Dear Ash Tree,
I come to you in order to hear your opinion on the notion of vegetal democracy and to receive your advice on whether and how that might be put into practice. This is in response to a work by Danae Theodoridou called “Languages of the Unheard”. I will read an excerpt that presents the notion vegetal democracy in a text called Working with a Witches' Broom, which is published in Ruukku journal for artistic research in 2015, and available online.
In his exceptional book Plant-Thinking. A Philosophy of Vegetal Life (2013) Michael Marder presents the fascinating notion vegetal democracy. Marder derives his concept vegetal democracy from the characteristics of the plant soul and stresses the importance of vegetal life for our attempts at avoiding metaphysical dualism and to understand what it means to “live with” other beings. In order to motivate the notion he analyses historical attempts at describing the plant soul, starting with the legacy of Plato and Aristotle and states, “the dispersed life of plants is a mode of being in relation to all the others, being qua being-with.” (Marder 2013, 51.). In his opinion “all creatures share something of the vegetal soul and are alive in the most basic sense insofar as they neither coincide with themselves nor remain self-contained, but are infinitely divisible below the death masks of their identities”. (Ibid.). For him the “shared divisibility of all living beings, first honed in the acts of the vegetal soul, pertains to the workings of the soul in general”, and for “the psyche to live it must receive guidance from the vegetal principle of divisibility, constantly becoming other to itself; in other words, it must be temporal through and through.” (Ibid.). Marder describes further how the psychic principles already in Plato have analogues in the political sphere, in the form of metaphysical justifications for a fixed distribution of power, Plato’s Republic being a case in point. There desire (the appetitive soul) is combined with the workers, courage (the spirited part of the soul) with the guardians and thinking (the rational soul) with the philosopher-kings. Marder is “adopting Plato’s psycho-politics rid of its hierarchical component” and proposing the term vegetal democracy to designate “the potential political effects of plant-soul.” (Ibid.).
For Marder the principles of inherent divisibility and participation are paramount in the life of plants as well as in vegetal democracy. This means that vegetal democracy concerns all species without exception. (Marder 2013, 51-52.). The generosity of the plant-soul, “giving itself without reserve to everything and everyone that lives, transcribes vegetal democracy into an ethical politics”, he writes, “free of any expectations of returns from the other.” (Marder 2013, 52.). According to Marder vegetal democracy brings together all ”growing things”, because “[l]ike plants, animals and humans too are ‘growing things’, even if in addition to the growth of hair, nails, claws, fur, or feathers, they exhibit other kinds of growth that are experiential, intellectual and so on.” (Ibid.) Marder wants to distance himself from vitalism, however, and carefully explains how we have to “acknowledge the infinite differentiations, the ‘striatedness’ of the field of vitality, as well as the blurring of clear demarcations between life and death in the wake of Derridian deconstruction” with spectrality and survival as the shifting margins. Thus “vegetal democracy does not advocate a naive vitalism that would insulate life and the living from death; quite the contrary, it situates ‘participation in life’ in an intimate relation to mortality.” (Ibid.). In passing one may note that so does a vitalist and matter-realist like Rosi Braidotti, too (see Braidotti 2013, 95, 130-133.). She speaks for an expanded notion of matter, a radical neo-materialism or ‘matter-realism’ and suggests that “‘matter-realists’ combine the legacy of post-structuralist anti-humanism with the rejection of the classical opposition ‘materialism/idealism’ to move towards ‘Life’ as a non-essentialist brand of contemporary vitalism and as a complex system.” (Braidottti 2013, 158.).
According to Marder the vegetal means wild and untameable proliferation, and symbolizes at the same time immobility and unconsciousness, since for instance the comatose condition is regarded as a persistent vegetative state. “The life of plants is situated on the brink of death, in the zone of indeterminacy between the living and the dead,” he writes (Marder 2013, 52-53.). And summarizes: “If the vegetal democracy of sharing and participation is an onto-political effect of plant-soul, then it must, like this very soul, eschew the metaphysical binaries of self and other, life and death, interiority and exteriority." (Marder 2013, 53.). For Marder “every consideration of a post-foundational, post-metaphysical ethics and politics worthy of its name must avow the contributions of vegetal life to … the non-essentialized mode of ‘living with’”. (Ibid.). What this vegetal democracy might mean in practice, however, Marder does not discuss or explain. Some hints can nevertheless be obtained from his idea of plants as multiplicities.
I tried to look for other texts about vegetal democracy and found a chapter by Marder in a book edited by Artemy Magun. Only the following brief excerpt was publicly available:
What is “the plant that is not one”? Does it, in keeping with the explicit negation of its unity and identity (in a word: unicity) , still respond or adequately correspond to the form of the question that begins with “what is …,” ti esti? And what remains of democracy, when the subject, who or which is no longer human or primarily human, no longer counts as one, a self-contained unit to be tabulated following a meaningless decision it occasionally renders? The plant that is not one: the one (plant) that is not one. Least of all will the labyrinthine semantics of this quasi-sentence lead us to the multiplicity of plants belonging to the same species, or to so-called “biological diversity,” the dizzying variety of plant species threatened, today more than ever before, by rapid deforestation and by the prevalence of monocrops that militate against vegetal multiplicity in the name...
(Michael Marder: Chapter 8. Vegetal Democracy. The Plant that is not One. In Artemy Magun (ed.) Concepts of the One and the Many in Contemporary Thought. Bloomsbury Academic 2013.)
So, what do you think of vegetal democracy? Does it make sense to you? And if so, how would you suggest that we put it into practice?
