Vegetationen i borgen beskrivs flera gånger som att den är ogenomtränglig: tät, djungellik, "kolossalt skymmande". Växtligheten beskrivs också som ett hot mot fornborgen. Borgen är i behov av vård, annars kan den raseras än mer. I en rapport från en undersökning beskrivs mäktiga rasmassor från muren som fyllt igen husgrunder. På fotografier syns träd som växt intill en port där muren är på väg att sprängas och porten har rasat in. Dokumentationen blir en argumentation som leder i bevis att något måste göras åt den växande snårskogen.
Det finns nästan en hotfullhet i beskrivningarna av hur växtligheten tilltar kring och i borgen. Carl von Linné iakttar hur landskapet ändrar karaktär, hur hassel och hagtorn blir fler och tätare ju närmare borgen de kommer. Väl framme i borgen går det inte att hitta någon redlighet i snårväxten. När röjningsarbeten sker, sker de i omgångar och måste ständigt göras om. Naturen visar sig vara en svårövervinnlig motståndare. Efter arkeologen Mårten Stenbergers röjningsarbeten under 1920-talet står naturen orörd i år, och skogen kommer tillbaka. 1943 görs en grundlig röjning som inleds med att fälla hasseln som växt sig hög fyra meter hög. Nästa sommar upptäcker man att insidan av borgen är återigen totalt igenvuxen. Arbetsinsatserna återupprepas.
En annan romare, Plinius den äldre, skriver om trädens historia i encyklopediverket Naturalis Historia. Hans sätt att förklara trädens fysiologi är att antropomorfisera naturen. Skogen, som andra levande varelser, har kroppar med hud, blod, kött, senor, ådror, ben... Med en antropomorf blick på skogen som motståndare kan vi se skogen som bestående av många kroppar - kanske en armé? Ett sammanhängande system av kroppar, grenar, rötter, stammar. En fiende med förmågan att ständigt regenerera och reproducera sig själv.
Men till slut faller träden under yxan och återväxten minskar varje år. Ett fotografi från röjningsarbeten i mitten på 1940-talet visar högar av ris och virke uppradade intill borgens mur. En man i arbetskläder står intill högarna. Är han där som måttskala, för att visa mängden träd och buskar som avverkats? Tanken går till jaktbilder där den stolte jägaren poserar bredvid nedlagda byten, prydligt uppradade uppvisande mängd och storlek. Kanske är han där för att symbolisera det utförda arbetet och visa på prestationens omfattning.
Efter att hotet från vegetationen undanröjts, målas nya hotbilder upp. Åtgärder för att skydda borgen efterfrågas. Porten ska hållas stängd med grind för att hålla kreatur ute. När anstormningen av turister väntas bör hägn sättas upp. Oron är inte obefogad. Skadegörelse rapporteras på 1990-talet. På flera ställen i borgen hade man vänt på stenar eller rivit ur bitar ur murlivet. Antagligen för att komma åt fossiler - länsstyrelsens inspektörer hittar sönderhackade stenar som pekar mot den teorin.
Ett annat år vältes stenar inne i borgen. I arbetet med att återställa fornlämningen efter skadegörelsen, konstateras att "det var svårt, ja helt enkelt omöjligt att veta var varje sten legat". Istället inriktas försöken på att återställa den nordöstra porten. Man utgår från Mårten Stenbergers skiss av "port II". Men alltför lång tid har gått och dessutom är skisserna något schematiska. Behovet av en med verkligheten väl överensstämmande ritning lyfts återigen. Förargligt nog uppstår nya skador vid återställningarbetet när skogslastmaskinen backar mot borgen, rubbar några stenar och ger en kalksten en spricka.
Även arkeologiska undersökningar innebär att konstruktioner och föremål rubbas eller till och med förstörs. Stenberger noterar vid utgrävning av ett av "rummen" i borgen, att en tidigare undersökning har skadat murarna svårt, troligtvis genom att murarna givit med sig och rasat samman.
