Hej på dig kära tall, eller goddag, god eftermiddag. Vi har inte träffats förut och jag var egentligen överraskad när jag kom promenerande längs med Norrsvängen och tänkte att jag skulle besöka tallarna ute på udden, den lilla udden med några tallar och klippor som jag minns från min barndom. Och här stod du i ändan av Norrsvängen och såg väldigt inbjudande ut för du har dina grenar utspridda och tjocka och trygga och de är horisontellt utspridda så att det går lätt att komma och sitta i din famn, om man vill säga så. Jag tänkte mig att jag borde försöka prata svenska med någon tall och då slog det mig att jag kunde ju komma och se ifall jag skulle hitta någon tall på min riktigt tidiga barndoms lekplatser här på Drumsö. Och jag mindes klipporna, som då kändes som ett väldigt stort område. Och så har jag besökt dem någon gång som vuxen och insett att det är en väldigt väldigt liten udde egentligen. Och nu när jag kom efter många år hit på nytt och det är vinter med mycket, med en massa snö så kände jag knappt igen mig, för det går ett strandstråk med en massa människor som promenerar med sina hundar och så vidare. Men du var här, så nu skulle jag vilja stifta bekantskap med dig och be om din hjälp i ett slags minnesarbete, om man så vill, för jag tänkte att jag skulle kanske försöka komma ihåg saker från min barndom tillsammans med dig. Såna saker som jag har glömt men som kanske ändå undermedvetet eller omedvetet påverkar mig och som jag borde reda ut för att komma vidare så att säga. Nej, det låter som någon slags terapisessioner, nej, det har jag ju egentligen inte tänkt mig, men någon slags minnen då. Du är inte så gammal tror jag, vi är kanske i samma ålder, även om din stam är ganska tjock. Man kan ju inte kalla dig fura precis, du är nog en tall för att du är så böjd åt olika håll, mera av en martall. Men jag tycker om dig just för att du är sån, för det betyder att det är lättare att närma sig dig. Men jag har inget minne av dig, inte ens som någon liten tallplanta från min barndom, för 60 år sedan. Men däremot minns jag nog att det fanns tallar där på klipporna och det finns det ju fortfarande. Och som barn är man ju inte kanske så intresserad av träd eller tallar, jag minns inte ens att jag skulle varit det. Men å andra sidan tycker jag att du är så speciell så att om du skulle ha varit här då som redan vuxen i den här formen så skulle jag kanske ha försökt kliva upp i dig och så vidare. Men kan du då ha vuxit dig så här stor på 60 år så att du skulle bara ha varit en liten planta då när jag också var en liten planta? Det är svårt att tänka sig. Hur som helst så har jag ingenting just nu att berätta desto vidare och kommer inte heller på några särskilda minnen. Jag minns däremot ett slags fotografi som var, eller ett par fotografier av mig och min lilla bror i någon slags yllemössor, svartvita fotografier som är limmade in i någon slags färgglad papp och sen inramat med något slags korgmaterial. Det var en bild som antagligen finns kvar på landet i Tavastland. Men det var taget på de här strandklipporna, för vi bodde på Smedjeviksvägen fyra. Och jag antar att vi hade någon slags barnflicka som kom ut med oss när vi var riktigt små. Men det minns jag inte att om hon pratade svenska eller finska, eller det var ju flera barnflickor och någon av dem var säkert svensk också, men i princip pratade vi ju finska hemma när vi var barn. Det var bara med pappa som jag pratade svenska och sen i skolan. Nå, jag vet inte om det är så intressant, men det kan man ju konstatera att hemmet här på Smedjeviksvägen var inte mitt första hem men det är det första hem jag kommer ihåg. Jag vet att att jag har kommit hem från sjukhuset till en annan bostad som var någonstans i centrala Drumsö och sedan som tonåring så bodde vi ju på Norrsvängen på andra sidan bron eller mellan broarna helt enkelt. Men de där allra första barndomsminnena har jag nog härifrån. Om jag inte skulle ha träffat på dig så här omedelbart så tänkte jag att jag också skulle gå upp till Örnberget för att se mig omkring där ifall där skulle ha funnits någon tall, för där fanns ett trähus och en barnträdgård. Där fanns tant Lisa. Och det är kanske ett av de mest traumatiska minnen jag har från barndomen och det är lite, de är väldigt vaga. Hel enkelt att en av barnflickorna förde mig dit till tant Lisa en vinterdag och så lämnade hon mig på gården. Och så var det ingen dagis då den dagen så att jag var tvungen att vänta där i snön och gå runt huset och försöka komma in i det där stängda huset i fyra timmar före de sedan kom efter mig. Och jag minns bara det att jag var kissnödig och så kissade i byxorna där i snön. Det minns jag för det var så förnedrande för jag var ju en stor flicka som liksom redan kunde sköta om mig själv. Och sen har jag ju inget minne, jag måste då kanske ha förlorat medvetandet eller förfrusit mig så att jag har tappat bort alla minnen, men sen kom jag ju hem när de hittade mig och barnflickan fick förstås skällor. Kanske hon blev till och med avskedad stackars flicka. Men jag fick nog inget men av det förutom då en slags känsla av att jag måste klara mig på egen hand. Det låter ju lite konstigt för jag har berättat det här åt någon och då frågade de mig att men varför gick du inte därifrån, varför gick du inte hem. Men det kom jag aldrig att tänka på för jag skulle inte ha hittat hem och jag försökte ju komma in i huset för att huset var mitt inne i skogen. Ja, jag kom aldrig på tanken att ens försöka ta mig därifrån. Så kanske det är något sånt som man borde lära sig att liksom försöka komma på tanken att det finns alternativ, att man inte behöver stanna och gå runt ett öde hus i snön. Men det där med mängden av snö, det kan jag nog minnas för jag plumsade liksom, det var midjehögt. Men jag var ju väldigt liten och var förstås väl påklädd, annars skulle jag säkert inte ha klarat mig i fyra timmar i hård köld. Nå, det är sådär det mest traumatiska minnet att berätta åt dig så här till att börja med. Kanske vi har trevligare minnen som jag kan återkomma till nån annan gång. Men tack för att du lyssnat på mig och jag hoppas att vi ska bli vänner eller kanske du ska vara min lärare och min anförtrodda. Ja, jag ser fram emot att komma hit igen. Tack ska du ha och sköt om dig.