Eckerö 8.7.2021
Kära ask, trevligt att träffas här vid Eckerö postbrygga idag när solen skiner från en klarblå himmel och havet skvalpar sakta mot klippan bakom mig. Jag har beundrat dig under mina promenader ner till stranden, för du växer så nära vattenbrynet och är så överfylld med fjolårets frukter eller frön med sina torra vingar. På basen av dem tänker jag mig att du är en hon-ask, för ni kan vara antingen honor eller hanar, även om ni synbarligen kan växla också. Eller t.o.m. ha någon gren av det motsatta könet. Fascinerande! Men det jag tänkte tala med dig om är egentligen trauma, och hur man kan handskas med det på olika sätt, t.ex. genom att skapa självbiografiska föreställningar. Och ifall man gör det, eller använder en traumatisk upplevelse som material för ett konstverk i allmänhet, hur kan man göra det utan att återuppleva traumat eller t.o.m. förstärka det? Jag funderar på det som en följd av ett inlägg av Caitlin Main som Göze Saner tog upp i sin respons som gällde upprepning. Som en växt eller ett träd, för att vara mer exakt, håller du ju på med att skapa dig själv hela tiden, och som bl.a. Michael Marder har föreslagit är du en konstnär som skapar sig själv som sitt konstverk. Men det har i och för sig inget med trauma att göra. – Orsaken att jag tänkte på dig, var att jag slogs av en gammal berättelse, som finns med t.ex. i Ovidius Metamorfoser, men som är mycket äldre och existerar i olika versioner, om flickan som blev ett träd. Den mest kända varianten är om Daphne och Apollo, där nymfen Daphne försökte komma undan guden Apollos närmanden och sprang iväg. Och när hon inte orkade längre och kom till stranden bad hon sin far flodguden om hjälp, och han förvandlade henne till ett lagerträd. Man kan ju fråga sig vad det är för en far som förvandlar sin dotter till ett träd, men det är en annan fråga. Hur som helst, sedan dess har lagern förknippats med guden Apollo, och det talas om poeta laureatus, eller den lagerkrönta poeten, ett slags utmärkelse för diktare. Att bli krönt med en lagerkrans för att man jagar efter unga flickor mot deras vilja, kan ju vara konstigt, men synbarligen inte så ovanligt, som vi fick lära oss i samband med ’me too’ – rörelsen. Du är ju inte ett lagerträd utan en ask, men jag insåg att jag ju inte kan veta ifall du egentligen är en flicka som förvandlats till ett träd, du också. Eller om du vuxit upp till ett träd på grund av en traumatisk upplevelse. Det kan ju verka som om det var tryggare att leva sitt liv som träd, men jag misstänker att det nog inte stämmer; att leva som träd innebär många risker och framförallt kan träd ju inte springa undan. Eller kanske du bara är förklädd till ett träd? Tänk om du är en så skicklig skådespelare, att jag helt enkelt inte kan se skillnaden på din föreställning och ett riktigt träd? Eller till och med en så skicklig skådespelare att du förvandlats till ett träd? Det sägs ju att vi blir till slut det vi låtsas vara, det är ett sätt att lära sig, att låtsas. Och att upprepa, förstås. Om man upprepar något tillräckligt länge blir det en vana, en del av en själv. Men det kunde ju vara ganska skrämmande att plötsligt förvandlas till den person eller den skepnad som man gestaltar. Är det det som sker när man återupplever ett trauma, att det man minns eller fantiserar om eller leker med plötsligt blir verklighet och blodigt allvar?
Hur som helst hoppas jag att du inte är en flicka som förvandlats till ett träd för att undvika en poets alltför ivriga kärleksbetygelser. Och jag hoppas att du inte är en skicklig skådespelare som gestaltat ett träd så väl att du faktiskt förvandlats till ett träd för gott. Jag önskar att du är det du ser ut att vara, ett frodigt och välmående askträd som växer i gruset på stranden, med några tallar bakom dig och en liten oxel intill dig. Tack för att jag fick lätta mitt hjärta genom att skriva till dig här idag, och allt gott i fortsättningen. Sköt om dig!
AA
Eckerö 8.7.2021
Dear Ash tree pleased to meet you here next to Eckerö mail bridge when the sun is shining from a clear blue sky and the sea is lapping softly against the rock behind me. I have admired you during my walks down to the shore, because you grow so close to the water’s edge and are so filled with last year’s fruits or seeds with their dry wings. Based on them I assume you are a female ash tree, for you can be either female or male, although you apparently can shift, too. And even have some branches of the opposite gender. Fascinating! What I wanted to talk with you about is actually trauma, and how to deal with it in various ways, for example by creating autobiographical performances. And in case one does that, or uses a traumatic experience as material for an artwork in general, how to do that without reliving the trauma or perhaps even reenforcing it? I am pondering on that due to a presentation by Caitlin Main, which Göze Saner responded to by focusing on repetition. As a plant or a tree, to be more exact, you are in the process of creating yourself all the time, and as Michael Marder among others have suggested you are an artist who creates yourself as your artwork. That has nothing to do with trauma as such. The reason I thought about you was I was struck by an old story, which is included for instance in the Metamorphoses by Ovid, and which is much older and exists in several variations, about a girl who became a tree. The best-known version is about Daphne and Apollon, where the nymph Daphne tried to escape the approaches of the god Apollon and ran away. And when she could not run any longer and came to the shore, she asked her father the river god for help, and he transformed her into a laurel tree. One could ask what kind of father transforms his daughter into a tree, but that is another question. Anyway, ever since the laurel tree has been associated with the god Apollon, and we speak of poet laureate or a poet crowned with a laurel wreath, a kind of award for poets. To be crowned with a laurel wreath because one chases young girls against their will might seem strange, but is apparently not that rare, as we learned in the context of the ‘me too’ movement. You are not a laurel tree, of course, but an ash tree; I nevertheless realized that I cannot know whether you, too, really are a girl turned into a tree. Or whether you have grown into a tree due to a traumatic experience. It might seem safer to live one’s life as a tree, although I doubt that it is true; to live as a tree involves many risks and first of all you cannot run away as a tree. Or perhaps you are only disguised as a tree? What if you are such a skilful actor that I simply cannot tell the difference between your performance and a real tree? Or perhaps an actor with such skills that you really have transformed into a tree? They say that we become what we pretend to be in the end; pretending is a way of learning. And repeating, of course. If one repeats something long enough it turns into a habit, a part of oneself. It could, however, be rather scary to suddenly transform into the person or shape one is impersonating. Is that what happens when you relive a trauma, that what you remember or fantasize or play with suddenly becomes real and bloody serious?
