I samband med besöken hos tysklönnen i Humlegården och boken på Djurgården under år 2017 skrev jag bloganteckningar omvartanannat på svenska och på engelska. Här nedan finns en sammanställning av de svenskspråkiga anteckningarna.
På besök i Humlegården1
Att uppträda eller samarbeta med växter är ett projekt som jag egentligen skall sätta igång med först nästa år, men det slog mig att ifall jag vill börja genast i januari måste jag nog välja mina samarbetspartners i god tid. Eftersom jag tänkt välja ut några träd att besöka regelbundet och att uppträda med inför en videokamera på stativ, är det ju viktigt att få en uppfattning om dem medan de ännu har löv. Åtminstone ett träd att besöka i Humlegården skulle vara praktiskt, eftersom det ligger behändigt i förhållande till min bostad och till Stockholms Konstnärliga Högskola på Linnégatan. Dessutom är parken full av gamla, vackra träd. Visserligen rör det sig också mycket folk där hela tiden, åtminstone så här års, så inspelningarna blir nog lätt en fråga om att uppträda för förbipasserande också. Jag strosade omkring i parken idag igen – jag har gjort några preliminära promenader redan tidigare – och den här gången bestämda jag mig för att ta några foton med min telefonkamera som ett slags minnesanteckningar. Jag hade en tanke på att hitta träd som jag kunde kliva upp i, kanske med förgreningar så lågt vid marken att jag skulle kunna sitta upp i trädet. Det fanns flera träd som delade sig rätt nära marken, lindar, lönnar, hästkastanjer och så ett träd som jag misstänker är en alm eller en bok, ja till och med en gammal dvärgbjörk nära barnträdgården, ett idealiskt träd att klättra i ifall man var barn. Jag bestämde mig inte för något särskilt träd ännu, det behövs nog flera promenader, och kanske med min riktiga kamera också.
Klätterträdet i Djurgården2
En härlig, solig söndag i slutet på oktober tog jag mig till Djurgården för att leta efter lämpliga träd att uppträda med, och vände av till vänster vid bron för att promenera längs stranden, längs “Hälsans stig”. Det var massvis med folk i rörelse, och jag övervägde att återkomma en vardag, men beslöt mig ändå för att fortsätta och ta det hela som en liten rekognosceringstur och inte stressa med kameran, trots att jag släpat den med mig. Redan under den första biten, före vägskälet till Rosendal upptäckte jag flera gamla vackra träd som låg böjda vid vattenbrynet, som det skulle vara enkelt att sitta på.
Eller så bjöd de på låga tjocka grenar, likt det jättestora guldgula trädet som jag genast fattade tycke för, men som jag inte kände till arten på. Var det en alm eller en bok eller någon form av pil eller till och med något slags hägg? Ingen aning. Jag fortsatte min promenad, och stötte på stora gamla ekar, några av dem urholkade till små grottor, och gick till slut ett helt varv runt Skansen.
Jag tog en kaffepaus och beslöt mig för att återvända till stranden för att göra några test trots allt. Den första silverpilen kändes inte längre så lockande, så jag fortsatte till det gåtfulla klätterträdet.
Och givetvis dök det genast upp barn som skulle klättra i det, så fort jag tog fram mitt stativ. Jag bytte några ord med deras mamma, som berättade att det fanns fina klätterträd mittemot på andra stranden också, och tycktes inte alls förvånad över att en äldre tant som jag ville klättra i trädet precis som hennes småflickor. Jag prövade på flera olika bildvinklar och försökte hitta lämpliga ställen att placera stativet på, intill de låga grenarna, i brist på några märken att memorera på marken. En äldre dam började prata med mig då jag satt i trädet, och jag försökte hålla god min och konversera henne trots att jag visste att kameran var på. Trädet står alldeles vid grusvägen, och det är ett idealiskt läge ifall jag skulle vilja bjuda in förbipasserande att delta på något sätt. I den låga eftermiddagssolen syntes de förbipasserandes skuggor på stammen. Än så länge var jag närmast intresserad av att hitta en bild att upprepa. Och när jag tittade på mina testbilder efteråt var det uppenbart att flera test behövs. I några av bilderna syns jag inte alls, i andra ser man bara min bak någonstans i bildens övre kant.
Efter att jag klivit upp i trädet var det i varje fall uppenbart att det här var trädet jag ville samarbeta med, det var starkt, välkomnande och som gjort för att sitt i, ett perfekt klätterträd helt enkelt…
Snabbvisit i snö3
Under mitt weekendbesök i Stockholm hade jag för avsikt att hitta ett tredje träd att besöka, så jag tog mig en promenad längs stranden vid Gärdet, en liten rekognosceringstur utan min riktiga kamera. Skymningen föll tidigt och jag hittade inget träd som jag omedelbart fick lust att samarbeta med.
