'Pappa var ju stockholmare så han kände till stan. Han ville bli trädgårdsmästare men han blev hästkarl istället, på Farsta gård. När de skulle ha in djur till Enskede slakthus då fick pappa åka in med dom och då tog man ledigt från skolan för man skulle mota på den där kon, inte hästarna för då var pappa själv, men när de hade kor.
– Och det kunde vara flera kor?
Nej, det var en ko varje gång. Och det minns jag så väl att den där kon den gick in på båten och stod ibland alla lådorna, som fraktades till Stockholm. Där stod den där kon, emellan, fastbunden.
– Och så stod det folk där?
Ja det var ju fullt med passagerare också och mycket porslin i stora lådor som var packat och skulle in till stan. Sen la båten till vid Londonviadukten, där Finlandsbåtarna ligger och från Londonviadukten gick man upp till Spårvägshallarna, man gick liksom tillbaka lite så man kom ut på Ringvägen och så gick man hela Ringvägen fram över Skanstullsbron och upp till Enskede slakthus.
– Men det var bara ni som gick av där vid Londonviadukten?
Det var i regel bara vi som hade djuret med, som skulle gå av där.
– Och så gick ni där på Ringvägen, du och din pappa, gick ni och pratade då?
Ja det är klart, för han var pratsam. Och man fick mota på den där kon för den var ju bångstyrig och ville inte följa med så där. Jag hade en liten pinne och han hade repet då som han drog i.
– Mitt i trafiken?
Ja men det var ju inte så mycket trafik på den tiden.
– Men hur var den på båten då, kossan?
Nä stilla! Då var den lugn.
– Och var det en gammal ko då?
Ja den skulle in till slakthuset.
– Och sedan gick ni över Skanstullsbron…
Och upp till Enskede slakthus och där var det en farbror som var vaktmästare som inte hade några armar. Det hade väl hänt någon olycka antagligen så han hade bara halva armar, men jag kan se honom när han lyfter telefonluren emot örat. Pappa fick gå in på slakthuset men jag fick aldrig följa med dit, utan jag satt ute i väntrummet hos vaktmästaren då, tills han kom ut. Och sen gick vi från Enskede slakthus ner till Lilla Nygatan, hela Götgatan, över torgen och det. Vi kunde ju handla under tiden på affärer, det fick man ju göra.
– Vad köpte du då?
Jag köpte alltid någon liten pryl eller någonting sånt där som man ville ha. Jag minns att jag köpte åt mamma en liten påsk duk med en tupp på och den duken har jag kvar. Mamma var väldigt rädd om den där. Det var en sån där fin, som man la på en linneduk. Och sen där nere på lilla Nygatan hade min faster café, ett öl café, och då gick vi dit och åt.
– Så det var liksom en heldagsutflykt det här.
Ja. Sen gick inte båten hem förrän fem och tjugo på kvällen. Då gick man förbi kyrkan och gick ner Slottsbacken, till Gustav den tredjes staty, där låg Gustavsbergsbåten!
– Först åt ni lunch hos faster, vad fick man då?
Nä men det här var ju café.
– Jaha… man åt en smörgås?
Nej man åt ju… det var allt möjligt, slottsstek kommer jag ihåg, det var man ju inte van vid, sånt.
– Och så var det du och pappa bara och så faster som …
Ja som ägde det alltså, men hon var ju inte där, för hon hade ju vaktmästare och sådär. Hon bodde i det där… jag säger Patricier huset men jag vet inte om det är det, som har ett sånt där tak som dom har nere i Visby, som ligger mitt emot Riddarhuset och Riddarhuscaféet. Där bodde hon!
– Hade hon flera ställen då eller hade hon det där på Nygatan, öl caféet?
Ja hon hade köttaffär på Saluhallen och hon hade två hus uppe på Erstagatan, ett gårdshus och ett gathus och hennes dotter hade ett gathus och ett gårdshus på Hornsgatan. Där bodde våra släktingar. Man ringde till faster och hon sa - Behöver du lägenhet? Och så fixade hon. Ja det var jättebra.
– Kunde det vara året runt eller var det bara på sommaren man gick med korna?
Nja, inte på vintern direkt, det minns jag inte någonting om att det var snö, det var mest på vår och höst och sådär.
– Och hur ofta gjorde man det här?
Det var när det behövdes. Och så minns jag att pappa hade en av hästarna som skenade sen i stan så att han ramlade och hästen klev på huvudet på honom så han vart väldigt dålig.
– Alltså en häst som också skulle till slakt?
Ja dom blev ju överåriga, dom hade mycket hästar i Farsta. Särskilt hade ju Odelbergarna sådana där fina hästar.
– Ardennerhästar…?
Ardennerhästarna det är arbetshästarna, de kraftiga hästarna. Nej dom hade ju landåer i Farsta som dom hade de där andra hästarna till.
– Vad är det för färg… svarta hästar?
Nej bruna, dom stod i ett särskilt bås för sig, liksom i ett eget rum.
– Men hur gick det då för pappa när han blev trampad.
Jo det gick över, han klarade sig. Men nu kör de ju med bilar, nu är det ju inte på samma sätt.
– Nej inte alls, det finns inga landåer här i Gustavsberg.
Nä jag vet inte var dom har gjort av landåerna heller.
Ur intervju med Agnes 93