Hej kära tall, hej igen. Trevligt att träffas en andra gång. Du är ännu mer inbjudande och bekväm än vad jag kom ihåg jämfört med andra tallar som jag har besökt. Det är sent på eftermiddagen, solen går snart ner men trots att det blåser ganska häftigt så just här är det inte så illa, för det blåser från ost. På vägen hit gick jag förbi och titta på huset där jag bodde som barn som är här alldeles intill för att förfriska minnet och upptäckte att det var målat. Det var målat i en ljusare grå färg, det var liksom ganska mörk gråbrunt tidigare. Och så var det något slags vägarbete eller gårdsarbete framför. Men det märkte jag också att björkarna som växte där utanför de stora fönstren österut, ett slags, det är ett fyrtiotals- eller femtiotals-hus och det är ju inte det som man kallar för 'erkkeri' på finska [burspråk] egentligen, men alltså stora fönster som står ut från väggen. Det fanns i vardagsrummet och utanför dem fanns det björkar. Men nu var de flesta björkarna borta, det fanns några kvar i hörnet men de syntes nog inte, eller de syns inte från fönstret. Jag minns inte så väldigt mycket om det hemmet trots att jag tror att jag var någonting 13-14 när vi flytta därifrån så jag hade nog det mesta av min barndom där. Och jag minns att jag sedan som lite äldre så fick jag faktiskt det så kallade tjänarinnerummet, ett litet rum intill köket. Så jag hade till och med ett eget rum. Men i princip så var det alltså en hall och sen glasdörrar in till vardagsrummet och sen till höger glasdörrar till sovrummet och till vänster en vanlig dörr till arbetsrummet som var mot gatan. Och det minns jag att det var liksom föräldrarnas revir och min pappa rökte där så dit fick man inte gå, och om det inte var någon riktigt stor kris som till exempel om man hade ont i öra eller något sånt så då kunde man knacka på dörren på natten eller något sånt. Men sovrummet som egentligen var också barnens rum, så där fanns det en balkong mot gården, mot söder, och så var det Mumin tapeter, ljusblå Mumin tapeter, det minns jag gott. Och ja, vad mera? Alltså ett av mina allra första minnen, från en ålder när jag var ungefär fyra år, knappa fyra år eller till och med mindre, är faktiskt från vardagsrummet. Och jag skulle annars tro att det är något som man bara har berättat åt mig och som jag därför kommer ihåg, men jag har tydligt minne av det där speciella ljuset från gatlyktorna genom de kala björkarna som stod utanför, för det var mörkt i rummet. Och jag minns att pappa stod på något sätt som en figur vid dörren till arbetsrummet och så sa mamma att nu går vi på knä och nu ber vi så att Lasse ska få leva. Och det var så konstigt, det var väldigt konstigt och spännande och ovanligt för jag kommer inte alls ifrån ett religiöst hem. Men det roliga var ju att Lasse faktiskt fick leva. Alltså Lasse var egentligen Malte, min lillabror som var verkligt verkligt sjuk när han var två år eller lite under det. Han fick blindtarmsinflammation och för att han var så liten så upptäcktes det inte så att den han liksom explodera hela blindtarmen så att det blev liksom, hela buken blev inflammerad så att han opererades. Och det var på liv och död och det förstod jag ju inte då som barn men jag förstod att det var något väldigt väldigt liksom spännande eller farligt som höll på att hända. Jo, så det är minnet är liksom trovärdigt just för att jag har det där ljuset och skuggorna från det ögonblicket. Det som jag däremot inte har något minne av men som har berättats att jag har gjort, när min stackars lillebror var sjuk, så hade jag krävt att få klä mig min finaste mörkblå sammetsklänning och när läkarna kom på besök så sprang jag också i hallen och skrek att jag är också sjuk, jag också sjuk, titta på mig! Så kan det vara, men det är minns jag ju inte, det har man berättat åt mig. Men nu finns alltså inte björkarna kvar. Däremot så tittade jag lite mot gården och det stämmer att där är också vackra tallar. Där är någon slags stenmur mot granngården också såna gamla gråstenar och sen finns det tallar där intill. Men jag minns inte att jag skulle ha varit så mycket på gården faktiskt, och balkongen användes nog mest för att vädra saker och ting. Men Mumin tapeterna minns jag och Mumin figurerna fanns också på tallrikarna, när man skulle äta upp gröten så fick man se Mumin. Så att sedan när Mumin blev populära på nytt för något tiotal år sedan så tyckte jag att det var väldigt konstigt, för de hörde liksom till 50-talet eller början på 60-talet i min uppfattning. Vad annat kan jag tänka mig? Det var, jag lovade förra gången att jag skulle försöka prata barndomsminnen med dig, men jag vill ju också veta hur du mår och om allt är bra. Det är det antagligen för här växer du i lugn och ro. Det är mycket snö skottat upp här alldeles intill men inte ända upp till dig. Och din bark på de här grenarna är vacker, rödbrun gul. Vad mer kan jag säga? Kanske det får räcka för den här gången. Jag tackar för att du lyssna på mig igen och jag ska komma och hälsa på dig igen om en månad eller så. Sköt om dig till dess och ha det bra.
Hej på dig kära tall, trevligt att ses igen. Det är över en månad sedan jag var här. Och nu är våren på god väg även om det fortfarande finns isflak här i havet framför oss och lite snö, men mycket lite här och var, smutsig snö. Solen lyser så där till hälften genom molnen. Du ser ut att må bra, och tycker säkert om ljuset nu när det har blivit så mycket ljusare. Det är så mycket längre perioder av ljus. Det är en bil som parkerar nu alldeles här nära, men kanske det inte, det är lite oväsen men det är inte nån fara. Jag tror att den åker bort, den bara svänger eller något liknande. Ja det som jag tänkte prata med dig om var egentligen, ja fortsätta med barndomsminnen så att säga, men också det här hur allting är så tätt byggt nu för tiden. Jag har ju inte promenerat runt på Drumsö utan jag kom direkt hit, promenerade längs stranden och Gräsviks stranden och kanalen från Fabriksgatan. Och det är ju något som man aldrig skulle ha tänkt att man skulle kunna göra när jag var barn, för hela Gräsviken var ett fabriksområde och. Ja, jag minns inte att jag någonsin hade kommit på tanken att promenera över bron förrän sedan långt senare. Förstås min lillebror som cykla omkring, han rörde sig, men att promenera. Vi var här som i en annan stad, vi åkte in till stan när vi åkte till Helsingfors med buss. Och så fanns det liksom ett stort område mellan centrum och Drumsö som var liksom landsbygden så att säga. Nå ja, det var ju inte landsbygd men det var liksom no-go-zone i bemärkelsen att det var lagerutrymmen och hamnområden och så vidare. Men det är ju inte bara liksom området mellan Drumsö och centrum som har byggts ut, utan här på Drumsö. Bara Norrsvängen, så alla nya hus på strandsidan så att säga har ju kommit till sedan jag bodde här. Och redan då när jag var barn, för jag börja