Ärade En, god eftermiddag eller ärade enris, ärade enrisbuske. Kanske jag kan säga kära en, jag hoppas det passar. Vi har inte träffats förut, bara kort när jag kom här förbi och bestämde mig för att för att ni, det vill säga du, kunde vara den rätta enen att närma sig. Så kära en, det låter nästan som kära nån, kära envar. Jag har tidigare umgåtts med enar i Helsingfors och på andra håll i världen men det är för över tio år sedan och de senaste åren har jag huvudsakligen träffat tallar. Men nu för i år så tänkte jag att jag skulle försöka lära känna er. Så gott nytt år eller god fortsättning på det nya året. Det är idag den 7 januari 2025 så det nya året är på god väg, men nu är julen över och vardagen inleds. Jag brukar kalla mina samtal med träd för samtal, men det är ju lite, hur ska jag säga, det är lite konstigt för att människosamtal brukar vara väldigt reglerade av att bestå av dialog. Alltså även om det är ett helt informellt samtal så blir det väldigt konstigt om det är bara den ena som pratar hela tiden. Och nu är det ju så att jag väntar mig inte att du ska prata på mänskospråk eller på ett språk som jag skulle kunna uppfatta som repliker i ett samtal. Men jag skulle inte vilja att det här blir en monolog, ett slags ja, enstöringskväde, utan ja hoppas att jag kunde på något sätt få dig att delta i det här samtalet. Och då tänkte jag på att jag borde ju fungera som ett slags medium. Jag borde ’channel’ som man säger på engelska, jag borde försöka förmedla dina tankar eller känslor eller förnimmelser eller vad de sen kan vara genom mitt tal på något sätt, alltså göra mig själv mottaglig till det vad du försöker säga eller uttrycka. Och det är ju lättare sagt än gjort, för jag är inte alls synsk och inte särskilt känslig heller. Tvärtom är jag ganska burdus och så att säga praktiskt lag och saknar egentligen fantasi också, så det behövs väldigt mycket tilltro till att jag ska hoppas att du kan delta i det här samtalet via mitt undermedvetna på något sätt. Och då betyder det ju att jag borde vara tyst och lyssna på dig, men det har jag prövat på förut, och då hör jag nog mest omgivningen. Till exempel här hör vi Essingeleden väldigt tydligt, det är ett starkt brus. Men å andra sidan så kan man ju tänka sig att om jag talar långsamt så hinner du på något sätt påverka mitt ordval till exempel, eller hjälpa mig att fokusera på saker i din omgivning. Men å andra sidan kunde man tänka sig att jag borde helt enkelt pladdra på helt spontant, för att i och med att jag inte försöker kontrollera vad jag säger alltför noggrant med min mänskliga frontallob i hjärnan så kan mitt undermedvetna uttrycka det som du vill uttrycka. Men det här är ju allt spekulationer. Jag är medveten om det. Och jag tror att det kan ta tid för mig att lära mig att fungera som ett medium för dig, hur blygsamt det än sedan kan vara. Men jag tänkte att jag skulle försöka lära mig det nu i år, och komma och besöka dig ungefär en gång i månaden när jag är på besök i Stockholm. Och vi får se om jag i slutet av året har lärt mig att förmedla eller fungera som en förmedlare för dig på ett bättre sätt. Säkert har jag åtminstone lärt mig någonting om din omgivning. Det som jag ju kan konstatera här nu är att vi står, du står och växer och jag står här intill dig, på Fredhällsklipporna på Kungsholmen i Stockholm. Och det går en stig här under oss men den egentliga stigen går egentligen ovanför oss. Och det är ganska branta klippor så det är lite besvärligt att hitta platser att växa på, antar jag, men också platser att stå på för min del. Just nu är det mycket snö även om det idag är töväder. Snön kom igår och i förrgår och allt är mjukt och vitt och vackert. Men nu är det töväder och en del av snön kommer säkert att smälta bort ganska snart. Det är inte is på vattnet men det blåser en hel del, och det blåser från väst så det kommer rakt in på oss här nu. Jag ser på din stam att du inte är en yngling eller ja, inte yngling utan ungmö, för att om jag ska tro på din uppsyn så är du en kvinnlig en. Det är nämligen så att enarna är enkönade [tvåbyggare], det vill säga det är olika individer som är hankön och honkön. Och du har bär, både blå bär, blåfärgade bär som är mogna och sen små gröna bär som är bara det första året, från förra sommaren antagligen, som kanske mognar först nästa höst. Men jag ser på din stam att den är ganska tjock för att vara en enstam, så att du är säkert nog ålderstigen, antagligen till och med äldre än jag, även om jag verkligen inte är någon ungmö, jag fyller 69 år om några dagar. Men det är svårt att säga för att enar är väldigt sega och långlivade. Jag vet att, jag läste jag att ni kan leva upp till 1000 år. Nå nu tror jag ju inte att du är så gammal, men du kan nog vara mer än 100 i varje fall. Jag vet inte på rak arm. Nåväl, vad ska jag