På söndagen gick jag ut med kamera och stativ, redo att hoppa upp i första bästa träd som verkade möjlig att sitta i. Men först skulle jag besöka mina gamla vänner, lönnen i Humlegården och boken (jag tror faktiskt att det är en bok) på Djurgården. Det var fascinerande att plumsa i snön mitt i november, och det är rätt troligt att den nog kommer att smälta snart. Lönnen i Humlegården var lätt att sitta i trots snön:
Den hemlighetsfulla boken på Djurgården var jag inte lika säker på att känna igen, men när jag väl gick längs stranden var den omöjlig att ta miste om:
Jag fortsatte min promenad på Djurgården, och såg många stora gamla vackra träd, men ingen som direkt inbjöd att kliva upp i. Så den här gången blev det inget nytt träd. Jag skulle gärna besöka minst tre stycken, men jag hinner ju hitta ett tredje ännu…
Årets första veckoslut4
Nu börjar det! – Så skrev jag i min anteckningsbok då jag anlände till Stockholm lördagen den 7 januari, mitt på dagen. Jag tänkte på mina inspelningar med träden i Humlegården och på Djurgården. Nu gäller det att bestämma avstånd och bildvinkel och bildbeskärning helt enkelt, men jag har ju gjort flera test under hösten, så det borde väl gå.
Det hela inleddes med en löjlig eskapad i Humlegården. Hera parken var full av barnfamiljer som åkte släde eller snurrande släde eller pulka nedför backen osv. Lyckligtvis var min gamla lönn inte direkt i farozonen. Jag gjorde en bild på lite längre avstånd och en på närmare avstånd efter senaste gångens modell. Jag bestämde mig för att upprepa mitt hemvävda Tich-Nat-Hahn mantra fem gånger, som blir ungefär fem minuter, ifall jag andas lugnt, och blev inte nämnvärt våt trots att jag glömt ta med en plastpåse att sitta på. Det var rätt kallt. Men mitt i närbilden där det inte är mer än en eller två meter mellan min rygg och kameran, hör jag att det kommer ett litet barn skrikande pappa, pappa, och jag bestämmer mig för att låta det gå. Men så kommer pappan med släden, så nära att han nästan kunnat röra mig – varför, det förstår jag inte, för barnet är redan långt därifrån. Jag blir ilsken och efter att han gått vänder jag mig om och spottar efter honom, ja spottar! Det var min reflexmässiga reaktion, mitt sätt att visa att jag tyckte han betedde sig avskyvärt och klumpigt. Men omedelbart efter min spontana reaktion insåg jag, att jag förstört bilden själv. En töntig pappa som viftar åt kameran eller kanske till och med aningslöst bara fyller bilden för en sekund, skulle inte ha varit så farligt. Men att jag själv vänder mig om och spottar(!) är inget jag vill ha med på en video. Så här fick jag nu rent praktiskt ett exempel på ett gammalt buddistiskt visdomsord: mannen som griper en glödande bit kol för att kasta den på sin ovän, blir själv bränd av den. – Jag satt en god stund kvar, för att åtminstone kunna använda den senare delen av bilden, men inte fullt det dubbla ändå. När det väl var gjort packade jag mig iväg till Djurgården, där jag gjorde flera test för att hitta rätt bildvinkel och för att säkert få huvudet med i bilden. Jag hann just och just göra det innan skymningen. Och på bilden kan man se att ljuset redan är rätt blått.
På söndagen var jag ute innan tolvslaget och vädret var halvklart. Ironiskt nog missade jag den exakta kameraplaceringen för närbilden i Humlegården, så på den andra bilden därifrån sitter jag nu med endast halva huvudet med i bilden, något som jag inte ens tänkte på att kontrollera på platsen. På Djurgården lyckades jag skapa nästan samma bildbeskärning som på lördagen – spåren i snön hjälpte till – och den här gången var det långt till skymningen, så ljuset hade samma färgton i alla bilderna.