mitt liv som jag har berättat på Smedjedviksvägen här alldeles intill, men så flyttade vi när jag var 14 år till Norrsvängen på andra sidan Drumsövägen, mellan broarna. Och då förändrades ju min skolväg också för att när vi bodde här på Smedjeviksvägen så då promenerade jag antagligen Smedjeviksvägen ner och sen Gyldénsvägen eller något sånt till folkhögskolan som låg vid Tallbergsallén. Kanske den ligger där fortfarande, en gul byggnad. Och sen gymnasiet var lite längre bort, på Ådvägen. Men jag minns att det var inte bara den här Strandvägen som nu finns här, en promenadväg, den fanns inte utan man gick längs Smedjeviksvägen, men området mellan Tallbergsallén och Smedjeviksvägen som sedan när jag blev äldre var liksom gräsmattor och där fanns någon slags låga byggnader som var förskola eller något liknande. Men då när jag var barn så var det en träskmark, det var vildvuxet område med buskar och vattenpölar, leriga stigar och det var en riktig miniatyr vildmark. Nåja, inte vildmark men i varje fall alltså något som kändes som orörd natur. Givetvis var det inte orörd natur men det var liksom inte trädgårdsanläggningar utan vildvuxet. Från ett litet barns perspektiv är ju är det väldigt små områden av natur som kan vara avgörande. Jag minns att det fanns en butik vid Smedjeviksvägen, snett mittemot där vi bodde, som hette Mankio. Men sedan kunde man gå genom kvarteret till Drumsövägen, där det fanns Elanto. Det var en mörkröd, låg tegelbyggnad och ganska snart revs den sen så att jag tror att redan när vi bodde på Norrsvängen så byggdes det ett höghus där. Men i varje fall, att gå dit genom det här kvarteret var också en utflykt in i naturen, för jag minns att det var liksom stenar och trädrötter och en stig genom en spännande värld. Nuförtiden är det säkert fullt byggt med hus, men också liksom ansade gårdar och parkeringsplatser och staket, antagligen kan man inte ens gå därigenom. Men jag minns den där stigen för jag tyckte den var spännande, just sånt att det fanns trädrötter som slingrade sig mellan stora stenblock och så vidare. Och antagligen om man skulle se det som vuxen nu så skulle det vara väldigt smått. Men det var ändå en spännande värld. Sedan minns jag förstås från lite senare år, men då var jag nog ändå barn ändå, biografen Kultainen Lyhty. Det huset finns kvar, det är i hörnet av Sjöallén och Drumsövägen och det fanns en restaurang alldeles i hörnet. Jag vet inte om den hette Taverna, men jag minns att mina föräldrar prata om den. Min mamma skämtade att jag föddes med kejsarsnitt för att jag försökte strypa mig i navelsträngen för att hon hade ätit en alltför stor biff på Taverna. Men jag minns inte Taverna, men i samma hus lite högre uppfanns biografen, en liten biograf som hette Kultainen Lyhty. Jag minns inte om den hade ett svenskt namn. Och det jag nu bäst minns att jag har sett där som barn var Paraplyerna i Cherbourg. Och varför jag minns att jag var ett barn var att vi var flera flickor och vi satt och fnissade, för det var så löjligt att de sjöng. Och det var ju en kärlekshistoria om vi skulle ha varit tonåringar så tror jag att vi skulle ha förhållit oss på ett helt annat sätt, men vi var så pass små barn att vi bara fnissade. Och de andra i publiken som tyckte att det var en tragisk och rörande berättelse så de försökte tysta oss. Vi var alldeles för små barn för att se den filmen. Sen lite högre opp, ett par hus vidare uppe på backen på Drumsövägen fanns en HM Baari. Och HM var då inte Hennes & Mauritz utan HM var Helsingin Meijeri, som jag har lärt mig senare. Och där i baren kunde man få milkshake, alltså pirtelö hette det, flytande glass helt enkelt, mjölk och glass blandning antingen med jordgubbssmak och de var ljusröda eller choklad smak och de vara beige brunt. Och det var jättegott och det var det bästa som fanns. Det var liksom den stora lyxen, kanske på hemvägen från skolan eller nånting sånt. Sen minns jag ännu lite vidare, liksom följande kvarter på backen till vänster, på vänstra sidan om Drumsövägen innan det som senare blev sen köpcentrum, där fanns en blomsterträdgård, eller alltså en trädgård med växthus. Och jag minns att när skolan började på hösten så var det fullt med blommande dahlior i rad, så att det var en kommersiell trädgård mitt på Drumsö. Det känns lite absurt ur dagens synvinkel när det är så fullspäckat med hus. Men havet finns ju kvar. Och sen vissa små knutar av natur som den här lilla udden här till vänster om oss och du som växer här på stranden och har det skönt. Vad mer, ja kanske om jag tänker så här kvartersvis så en viktig, ett viktigt minne är här från Sjöallén, alltså Sjöallén mellan Smedjeviksvägen och Drumsövägen då ganska nära här, för där bodde tandläkaren. Och jag minns inte vad hon hette, men jag hade alltså dåliga tänder ren som barn. Min mamma hade förklaringen att hon inte drack tillräckligt med mjölk när hon väntade mig. Och det kan ju hända, men dels är det ju genetiskt. Sen vet jag inte om jag var så bra på att borsta tänderna heller, men det försökte jag ju göra, men jag hade hål i tänderna. Och på den tiden så använde tandläkaren inte någon bedövning, så det var ju, det gjorde ju fruktansvärt ont, eller det liksom, som barn är man väldigt känslig, så att när hon borra liksom in i nerven så kändes det ju som om hon skulle ha borrat in i hjärnan. Och jag minns hur rädd jag var, liksom kvällen innan och flera dagar innan jag skulle till tandläkaren och var liksom, ja jag vet inte, i panik helt enkelt. Ännu som vuxen så reagerade jag med att skaka i hela kroppen när jag skulle lägga mig i tandläkarstolen, tills jag hade en klok tandläkare som på något sätt lyckades lugna mig och tillräckligt många gånger bedöva mig så bra så att jag inte mera hade den primitiva reaktionen från barndomen. Men det är ett bra exempel på att på något sätt kroppen minns. Nå, nu kommer jag in på helt andra ämnen så kanske det bäst att jag slutar med de här reminiscenserna här nu då och tackar dig för att du har orkat lyssna på mig igen. Och så önskar jag dig en riktigt glad påsk eller skön påsk eller vilsam påsk. Det lär ska bli regnigt, det var därför jag kom till dig redan idag på skärtorsdagen, men jag tror nog att du njuter av ljuset även genom molnen. Så att ha det riktigt bra och sköt om dig.