Be that as it may, I hope you are not a girl turned into a tree to avoid the too eager love ratings of a poet. And I hope you are not a skilful actor that impersonated a tree so well they transformed into a tree for good. I wish you are what you seem to be, a flourishing and healthy ash tree that grows in the gravel on the shore, with a few pine trees behind you and a small whitebeam right next to you. Thank you for letting me get this off my chest by writing to you here today, and all the best for the future. Take care!
AA
Eckerö postbrygga 22.7.2021 klockan fem på morgonen, eller 4.59 för att vara exakt. Dags att inleda dagen med dig, kära ask, vid soluppgången. Jag skall sitta hos dig varannan timme, och följa med hur ljuset förändras, hur vinden vänder eller inte, hur mänskorna kommer och går. Och hur du har det där du står. Jag har poserat med dig för kameran flera olika gånger, och tänkte ännu pröva på den här dagboksformen för att se ifall jag kan lära mig något nytt av dig, från dig, eller med dig på det viset. Jag hoppas du inte har något emot det, och är lika gästvänlig och välvillig som förut. Bakom dig ser jag horisonten redan färgas orange, men solen är bakom träden. Vinden blåser från sydväst, från havet, dagen inleds med vågskvalp och tystnad. En god morgon för dig också, antar jag. Så, helt enkelt: God morgon!
Nu är klockan sju och solen står högt på himlen. Vinden har vänt från syd till väst, jag kan se det på vågorna men också på flaggan på bryggan. Solen skiner på en del av dina grenar men når inte mig här på klippan, där jag sitter i din skugga. Undrar ifall du känner solens värme, eller om det är ljuset du bryr dig om, för det är ju det du använder i din fotosyntes. – Det är ännu kallt, eller kyligt, åtminstone jämfört med de senaste veckornas värmebölja. Men det är fortfarande torrt. Jag antar att dina rötter sträcker sig långt ner i marken, för dina löv är stora och fina. Frukterna däremot är helt torra och även några av löven från förra året. Synbarligen satsar du på att skapa frön bara vissa år. Men varför de hänger kvar torra på dina grenar förstår jag inte, borde inte vinden ha tagit dem med sig ut på irrfärder eller helt enkelt spritt dem omkring? Men du tycks ha hållit fast vid dem och behållit dem hos dig själv. Varför? De flesta askar jag har sett har ju inte torra fjolårsfrön kvar hängande på grenarna. Det är något som du har hittat på, på egen hand, synbarligen. Eller så finns det någon orsak som jag bara inte förstår. Förlåt att jag är en sådan besserwisser, jag måste ju anta att du vet vad du gör med din egen avkomma…
Solen värmer, vinden har mojnat, klockan är nio på morgonen. Havet är blått bakom mig, himlen är blå med vita molnstrimlor. De första bilarna med turister parkerar på postbryggan. Vågorna skvalpar som förut, men på flaggan ser jag att det inte blåser längre. – Jag läste nyss på nätet om ask-träd och fann till min förvåning att du är utrotningshotad i Sverige och i stora delar av Europa. Orsaken är en svampsjukdom av något slag som dödar askar. Lyckligtvis har den inte angripit dig, och inte heller andra askar i trakten. Tvärtom verkar ni alla väldigt välmående och gröna. Jag läste också att ni egentligen är släkt med syrener, vilket verkar smått absurt. Jag kan inte komma på ett enda gemensamt drag i utseende eller växtsätt. Men släktskap kan vara underligt ibland. Askar är inte så vanliga i Helsingforstrakten och uppe i trakten av Tavastehus finns de nästan inte alls. I mina barndomsupplevelser hör asken ihop med besök på Lubondas, i skärgården mellan Borgå och Lovisa, och senare på andra håll vid kusten. Jag tog med mig två plantor av ask från Kökar en gång, och planterade dem uppe i Koivumäki, nära Tavastehus. Den ena av dem klarade sig och är nu ett stort träd, inte riktigt lika stort som du, men nästan. Det är komiskt att jag kallar dig för ett stort träd, för jämfört med askarna i allmänhet är du ju ganska liten och antagligen relativt ung också. Men ålder, ja, det skall vi inte tala om…
Klockan elva är himlen delvis täckt av molnflisor, havet är inte lika blått, och nu har vågorna lugnat sig även om vinden åter tilltagit en aning – havet kommer alltid lite efter. Nu finns det flera bilar på parkeringsplatsen och de båda stora träborden är upptagna. Solen värmer, när den väl kommer fram, emellanåt. Sedan jag var här i morse har jag försökt göra en tulldeklaration på en bok som jag beställt från England, precis som jag gjort innan ”Brexit”, och tänkte inte på att det kunde vara besvärligare nu. Och ja, det är det faktiskt. I princip kan man fylla i formulär på nätet och betala tullen också, men det förutsätter att uppkopplingen fungerar. När jag sitter här hos dig på postbryggan, som hela udden heter, kan jag inte låta bli att tänka hur mycket besvärligare det måste ha varit då post och tullhuset byggdes år 1828. Och vilken chock det måste ha varit för folk som tidigare bott i samma land att inte längre kunna resa obehindrat. Men postgången var säkert besvärligare redan innan dess, helt enkelt för att det tog längre tid och var beroende av väder och vind. Fast nätuppkopplingen är dagens ”väder och vind”. Om vinden inte är rätt är det svårt att komma fram, nu som då. – Och jag kan nästan höra dig undra: ”Komma fram? Vad då? Vart skall man komma, kan man inte göra det bästa man kan av att vara där man är?” Ja, det skall jag försöka lära mig, och har delvis lärt mig redan av alla träd jag umgåtts med de senaste åren. Men tack för påminnelsen!
