På fotografierna från fornborgen som är tagna under 1900-talets första hälft, döljs motivet för dokumentationen av växtligheten. Bakom buskage och grenar skymtar delar av muren fram och på marken syns rester av husväggar bland snårvegetationen. På vissa fotografier syns enbart vegetation. Växtligheten är där och skymmer, men fotograferna har inte oavsiktligt placerat dem i blickfånget, framför motivet.
Istället utgör bilderna till stor del bevis på hur vegetationen har tagit över, och de blir argument för att naturen inte ska tillåtas hota att ytterligare rasera eller förhindra åtkomsten till monumentet. Annars är det kanske vanligast att en fyndplats "städas" för att den väsentliga informationen på bilden ska framträda. Här får växtligheten i sin skymmande oredlighet breda ut sig inom bildens ramar.
I Arkeologins fotografi av Gustaf Trotzig finns exempel på hur arkeologer instrueras att "städa" inför ett fotografi. I en handbok från 1950-talet sägs det att det som ska avfotograferas ska vara rensat och rent. En skalstav måste finnas med på bilderna. Vidare, hävdas att den största utmaningen för en arkeologisk fotograf är att förmå kameran att berätta sanningen. I en annan handbok, från 2000-talet, avfärdas fotografiet som verktyg, kameran fångar inte tillräckligt detaljerad information. Dessutom kan det ta överdrivet lång tid att preparera en utgrävd plats inför ett fotografi, kanske flera dagar.
Fotografiet ger inte en tillräckligt sann bild: Därför måste allt läggas i ordning. Fotografiet ger inte tillräckligt mycket information: Därför kan man inte förlita sig på kameran som huvudsakligt dokumentationsverktyg. Samtidigt skiljer fotografiet sig från andra visuella medium som teckningar och uppmätningsritningar genom sin förmåga att fånga ett överflöd av detaljer. Fotografiet ger detaljerad information, men i denna kontext - fyndplatsen - blir informationen redundant. Precis som arkeologifotografen som störs av redundant information i bilden, störs antikvarierna och arkeologerna som vill uppmäta, avbilda och beskriva Ismantorps borg av den överflödiga och förvillande växtligheten.
Har den skymmande grönskan bidragit till att borgen har verkat extra intressant? I en amerikansk psykologistudie publicerad 2007 undersöktes försökspersoners upplevelse av skogsmiljöer. I skogsmiljöer där insynen var begränsad, upplevde försökspersonerna en hög grad av det som undersökningen kallar mystery. Begreppet mystery används i studien för att beskriva upplevelsen av att en miljö skulle kunna erbjuda mer intressant information om man skulle träda djupare in i den. Upplevelsen var i högre grad kopplad till skogsmiljöer där insynen är mycket begränsad i jämförelse med skogsmiljöer med god insyn. Kanske har den dolda insynen i borgen väckt en önskan om att få utforska platsen, eller kanske hållit liv i förhoppningar om att unika avgörande upptäckter?
I flera av de nedtecknade observationerna av Ismantorps borg, framstår det som att träd och snår aktivt hindrar och förvillar de som försöker dokumentera borgen, ända sedan det tidigast dokumenterade besöket av Johannes Haquini Rhezelius år 1634. I Monumenta Ölandica skriver Rhezelius om borgens skönhet, men att ”dock för växande skogen där på är, synnerligt Törne, kan han icke tillfyllest, som sigh bör, afrijtas”. Hundra år efter Rhezelius besök anmärker även Linné på svårigheten att reda ut vad man ser framför sig när buskar och träd totalt tagit överhanden.
Omkringliggande skog försvårar åtkomsten till platsen för de besökande antikvarierna, arkeologerna och fornminnesentusiasterna. Väl på plats möts dessa av ett trassel av buskar och törnen. Genom virrvarret av grenar och lövverk skymtar de raserade murarna fram. Uppgifterna i återrapporteringarna om borgen skiftar i fråga om ringmurens diameter och form, murens bredd och höjd, eller antalet husgrunder och portar. Ibland är väderleken eller antalet ljusa timmar på dygnet problemet som gör att uppmätningen inte kan färdigställas.
Att fornborgen har varit så svåråtkomlig och bevuxen torde vara anledningen till att den är Kalmar läns mest välbehållna fornborg. Växtligheten medverkar till en glömskeprocess i att skymma och dölja. Om ingen bor eller är verksam på platsen längre tar växtligheten över och medverkar till ytterligare till att den övergivna platsen försvinner ur minne och medvetande. Glömskan, som å ena sidan gömmer undan och skapar uppfattningen att en sak eller företeelse inte existerar, medverkar samtidigt till att samma sak bevaras och hålls intakt, ibland till och med mer välbevarad än sådant som har funnits åtkomligt och i medvetandet - exponerad för skadegörelse, plundring och omtolkningar. Men borgens korrekta form, den verkliga bilden, den som bevarades av skogen, blev inte klarlagd förrän skogen avslägsnades.