Hur böjs arbete by Inger Andersson

Hur böjs arbete Kan en tredimensionell gestaltning uttrycka ett arkivs flimmer av händelser och minnen och samtidigt påstå en fortsättning. Utan att det ena tar över det andra? Verket ’Hur böjs arbete’ började med tanken om att försöka gestalta ett arkiv. Jag funderade under arbetet på skärningspunkter mellan då och nu och framåt men också på hur minnesstruktur skulle kunna se ut gestaltad. Under en del av arbetsprocessen tyckte jag att verket började ta form av och vara en tredimensionell essä. ’Hur böjs arbete’ visades på samlingsutställningen FABRIK på Gustavsbergs Konsthall okt 2019- jan 2020. Utställningen ville undersöka kopplingen mellan nedlagda industrier/ industrimiljöer och konstnärer verksamma i eller i relation till sådana miljöer. FABRIK tog fasta på vilka uttryck och olika konsekvenser denna koppling möjligen kunde resultera i. Det började med att jag sågade isär en kasserad gjutformslåda i en särskild vinkel och fick något som liknade en arkivmapp. Jag byggde fler lådor av brun MDF, 6 och 10 mm tjock, som jag vred och staplade omlott. Parallellt gick jag till Gustavsbergs Porslinsfabriks bildarkiv och letade efter bilder som kunde säga något om Gustavsbergs tvåhundraåriga fabriks och bruksortshistoria och om det liv som har pågått där. Jag läste praktverk om porslin och lyssnade igenom intervjuer jag tidigare gjort med äldre personer i Gustavsberg. Egna referensbitar i ateljén fick med saken att göra och några bitar upphittade i fabriksmiljön lades till. Jag byggde i det bruna skivmaterialet olika större formdelar som var och en fick rymma de större och mindre teman jag kretsade kring under arkivarbetet. Bildutskrifterna blev fler och fler. Jag ville gärna se Gustavsbergarna stå och bläddra i sin egen historia på utställningen FABRIK. Under kursen Mikrohistorier har jag komprimerat och omformulerat verket. Samlat de ca 500 bildutskrifterna i buntar. Frångått indelningen efter olika teman och koncentrerat verket till en mer samlad gestalt. Öppningsbara lock döljer nu de foton som tidigare fanns integrerade på verket, referensbitarna är kvar men har flyttats om. Kanske har verket blivit lite mindre tillgängligt samtidigt som det har förtydligats och tar mer plats, eller kanske formulerar det nu en annan plats. På RC kan du genom att klicka på de mindre bilderna följa några associationsbanor från arkivarbetet. De egna referensobjekten finns på bild och olika delar av verket är återgivet i de lite större bilderna. I september 2021 visas 'Hur böjs arbete' i omarbetad form på en utställning på Konstfack med deltagare från två omgångar av kursen Mikrohistorier.

Albin Liljekvist familjebild utanför Tallåsstuga

Margit Liljekvist

’När man kom till fabriken då fick man passa maskiner. Jag var väl 15 år. De hade sådana där artonhundratals- maskiner som gjorde tryck. Vanligt porslin… man sätter mönstret under glasyren. Man fick lära sig att ta rätt på dom där trycken och hänga upp dom. Först klippte jag ner tryck sen blev jag klippflicka, sen undertryckerska och sen blev jag övertryckerska. Det kom uppifrån tryckeriet ner i trummor genom taket från våningen över, långa remsor, kinesiskt silkepapper och så klippte man av den längden det skulle vara, hängde upp det på vagnar och fraktade in det till de olika tryckerskorna. Det satt en övertryckerska, en undertryckerska och en klippflicka vid varje bord som skulle ha de där papprena. Klippflickan klippte ut, övertryckerskan applicerade mönstret på godset och undertryckerskan borstade fast och tvättade bort pappret. Att borsta var tungt, man hade en rund borste och tvålflingor, som man blötte så att det blev som en såpa som man borstade upp, så att pappret lossnade och färgen var kvar. Man måste diska bort pappret och fattades det då någon liten rand eller så här då måste man kunna måla i det så fint att det inte syntes. Det fick vi lära oss. Övertryckerskan var i regel äldre. Det var en bra stämning, det var nog en tio övertryckerskor på samma avdelning så det var ju massor med folk. Jobbigt var det. Jag fick ont i fingrarna, Heberdenska knutarna och likaså dom här de heter någonting annat. Det värker tills ledvattnet värker ut. Sen kan man inte böja på fingret. Jag har i de här två fingrarna men det kan bli i allihop. Jag är så gammal så det spelar ingen roll. Det får man finna sig i.’ Agnes 93.

Tip

Tip