Klockan ett och eftermiddag redan, vinden har vänt mot väst-nordväst, och nu är havet djupblått igen, alla moln har skingrats. Jag väntade en stund på den rätta tidpunkten och betraktade din stam. Den är delad itu ungefär på tjugo centimeters höjd, men din tve-eggade form grundar sig i en gemensam stam som är ganska tjock intill roten. Så du är då inte så ung ändå. Men jag har lärt mig att förknippa storlek och ålder med försiktighet, för träd som växer i tuffa miljöer är ofta mycket äldre än de ser ut, de växer sig inte stora och tjocka utan fokuserar sina krafter på att stå ut. Det är klart att du är ung jämfört med jättarna i trakten, ask-träd kan vara väldigt stora och stiliga. Det är väl därför som det nordiska världsträdet, Yggdrasil, är en ask. Det är något nordiskt med asken trots att den växer överallt i Europa, förutom Portugal, tycks det. Men jag vet inte av några medelhavsmyter med ask och inte heller karelska sånger. Men asken lever ju bara i det sydligaste Finland. Kelterna kände till dig och vördade dig som ett viktigt material. Men antagligen var det vikingarna som använde askträ i sina skepp. Jag vet inte vad allt man kan göra av ask och jag känner inte till att man skulle kunna äta dig eller någon del av dig, och inte heller känner jag alls några medicinska egenskaper. Ifall man kunde använda dina frön skulle jag nog säkert ha hört om det, för de skulle vara enkla att plocka. Kanske det är din raka stam som gjort dig populär bland skeppsbyggare, även om jag alltid tänkt mig att det är ekar som är bäst för båtar. Men att vara ett världsträd är ju inte så illa, faktiskt. Så ha den äran för att du fått det epitetet via Yggdrasil, vad det nu sen kan bero på ursprungligen…
Nu är det varmt, om en minut eller två är klockan tre på eftermiddagen. Vinden har vänt till nordväst men är ändå behagligt len, och solen gassar. Den lilla oxeln som växer alldeles bredvid dig vajar i vinden den också, liksom gräset på stranden till höger om mig. Där alldeles intill vattenbrynet växer en lite al, och bakom dig, längre in mot land står en stor tall som breder sina grenar över marken, som för att hålla kvar det lilla av jord som finns. Jag läste lite på nätet om asken i nordisk mytologi, och Yggdrasil, världsträdet, som ibland är en ask, ibland en ek, är faktiskt så väldigt att hela världsalltet ryms inom det, med kronan som himmel och rötterna i underjorden. En praktisk orsak till att asken var så viktig var att den blev bra spjut. Och till råga på allt var de nordiska Adam och Eva faktiskt Ask och Embla eller Ask och Alm. Enligt sagan stötte Asarna, alltså de fornnordiska gudarna, på en ask och en alm på stranden och skapade ur dem de första mänskorna. Så asken är ett maskulint träd – nå, det kan man ju förstå om man tänker på spjuten. Men varför skulle almen vara feminin, det är en annan fråga. Trädens kön är nog underliga, för du står ju där full av fjolårets frön, och då borde du ju vara av kvinnligt kön. Hm. Jag tycker bättre om tanken att ni är tillsammans manligt och kvinnligt, i synnerhet du som har två stammar, och kan t.o.m. ha blommor av båda könen på olika grenar av samma träd. Men jag som har trott att jag tilltalar ett kvinnligt träd får nu acceptera att du egentligen är en maskulin symbol, och har en hel del lite kusliga och krigiska germanska associationer. Men det är människorna som skapar mytologierna och betydelserna, och gör ett träd till symbol för det ena eller det andra. Vare sig ett heligt träd, ett vårdträd, eller ett hjälteträd, du är fin som du är, och jag skall inte lägga dig till last de olika innebörder som historiska figurer gett dig eller som historiker tolkat fram ur gamla sagor. Du står här, nu, och lever i vinden…
Klockan fem har vinden vänt till nordost, havet ligger nästan blankt i viken, för det blåser från land. Det är som om vinden och solen var sammanbundna i en underlig katt och råtta lek. Det är varmt och skönt, kanske t.o.m. för varmt, men inte alls så hett som veckan innan. Och du tycks ha nog med vatten för dina blad är gröna. Vissa av grenarna med frön har vissnat, men inte alla. Jag undrar om du är som alen och tål lite saltvatten på rötterna. I och för sig är vattnet inte särskilt salt här, men om man är känslig för salt tycker man antagligen inte om det. Nu har jag inte letat efter fakta om ask-träd, jag plöjde bara igenom en hel del mytologi och annat. Istället har jag försökt röja i min dator, som nästan inte längre fungerade, och det enda alternativet jag hade kvar var att radera gamla mejl, även om jag trodde att de fanns på en server och inte min lilla dator. Och så unnade jag mig en mockaruta i cafét. Jag undrar vad du gör ifall du vill ”unna dig något”. Eller är det en typiskt mänsklig reaktion som bygger på att man först skall avstå. Kanske sådana resonemang är främmande för dig, du njuter