Hej på dig kära tall. Roligt att ses igen, det är inte så länge sedan jag var här sist, ett par veckor. Det är den 7 april och det har blivit vinter på nytt. Nå, de säger att det ska bli varmare, men det har kommit en massa snö. Förvånansvärt nog, så har den inte smultit, men havet är öppet. Det finns små isflak här i stranden och man kan höra dem ibland när det kommer vågskvalp, men i princip så är det isfritt. Och det ändrar ju det hela en hel del. Och så kör det ju bilar här; de kommer ner längs med Norrsvängen och svänger. Jag tror jag sitter på något sätt annorlunda än vad jag satt senast, på en annan gren eller så bara inbillar jag mig. Men oberoende av så tänkte jag fortsätta med barndomsminnen. Jag vet att det är lite fräckt att använda dig som terapeut på det här sättet men jag tänker att det kanske inte stör dig fast jag pratar mina barndomsminnen för då andas jag ju här ut min koldioxid som du kan sedan utnyttja om du vill i din fotosyntes. Och så kan jag andas in din fräscha luft, det fräscha syre som du ger ut tillsammans med de aromatiska oljor som nog säkert utsöndras från dina barr. Jag känner inte lukten så här, men att vist har de ju tallskogar en alldeles speciell doft. Det jag tänkte prata om lite var det där med skolan, för nu har det ju varit tal om problemen i skolan och bland annat mobbning. För det var en fruktansvärd skolskjutning i Vanda nu här är alldeles intill, där en tolvårig pojke sköt en annan pojke och två flickor i samma ålder på samma klass. Och en av orsakerna bakom det här har då påståtts vara mobbning. Och då började jag tänka att har jag något minne av mobbning. Och jag minns från alltså folkskolan, där jag gick här på Drumsö i den svenska folkskolan, så minns jag inte direkt mobbning men en situation som liksom var en etisk konflikt för mig och som liknade det. Det fanns en flicka som heter Isabelle i klassen och hon var lite tafatt och lite klumpig och väldigt söt nog men lite annorlunda. Och då liksom ville inte de andra vara med henne. Och jag var ju i princip vän med henne, men sen när liksom de andra inte vill vara med henne så hade jag ju ett dilemma, för att jag vill ju inte bli utstött från gruppgemenskapen för egen del, så att då hade jag det här att jag på något sätt backade ur och istället för att försvara Isabelle, så liksom backade jag helt enkelt och tog inte henne i försvar. Och det är minns jag fortfarande att jag liksom kände skam då redan. Det var ingenting farligt och mobbningen var liksom inte, det var inte något våld eller några elakheter, det var mer ett slags utstötande som kan vara ganska så hemskt för ett barn. Men jag minns den där skammen, att jag hade en känsla av att jag borde ha försvarat henne. Och den återkom sen senare när jag var lite äldre, för då utnyttjade ofta situationen när jag kände att jag borde försvara någon som var liksom orättvist behandlad, framför allt mot lärare, och det bottnade just i den här liksom skammen att jag inte då liksom ställde upp och försvarade Isabelle mer. Men jag var ju en liten ynklig flicka, om inte nu blyg så liksom inte alls en tuffing när jag var riktigt liten. Jag var, fast jag hade gått i liksom i svensk barnträdgård så jag kunde ju inte så bra svenska. Så jag tyckte att folkskolan till att börja med, det var svårt. Och jag har senare tänkt att visst, jag hade ju gått i svensk barnträdgård och jag hade pratat svenska med pappa och med farmor, men i huvudsak pratade vi ju finska hemma och med mommo, alltså Pumpu, som var mammas mamma, mormor, som var mycket hos oss. Svenska var inte något som jag var så bra på. Men framför allt så var det ju förstås det att jag lärde mig då skriva och läsa på svenska. Kanske jag läste någonting lite redan innan jag gick till skolan, men i princip så var det därför som det var svårt för att jag inte kunde läsa eller skriva. Jag minns att det var svårt att veta att skulle det heta särskilt eller skärsilt och det blev lätt skärsilt för mig då, och så här. Nå, det var ju småsaker. Men det som jag minns väldigt bra från folkskolan var att den första lärarinnan hon var en gammal kvinna och hon kallades fru någonting, Nord någonting. Och det jag minns, hennes händer, hennes stora tumnagel som så. Gamla människor har ju konstiga händer, det har jag, jag har själv konstiga händer nu. Men hon förklarade att om man hade myggbett så skulle man sätta saliv, man skulle sätta spott på myggbettet så kliade det inte. Och det var ju sant, det kunde jag pröva på själv och det var en nyttig lärdom. Men vår eller min älsklingslärarinna var sen Else Winqvist och jag vet inte om hon undervisade i annat, men jag minns henne som teckningslärare. Och det var jätte härligt, teckning var det bästa. Eller egentligen inte teckning, för jag var aldrig bra på att liksom teckna i bemärkelsen rita, återge det jag såg i verkligheten, men jag älskade färger. Som alla barn så älskade jag att klottra med färger. Och varför jag minns också Else Winqvist så bra är för att hon tog oss med, några av oss elever, och gjorde ett TV-program om att teckna och rita. Och jag tycker att det var så spännande för att, men lite komiskt, jag tyckte att det var lite löjligt till och med för vi skulle göra då, till exempel jag fick göra flera varianter av samma teckning för att då, det skulle liksom tas bilder så att de framskred; att först var teckningen bara liksom bara början och sen var den till hälften färdig och sen var den nästan färdig. Och det var en, jag minns att det var en fruktskål med fot, liksom en glas fruktskål på något sätt med äpple och apelsin och frukter, och att bakgrunden var så där starkt ultramarin blå och sen frukterna var liksom orangt och gult och rött, något sånt. Och först efteråt har jag ju tänkt på att TV:n på den tiden, det var ju svart-vitt. Så allt det som var det viktiga, de där färgerna, de syntes säkert inte alls. Men i varje fall så fanns det då en liten notis med en bild i Hufvudstadsbladet eller kanske det var Nya pressen då eller ja minns inte mera, där det stod som bildtext att Annette Arlander ritar och berättar, och det var min pappa väldigt nöjd över eller road över. Men det var ju inte bara jag utan vi har ju hela gruppen och det var då lärarinnan som var huvudpersonen. Nåja, men det minns jag, jag minns de där, det var väl vattenfärger då, tror jag. Men sen var jag nog en gång också med i någon tävling som hon hade skickat våra arbeten till, och fick tredje pris för en teckning av en porslinskatt. Och det var väldigt konstigt för det var inte alls sådant vad jag brukade rita eller teckna, men den var då liksom en väldigt schematiskt tecknad katt, som istället för päls hade någon slags blomfigurer. Nåja, men det priset fick man sedan motta på Borgbacken där på utescenen och jag minns att det var mörkt och kallt, no. Det är konstigt hur det är för saker man minns. Men förstås när man har sedan har blivit