På eftermiddagen hade jag tid att besöka Moderna Museet, och där, mitt bland Georg Baselitz målningar av krigshjältar, stötte jag på tre lidande träd, med förankring till soldaterna.5
De blödande, sårade trädstammarna, utan någon människofigur, kändes faktiskt starkare. Kanske det bara var förvånande att se dem allena bland alla människogestalterna. Det var väldigt betydelsefullt att råka se dem, även om jag inte vet direkt på vilket sätt…
Bakom ryggen på Linné6
Vart försvann snön? Humlegården var brun oh bitvis till och med grön då jag steg ut i parken idag. Det fanns ingen snö kvar och på många ställen var marken en lerig sörja. Jag satte mig i, eller på, min välbekanta lönn och betraktade den förhållandevis folktomma parken – det var ju vardag och trist väder. Och plötsligt insåg jag att statyn som jag satt och såg framför mig föreställde Carl von Linné. Det kan ju vara lämpligt när man skall uppträda med växter, även om han står med ryggen till. Eller snarare är det jag som valt att sätta mig bakom ryggen på honom. – Jag var tvungen att göra “närbilden” två gånger idag för kamerans batteri tog plötsligt slut mitt i sessionen, vilket jag förstås märkte först när jag skulle stänga av den. Lyckligtvis hade jag ett laddat reservbatteri i kameraväskan. Och på samma gång som jag gjorde om bilden justerade jag bildbeskärningen lite så att jag fick med huvudet också.
Jag insåg att jag glömt ta med mig laddaren till Stockholm, men det är kanske inte så farligt den här gången, för det skall ändå inte bli flera bilder de närmaste dagarna. Istället för att sitta i träd skall jag sitta på seminarium, dvs. delta som publik i forskningsdagarna på Kungliga Konsthögskolan. Och batteriet räckte nog för en session i det andra trädet på Djurgården. Men där väntade mig en annan malör: minneskortet var fullt. Bara en minut hade bandats in av min session i trädet, så jag fick sitta dubbelt även där. Vädret var relativt milt så det var behagligt att sitta omsluten av de tjocka grenarna. Det var bara maskinlarmet från motsatta stranden som bröt idyllen. Och det syns ju inte på bild, men hörs nog så väl på videoinspelningen.
Grå dagar i Stockholm7
Ett snabb-besök till Stockholm över weekenden gav möjlighet till två inspelningssessioner eller uppträdanden med lönnen i Humlegården och boken vid Djurgårdsstranden. Det var grått, men milt och inte mycket vind, så det hela gick rätt smärtfritt och behagligt. På lördagen vandrade jag hela vägen ner till havet och kruthuskafét för att jag letade efter en trevlig rönn att uppträda med för en kalenderbild. Vi lever faktiskt i rönnens månad just nu, ifall vi följer de gamla kelternas kalender. Men det fanns inte många rönnar, och många träd är rätt svåra att känna igen utan löv. Den lilla rönnen på stranden hade några skrumpna bär kvar, så det är troligen en rönn. Men kanske inte vuxen nog för att uppträda med…. Lördag eftermiddag var det dags för våra vanliga uppträdanden med lönnen och boken.
På söndagen var det fortfarande grått, och enstaka snöflingor dinglade sakta ner. Mot kvällen blev de till slask. Den enda malören för dagen var att bildkortets minne tog slut på Djurgården, så jag spelade in en extra seans. Undrar just varför jag inte kan se att den håller på att fyllas, trots att jag kan se ifall batteriet håller på att tömmas. Men nu finns det i alla fall två bilder med boken.
På eftermiddagen tog jag mig till Fotografiska museet, vilket är något av en bedrift i dagens läge, emedan Slussen är under renovering. Det var fullt med folk, som vanligt, med en stor porträttutställning We have a dream, en utställning med roliga smått kritiska Diesel reklamer, och så en mörk och elegant utställning med skulpturer och fotografier av Johanna Gyllenhammar. Där såg jag de två foton som blev till dagens saldo för mig, på en död upp och ned vänd ek hängande över Drottninggatan, med rötterna avkapade.8 Jag såg den aldrig “live” men det räcker med fotografierna.
Det där med att göra en dubbel bild, dag och natt, är ingen dum idé, det har jag aldrig provat på trots att jag bandat in dygn med två eller tre timmars mellanrum – något att pröva på i framtiden. Men inte trädlik! Fastän jag satt ju nyss med ett gammalt trädkadaver som låg på stranden i Khao Lak…. Hm.
Kalla vindar i mars9
I Humlegården fanns ett nytt lager av pudersnö och det var kyligt men rätt torrt. Och de allra första snöklockorna spirade i hörnet vid biblioteket. Jag tog av mig mössan, det var ju inte så kallt… På Djurgården, däremot, vid vattnet som åter var isbelagt, och kanske för att det var senare på dagen, var vinden isande kall. Det gjorde ont att ha den rätt upp i ansiktet.