annat säga här om omgivningen förutom att sen just det där trafikbruset. Jag såg en mygga bredvid dig just. Jag trodde först att jag såg i syner, för att hur kan en mygga leva mitt i den här snön och vintern. Men synbarligen så har klimatet ändrats så pass mycket att i och med att det inte har varit så kallt, och inte länge, så har den myggan då överlevt, eller ja, fötts i vattnet alldeles nyligen. Det var bara en enstaka men det såg ganska häftigt ut mot snön. Ja, kanske jag får sluta med att spekulera. Nu ser jag en ekorre springa där uppe på en gren, på ett lövträd inte så långt härifrån. Men jag undrar om du kan förnimma det på så här långt håll, för jag tror att människor har på sätt och visa en bättre syn på avstånd än ni växter, fast växter är ju olika. Men däremot så är ni ju väldigt skickliga på att urskilja riktningen på ljuset och färgnyanserna med ljuset och allt det som ni behöver för att räkna ut eller förstå vad det är för tid på året och hur man ska börja bete sig. Men i och för sig så kan det ju hända att det inte är så viktigt för dig, eftersom du är grön året om. Det är kanske mera för lövträd, de behöver veta när de ska börja dra in klorofyllet i rötterna och så. Du behöver ju inte kanske göra det, utan fortsätter som vanligt. Hur som helst så vill jag nu tacka dig för att du har låtit mig samtala med dig och jag hoppas du har tålamod med mig, för det kan ta tid innan jag lär mig att förstå dig eller att förmedla dina uttryck. Men tack i varje fall, och ha en fin start på året. Tack.
Honourable Juniper, good afternoon or honourable juniper, honourable juniper bush. Maybe I can say dear Juniper, I hope it fits. We haven't met before, only briefly when I came by here and decided that you, that is you, might be the right juniper to approach. So dear Juniper, it almost sounds like dear one, dear everyone. I've spent some time with junipers in Helsinki and elsewhere in the world, but that was over ten years ago and in recent years I've mainly met pine trees. But this year I thought I would try to get to know you. So happy new year or happy continuation of the new year to you. Today is 7 January 2025, so the new year is well underway, but now Christmas is over and everyday life begins. I usually call my conversations with trees conversations, but it's a bit, how should I say, it's a bit strange because human conversations are usually very regulated by consisting of dialogue. So even if it's a completely informal conversation, it's very strange if only one person is talking all the time. And I don't expect you to speak in human language or in a language that I could understand as lines of dialogue. But I wouldn't want this to be a monologue, a kind of, well, loner soliloquy, but I hope that I could somehow get you to participate in this conversation. And then I thought that I should act as a kind of medium. I should ‘channel’ as they say in English, I should try to convey your thoughts or feelings or sensations or whatever they may be through my speech in some way, that is, make myself receptive to what you are trying to say or express. And that's easier said than done, because I'm not at all clairvoyant and not particularly sensitive either. On the contrary, I'm quite blunt and practical, so to speak, and I don't really have any imagination either, so it takes a lot of faith for me to hope that you can participate in this conversation via my subconscious in some way. And then it means that I should be quiet and listen to you, but I've tried that before, and then I probably mostly hear the surroundings. For example, here we can hear Essingeleden motorway very clearly, it's a strong noise. But on the other hand, one might think that if I speak slowly, you will somehow influence my choice of words, for example, or help me to focus on things in your surroundings. But on the other hand, you might think that I should just babble on spontaneously, because by not trying to control what I say too carefully with my human frontal lobe of the brain, my subconscious can express what you want to express. But this is all speculation. I am aware of that. And I think it may take time for me to learn to act as a medium for you, however modest it may then be. But I thought I'd try to learn it this year and come and visit you about once a month when I'm visiting Stockholm. And we'll see if by the end of the year I've learnt to mediate or act as a mediator for you in a better way. Certainly, I have at least learnt something about your surroundings. What I can see here now is that we are standing, you are standing and growing, and I am standing here next to you, on the Fredhäll cliffs on Kungsholmen in Stockholm. And there is a path here below us, but the real path actually goes above us. And it’s quite steep cliffs so it's a bit difficult