konstnär så, även om jag inte är bildkonstnär i traditionell bemärkelse, när jag inte målar eller ritar eller tecknar, så är det ju roligt att tänka på de teckningslärare man har haft. Och för några år sedan så var det en utställning på Amos Anderson museet med Birger Carlstedts verk. Och då hade jag ju den enorma lyxen att faktiskt ha haft Birger Carlstedt som teckningslärare. Men då var han nog ganska gammal och lite i sina egna världar. Jag minns att vi var lite rädda för honom men sedan minns jag också, det har jag ofta skrutit med, för att i något skede i lågstadiet på något sätt eller i början av högstadiet så var jag väldigt intresserad av att teckna och rita och älskade färger fortfarande. Och jag minns att han gav oss uppgifter och så sa han: och Arlander får göra vad hon tycker, eller sa han då att vad hon vill. Och jag var ju alltid stolt och tog det som en liksom, hur ska jag säga, som ett bevis på att han litade på mig att jag skulle hitta på något vettigt att göra om jag då inte ville göra uppgiften, men sen efteråt har jag också tänkt att det kanske var det att jag brukade tolka de där uppgifterna så fritt att det var precis samma sak som att jag skulle göra vad jag tycker. Men ja, senare minns jag att vi hade en vikarie som också var religionslärare, en äldre man, och då hade jag gjort någon uppgift som jag inte var så nöjd med, faktiskt. Det var något bibliskt motiv och ett landskap som inte blev så lyckat, men då tog han fram det och tog det som ett exempel på att hur liksom konventionell landskapsskildring kan vara ointressant eller jag minns inte vad han sa, det var säkert inte något farligt, men jag blev jätte sårad och ledsen över det, och liksom förlora lusten att rita alls. Och det är på något sätt ett bevis på hur viktig funktion läraren kan ha, hur småsaker, liksom hur små uppmuntranden betyder mycket och hur liksom små tillrättavisningar kan betyda mycket. Och jag tror inte, för visst hade jag ju blivit tillrättavisad av andra lärare också och ibland är det ju, kan det ju vara väldigt nyttigt, men det var liksom någonting, det var någon baktanke där att han liksom tyckte att jag var för arrogant eller att han ville sätta mig på plats. Jag vet inte. Nå, men just nu är jag ju inte längre, eller just nu, nu är jag inte längre lärare. Jag lär väl inte bli det längre, jag ska ju just pensionera mig. Men i veckan var jag nog och undervisade som gästlärare på ett seminarium några elever i dramaturgi. Och det var jätte roligt för då var jag, då kunde jag liksom fritt berätta om det var jag har gjort, mitt eget arbete, och sen hade de läst en text som jag hade skrivit och vi diskuterade det. Och jag märkte hur roligt det är att undervisa liksom vuxna människor som är kreativa och kritiska och spännande och tänkande. Men det är klart det kan också vara viktigt att på något sätt uppmuntra dem, jag säger inte det, men det är just småbarn som är sådär super känsliga. Så att jag är nog lycklig att inte behöva undervisa, eller ha aldrig behövt egentligen undervisa småbarn. För det är nog en sån, ja det är ett svårt uppdrag. Nå, skolgången är ju, det är en viktig period i ens liv, och jag minns hur viktigt och roligt det var att få börja gå i skola. Jag började redan som sexåring och jag var så glad att komma ut ur hemmet och ha ett eget liv. Vad mera? Nu tråkar jag ut dig. Du behöver inte gå i skola men det är ju ett slags skola det, att du lär dig att anpassa dig till de här omständigheterna omkring dig. Och eftersom du ser ut att må bra så har du lärt dig väl. Jag får tacka igen för ditt tålamod och jag hoppas du njuter av det här vågskvalpet som man kan höra när vattnet slår mot stranden. Just nu hörs det inte fågelsång men ibland kan man nog höra det också här säkert. Ha det bra, ha det bra. Och vi får hoppas att det blir varmare snart. Sköt om dig.
Hej på dig kära tall. Av någon anledning blåser det just här, även om jag sitter skyddad av dina grenar, men vinden kommer just hit. Nå, hoppas det inte stör för mycket. Roligt att se dig i varje fall så här i slutet av maj, det är den 26 maj nu och snart blir det studenttider. Jag visste inte riktigt vad jag skulle prata med dig om, för jag har ju så lite barndomsminnen, så där om jag tänker på rak arm. Men sen stötte jag på en notis på Facebook av alla ställen när jag satt på tåget att studentklassen från 1974 hade en träff i förrgår på en restaurang i stan. Och så fanns det en bild och där så jag är ju flera gamla klasskamrater och det var ju väldigt synd att inte kunna vara med om det. Jag har helt enkelt missat det på något sätt, eller så fanns jag inte med på någon lista eller så. Men det fick ju mig att tänka på studentminnen. Och det är ju inte barndomsminnen riktigt, man är ju tonåring och nästan vuxen när man skriver studenten, men det är ett slags avslutning på barndomen nog. Det första jag mindes, för det var någonting som min bror tog upp här, var det då under julen eller när vi nu sågs, där han skämtade åt sina barn att jag lyckades skriva sex laudatur utan att skriva matematik. Och jag var på något sätt konfunderad att var det verkligen så. Så nu när jag skulle tänka på studentminnen så grävde jag faktiskt fram mitt gamla studentbetyg. Det har jag ju förstås i samband med alla andra betyg för det har jag behövt när jag har ansökt om professur och saker. Och det är verkligen sant att jag har inte skrivit matematiken. Jag läste ju korta matematiken men jag var inte så bra på det så att jag läste, alltså jag skrev korta tyskan och korta franskan, både och, och det måste man då skriva på samma dag. Jag minns inte så mycket annat från skrivningarna faktiskt, jag har en bild av en pulpet i en gymnastiksal och sen en mandarin eller något liknande liksom framför mig som man hade som vägkost för att man skulle orka hela dagen. Men sen minns jag att det var väldigt komiskt, för att jag valde som uppsatsämne att skriva någonting, det var ett ämne som att hur jag vill att en präst ska vara eller hur jag tänker att en präst skulle vara. Så skrev jag det för jag tyckte att det var ett så enkelt tema. Och så var det på något sätt så, hur ska jag säga konstruktivt eller då provocerande att det faktiskt publicerades i Kyrkpressen. Så att min första mina första publicerade skriverier har kommit ut i Kyrkpressen. Det är ju lite komiskt. Nå, men det var en massa om en värld av nöd och en värld av överflöd och sånt här. När man är ung så är man ju väldigt medveten om liksom de orättvisorna som finns i världen. En annan är galen sak som jag minns från studentfesten var det att jag tyckte att