. And thank you for this moment on your trunk. Take care.

[Yours AA]