to find places to grow on, I guess, but also places to stand on for me. Right now, there is a lot of snow although today it is thawing. The snow came yesterday and the day before yesterday and everything is soft and white and beautiful. But now there is a thaw and some of the snow will probably melt away quite soon. There is no ice on the water but there is a lot of wind, and it is blowing from the west, so it is coming straight at us here now. I can see from your trunk that you are not a youth, or rather not a youth but a maiden, because if I am to believe your appearance you are a female. The fact is that the junipers are dioecius, that is, they are different individuals that are male and female. And you have berries, both blue berries, blue-coloured berries that are ripe and then small green berries that are only the first year, from last summer, which may not ripen until next autumn. But I can see from your trunk that it's quite thick for a juniper trunk, so you're certainly old enough, probably even older than me, although I'm certainly no maiden, I'll be 69 in a few days. But it's hard to say because junipers are very tough and long-lived. I know that, I read that you can live up to 1000 years. Now I don't think you are that old, but you could probably be more than 100 in any case. I don't know offhand. Well, what else can I say here about the surroundings apart from that particular traffic noise. I just saw a mosquito next to you. At first, I thought I was seeing things, because how can a mosquito live in the middle of this snow and winter. But apparently the climate has changed so much that because it hasn't been that cold, and not for long, that mosquito then survived, or well, was born in the water just recently. It was only a single one but it looked pretty cool against the snow. Well, maybe I should stop speculating. Now I see a squirrel running up there on a branch, on a deciduous tree not too far from here. But I wonder if you can sense it from this far away, because I think humans have a better vision at a distance than you plants, although plants are different. But on the other hand, you are very good at distinguishing the direction of the light and the colours of the light and all the things you need to figure out or understand what time of year it is and how to start behaving. But then again, it might not be that important to you, as you are green all year round. It's maybe more for deciduous trees, they need to know when to start pulling the chlorophyll into the roots and so on. Perhaps you do not need to do that but continue as usual. In any case, I would like to thank you for letting me talk to you, and I hope you will be patient with me, because it may take time for me to learn to understand you or to convey your expressions. But thank you in any case and have a good start to the year. Thank you very much.
(Translated with the help of DeepL.com)
Hej på dig kära en, kära enris. Nu har all snön försvunnit så det är svårare att hitta en bra plats här bredvid dig. Med snön så har allt förskönande täcke försvunnit också och jag kan se att du omges av toalettpapper, och en massa och massa, massa cigarettfimpar. Jag kan inte förstå, det är som någon skulle ha tömt en askkopp här, eller så har de bara samlats genom åren. Nu ser jag också att på din torra gren, för det är egentligen bara en av dina grenar här som håller på och torkar, har du både gröna och blåa bär, också på de andra grenarna. Jag minns inte tidigare att jag skulle ha sett bären, det vill säga att du är ett slags fruntimmer, om man får säga så, en hon en. Ja, det är ju inte så många växter så skiljer på han- och honkönade individer, men ni enar tycks vara sådana. Det som också är väldigt påtagligt nu när klipporna är kala är att det går en stig här bredvid dig. Jag vet inte om den fortsätter längre ner men i varje fall upp hit på den här avsatsen så är det en vältrampad stig. Det brukar finnas staket här på de ställen där det är brant så att jag vet inte om det är en riktig stig. Och nu när det är bara ni barrträd som är gröna så ser man ju så tydligt allting. Få se hur det blir sen när det blir löv. Du har också här rosenbuskar och allt möjligt som jag inte vet vad det är här alldeles intill på båda sidor om dig. - Det som också är väldigt påtagligt nu är att Essingeleden hörs så starkt. Jag tänkte inte att det skulle höras så här mycket för vi är ju en bit därifrån men visst hörs bruset tydligt. Men vinden kommer inte hit så illa, du skyddar mig för vinden en aning för den kommer från sydväst. Det som jag tänkte då eller planerade att jag skulle prata med dig om är dels det som finns här, det som du kan uppleva, och sen också kanske det som inte finns här, som jag kan uppleva på något sätt som en frånvaro på gott och ont. Och just idag så är det väldigt