det var en så dum idé det där med studentmössa att man skulle göra sig märkvärdig med det, så att jag hade ingen studentmössa på studentbalen då efteråt på kvällen i Brunnsparken på Brunnshuset. Det var ju lite galet för då trodde ju alla att jag inte hade klarat studenten. Så att efter det så har jag liksom förstått att, eller det var liksom en bra lärdom att det finns situationer där man helt enkelt får lov att gå med mängden, där ens privata protester inte kommer att ha den effekt som man tror. Men så minns jag att jag hade som balklänning en äkta Vuokko dress, en sån där naturvit stor, som ett tält, hellångt, bomullsklänning med liksom någon slags beige eller brun rand tvärsigenom. Jag undrar om den finns kvar på landet någonstans på vinden eller. Hemma har jag den nog inte, för jag har inga kläder här hemma på vinden för det vet jag inte klarar inte av det. Dit kommer nog alla smådjur och äter upp dem. Vad kan jag mer säga om studenten? Ja, jag minns att jag upplevde det är väldigt mycket som liksom att jag gjorde min sista förpliktelse till liksom familjen och skolan och samhället, absurt nog, och att efter det var jag fri. Så att då reste jag ju genast på Interrail och liksom tyckte att nu kunde jag göra vad som helst. Lyckligtvis så det där, alltså jag sökte ju studentvåren så sökte jag ju in till Teaterhögskolan och kom alldeles intill sista gallringen. Och så var det intervju och så bad jag om tillåtelse att vara borta en dag för att jag skulle delta i studentdimissionen. Och jag tror att det var då de insåg att jag var lite ung och oerfaren för sen kom jag nog inte vidare. Och det kändes som liksom mitt i all den här festyran av att vara en bejublad student och allt det där, så kändes det ju som liksom väldigt dramatiskt misslyckande. Det var första gången jag inte kom in någonstans där jag hade velat komma in. Det var liksom, det var ganska kusligt. Nå, så jag visste liksom inte vad jag vill göra och åkte på Interrail och så här. Men min mamma var ju förnuftig och hon skicka in mina papper till Helsingfors universitet för det fanns vissa ämnen som man kunde, som man fick komma in och läsa utan inträdesprov då. Och hon valde åt mig då lingvistik, alltså allmän språkvetenskap. Och det kan man ju tänka att då kom jag ju in när jag hade skrivit så många språk. Men det började studera men insåg väldigt snabbt att det inte var så intressant och ansökte då om att läsa konsthistoria och teatervetenskap eller teaterhistoria och annat sånt. Men det var sen efter skolan, så att studenten var liksom slutet på skolan på gott och ont. Men jag skulle verkligen väldigt gärna träffa gamla kurskompisar från då. Vissa har jag ju haft lite kontakt med senare dig via Facebook och, som Hille och Martin Enckell och några till. Men inte så mycket faktiskt, så jag hoppas det blir någon ny träff. Men någon liksom 50 års kalas lär det ju inte bli. Från 74 till 24 är det faktiskt 50 år, det är enorma tider. Nå för dig är det ju inte lika enorma tider, du kan bli flera hundra år gammal så 50 år för dig är bara så där en början. Ja, vad mera kan jag nu säga. Jag minns, det kan jag berätta från studenttiden ännu, för att vi hade liksom, vi var fyra flickor som var Marttakerho. Och det var just Marttakerho på finska dessutom, fast vi ju pratade svenska alla. Cata och Kärran och Mounie och jag. Ja-a, men det får kanske räcka för idag. Vi får återkomma sen i juni när det full sommar. I och för sig känns det ren som full sommar. Jag hoppas du har det riktigt skönt och bra här i solen och värmen och den friska vinden från havet som hoppeligen skrämmer bort alla onödiga småkryp som skulle kunna komma och ära upp delar av dig. Så ha det bra, tack ska du ha.
Hej på dig kära tall, roligt att ses igen. Det är den 17:nde, eller vänta nu, är det 16:nde juni och härligt sommarväder. Man kan höra skvalpet mot strandstenarna. Jag kom från Stockholm i morse och bestämde mig för att komma och besöka dig med detsamma för att vädret var så fint och för att jag äntligen kom på vad jag kunde tala med dig om. Det är nämligen så att efter midsommar så ska jag få två katter som mina kumpaner, de ska flytta hem hos mig, jag adopterar dem. De är medelålders hankatter från Åbo, Åbo killar, och de är kastrerade och vana med människor. De har varit, de är födda vilda men det har varit flera år jag - de fyller fem snart - så de har varit flera år i en familj som har fått ett barn som är allergisk mot katter eller för katter så de måste avstå från dem. De heter, de har konstiga namn heter Pipo och Pompeo, jag kanske kallar dem Pipo och Pompe. Nåja, men det fick mig att tänka på liksom djur i barndomen. Och ja, vi hade ju inga sällskapsdjur. Jag minns att det var tal om att skaffa en hund eller vi ville, jag ville och jag tror nog att min bror också ville att vi skulle skaffa en hund. Och då var det en cocker spaniel det var tal om, det minns jag. Men det blev aldrig något, och mina kusiner alltså, de hade ju en kennel. Min kusin Bodil har fortfarande Afganhundar som hon tävlar med och som hon tränar. Men annars hade jag väldigt lite med djur att göra. På landet, på Apala gård som var granne så där fanns det ju kor och så fanns det en häst som heter Immo som var ganska vild av sig. Det var nog en vanlig arbetshäst men den var på något sätt oberäknelig. Och så fanns det en finsk spets, en hund och jag kom inte ihåg vad den hette så jag frågade min bror och han mindes att den hette Hilu. Men det var liksom en vanlig lanthund så att det var ingen hund som satt i famnen eller på det sättet. Det var väl en vakthund helt enkelt på gården. Men korna kommer jag bra ihåg för när jag var riktigt liten så fanns det en gammal ko som hette Unikko. Och hon var den allra äldsta och hon gick så långsamt så att när korna skulle ledas över landsvägen till en annan ängsmark så var det min uppgift att följa med Unikko som var den sista. Unikko betyder valmo och det var ju en väldigt viktig uppgift som jag var väldigt stolt över. Jag var då oerhört liten, jag vet inte hur liten, men nåja. Men så att jag jag har inte haft erfarenhet av husdjur från barndomen. Men däremot hade jag ju nog katter när jag studerade alltså, och ren före det. Jag minns inte exakt när de kom till mig men jag minns att jag hade dem när vi repeterade Backantinnorna i Brunnsparken och den hade ju premiär, den föreställningen hade premiär 1978. Och det var alltså, det var Artemis och Afrodite, två små svarta katter som var Jorma Elovaaras katter. Jorma Elovaara var en figur, ja vad ska man säga, en fritänkare och journalist som bodde mittemot