av det som finns då det finns. Men det är kanske inte ett lika stort utbud på läckerheter och stort överflöd på allt gott för dig här på stranden. Men om ljuset är din ”läckerhet”, ja, då är dessa tider dina festdagar, det är bara att njuta. Och ännu är dagarna långa även om de redan blir märkbart kortare. Men som ett lövträd vilar du väl på vintern, så du behöver inte snåla med ljuset då, utan sover bort de tunga månaderna, antar jag. Fast jag vet att det är dumt att anta det ena eller det andra. Om jag inte orkar ta reda på vad forskningen fått veta av hur du lever och upplever och organiserar ditt liv, så är det bättre att bara lyssna och vila tillsammans med dig. Och jag bryr mig egentligen inte om ifall du ser mig eller inte, för jag vet att jag ser dig. Jag har inget behov av att bli bekräftad av dig. Men ibland vill jag vara säker på att jag inte stör eller sårar. Nu sitter jag på ett så rejält avstånd att jag omöjligt kan störa dig, men ”omöjligt” är kanske för mycket sagt. I grunden vet jag ju inte, men jag tror och litar på att vi är så pass lika trots allt, att detta avstånd är tillräckligt. Och jag kommer igen, ännu tre gånger ikväll…
Solen lyser högt på himlen, men det är snart kväll, klockan är sju, och dagen vänder mot sin avslutning. Några bilar finns kvar men det verkar som om besökarna var färre. Hemma tog jag en titt på två av de böcker jag tog med mig från min snabbvisit i Stockholm häromdagen, och roades av att båda tog upp frågan om ett dokument som en schweizisk etisk kommitté publicerat år 2008, som handlar om växternas värdighet och rättigheter. Stefano Mancuso och Alessandra Viola tar upp dokumentet som ett första försök, en början att erkänna växternas rättigheter i sin bok Brilliant Green. Den finns förresten översatt till svenska även om jag inte minns exakt vad den heter. I motsats till dem nämner Daniel Chamovitz, i slutet på sin bok What a Plant Knows, samma dokument som ett varnande exempel på vad ett antropomorfiskt (eller förmänskligande) betraktelsesätt kan leda till. Han betonar å ena sidan växternas medvetenhet om sin omvärld, deras förmåga till syn, lukt, känsel, minne och mer. Men å andra sidan är han mån om att särskilja dessa förmågor från mänskliga egenskaper, som känslor eller lidande. Att skilja mellan smärta och lidande är fascinerande. Smärta är ett obehag som en skada vållar, och det kan växter enligt honom nog uppleva. Men lidande inbegriper högre kognitiva förmågor som förutsätter en hjärna. Må det nu vara hur som helst, det där med hjärna tycks vara en stötesten för många. Men Chamovitz betonar känslornas mänskliga roll, för han påpekar att relationer som växtskötare kan ha till sina skyddslingar påminner om barnens fantasivänner, relationen är inbillad och ensidig. Även om växten kan urskilja förändringar i sin miljö kan den inte skapa eller upprätthålla enskilda relationer på samma sätt som en människa. Så när jag nu skriver till dig, så är det som till en fantasivän, i princip medveten om att jag eventuellt existerar för dig som en del av din omgivning, men att du inte kan delta i den här ”leken” på lika villkor. – Må så vara. Jag vill ändå tänka att vi är avlägsna släktingar, även om vi inte förstår varandras språk eller åthävor. Och kanske du förstår mycket annat som jag inte har en aning om, men som jag kanske borde lära mig att respektera…
Vinden har mojnat, solen skiner ännu stark, men värmer inte längre just alls, det är kväll. Klockan är nio, och allting börjar tystna. Det finns folk i rörelse förstås, men de talar stilla, medvetna om att det kvällas. Det här är mitt näst sista besök hos dig, åtminstone för dagen, den här dagen med ask-trädet eller vad den borde kallas. Och det är kanske på tiden att berätta lite om vad jag egentligen gör. Ja, jag skriver i min anteckningsbok, ett slags dagbok, även om jag ibland talar direkt till dig också. Men inte bara det, jag spelar in på video detta mitt skrivande och sittande på klippan intill dig, och det är du som är ”huvudgestalten” i bilden. Så jag kan inte undvika frågan om konsten som representation. Jag återger en bild av dig, även om video gör den till en föreställning som också är ett uppträdande och en handling, en performance, en process. Men som bild blir det här ytterligare en bild i den långa kedjan av bilder på enskilda träd som figurerar i konsthistorien, där trädet fått stå för livet, eller naturen, eller andlighet, tillväxt, allt tänkbart gott och ibland också tiden. Samtida konstnärer har trotsat ock kritiserat det arvet genom att vända upp och ner på träd eller genom att släpa in döda träd i galleriutrymmen och muséer eller liknande strategier (som t.ex. Giovanni Aloi beskriver in sin bok Why Look at Plants?). Att jag nu gör en bild av ett ask-träd på stranden och sätter mig intill det kan tolkas som ett okritiskt upprepande av