På söndagen var vinden ännu starkare, men eftersom jag var inställd på att ‘lida’ en stund, var det inte så farligt. Eftersom det var torrt brydde jag mig inte om att ta på mig de svarta regnbyxorna, för de skulle ju inte synas i bilden, tänkte jag. Men givetvis svängde vinden på min tunna skära sjal så att mina mörkröda byxor syns i närbilden vid lönnen. På Djurgården hade en grupp tranor samlats på andra sidan viken, men när jag skulle ta en bild på dem som avslutning på dagen, kollapsade batteriet på kameran. Det var ren tur att den inte sade upp kontraktet mitt i inspelningen.
På eftermiddagen hade jag tid att besöka en utställning, och då jag såg att Liljevalchs vårsalong skulle avslutas idag var valet lätt. Min tanke var att leta efter träd bland målningarna. Det mest prominenta porträttet av ett träd jag hittade hette visserligen Skogen, en tuschmålning av Mark Andersson.
Träd fanns ju med i olika landskap, bland annat de färggranna stadslandskapen med tallar, Vasallparken 1 och 2 av Anders Lönn (med ett vackert trädnamn).
En helt annan strategi för att avbilda växtlighet fanns med bland Fredrik Forslinds blyertsteckningar. Undrar just ifall det skulle fungera som video, att låta endast en del av en gren komma med på bild. Att leka med bildbeskärningen är inte lika överraskande med kamera teknik som i en teckning…
Inget riktigt spännande i träd-väg den här gången…
Dagarna efter attacken10
Vad är det här för en tid, då det är nästan ett brott att tala om träd för att man då tiger om så många andra oförrätter – en parafras på en finsk politisk sång från 1970-talet dök upp i mitt medvetande från ingenstans. Originalfrasen kommer från Bertolt Brechts dikt till kommande generationer (An die Nachgeborenen, 1939) översatt till svenska av Jan Hammarlund som “Till dem som föds sedan” där frasen lyder såhär: “Vad är det för tider, när ett samtal om träden nästan är ett brott, för det döljer tystnad om så många illdåd?” Men jag minns den förstås på finska. Är det lockelsen av det förbjudna i att tala om träd som fått mig att ty mig till dem i dag? Efter terrorattacken med lastbilen som körde ner folk på Drottninggatan i Stockholm fredagen den 8 april kan man fråga sig ifall det är tillåtet att ägna sig åt att sitta i träd. Men kanske det är just det man skall och bör göra nu, faktiskt.
På lördagen hade lugnet återvänt, men spåren av fredagens attack fanns kvar i city i form av avspärrade gator och en mängd patrullerande poliser, i synnerhet till häst. I Humlegården hade gräset börjat gro, marken skiftade tydligt i grönt, och på Djurgården visade bokträdet tecken på snart stundande lövsprickning.
Söndagen i solsken såg parkerna fulla av folk, även i Humlegården var en far med sin lilla klivande krabat upptagen med lönnen, men de försvann ganska snabbt då jag närmade mig. På Djurgården var bokträdet bokstavligen fullt av småfolk, men den här gången behövde jag inte vänta länge innan det blev en stunds paus så att jag kunde kliva i trädet jag med.
Måndagen började klar men blev snabbt mer och mer mulen. Då jag satt på lönnen i Humlegården för andra gången, för närbilden, började stora hagel falla ner, och förvandlades snabbt till tunga regndroppar. Lyckligtvis avtog regnet snabbt, men jag återvände ändå hem för att ta med mig ett paraply innan jag gick till Djurgården. Men där fick jag sitta i lugn och ro, regnet hade inte ens vätt ner grenarna.
Då jag skriver detta inser jag, att jag oftast besökt någon konstutställning i samband med min vistelse i Stockholm, men inte den här gången. Kanske Brechts dikt kunde räcka som representant för kulturarvet, men då jag letade efter översättningen på nätet stötte jag på ett projekt av Ylva Trapp, Tretton Träd (2013) som inspirerats av just den dikten.