på Skeppsredaregatan och hade en massa, verkligt alltså, man skulle idag kalla det för en population, en liten bostad med tiotals katter. Och alltså folk känner antagligen honom för att han skrev en bok som hette Vesimiehen aika. Jag kände honom inte så bra men han hade helt enkelt katter. Det var någon som visste om det och jag fick två av de där små ungarna. De var helsvarta och små och på den tiden så de opererades ju inte, de kastrerades inte, de vaccinerades inte, de bara kom och lärde sig leva hos mig. Och först var de ju rädda men de vande sig. Och jag brukade ju mata dem med läckerheter som hjärta och lunga och strömming och allt möjligt, nåja burkmat också. Och så lärde sig att hoppa ut genom fönstret, jag bodde i första våningen då på Skeppsredaregatan. Och först så lyckades de ju inte hoppa tillbaka utan jag måste ju alltid släppa in dem, men så småningom lärde de sig att hoppa in tillbaka och det betydde ju att de lärde sig att hoppa in till alla andra grannar också, och det var ju inte så populärt. Nå, sen var jag i Åbo ett halvår och gjorde min assistering på Åbo Svenska Teater där och bodde intill, i en gårdsbyggnad intill teatern i det som nuförtiden är Hansa kvarteren men som då var lite sjabbigt, en sjabbig bakgård. Och där på något sätt kom jag hem sent från någon fest eller nåt sånt, kanske då lite på sniskan för att jag var så ouppmärksam att Afrodite rymde, slank ut helt enkelt utan att jag märkte det förrän sen på morgonen. Och då tänkte jag ju att den ville tillbaka till Helsingfors men jag vet ju inte vart den tog vägen. Så att sen var det bara Artemis en stund, men jag reste ju omkring ganska mycket så att den var hos Pieta, min klasskompis i Rovaniemi, och där träffa den någon kille och fick ungar, två små ungar som var svartvita eller huvudsakligen svarta men med vita tassar och den ena hade till hälften vit nos. De hette Lou och Zara från alltså Zarathustra och Lou Salomé. Och sen vet jag inte, de var på olika håll, olika människor tog hand om dem. Och jag vet att i Kilo så dog den ena av de små kattungarna för man hittade bara en tass. Det var väl en räv som tog den. Men den sista katten, alltså mamman då, Artemis, så var på landet i Tavastland och hade försvunnit där. Och jag minns att jag någon gång när jag såg någon katt där stryka så tänkte jag att månne det skulle ha kunnat vara den. Men antagligen hade den, eller de sa att den hade antagligen blivit under bilen. Men det var liksom, den hittades aldrig. Nå, jag var ingen bra katthusmor. Jag reste så mycket. Jag ska försöka vara en bättre katthusmor nu. Men tiderna har ju förändrats så det finns ju också större krav på hur man ska ta hand om katter. De kan liksom, man kan inte ha dem så där till hälften förvildade som man bruka ha. Så att nu läser jag på och jag har skaffat kattsand och sandlåda och torrfoder och ska nu försöka få en, nån slags skydd för fönstret så att de inte ska hoppa ut för nu bor jag i 5:te våningen och det klarar inte en katt av. Den mister nog livet om den kommer att hoppa ut därifrån. Men spännande tider alltså. Det blir ju liksom en, det blir ju familjemedlemmar, ett helt nytt slags sätt att leva då, åtminstone till en början. Men jag ska nog inte överge mina husväxter och inte er tallar heller även om jag måste, jag har varit tvungen att föra bort några växterna för att de är giftiga. Jag har fortfarande några som antagligen inte är hälsosamma för katter men vi får väl se hur det. Om de inte verkar intresserade av växterna så kanske de kan vara kvar, men i värsta fall får jag ge bort några av dem. Vad mera ska jag säga? Jag borde ju fråga hur du mår här. Alltså jag ser att här har varit människor och bajsat intill, liksom utnyttjat det här med dina lågt sittande grenar så att man kan komma hit i skymundan vid promenadstråket och göra sina behov och det är ju inte så trevligt. Jag skulle inte ha märkt det annars men för att det finns liksom pappersbitar, vitt papper på marken och sen flugor. Nåja. Men det kanske du inte bryr dig om, det är ju liksom mänskliga, ett mänskligt sätt att ta anstöt för att för dig är det ju egentligen antagligen gödsel kanske då. Det vet jag ju inte. Men hur som helst så önskar jag dig en trevlig fortsättning på sommaren och njut nu av sommaren, av solen och värmen och de friska vindarna. Ha det så bra och tack för att du lyssna på mig igen. Sköt om dig.
Hej på dig kära tall. Det känns som ganska länge sen sist, men det är ju bara en månad. Det är den 21 juli nu, högsommar, och det är längesen jag varit i stan så här i juli. Som barn var jag ju aldrig det, jag var uppe i Tavastland, i Koivumäki. Men nu var jag förra veckan på ett dagsbesök på Lubondas i Borgå skärgård eller nej, det är egentligen Lovisa skärgård men jag tänker på det alltid som Borgå för att mina farföräldrar bodde i Borgå om vintern och på Lubondas på sommaren. Lubondas är en gammal bondgård på södra Sarfsalö, Horslök heter byn. Men det är ju bara huset kvar och sen en liten strand, Nothusudden. Tidigare så fanns det också en sandstrand men den såldes. Varför jag var där nu, var för att min bror och hans hustru ville visa mig den nya bastun. De håller nämligen, min brors son och hans fru och deras lilla pojke Axel, de håller på att renovera Lubondas och det är de som liksom har tagit över Lubondas. Och det är ju jätteroligt för att det har varit väldigt förfallet väldigt länge och det är en stor och gammal byggnad. Men det är en massa jobb, givetvis. Och jag drömde alltid om, eller "drömde alltid om", nu på äldre dar så hoppades jag alltid eller vi prata om att bygga en bastu till Nothusudden i stranden, en smal remsa på andra sidan maren. Men i och med då barnet och liksom möjligheterna att leva där så ville de ha tvättmöjligheter och toalett och sånt liksom nära, givetvis. Så då byggde de, eller då beställde de en färdig bastu dit på gården, eller egentligen nu markerar den gården. Det som var jättefint var att de hade huggit ner lite av skogen eller av så att säga undervegetationen huvudsakligen och de mindre träden mellan huset och landsvägen så att det var mera öppet och ljust. Och det var liksom rymligare. Och den här nya bastun bildade liksom en vinkel med den gamla stallbyggnaden och så vidare så att det var förvånansvärt lyckat. Men förstås ett besök där, även om allting nu är ändrat och jag försökte också hjälpa till med att städa i den gamla salen, för att de andra rummen är nu målade och renoverade men salen var fylld med allt bråte från de andra rummen och ska nu ännu åtgärdas. Så det väckte ju en massa minnen också. Jag var väldigt