I Mittlandsskogen förekommer även inslag av lundalm, vresalm, lind och lönn. Delar av skogsområdet är naturskogsartat med stående och liggande döda träd. På väg mot Ismantorp från Borgholm beskriver Linné hur landskapet förändras: under färden tätnar utrymmet mellan enbuskar, hassel, björk och ek. Mer och mer hagtorn täcker marken. Linné noterar särskilt hasselbuskarna, som trots sin ringa storlek "buro de bästa och mesta nötter". Hassel och hagtorn återfinns i Mittlandsskogens omfattande buskskikt, tillsammans med arter som skogstry, brakved och tibast. Buskskiktet är ibland helt ogenomträngligt. Det är denna växtlighet som både har hållit fornlämningen intakt från mänsklig åverkan men som samtidigt har brutit sig igenom murar och hotat att rasera konstruktionen.
Listan över Mittlandsskogens flora kan göras lång: skogsbingel, lungört, hålnunneört, Sankt Johannes nycklar, Jungfru Marie nycklar, tvåblad, brudbröd, flockarun, skogsklocka, salepsrot. Svampfloran är av internationell betydelse. Här hittar man en femtedel av Sveriges samtliga rödlistade svampar, med violfingersvamp, slöjröksvamp och djävulssopp som några exempel. Flera sällsynta och hotade kärlväxtarter växer här, som skogskorn, strävlosta, skugglosta, gulyxne, gulkronill. Och storviolen, som är Sveriges största förekommande violart och som i Sverige bara finns på Öland. I en ansökan till Riksantikvarieämbetet om att få samla in nattviol, för experiment inom evolutionsbiologi, framgår att en variant av arten nattviol (som namnet till trots är en orkidé) finns i ett särskilt rikligt bestånd intill fornborgen.
Namnen på ett antal växtarter nedtecknas också av Linné i en avslutande dagboksanteckning från besöket vid Ismantorps borg: "Rhanus catharticus (vigeltorn), Ossea (benved), Sanicula, Asclepias, Mercurialis, Trichomanes, Hypericum, Polygonatum, Orchidea militaris minima." De latinska benämningarna motsvarar sårläka, sidenört, binglar, ormbunke, johannesört, rams och krutbrännare. Den sistnämnda fick under Linnés ölandsresa benämningen Orchis militaris minima (den lilla riddaren). Men när Linné får veta att växten kallas "Krutbrännaren" i folkmun tycker han att namnet är makalöst välfångat: ”ty axet har röda blommor såsom eld, men på spitsen små outslagna svarta blommor, hvar med branden aftecknas”. Växten får istället namnet Orchis ustulatus (ustulatus = bränd).
Jämfört med andra fornborgar på Öland har Ismantorps borg en ovanlig placering. Borgen ligger mitt i ett vidsträckt skogsområde: “...mitt på landet, inuti själva skogen, och med skog övervuxen”. Citatet kommer kommer från Carl von Linnés beskrivning från när han besökte Ismantorp i juni 1741 under sin öländska resa. En återkommande iakttagelse från både tidigare och senare besökare är just att växtligheten har tagit över platsen. Idag ser platsen helt annorlunda ut. Den del av Mittlandsskogen som under århundraden övertäckt dessa ruiner avlägsnades under andra halvan av förra århundradet.
Landskapet som Ismantorps borg ligger i är i sig unikt. Mittlandsskogen är norra Europas största sammanhängande ädellövskogsområde. Ädellövskogen domineras här av trädslagen ek, ask och alm. I dokumentationen från röjningsarbeten under 1940-talet kan man ta del av vilka träd som växte i borgen före dess att buskar röjs undan och innan träd fälls och avlägsnas. I handlingarna kan man läsa att det främst är främst ekträd som huggs ned innanför murarna, men även oxel och rönn.
Växtligheten brukar inte vara i fokus för det arkeologiska fotografiet. Landskap och vegetation finns såklart närvarande, i bakgrunden och runt omkring. Naturen som bara finns där. Men det innebär inte att naturen är omärkbar eller att den inte fyller någon funktion i bilden. Detaljrikedomen i vegetationen kan orsaka att det som är avsett att utgöra motivet blir svåravläst. Samtidigt kan landskapet innehålla viktig information, exempelvis för att beskriva motivets placering i relation till andra riktmärken som syns i miljön. Ibland är växtligheten, vegetationen, ovidkommande (till och med störande). Ibland hjälper den att framhäva motiv. Ibland visar växtligheten tidens gång; olika tidpunkter på året; olika faser från unga skott till fullvuxna träd; från otämjd växtlighet till blottlagd barmark. Gustaf Trotzig ger i boken Arkeologins fotografier exempel inom arkeologin då fotografen velat fånga mystiken genom att använda växtligheten som en del i iscensättningen av bilden. I fotografierna från Ismantorp innehar växtligheten både rollen som motiv och rollen som det som skymmer av motivet.