Snabbvisit en solig morgon11
Ett möte kring forskning, organiserat av Vetenskapsrådet, var orsaken för en snabbvisit den här gången. Jag kom över på kvällen och åker hem nu, följande kväll. Men tidigt på morgonen, innan mötet, hann jag besöka “mina träd”. Lönnen i Humlegården ligger nära min nuvarande bostad i Stockholm, men den lilla boken på Djurgården ligger lite längre bort så jag var orolig över att hinna. Lösningen var spårvagn nummer sju, som åker rätt tätt och förkortade tiden avsevärt. Dessutom var det roligt att åka spårvagn – i motsats till Helsingfors, där spårvagnar är ett helt alldagligt sätt att färdas inom centrum, kändes spårvagnen nu som en särskild nostalgitripp, en utflykt med konduktör och allt. Hur som helst hann jag göra mina bilder och njuta av den friska soliga och relativt lugna morgonen. Det är klart det fanns en massa människor i rörelse, men de var alla på väg någonstans eller i färd med att sporta och brydde sig inte om en äldre kvinna sittande i ett träd. Härligt väder, solsken, våren i full gång, en stund att sitta och andas in dess framfart, vad annat kan man önska sig som en förberedelse inför en låg dag av heta diskussioner kring ett mötesbord…
Sommarstockholm med filosofisk natt12
Genom ett lyckligt sammanträffande kom jag att delta i ett evenemang kallat filosofisk natt på Moderna Museet i Stockholm under mitt besök över helgen. Jag besökte den nyss öppnade utställningen av Marie-Louise Ekman, som jag minns som Marie-Louise De Geer Bergenstråhle någon gång i tiden. Och då fick jag veta att det skulle pågå filosofiska samtal under just den natten, så jag bestämde mig för att delta, åtminstone en stund. Själva utställningen lämnade mig rätt oberörd, vilket ledde till en massa skuldkänslor. Varför var jag inte imponerad över denna feministiska föregångare, jag om någon borde ju tillhöra hennes publik och den åldersgrupp som kunde känna igen sig och så vidare. Men det var för mycket serietidningar, för mycket berättelser, för mycket mänskliga relationer, helt enkelt för mycket teater för mig. Trots min bakgrund inom teatern, eller kanske just på grund av den, har jag fjärmat mig rätt långt från det dramatiska berättandet och teatern i alla dess skepnader. Att sitta i eller på ett träd i fem minuter och dokumentera det med en statisk videokamera är ungefär så långt från det dramatiska man kan komma, förmodar jag. Trots att en filmfantast antagligen kunde tolka den statiska kameran som en kvarleva från just – teatern.
Den här gången besökte jag “mina” träd, tysklönnen i Humlegården och boken i Djurgården, endast två gånger, på lördag och söndag förmiddag, trots att jag väl kunde ha satt in ett besök redan på fredag eftermiddag eller måndag morgon också. Men det är inte så stora förändringar som sker från dag till dag i solskenet och sommargrönskan.
Mest fascinerades jag av den djupa skugga som boklöven skapar. Det populära klätterträdet såg nu ut som en ointaglig grön bastion, och ifall man pressade sig igenom lövverket väntade där under nästan en hydda med bar mark som golv och ett mörkgrönt lövverk som väggar och tak.
Men den filosofiska natten då? Det var populärt minsann, hela museet kryllade av folk, som försökte tyda det späckade programmet, drack vin och samtalade utan desto vidare filosofisk vägledning eller sprang fram och tillbaka mellan de små scenerna för att hinna få en sittplats. Jag var inte på plats helt från början, så jag valde mitt första föredrag smått på måfå, utgående från rubriken, “Nature and technology in critical vitalism”. Det var den kritiska vitalismen som väckte min nyfikenhet. Den franska filosofen Frédéric Worms presenterade begreppet på ett tillgängligt sätt och efteråt försökte jag genast leta reda på ifall han publicerat något om det på engelska, men lyckades hitta bara franska publikationer. Den engelska summeringen av texten “A Critical Vitalism”, som i sin helhet finns enbart på franska, lyder såhär:
“Life is not an essence, an absolute, even though some would like it to be. On the contrary, it is characterized by difference, resistance, relationships; however, biology cannot be done away with. Rather than setting life against something external to it (death, the mind, freedom), one should rather analyse the contradictions that lie at its core.”
Ja, det låter ju vettigt…
Sommarstockholm med turister13
Att tillbringa weekenden i Stockholm, som andra åker till sommarstugan, är helt ok, men att komma över bara för en natt är lite stressigt, och gräsligt med tanke på miljön, i synnerhet som hela juli varit ett enda resande. De två första veckorna tillbringade jag i Sao Paulo i Brasilien, officiellt på en IFTR (International Federation for Theatre Research) konferens, men besökte dessutom den lokala teaterskolan tillsamman med de andra forskarna i gruppen How to Do Things with Performance och hann till och med sitta i ett träd i den fina Ibirapuera parken (se blog post). Men inte nog med det, jag hann bara hem och vända innan det bar av till ”Between Sky and Sea” -seminariet uppe i Kvalnes på Lofoten (se blog post). Jag har alltså tillbringat det mesta av juli månad i kyliga omständigheter – i Sao Paulo är det ju vinter nu, och trots att solen skiner om dagarna kan det vara kallt om natten, i synnerhet i bostäder som planerats för att hålla värmen ute. Och Lofoten är ju svalt helt enkelt för att det är så långt uppe i norr, men sagolikt vackert förstås. Efter dessa resor var det helt enkelt skönt att sitta en stund i Humlegården och Djurgården och promenera längs strandvägen dem emellan, både på lördag kväll och idag, söndag förmiddag, och lyssna på den avslappnade jazzmusiken som Trädgårdscaféet intill bjuder sina kunder på. I övrigt har jag inte haft något behov att delta i kulturevenemang eller att se eller höra något i konstväg. Jag har helt enkelt varit en dålig turist. Kanske den stunden kommer, då jag vill besöka utställningar igen, men just nu är det nog med sommarvärmen.