det romantiska arvet utan något slags konceptuell idé eller udd. Och jag har egentligen svårt att försvara mig mot den anklagelsen. Men jag hoppas ändå att jag kunde vända blicken mot dig och bjuda in mänskor att titta på dig på ett nytt sätt, inte som en romantisk symbol för livet eller tiden eller naturens kretslopp eller något annat, utan som ett spännande, fascinerande, levande väsen, som vi tenderar att förbise och även nu bara får se en liten del av på bild. Dels ryms inte hela din krona med på den vågräta bilden, men framförallt är hela du gömd under markytan, osynlig för kameran. Just nu står du visserligen i motljus som en silhuett, mot solen som lyser lågt bakom dig, så det går inte att se så mycket av dig egentligen. Men principen är väl ungefär så – att locka betraktaren att titta på dig, inte på den västerländska konstens bildkonventioner eller landskapskonstens kolonialistiska bedrägligheter eller något annat… Men om det fungerar, ja, det vet jag ju inte ännu…
Klockan är elva, det är nästan en halv timme sedan solnedgången, men himlen och havet lyser ännu i ett svagt violett skimmer. Eckeröfärjan från Grisslehamn har anlänt, men nu har de flesta bilarna redan kört sin väg, lugnet återvänder. En underlig fågel låter bakom mig, och det finns fortfarande två bilar vid bryggan, men annars är det lugnt. Jag tittade på det inspelade materialet, och förvånades över de små abrupta förskjutningarna på bilderna från eftermiddagen - jag har synbarligen varit vårdslös med att placera kameran. Men i övrigt ser materialet helt bra ut. Proportionerna mellan trädet, dvs. dig, och människofiguren, dvs. mig, är helt acceptabla. Jag ser väldigt liten ut på klippan bredvid dig, trots att du är liten för att vara ett träd. Men hur saker ser ut i bild och hur de ter sig i verkligheten är två helt olika saker. Det samma gäller givetvis upplevelsen av att komma och sitta hos dig varannan timme under en hel dag och försöka skriva till dig, med dig – det är något helt annat än vad som sedan syns på bild, och kanske vad som är effekten och känslan och stämningen i bilderna och i videon som bildas av dem. Om jag ännu lägger till den här texten som jag nu skriver, om jag till exempel talar in den på band och bifogar den som en berättarröst kommer det att förvandla allting än en gång. Men det får tiden visa. Nu vill jag helt enkelt ta avsked av dig, åtminstone för ikväll, och tacka dig för samarbetet under dagen. Jag vet inte om du upplevt det som ett samarbete, eller som någonting över huvud taget, men för mig har det varit viktigt att sitta här hos dig. Och jag tror att jag kommer att minnas den här dagen en lång tid framöver - och helt oberoende av om jag finner något värt att fundera över i de här anteckningarna. Så, helt enkelt: Tack. Och en god natt!
Eckerö Post Quay 22.7.2021 5 am in the morning, or 4.59 to be exact. Time to begin the day with you, dear ash tree, at sunrise. I shall sit with you every other hour and follow how the light changes, how the wind shifts or not, how people come and go. And how you are doing standing where you do. I have posed with you for the camera several times and thought I would now try out this diary form to see if I could learn something new of you, from you, with you in this way. I hope you do not mind and remain as benevolent and generous as before. Behind you I can see the horizon is already turning orange, although the sun is behind the trees. The wind blows from southwest, from the sea, the day begins with waves lapping and silence. A good morning for you as well, I suppose. Thus, simply: Good morning!
Now it is seven o’clock and the sun is high in the sky, the wind has shifted from south to west. I can see it from the waves and also the flag on the quay. The sun shines on some of your branches but does not reach me sitting here on the rock in your shade. I wonder if you can feel the warmth of the sun or is it only the light you care for, because that is what you use in your photosynthesis. It is still cold, or chilly, at least compared with the heat wave in recent weeks. And it is still dry. I assume your roots stretch deep into the ground, while your leaves are large and fresh. The seeds, however, are completely dry and likewise some of last year’s leaves. Evidently you invest in making seeds only some years. Why they remain hanging dry on your branches I don’t understand; should not the wind have carried them out wandering or simply spread them around? It seems like you have kept them for yourself. Why? Most of the ashes I have seen do not have last year’s seeds hanging on their branches. This is something you have invented on your own, it seems. Or then there is a reason that I simply don’t understand. Sorry for being such a “besserwisser”, I must assume that you know what you are doing with your own offspring.