påtagligt med frånvaron av snö. För vi är nu, vi har den 5 februari så nu just borde det vara en massa snö eller i normalfall så är det här den tiden på året då det är mest snö. Och ofta när ljuset håller på att återvända så gnistrar och glimmar och glittrar snön verkligen i solljuset. Det var en del snö som kom ner i går eller i förrgår men den har försvunnit igen för det är plusgrader så det är klart att den inte finns kvar. Konstiga dagar. Det ska bli spännande att se hur pass torrt det blir när det inte finns något snötäcke sedan som skall smälta. Men nu är det förstås gyttjigt och lerigt och fuktigt. En annan sak som väldigt tydligt inte är här för mig men som du ju inte kan besväras av är de nyheter som just har spridit sig över Stockholm och också hela Sverige att det har varit en gräslig skolskjutning i Örebro. Och det har ju brukat vara så att det, skolskjutningarna som jag vet om de har funnits i Finland för några år sedan. Och Sverige har då haft sitt gängvåld och alla sprängningarna nu för tiden och så vidare. Men det här var då en jättelik skolskjutning på en vuxenskola. Och han som sköt var 35 år och synbarligen sköt sig själv också. Det är alltid kusligt med de här våldsdåden som är liksom ensamma olyckliga gärningsmän, för man tycker att skulle det inte ha funnits någon chans att liksom hitta den där olyckliga människan innan det bar så illa. Man vill ju så ogärna blanda sig med andra människors problem och i samhället nuförtiden så är vi ju mindre och mindre på något sätt beroende av familjen. Fast jag just personligen är väldigt beroende av familjen eftersom jag inte har en egen familj, alltså inte en make och inga barn. Du växer här på sätt och vis ganska ensam på klippan. Det är inte någon släkting nära dig men jag kan se en, ska vi säga kanske en 50 m härifrån lite högre upp. Där finns en en som växer och det finns några till längre fram på Fredhällsklippan. Men inte är det ju något samfund ni har här om jag tänker på andra ställen där enar ofta växer liksom i stora klungor. Men i och för sig så finns det kanske inte näring för så många här på den här lilla avsatsen. Och det där som jag sa om stigen så det tycks faktiskt vara en stig, för nu går det en person där nere på stigen. Det ska bli spännande att se om hon hittar fram eller om hon helt enkelt vänder. Ja, det tycks hon göra. Men det där alltså som en metod att fundera över vad som finns här och vad som inte finns här är ju ganska bra, för att det finns så mycket som inte finns här, och som man kan glädja sig åt att inte finns här. Inte bara skolskjutningen utan krig som pågår i Ukraina och Gaza remsan och på Västbanken och i Mellanöstern över huvud taget och på många andra ställen också. Och nu smattrar någon slags maskin som nästan låter som ett vapen, men det lugnar mig att veta att det är verkligen, det är byggarbete. Och nu ser jag kvinnan som gick längs med stigen, hon fortsätter faktiskt framåt men nu kryper hon på alla fyra lite längre fram för att komma fram till stigen på andra sidan klippan. Tuff nog, jag skulle kanske inte försöka mig på det. Men just nu är det lyckligtvis inte så halt för att det är inte är fruset. Andra saker som inte finns här just nu är förstås småkryp och mygg och sådant som kunde störa dig. Fast jag tror nog att det som har stört dig mest här är faktiskt de människorna som har kommit och slängt allt det här giftet vid dina rötter. Man får ju hoppas att det är inte är så mycket nikotin kvar utan att det faktiskt är bara de där filtren som sedan inte kommer att förmultna på hundratals år. Men nikotin är ett ganska gräsligt gift också för växter. Jag undrar vad det beror på att din ena gren här har börjat gulna, om den har skadats på något sätt eller om det är något annat som gör att just den grenen torkar. Men det kan jag inte se utifrån. Alltså annat som inte finns här förstås – ja, och hon klarade sig, jag ser inte henne längre så att hon måste ha klarat sig upp till stigen, det var tufft – men det som inte finns här, förutom då inte särskilt många andra människor, så finns inte till exempel hungersnöd eller i någon större utsträckning i varje fall, och så inte någon farsot nu. Och det är ju det underliga att fast jag inte har behövt uppleva krig i Finland eller i Sverige under min livstid, i motsats till mina föräldrar och farföräldrar och morföräldrar, så har jag ju upplevt en epidemi, det vill säga Covid 19 som vi hade att kämpa med 2020, 2021 och till och med 2022. Och just nu borde det inte finnas något sådant men vad vet vi, kanske lurar någonting i knutarna. Men jag ska i varje fall säga tack för mig idag, och tack för att du står här och mår bra. Och jag hoppas att din gulnande gren skall hämta sig, fast den ser lite medfaren ut. Och så han ses vi igen i mars. Ha det så bra och sköt om dig och tack för idag.