Regn, lugn och förberedelser14
Fördelen med regnväder är att man får ha parken nästan för sig själv. Imorse gick jag ut rätt tidigt, trots det stilla regnet, för att slippa undan kakelugnsbyggarna som skulle borra hål i väggen för att komma åt ett stopp i skorstensröret för grannen under. Och visst fanns det ju folk som skyndade genom parken till jobbet eller liknande, men alla lekande barn var borta. Och det var ganska kallt. I Humlegården försökte jag undvika att sitta på sjalen för att inte smutsa ner den, och inte heller luta mig mot trädstammen som jag brukar, av samma orsak. Boken på Djurgårdsstranden var en glad överraskning. Jag har suttit i den i regnväder endast vintertid, så jag kom inte att tänka på att löven faktiskt fungerar som regnskydd – fast inte just där var jag brukar sitta, där är det öppet mitt i lövverket synbarligen, för trädstammarna var våta där, trots att de var torra på många andra ställen. Kameran var rätt skyddad av lövverket i varje fall.
Lördagen var solig, med klar blå himmel, men kylig vind, i synnerhet på förmiddagen. Jag njöt av vilan i att sitta med lönnen, på lönnen, de facto, och funderade över hur obekymrat jag använde trädet som mitt stöd utan den minsta tanke på att försöka kommunicera med det. Jag håller på att skriva en text som skall fungera som en ‘voice-over’ till en video som skall visas som en installation i Helsingfors nästa vecka. Det är CARPA 5, Colloquium on Artistic Research in Performing Arts som den här gången handlar om farliga eller riskfyllda (perilous) upplevelser. Jag skall visa två videon där jag sitter i boken på Djurgården i november och december förra året, som ett slags förberedelse för mina besök i år. Det är ju inte något farligt eller riskfyllt med att sitta i ett träd, i synnerhet som det inte är högt uppe i trädet, och inte heller särskilt länge. Men på något sätt skall det väl gå att kombinera med tematiken…
Söndagens besök var också lugnt och mestadels i solsken, även om mörka moln tornade upp sig och det såg ut ett tag som om det skulle börja regna. Jag fick sitta i lugn och ro, inga barn kom på besök den här gången. Men jag var mentalt upptagen av att få ihop texten till “performing with plants”, som min installation på CARPA skall heta, eller snarare att klippa ner den till ett mått som motsvarar videons längd. En del av videomaterialet finns här. När jag insåg att det inte skulle gå att få ner texten tillräckligt gjorde jag det omvända, det vill säga jag valde ut videomaterialet från de två första besöken i januari 2017, och editerade det som ett tillägg till videon. Nu var det lättare att få texten att passa ihop. Och min dator fick i uppdrag att bearbeta videorna medan jag besökte träden.