The sun is warming, the wind has abated, it is nine am. The sea is blue behind me, the sky is blue with white stripes of clouds. The first tourist cars are parking on the post quay. The waves are lapping like before, while the flag shows me that the wind is no longer blowing. – I read on the internet about ash trees and found out to my surprise that you are endangered in Sweden and in many parts of Europe. The reason is some kind of fungal disease that kills ashes. Fortunately, it has not affected you nor the other ashes in the area. On the contrary, you all seem very safe and sound and green. I also read that you are actually of the same family as lilacs, which seems slightly absurd. I cannot think of one trait in common, whether in appearance or mode of growth. Although family relations can be strange at times. Ashes are not very common in the Helsinki area and higher up near Hämeenlinna they hardly exist at all. In my childhood experiences ashes belong to Lubondas, in the archipelago between Porvoo and Loviisa, and later in other places on the coast. I once brought with me two ash plants from Kökar and planted them in Koivumäki, near Hämeenlinna. One of them survived and is now a tall tree, not as tall as you, but almost. Funny to call you a tall tree, because compared to ashes in general you are rather small, and probably fairly young as well. Although, let’s not talk about age …
It’s eleven am and the sky is partly covered by clouds, the sea is not as blue as before and now the waves have calmed despite the wind rising slightly – the sea always comes a bit later. Now there are more cars in the parking lot and both of the large wooden tables are occupied. The sun is warming, when it occasionally appears. Since I was here this morning, I tried to make a customs declaration for a book I ordered from the UK, as I did before “Brexit” and did not think that it might be more complicated now. And yes, it actually is. In principle one can fill in a form on the internet and pay the customs fee, too, provided the internet connection works. When I sit with you here on the post quay, as the whole cape is called, I cannot avoid thinking how much more complicated it must have been when the Post and Customs House was built in 1828. And what a shock it must have been for people previously living in the same country no longer to be able to travel unrestricted. The mail delivery, however, was probably more complicated even before that, simply because it took more time, depending on wind and weather. Although the internet connection is today’s “wind and weather”. If the wind is not right it is hard to arrive, now as before. – And I can almost hear you wonder: “Arrive? What? Where do you want to arrive, could you not do the best you can do of being where you are?” Yes, I will try to learn to do that, and have to some extent already learned from all the trees I have socialized with in recent years. Anyway, thanks for the reminder!
One pm, and already afternoon, the wind has turned to west-northwest, and now the sky is deep blue again, all the clouds have dispersed. I waited for a while for the right moment and observed your trunk. It is divided in two at the height of approximately 20 cm, and your two-edged form is based on a shared trunk which is rather thick at the root. Thus, you are not that young after all. I have learned to be careful in combining size and age, because trees that grow in tough circumstances are often much older than their looks; they do not grow tall and heavy but focus their power on enduring. You are obviously young compared with the giants in the neighbourhood; ash trees can be very tall and handsome. Probably for that reason the Nordic world tree, Yggdrasil, is an ash. There is something Nordic about ashes, although they grow everywhere in Europe, except Portugal, it seems. However, I do not know of any Mediterranean myths with ash trees, nor Karelian songs. Ash grows only in the very southern part of Finland. The Celts knew you and venerated you as an important material. Probably the Vikings, however, where the ones using ash tree in their boats. I don’t know of all the uses of ash wood and I don’t know that one could eat you or any part of you, nor do I know of any medicinal properties either. If one could use your seeds, I would probably have heard about it, they would be easy to pick. Perhaps your straight trunk made you popular among ship builders, although I always thought that oak wood was the best for boats. To be a world tree, however, is not so bad, actually. Congratulations for receiving that epithet via Yggdrasil, whatever the original reason.
It is warm now, three pm, in a minute or two. The wind has shifted to north west, but is nevertheless pleasantly soft, and the sun is blazing. The small whitebeam that grows right next to you is swaying in the wind as well, like the grass on the shore to my right. There, right by the water’s edge grows a small alder, and behind you further up on land stands a tall pine tree, spreading its branches on the ground, as if keeping what there is of soil in place. I read a little on the internet about ash trees in Nordic mythology, and Yggdrasil, which sometimes is an ash tree and sometimes an oak, is really so huge that all of the universe fits within it, with the crown as the sky and roots in the lower regions. A practical reason for the importance of the ash was that it made good spears. And to top it all the Nordic Adam and Eve were actually Ask and Embla, or Ash and Elm. According the saga the Aesir, that is the ancient Nordic gods, found an ash tree and an elm tree on the shore and created out of them the first human beings. Thus, the ash is a masculine tree – well, that is understandable considering the spears. But why would the elm tree be feminine, that is another question. The gender of trees is quite strange; you stand there filled with last year’s seeds and should therefore be of female gender. Hm. I prefer to think that you are male and female together, especially you with your double trunk, and can sometimes even have both male and female flowers on separate branches of the same tree. Although I thought I was addressing a female tree, now I have to accept that you are in actuality a masculine symbol, with some rather creepy and military Germanic associations. Humans, however, are the ones creating the mythologies and meanings and make a tree the symbol of this or that. Whether you are a holy tree or a “care tree” or a heroic tree you are fine as you are, and I shall not blame you for the various meanings that historical figures have given you or that historians have interpreted from ancient tales. You stand here, now, living in the wind…
