I Hydriotaphia; Urne-Burial or, A Brief Discourse of the Sepulchrall Urnes Lately Found in Norfolk, vars femte och sista del presenteras som essän “Gravurnor” i Melbergs antologi Essä, delar Thomas Browne betraktelser kring förgänglighet, glömska och tidens gång. Inuti de forntida gravurnor som Browne mediterar över i sin text finns ben och stoft av människor. Vilka de personerna var är dock sedan länge glömt. “Att leva vidare som ben […] betyder inte varaktighet”, deklarerar Browne. För även om en människa har lämnat fysiska spår efter sig och fortsatt “existerar” i denna värld som stoft, materia, garanterar det i sig inte att minnet av samma person finns kvar. Vid tidpunkten för Brownes text, går det inte längre att veta vems stoftet i gravurnorna är.
Från Brownes text kan jag dra en lös linje till mitt projekt genom att det finns en gemensam utgångspunkt i arkeologi och fornminnen. I Brownes fall, gravurnor som grävts upp i Norfolk 1968. I mitt fall, en fornborg på Öland. Kanske fanns ett särskilt intresse för urnorna hos Browne i och med att urnorna påträffats i samma grevskap som han var bosatt inom. För min del finns egentligen ingen stark personlig koppling till Ismantorps borg än till någon annan fornborg. Även i mitt fall finns det en närhetsprincip och en bekantskap som gör att det för mig finns en känsla av samband, om än löst definierat. Platsen är bekant för mig - jag har besökt den; en av mina föräldrar bor precis i närheten vilket också gör att det är en plats som “ligger nära till hands”. Jag har också en bekantskap med platsen genom mitt arbete på Riksantikvarieämbetet. Ismantorps borg förvaltades av Riksantikvarieämbetet fram till 2015, vilket gör att fastigheten, förutom att den ingår i den topografiskt ordnade arkivserien, också har en egen del i ämbetsarkivet. Jag har dessutom genom arbetet hjälpt arkivanvändare som sökt information om fastigheten och därför haft anledning att söka i arkivmaterialet och sammanställa utifrån deras frågeställningar.
Men även om intresset för fornminnen är gemensamt för “Gravurnor” och mitt eget projekt, så sker en förskjutning i vad som är det egentliga huvudämnet. I mitt projekt så är det inte fornborgen i sig, eller fornborgar i allmänhet som kommer att vara i fokus. Borgens ursprungliga användning under järnåldern kommer jag inte att kunna säga mycket om. Utan det är snarare platsen och de aktiviteter som pågått där som ska undersökas. Arkivhandlingarna - text, ritningar, fotografier - kan berätta om vad som hänt på platsen sedan de första besöken för att identifiera och inventera fornlämningen: utredningar, vårdande insatser, mätningar, röjningar... Jag har besökt platsen tidigare men hoppas att inom projektet göra ett nytt besök för att se om ett eget besök kan tillföra något i arbetet.
En annan förskjutning i ämne mellan Brownes essä och mitt arbete är att Browne har ett fokus på antikens folk, deras seder (gravseder) och deras tankar, medan jag vill fokusera på naturen och växtligheten. Med utgångspunkt i gravurnorna - med sitt innehåll av mänskliga kvarlevor, ben och stoft - blir det ju mer givet att filosofera kring människan och hennes förgänglighet. Även om man som Browne skriver inte kan veta vilka dessa personer var, finns åtminstone spår av människor. Några slutsatser kan säkerligen dras kring ursprung och ålder (även om Browne själv felaktigt antog att de var romerska). Jag har inga analyser av mänskliga kvarlevor att utgå från utifrån den plats jag har valt. Intill Ismantorps borg har man inte funnit något gravfält eller mänskliga ben. Därför har arkeologer, i kombination med att kulturlager saknas, dragit slutsatsen att trots de många husgrunderna i borgen, har platsen inte utgjort en permanent boplats. Det kan ha varit en fästning dit man har dragit sig för att ta skydd, eller att användas för militära övningar. Det kan också ha varit en plats för marknad och ceremoni. Att borgen har nio ingångar är en försvarsteknisk svaghet vilket talar emot teorin kring att det skulle vara en försvarsanläggning, enligt arkeologen Mårten Stenberger som besökte platsen under 20-, 30- och 40-talen. Han menar att förekomsten av nio portar skulle kunna ha en ockult koppling. Arkeologen Anders Andrén som undersökte Ismantorp under 2000-talet menar att anläggningen visst har använts i militära syften, kanske också rituellt och argumenterar för att ringmuren och dess konstruktion speglar fornnordisk kosmologi i kombination med romerska influenser.
Mänskliga spår saknas inte på platsen trots avsaknaden av begravda mänskliga kroppar. Dessutom är arkivhandlingarna fulla av bevis på människans verksamhet kring fornborgen. Dokumentationen utgörs ju av resultatet av att personer inom ramen för sin profession har undersökt, dokumenterat och utfört arbete i området. En del av dessa personer är omnämnda i textdokumenten, andra är avsändare eller mottagare för korrespondens. Vissa är avbildade på bild, i fotografier. Så spår av mänsklig hand finns överallt. Kanske är det då något i relationen mellan naturen och människan i relation till platsen som jag kommer att behöva undersöka.