lite på Lubondas när jag var barn, och orsaken var den att vi hade vårt landställe då på min mammas hemställe som egentligen var mer av en villa, inte en bondgård, men nära liksom släktens bondgård då i Tavastland. Och jag minns, jag berättade också åt min brors hustru liksom legenden om hur det gick till, varför det blev så. För att Famo, farmor hon hade tre söner och var ursprungligen från Åbo och var väldigt hur ska jag säga hunsad, levde i ett Strindbergskt äktenskap med sin man, men hon var ju ju gamla skolans kvinna så att när det kom en ung hustru till huset, min mamma alltså, den äldste sonen, min pappa hade då gift sig, så det var ju givet att hon skulle vara då som, hur ska säga hjälpreda till husmor som var farmor. Men min mamma var 32 år gammal och jurist och före detta diplomat och inte allt huslig av sig, så att hon var liksom inte den här drömsvägerskan faktiskt. Och så berättar historien att det var egentligen mitt fel att det blev liksom ett större hur ska man säga, inte ett gräl men är liksom totalt avståndstagande egentligen mellan min mamma och Famo. Och det var för att jag var då kanske ett år gammal eller något sånt - jag minns inte det här, jag har bara sett bilder - och jag vägrade dricka mjölken. Och så hade min mamma smaka på mjölken och sagt att den här mjölken är sur, den har farit illa. Och Famo hade sagt att mjölken är det inget fel på, det är jag som vet om mjölken är sur i det här hushållet eller något i den stilen. Och det blev liksom gnistan som tände brasan vilket resulterade i att min pappa var solidarisk med sin hustru och åkte därifrån, för gott så att säga. Han tog sin, jag vet inte om det var just den dagen, men han tog sin lilla fiskebåt, platt-bottnade fiskebåt med havsklykor med sig opp till den lilla lersjön i Tavastland till förundran och åtlöje för grannbönderna där och försökte då fiska vad han kunde i den lilla sjön. Jag förstod ju aldrig som barn vilken enorm uppoffring det måste varit på sätt och vis. Visst besökte jag Lubondas med pappa ibland men mamma kom nog aldrig dit. Så att jag var och hälsa på Famo och Fafa där några somrar och minns nog det bra, och senare också. Och var ute till havs med pappa och fiska, eller när han fiskade. Jag minns det att vi åkte hela vägen ut till Sandö som var riktigt i ytterskären. Sarfsalö är ju i inre skärgården. Och vattnet var jätte klart så han, min pappa pilkade, alltså det som man gör på vintern med en kort liksom, ett kort skaft och sen en krok rakt ner från båten. Och man kunde se abborrarna med sina röda fenor simma helt under båten och han bara lyfte upp dem. Men det som jag minns som skrämde mig fruktansvärt var det att, eller "skrämde mig fruktansvärt" men som jag tyckte var så oerhört att det var liksom, ja, det var skrämmande och hemskt, att han tog ögonen från abborrarna som lockbete. Det är klart att abborrarna, att han dödade dem först, men ändå liksom ta med kroken ögonen och sätta dem som bete, det var liksom gräsligt. Nå, jag har ju många minnen från Lubondas även om vi var där väldigt sällan, men mycket senare sen när min mamma redan hade dött och pappa var omgift med Tuula så minns jag att de bodde där. Pappa var pensionerad och det bodde där ute med Famo. Och bodde då i det rummet som då liksom Fafas föräldrar hade bott i, i tiderna. Det var ju ofta på bondgårdarna så fanns det liksom ett rum eller ett separat litet hushåll för gamlingarna så att säga. Men de bodde där och så var Tuulas dotter en gång på besök och hon hade en liten flicka, hon var kanske fyra, fem år. Jag tror att hon hette Jenny men jag är inte riktigt säker. Eller kanske hon var ännu yngre för hon hade svårt med balansen, hon måste ha varit ännu mindre, och hon höll på att lära sig att gå. Och så minns jag att de stod i stugan, den stora, stora stugan. Famo stod i ena ändan och vacklade lite för hon hade svårt med balansen, med händerna utsträckta och tittade på Jenny som stod och tittade på henne på andra sidan stugan och försökte också hålla balansen och stod med händerna uppe och vacklade. Och det var en sån härlig bild, jag kommer aldrig att glömma det. I och för sig så lider jag nu redan av det som Famo led av, alltså dåligt balanssinne, fast jag har tränat yoga och allt, så det är inte så roligt. Men den där bilden minns jag. Och förstås många andra, många andra bilder. Så det var roligt att besöka Lubondas nu, även om jag inte ens var ner till stranden. Alltså sandstranden är ju såld, jag minns att pappa sa åt Bo, sin bror, att du har sålt gräddan av Lubondas. Och det gjorde han ju, men det var på något sätt tvunget för att kunna reparera och hålla igång husen. Jag minns också att Bo då var väldigt väldigt väldigt mån om att Malte skulle ta över och försöka köpa det, bort liksom de andra släktingarna. Och han förstod alldeles riktigt att det var ett sätt att få, för att han är så ordentlig av sig och ansvarskännande, att det var ett sätt att bevara Lubondas och så har det ju nu blivit. Det är ganska härligt att min bror nu när han just har pensionerats att han har renoverat både huset i Tavastland och sen nu Lubondas. Fast det är förstås Henrik som hamnar att jobba mest med det. Men vad har det här med dig att göra, kära tall? Nåja, tallar fanns det. Det finns ju nog tallar på Nothusudden också men tallar fanns det framför allt på sandstranden. Och jag minns som yngre att det var något uppdrag i något skede att man skulle tänka sig sin liksom sin idealplats eller sin goda plats, sin trygga plats, sin drömplats, ett ställe dit man kunde liksom återvända i tankarna när man var stressad, och där man kunde vila ut och njuta. Och trots att jag var där så sällan så inbillade jag mig eller fantiserade jag mig min idealplats var en hängmatta mellan två tallar på sandstranden på Lubondas. Och det var liksom mitt drömställe att kunna vila där mellan två tallar alldeles intill havet. Och det är ju nu något som, här är också havet alldeles nära nu, man kan nästan höra det skvalpa. Och det är något som kanske sitter i generna då, min skäribo-halva som längtar alltid till havet. Till havet, inte i vattnet, jag är ju inte så bra på att simma eller jag tycker att det är så vått, men jag längtar alltid till att vara nära havet, hellre än sjöar. Nåja, nu blir jag nostalgisk. Men det var spännande att besöka Lubondas och det var jättehärligt att se att det lever vidare och liksom förnyas och, ja, att livet fortsätter. Men tack ska du ha för att du igen lyssnade på mig, på mina funderingar och pladder. Och jag hoppas du har en skön högsommar och vi ses i augusti. Ha det bra. Tack.