Vid Essingeleden, 22.2.2024
Kära tall,
Jag har besökt dig upprepade gånger sedan förra hösten, två gånger i veckan alla de veckor jag tillbringat i Stockholm, och aldrig känt något behov att tilltala dig eller skriva till dig. Jag har försökt lyssna på trafikljudet tillsammans med dig, och försökt förstå hur det känns att leva med detta ständiga brus från motorvägen. Vi vet att växter kan höra, och det är ju logiskt för ljud är vibrationer, vågor. Men hur ni hör, det vet vi inte. Vi, då menar jag naturvetenskapen idag. Men jag har i alla fall försökt sitta hos dig, eller stå och luta mig mot din stam för att försöka uppleva det du hör på ditt sätt, men då givetvis på mitt eget sätt. Jag vet att man snabbt vänjer sig vid ett konstant bakgrundsbrus, men så särskilt hälsosamt kan det inte vara. Men trots att du är liten och kortväxt och har korta barr, har du ändå levt här ett långt liv på den relativt kala klippan, så det tycks ha gått bra ändå. – Varför skriver jag till dig nu då? Ja, det är för att jag fick en idé att pröva på att hitta en brevvän eller kanske t.o.m. ett par, ute i världen, alltså tallar som har mänskovänner eller mänskoassistenter som kunde skriva för dem. Skulle det inte vara roligt att få kontakt med helt andra tallar någonstans längre bort? Det skulle då innebära att jag skulle skriva brev i ditt namn, i stället för att skriva det till dig, och det är ju en lite annan sak. Och det kräver en massa tillit från din sida, att lita på att jag inte fantiserar ihop precis vad som helst. Men det kan jag ju givetvis göra, eller det blir jag tyvärr tvungen att göra, i och med att jag inte har ett sjätte sinne som kunde förmedla dina tankar eller känslor eller funderingar till mig. Jag ville skriva det här brevet till dig på svenska, för det är det mänskospråk som talas här i dina trakter för det mesta. Men om brevväxlingen blir av så kommer den ju att ske på engelska. Så översättningen blir ytterligare ett problem. Jag vet inte än hur det hela rent praktiskt skulle fungera, kanske jag borde läsa upp breven för dig. Men det här brevet är nu alltså ett första försök att ta upp frågan med dig, ett sätt att be om tillstånd eller lov, eller ditt samtycke helt enkelt. Jag hoppas du är villig att delta i det här lilla experimentet? Ifall ingen nappar på idén om brevväxling så fortsätter jag som förut och sitter här hs dig som vanligt. Men ifall någon är villig att inleda en brevväxling, kommer jag till dig på nytt, och då får vi försöka formulera ett brev på engelska. Tack i alla fall, för att du funderar över saken… Ha det bra och sköt om dig!
Hälsar AA
My pine friend in Fredhäll, Stockholm, and me, Annette Arlander, form an embryo of a node. We are looking for a penpal, a pine tree with a human friend, to engage in dialogue with through letters. Usually, I write letters to pines sitting in or on or next to them. Now we are looking forward to engaging with pine trees at a distance, which is the usual way when writing letters. And to create a dialogue between pines through letters.
The purpose of this node is to experiment with letter-writing to, with, in the vicinity of and between trees, with human assistance. Thereby we want to consider how to approach entities and living beings with a completely different way of being and communicating that nevertheless share many life processes and perceptual capacities with humans. Is the traditional form of letter writing bringing us further apart or perhaps closer in the moment? How much can we understand and how much do we need to imagine?
We would love to engage with several pine-trees with human friends or assistants, if there are many out there? The language of the letters would preferably be English. And the letters could be sent via email rather than in paper envelopes, even if they would first be written by hand.
If interested, please contact annette.arlander@uniarts.fi
Letter from Pine to Pine
Bagarmossen 11 April 2024
Hello Pine
I grow.
I live among other trees and humans.
There are birds and squirrels.
There are dogs that piss on me sometimes.
There is a forest not far.
We are many.
The soil is rich here and the wind is usually not too strong.
I am the tallest and I stand alone.
This winter was a cold one.
Storms came and went.
Snow came.
Some days the snow was so heavy branches broke.
Some of us, the small ones, died.
I am not small.
Spring is coming.
I am alive.
Fredhäll 16 April 2024
Hello Bagarmossen Pine, great to hear from you. I live in Fredhäll on the cliff next to the big highway and the bridge to the island on the other side of the water. There is a constant sound of vehicles passing by, like a roar; I can feel the vibrations. Mostly I forget; one gets used to the sound. I am small because the cliff is steep, not much soil or support here. A small rowan lives next to me, more like a shrub. I am old, older than I can remember, older than you would think because I am small. Perhaps you could call me a dwarf, I wouldn’t mind. I don’t remember how I came to live here; it is not a very good place to live. The view is great, though. All the best to you for the coming summer season, enjoy!
The Pine in Fredhäll
Thursday sixth of June 2024 Rome, Italy
Dear Pine from another country,
I am writing this letter to you in a state of concern for the upcoming European elections. Humankind is a delicate unstable entity to be interaction with. What will be of us these selections?
I hope that this letter strengthens our trees coalition so that this immaterial bond - like an extended mycelium network unifying south and north Europe - can be one of the starting points for an interspecies peaceful future. We will teach humankind new (new to them at least) ways of being. But I wonder: what could we trees learn from humans?
May care invade the universe
Your Roman Pine
Stockholm 12th June 2024
Dear Roman Pine, thank you for your letter. I am impressed and happy to receive news from the south. I live here on the cliff next to a motorway and some of the trucks passing by are surely coming from or going to the south. This is a very noisy place to live but one gets used to the constant roar. The ants climbing up and down on my trunk are silent. Sometimes I wish the human motors would be more like ants. You wonder what we trees could learn from humans. We pine trees are as good as humans in spreading around the world, but with less damage to others. Perhaps we could be more daring? Well, we are quite bold, I think, settling in strange places like this steep cliff. The rowan next to me is almost dead because there is so little water. The young ash tree between us has a slightly better place. I am smaller than the other pines on these slopes because I am up on the cliff, but I don't complain. There is not much soil, but there is plenty of light. I wish you plenty of light, too, there in your far away city. And yes, we trees should try to teach humans how to live before it is too late.
All the best to you and your neighbors, from the Pine in Fredhäll