Den slutgiltiga längden på videomaterialet blev 26 minuter och 12 sekunder, alltså bara aningen längre än en sedvanlig konferenspresentation. Jag lyckades banda in texten vid köksbordet, och synkronisera den i bitar tillsamman med bilden. Det var inte så lätt, för jag ville på något sätt beakta övergångarna mellan de fyra bilderna, men genom att möblera om i textsjoken gick det vägen, på något sätt. I fall det här skulle vara ett hörspel skulle jag har klippt och putsat bort vissa staplanden, men med mitt enkla maskineri nöjde jag mig med att ta bort omtagningarna. Jag gjorde två versioner av det hela, en med texten tillsatt och en annan helt utan extra text. I idealfall skulle det finnas två hörlurar vid bildskärmen och en möjlighet att välja ifall man vill höra texten eller se videon med dess egna ljud. Men hur man får till det, vet jag inte än. Vi får väl se…
Ett avbrott i residensvistelsen15
Egentligen borde jag befinna mig i Nida, på det Kuriska näset i Litauen just nu. Vi är fem konstnärer som är där i residens under September månad. Men ett avbrott på en månad i mina besök hos träden i Stockholm (och i Helsingfors också, för den delen) skulle vara för mycket, och krukväxterna inomhus behöver också omsorg. Således planerade jag en snabbvisit till Helsingfors och till Stockholm i mitten av månaden, i synnerhet som jag dessutom hade ett möte att närvara vid i Oslo vid den tiden. Att flytta sig mellan de nordiska huvudstäderna går ganska lätt, om man går med på att flyga – vilket ju är katastrofalt för klimatet. Men att ta sig till Vilnius från Nida är ingen lätt sak: först måste man åka längs hela Kuriska näset och ta den lilla färjan över till Klaipeda. Därifrån är det fyra timmars bilfärd till Vilnius. Det mesta av fredagen gick åt till den resan. Jag var hemma i Helsingfors på kvällen och besökte träden där på lördag morgon innan jag åkte iväg till Stockholm. Här hann jag besöka träden i går på lördag eftermiddagen i strålande solsken och i dag på söndag förmiddagen i grått uppehållsväder som blev till regn först efter att jag återvänt.
Ljuset är en makalös målare. Det är ingen nyhet för visuellt tänkande människor och i synnerhet inte för dem som arbetar med fotografiska media som film eller video. Men just för att det är en sådan självklarhet tenderar man att glömma det. Det är ljuset som materialiserar skillnaderna i bilden beroende på årstiden, tiden på dygnet och vädret, förstås. Det var åter uppenbart med de två versionerna, från igår och idag. Det är framför allt i bilderna från Humlegården som skillnaden är märkbar, solen hade redan sjunkit så lågt att den inte nämnvärt påverkade bilden med Djurgårdsboken.
Efter regnet kom vinden16
Rubriken efter regnet kom vinden låter som titeln på en novell, men den beskriver rätt väl vädret denna weekend i Stockholm. Lördag eftermiddag var det fortfarande vått i parkerna och jag placerade en plastbit under mig innan jag satte mig i lönnen och i boken. Söndagen var klarare men vinden svepte över stan i starka byar, det var nästan ett mirakel att kameran hölls på plats. När jag återvände från att sitta i boken, frusen men glad åt att se kameran upprätt, var vindrörelsen då jag tog av mig min skära sjal nog för att få trefoten att välta. Jag hann till all lycka grabba tag i den innan den föll i marken. Vinden var faktiskt kall, men trots att det fanns spår av blek frost på löven på marken, är det ännu långt till snö. I Helsingfors hade vi snöslask redan förra veckan, och utanför centrum var marken vit – i slutet på oktober! Kanske det blir snö nästa gång i februari, vem vet.
Jag håller på att läsa en skrämmande bok av Stacy Alaimo, Bodily Natures – Science, Environment and the Material Self (Indiana University Press 2010). Kapitlet jag just avslutade heter Material Memoirs, och beskriver självbiografier som försöker beskriva den kroppsliga relationen mellan plats och själv, och ofta med bakgrund i de toxiner skribenten utsatts för och de eventuella sjukdomar och problem de förorsakat. Det är konstigt egentligen, hur svårt det är att inse eller acceptera hur sammanbundna vi är med miljön. De gifter vi använder kommer tillbaka i vattnet vi dricker, i luften vi andas, i de materiella föremål vi vidrör. Idén om människan som en sluten varelse, mest påverkad av sina gener, är en relativt modern uppfinning. Arbetarrörelserna, åtminstone i USA, i början av nittonhundratalet var ännu väl medvetna om hälsosamma och ohälsosamma platser, och det vi idag måste på nytt lära oss att inse, dvs. människokropparnas och miljöernas samverkan. Och det kusliga är ju, att det inte går att avgränsa platser eller isolera miljöer. Vattnet, luften och de flesta gifter cirkulerar över hela planeten och i näringskedjorna.