At five pm the wind has turned to north east, the sea is almost calm in the bay, because the wind blows from land. It is as if the wind and the sun were tied together in some kind of strange cat and mouse game. It is warm and pleasant, perhaps almost too warm, although not at all as hot as the week before. And you seem to have enough water, because your leaves are green. Some of your branches with the seeds have withered, but not all. I wonder if you are like the alder and can take some salt water on your roots. Actually, the water is not very salty here, but if one is sensitive to salt one would probably not like it. Now I have not looked up facts about ash trees, I only browsed through quite a lot of mythology and such things. Rather I tried to clean up my computer, which almost did not function any longer, and the only remaining alternative was to delete some old emails, even though I thought they were stored on a server and not my small computer. And then I treated myself to a mocha pastry in the cafeteria. I wonder what you do in case you want to “treat yourself to something.” Or is that a typically human reaction based on the idea that one first abstains. Perhaps such reasoning is alien to you, you enjoy what is available while it is there. And there is perhaps not such a supply of delicacies and such an abundance of goodies for you here on the shore. But, if light is your “delicacy”, well, then these days are your party time, simply to enjoy. And the days are still long even though they are perceivably shorter. As a deciduous tree you probably rest during the winter and do not have to be stingy with the light, but sleep during the hard months, I assume. Well, I know it is stupid to assume this and that. If I do not have the energy to find out what research have learned about how you live and experience and organize your life, then I should better merely listen to you and rest with you. And I do not really care if you see me or not, because I know I see you. I have no need to be validated by you. Sometimes, however, I want to be sure that I am not disturbing or hurting you. This time I sit at such a distance from you that I could impossibly disturb you, although “impossibly” is perhaps too strong a word. Basically, I do not know for sure, but I do believe and trust we are nevertheless similar enough, for this distance to be sufficient. And I will be back, three more times tonight…
The sun shines high in the sky, it is soon evening, seven pm, and the day moves towards ending. A few cars remain but it seems like the visitors are fewer. At home I looked at two of the books I brought with me from my quick visit to Stockholm the other day and was amused how both took up a document published by a Swiss ethical committee in 2008, dealing with the dignity and rights of plants. Stefano Mancuso and Alessandra Viola discuss the document as a first attempt, a beginning in acknowledging the rights of plants in their book Brilliant Green. The book has been translated to Swedish, although I cannot remember the exact title. In contrast to them Daniel Chamovitz mentions the same document at the end of his book What a Plant Knows as a warning example of what an anthropomorphic outlook can lead to. He emphasizes on the one hand the way plants are aware of their surroundings, their capacity to see, smell, their sense of touch, memory and more. On the other hand, he is keen to distinguish these capacities from human qualities like feelings or suffering. To differentiate between pain and suffering is fascinating. Pain is discomfort caused by some kind of damage and plants can experience that, according him. Suffering, however, involves higher cognitive capacities and requires a brain. Be that as it may, it seems like the brain is a stumbling block for many. Chamovitz, however, stresses the human role of emotions and notes how relationships that people caring for plants can have with their nurslings resemble the phantasy friends of children, the relationship is imagined and one-sided. Although plants can distinguish changes in their environment they cannot create or maintain separate relationships in the same way as a human being can. Thus, as I write to you now, I do it as to a phantasy friend, in principle conscious of possibly existing for you as part of your surroundings, even though you cannot participate in this “play” on equal terms. – Maybe so. I still prefer to think of us as distant relatives, even though we do not understand each other’s languages or manners. And perhaps you understand many other things, which I do not have the faintest idea of, but which I perhaps should learn to respect…
The wind has abated, the sun still shines brightly but does not warm at all any longer, it is evening. It is nine pm, everything calms down. There are people around, of course, but they speak softly, aware of the approaching evening. This is my next to last visit to you, at least for today, this day with the ash tree or whatever it should be called. And it is perhaps about time to tell you a little what I am actually doing. Yes, I am writing in a notebook, a diary of sorts, despite sometimes speaking directly to you as well. And not only that, I record this writing and sitting on the rock next to you on video, and you are the “main character” in the image. Therefore, I cannot avoid the issue of art as representation. I represent an image of you, even though video turns it into a display which is an appearance and an action, a performance, a process. As an image, however, this will be one more image in the long chain of images of individual trees in the history of art, where the tree has stood for life or nature or spirituality, growth, all kinds of good things, and sometimes time as well. Contemporary artists have defied or criticized this legacy by turning trees upside down or by dragging dead trees into galleries and museums or by other similar strategies, described for example by Giovanni Aloi in his book Why Look at Plants?. My making an image of an ash tree on the shore and sitting down next to it could be interpreted as an uncritical repetition of the romantic tradition without any kind of conceptual idea or point. And I find it quite difficult to defend myself against that accusation. I do nevertheless hope to be able to turn the gaze of humans to you, to look at you in a new way, not as a romantic symbol for life or time or the cycles of nature or something else, but as an exciting, fascinating, living being, which we tend to overlook and even now only get to see a small part of in the image. Partly your crown does not fit in fully in the horizontal image, and above all, most of you is hidden below ground, invisible for the camera. Right now, you are actually standing in backlight, as a silhouette with the sun shining low behind you, and therefore not much of you can really be seen. Basically this is the principle - I try to lure the viewer to look at you, not at the visual conventions of Western art nor the colonialist fraudulence of landscape art or something else… Whether it works, well, that I cannot know yet…
It is eleven pm, almost half an hour past sunset, although the sky and the sea still shine with a pale violet shimmer. The Eckerö ferry from Grisslehamn has arrived, although now most of the cars have already driven past, peace returns. A strange bird sounds behind me, and there are still two cars on the quay, all else is calm. – I looked at the recorded material and was surprised of the small abrupt displacements of the images in the afternoon – obviously I have been careless while placing the camera. Otherwise, the material looked fine. The proportions between the tree, or you, and the human, or me, are quite acceptable. I look very small on the rock next to you, although you are rather small for a tree. How things look in the image and how they appear in reality are two very different things. The same goes for the experience of coming to sit next to you every other hour for a day and trying to write to you, with you – that is something else than what can be seen in the image, and also the effect, feeling and mood created by the images and by the video formed of them. If I will add this text that I am writing, if I for instance read it and record it and attach it as a voice-over to the video, it will change everything again. Time will tell. Now I simply want to say goodbye at least for tonight and thank you for our collaboration during the day. I don’t know if you experienced it as a collaboration or anything at all. For me, however, it has been important to sit here next to you. And I think I will remember this day for a long time –regardless whether I find something worth pondering in these notes. Thus, simply: Thank you. And Good Night!