Hello to you dear one, dear Juniper. Now all the snow has disappeared so it's harder to find a good spot here next to you. With the snow, all the beautifying blankets have gone too, and I can see that you are surrounded by toilet paper, and lots and lots and lots of cigarette butts. I can't understand, it’s like someone would have emptied an ashtray here, or then they have just accumulated over the years. Now I also see that on your dry branch, because it's really only one of your branches here that is drying, you have both green and blue berries, also on the other branches. I don't remember seeing the berries before, which means that you're a kind of lady, if you like, a she. Well, not many plants distinguish between male and female individuals, but you junipers seem to do that. What is also very noticeable now that the rocks are bare is that there is a path here next to you. I don't know if it continues further down, but at least up here on this ledge it's a well-trodden path. There are usually fences here in the places where it's steep, so I don't know if it's a real path. And now that it's just you conifers that are green, one can see everything so clearly. Let's see what it'll be like when the leaves come out. You've also got rose bushes and all sorts of things that I don't know what they are right next to you on both sides. What is also very noticeable now is that Essingeleden motorway is so loud. I didn't think it would be heard this much because we are a bit away from there, but the noise is very clearly heard. But the wind doesn't come here so badly, you protect me from the wind a bit because it comes from the south-west. What I thought or planned to talk to you about is partly what is here, what you can experience, and then also perhaps what is not here, what I can experience in some way as an absence for better or worse. And today in particular, the absence of snow is very noticeable. Because we are now, it's the 5th of February, so right now there should be a lot of snow, or normally this is the time of year when there is the most snow. And often when the light is returning, the snow really sparkles and shimmers and glitters in the sunlight. There was some snow that came down yesterday or the day before yesterday, but it has disappeared again because it is above freezing so of course it is no longer there. Strange days. It will be interesting to see how dry it will be when there is no snow cover to melt. But for now, of course, it's muddy and dirty and damp. Another thing that is very clearly not here for me but which you cannot be bothered by is the news that has just spread across Stockholm and throughout Sweden that there has been a horrific school shooting in Örebro. And it used to be the case that the school shootings that I know of were in Finland, a few years ago. And Sweden had its gang violence and all the bombings nowadays and so on. But this was a huge school shooting at an adult school. And the shooter was 35 years old and apparently shot himself as well. It's always eerie with these acts of violence that are like lonely, unfortunate perpetrators, because one thinks there should have been a chance of finding that unfortunate person before things got so bad. One doesn't want to get involved in other people's problems and in society nowadays we are less and less dependent on the family in any way. Although I personally am very dependent on the family because I don't have a family of my own, i.e. not a husband and no children. In a way, you grow up here quite alone on the rock. There is no relative near you, but I can see one, let's say maybe 50 metres from here a little higher up. There is a juniper growing there and there are a few more, further up on the Fredhällsklippan cliffs. But that's not a community you have here if I think of other places where junipers often grow in large clusters. But as it is there may not be enough food for so many here on this little ledge. And what I said about the path, it actually seems to be a path, because now there is a person walking down there on the path. It will be interesting to see if she finds her way or if she simply turns round. Yes, she seems to do that. But as a method to think about what is here and what is not here is quite good, because there are so many things that are not here, and that one can be glad that they are not here. Not just the school shooting, but the wars going on in Ukraine and the Gaza Strip and the West Bank and the Middle East in general and in many other places too. And now some kind of machine that almost sounds like a weapon is clattering, but it reassures me to know that it's really, it's construction work. And now I see the woman who was walking along the path, she really continues forward but now she crawls on all fours a little further on to get to the path on the other side of the cliff. Tough enough, I wouldn't try it probably. But luckily, it's not that slippery right now because it's not frozen. Other things that are not here right now are of course bugs and mosquitoes and things that could bother you. But I think the thing that has bothered you most here is the people who have come and dumped all this poison at your roots. One can only hope that there is not so much nicotine left, but that it is mostly only those filters that will not decompose for hundreds of years. But nicotine is a pretty nasty poison for plants too. I wonder why one of your branches here has started to yellow, whether it has been damaged in some way or whether there is something else causing that particular branch to dry out. But I can't see that from the outside. So other things that are not here – yes, and she managed it, I don't see her any more so she must have made it up to the path, it was tough – but what is not here, apart from not very many other people, there is no famine, for example, or not to any great extent in any case, and there is no plague now. And the strange thing is that although I have not had to experience war in Finland or Sweden in my lifetime, unlike my parents and grandparents, I have experienced an epidemic, that is, Covid 19 that we had to fight with in 2020, 2021 and even 2022. And right now, there should be nothing like that but what do we know, maybe something is lurking around the corner. But in any case, I'll say thank you for me today, and thank you for standing here and being well. And I hope that your yellowing branch will recover, even though it looks a bit worn. And I'll see you again in March. Take care of yourself and thank you for today.
(Translated with the help of DeepL.com)