Browne använder sig av bilden av träd, ekar, för att beskriva något som är mer beständigt än människors liv: “gamla familjer varar inte längre än tre ekar”. I mina efterforskningar om Ismantorp läser jag en passage om bronsålderns ekkistor; urholkade ekstammar som delats i lock och kista som den döde begravts i. Under vissa förutsättningar har det skapats ett hårt vattentätt hölje av metallutfällningar som gjort att kistorna och deras innehåll bevarats exceptionellt väl.
Jag tänker på Brownes liknelse med ekar som varar längre än familjeträden och jag tänker på att ekar också använts för att begrava och bevara människor. I det fallet blir även eken begravd. Samtidigt är ingenting beständigt, påminner Browne: när vi ser till himlarna för att hitta det beständiga, upptäcker vi bara att övriga himlakroppar är som jorden, varaktiga kroppar med föränderliga egenskaper. Naturen ger oss också skonsamt möjligheten att glömma det som varit. Glömskeprocessen är given av naturen, lika viktigt som minnet.
I flera av de nedtecknade observationerna av Ismantorps borg, framstår det som att träd och snår aktivt hindrar och förvillar de som försöker dokumentera borgen, ända sedan det tidigast dokumenterade besöket av Johannes Haquini Rhezelius på 1630-talet. Hundra år efter Rhezelius besök anmärker Carl von Linné under sin öländska resa på oredligheten som orsakats av buskar och träd som tagit överhanden. Omkringliggande skog försvårar åtkomsten till platsen, att mäta och rita av borgen resulterar i olika avbildningar efter olika besök. Växtligheten medverkar till en glömskeprocess i att skymma och dölja.
Under ett dryga tjugotal år kring 1925-1945 pågår en enveten kamp mellan undersökande arkeologer och antikvarier och den växtlighet som enligt de förstnämnda hotar att ta över borgen och rasera den. I arkivhandlingarna beskrivs vedermödorna med röjningsarbetet. Tät snårvegetation röjs undan för att växa åter till nästa sommar vilket försenar undersökningen. ”Otaliga” rötter har satt igen marken och grävningen blir mödosam. Arbetet med röjningen drar ut på tiden och arbetarna hotar med strejk om inte dagspenningen höjs. Buskar rycks upp med rötterna och stammar bultas sönder. Inuti borgen växer ett hundratal träd. Ekar fälls, men också björk, rönn och oxel. Några träd får stå kvar som ”vacker och välbehövlig dekoration”. Till slut kan borgen uppmätas, avfotograferas, undersökas.
Att fornborgen har varit så svåråtkomlig och bevuxen torde vara anledningen till att den är Kalmar läns bäst bevarande fornborg. Andra fornborgar på Öland har haft husgrunder men som har röjts undan vid odling eller som använts som byggmaterial. Glömskan, som å ena sidan gömmer undan och skapar uppfattningen att en sak eller företeelse inte existerar, medverkar samtidigt till att samma sak bevaras och hålls intakt, ibland till och med mer välbevarad än sådant som har funnits åtkomligt och i medvetandet - exponerad för skadegörelse, plundring och omtolkningar.
När det har gått mer än ett millienium blir det onekligen svårt att fylla i minnets luckor. Som Browne uttrycker det, så finns det “inget motgift mot tidens opium, som gör att allt underkastas tidens gång”. I Medeltiden materialiserad– om etablerandet, aktiverandet och bevarandet av minnesplatser i Ranrike beskriver Henrik Alexandersson arkeologi som ett gigantiskt pussel, där de flesta bitarna saknas. Kanske är arkeologi mer en glömskans vetenskap än minnets då det skapas av “fragment, nedrivna och oklara omständigheter, rester som förs samman”, tillägger han. Av vad som har hänt på platsen för Ismantorps borg går det egentligen inte att veta så särskilt mycket om. Det som finns kvar är ruinerna av borgen. En härd med brända ben, ett bysantinskt guldmynt, några pilspetsar och en järnkniv har påträffats. De skrivna källorna, som beskriver undersökningar och modern tids aktiviteters på platsen, innehåller dessutom också bara fragment av vad som har hänt på platsen - från det att Rhezelius besökte borgen 1634 fram till 2000-talet. Försöken att dokumentera aktiviteterna blir ofrånkomligt fragmentariska, då det är i princip omöjligt att registrera och dokumentera allt, och då undersökaren har begränsat med tid och resurser att ägna sig åt dokumentation: Dagboksanteckningar som utgör underlag för en rapport; mätningar och ritningar; kanske några fotografier. I de arkivhandlingar jag har gått igenom finns det dokumentation som är fragmentarisk och svårtolkad, inkomplett. Fotografier, där tidpunkt eller syfte inte framgår. Spår efter fotografier som har suttit på en plansch men fallit bort. Ritningar utan datering eller upphovsperson. Hänvisningar till undersökningar och besök där rapport eller dokumentation saknas.