Under samma utgrävning överväger docent Sune Linqvist ett annat problem, och det är hur de raserade murarna ska hanteras. En princip inom arkeologin är ju att allt material bör återföras till sin ursprungliga plats efter utförd undersökning. Men hur bör de från husmurarna nedrasade stenarna läggas tillbaka? Som det av naturen (?) orsakade ras som mötte arkeologerna vid ankomst till platsen? Eller bör stenarna läggas upp på murarna i ett försök att närma sig murens ursprungliga utseende? För en framtida forskare kan ett återställt, falskt, ras vara lika vilseledande som en rekonstruerad mur, enligt Lindqvists resonemang. Han förordar därför att stenarna läggs upp på murarna.
På slutet av 1990-talet och början av 2000-talet genomför arkeologen Anders Andrén nya arkeologiska undersökningar. Bland annat gräver man ut borgens centrum. Där finner man delar av vapen: en spjutspets och en pilspets. Dessa dateras utifrån hantverket till perioden 500-700 e.Kr. Tidsbestämmelsen av föremålen bekräftas av kol-14 metoden. Brända kvistar från eldhärdar användes för analysen - hassel, sälg och pilträ - som visade att kolet kunde dateras till någonstans mellan åren 130 - 640 e.Kr.
I avsnittet "A World of Stone" i Tracing Old Norse Cosmology tittar Andrén på den samtida kontext som Ismantorps borg befann sig i på järnåldern. Krigsföring utgjorde en stor del av den skandinaviska samhällskontexten. Spår efter förstörelse, våld, och beredskap för krig går att hitta i de öländska fornborgarna. Även om vapengömmor och befästningsanläggningar inte nödvändigtvis är bevis på att krig har ägt rum, så kan de ändå ses som sociala och rituella uttryck för den tidens krigarkultur.
Andrén pekar ut den rituella kopplingen mellan kriget som företeelse och den vilda naturen. Detta finns det spår av i hur krigare fick sina namn, baserade på ord för djur - örn, björn, svin, varg... I avbildningar av krigare klädda i rovdjurs skinn ser man krigaren bekläda sig vilddjurets dräkt och därmed deras vildhet. På en av de så kallade Torslundaplåtarna, funnen i Björnhovda på Öland, syns en man med varghuvud dra sitt svärd, medan en annan man springer framför honom. Ismantorps borg, likt flera andra öländska fornborgar, är placerad i utkanten av samhället på platser som inte användes för odling, djurhållning eller boende. Enligt Andrén kan placeringen ha valts utifrån att de är vilda platser, och därmed lämpliga skådeplatser för krigets vildsinthet. Ismantorps borg är med samma analogi som den för krigarens djurfällsdräkt, klädd i den otämjda naturens vildhet.
Kopplingar mellan skog och krigiskhet finns det fler exempel på. I Christopher Woods Albrecht Altdorfer and the Origins of Landscape kan man läsa att romaren Pomponius Mela beskrev germanerna som ”vildsinta av naturen”, med starka kroppar, okänsliga för kyla, endast klädda i djurhudar eller bark från skogens träd. Skogen blir en källa till ”teutoniska styrkor”, ett landskap som bebos av ett folk med ”härdiga kroppar” och ”hotfull blick”.
I Skog - landskap och minne citerar Simon Schama Herr Tadeusz av Adam Mickiewicz. I Mickiewicz epos beskrivs urskogen i alltmer militäriska ordalag ju djupare in i skogen man träder. Stubbar och rötter bildar skansar och djuren bor bakom taggiga pallisader. Skogens innersta kärna är fylld av död och mörker. I Skog - Landskap och minne behandlas också Tacitus Germania, eller Om germanernas historia och geografiska läge. Germania skrevs omkring år 98 då romarna fortfarande befann sig i strid med germanstammarna. Den natur som utgör germanernas hemvist - "rysansvärda skogar och otäcka sumpmarker" - skapar avsmak hos Tacitus och de andra romarna, ett förakt inför ett folk som bor i ett landskap som är både formlöst och frånstötande. Samtidigt är det denna natur som tycks medverkat till att forma en motståndskraftig fiende.