Det nya sättet för självrannsakan och reflektion, den nya trenden för hälsovård, är att låta undersöka vilka gifter man bär på i kroppen. Det är exklusivt och dyrt, men blir säkert populärt bland västerländska välbemedlade så småningom. Jag lider själv av en mild form av osteoporos, benskörhet, som sjuksköterskan varligt föreslog kunde ha att göra med mina 30 år av cigarrettrökning, även om de ligger långt tillbaka i tiden. Och min dagliga, även om måttliga vinkonsumtion har säkert sin andel också. Men det mesta av gifterna vi bär på har vi inte medvetet konsumerat. Undrar just hur mycket radioaktivitet som finns kvar sedan Tjernobyl. Men antagligen är den kosmetika eller de tvättmedel jag aningslöst använt under hela mitt liv en mycket större källa till gifter. Livet utan gifter skulle vara svårt, och vi vet antagligen inte tillräckligt mycket om vilka gifter som är de värsta. Men gifter drabbar ju inte oss i första hand, utan alla andra varelser i näringskedjan. Alaimo citerar bland annat Timothy W. Luke, här fritt översatt: ” I det moderna samhället samtycker alla i tysthet till en lemlästning eller smärtsam arkebusering av många medkonsumenter varje gång de sprutar gift på sin gräsmatta, fyller sin bensintank med högoktanig bensin, köper tryckbehandlat virke eller införskaffar husgeråd i plast” (2000, 248). Uhuh…
Symposium om konstnärlig forskning17
Vetenskapsrådets årliga symposium om konstnärlig forskning ägde rum på Stockholms Konstnärliga Högskola, närmare bestämt på Stockholms Dramatiska Högskola. Programmet finns här. Jag hade min presentation “Att sam-agera med växter / Performing with plants” i det sista passet av parallella presentationer och hade furstligt med tid på mig, en hel timme. Jag ville veta hur mitt projektarkiv (som finns öppet på Research Catalogue, här) fungerar som presentation av projektet och delade in min tid i en traditionell Powerpoint presentation med lite akademisk kontext kring dokumentation, ett workshop avsnitt och så en diskussion där deltagarna kunde kommentera materialet. Jag bad dem ge mig feedback som om jag var en studerande. De gjorde kanske inte precis det, men det var faktiskt givande att få konkret feedback!
Vad minns jag av kommentarerna så här på rak arm, utan mina anteckningar? Bland annat kopplingen mellan arkivets struktur, Deleuzes rhizomatiska uppfattning om kunskap och vissa växters sätt att sprida sina rötter sidledes, var en kommentar jag minns. Och stora frågor, som namnet på projektet, som är helt olika på svenska och engelska, “att sam-agera med växter” eller “performing with plants”. För konsekvensens skull borde projektet ju heta “collaborating with plants” eller då “att uppträda med växter”. Andra synpunkter var också intressanta, som frågan varför jag skrev så väldigt “blogaktiga” blogtexter eller frågan ifall jag alls funderat på hur en utomstående människa möter arkivet, vad är det som framträder som det första och viktigaste? Och detaljer som varför Kirsi Heimonens synpunkter inte finns med. Eller varför gamla arbeten som “Träden talar” finns med om jag inte gjort om dem.
Jag gjorde genast vissa mindre ändringar som var lätta att åtgärda, som att flytta fotodagboken åt sidan, och kalla den fotodagbok, förresten, och att rubricera de gamla arbetena tydligare. Vid något tillfälle borde jag faktiskt banda in ett samtal med Kirsi, så att hon kunde bli synligare. Även om våra exkursioner egentligen inte riktigt hör till det här projektet, blir det politiskt helt fel med att inte låta henne komma till tals när hon nu väl är med…
Den andra dagen av symposiet avslutades tidigt på eftermiddagen så jag skyndade mig hem för att byta om och hämta kameran och hann just och just besöka båda träden innan skymningen. När jag var ute vid boken på Djurgården höll ljusen redan på att tändas och bilden är rätt blå. På torsdag morgon var det däremot ljust och klart, visserligen november-grått, men alldeles tillräckligt ljust för kameran.
Det som fångade min uppmärksamhet den här gången var alla guldbruna frön som hängde kvar i boken, och som inte syns i bilderna som fokuserar på grenarna nära stammen. Jag undrar varför de hänger kvar? Väntar de på att fåglarna skall äta dem, eller är idén att de skall falla i marken först när våren kommer så att de kan börja gro direkt? Men vänta, bokträd borde väl ha ett slags taggiga nötter – är det här en bok överhuvudtaget?
Tack för året 201718
Istället för att skriva en särskild summering av mina aktiviteter i Stockholm, refererar jag till mitt sammandrag “Med träd år 2017” som finns att läsa här.
Jag vill i varje fall uttrycka ett alldeles särskilt tack till mina samarbetspartners under år 2017 i Stockholm, tysklönnen i Humlegården och boken på Djurgården, som tåligt stött mig och poserat för kameran tillsammans med mig i ur och skur, och till alla andra som jag mött i Stockholm i år. Det skall bli spännande att börja editera allt materialet, som finns samlat på projektsidan, här. Och så vill jag önska allt gott för år 2018!