«När Karin Rehnqvist kommenterar egna verk talar hon ofta om den obestämbara begynnelseimpulsen. Begynnelsen, något ursprungligt, söker hon i sin musik – hennes utåtvända rop riktar sig inte bara till fjärran lyssnare utan också i riktning mot det som är botten i oss alla (för att parafrasera poeten Gunnar Ekelöf). Karin ger ofta vittnesbörd om att det tycks vara Musiken som vill något med och genom henne – hon skulle alltså i någon mening vara ett medium. Det är säkert sant. Lika sant som att den musikaliska hantverksskickligheten är hennes verklighet».
Kulning är ett ålderdomligt sångsätt eller rop, som förr användes av kvinnor utomhus på t ex fäbodar, för att locka på djur eller meddela sig med varandra över långa avstånd. Man sjunger/ropar i högt register på vokalen y (även e och u) med ansats på h eller d. Detta ger en stark och mycket intensiv ton utan vibrato.
Sångtekniskt är struphuvudet något höjt jämfört med t.ex. klassisk sång, och det krävs ett stort subglottiskt tryck, alltså ett tryck under själva glottis = stämbanden. Ljudet ska vara klart riktat framåt, som när man ropar på någon utomhus.
(Puksånger - Lockrop, 1989).
Karin Rehnqvist: When The Raven Black
Arktisk Filharmoni Sinfonietta, Tim Weiss
Nordlysfestivalen, Tromsø Domkirke, januar 2018
Karin Rehnqvist fikk sitt gjennombrudd som komponist i 1993 med stykket ”Davids Nimm” (for tre kvinnestemmer). Hun har siden den gang gjort seg bemerket både i Sverige og internasjonalt for sine mange komposisjoner, både instrumental- og vokalverker i et bredt spekter av sjangere (Broman,P. 2018).
Komponisten integrerer en gammel sangteknikk, kulning, inn i sine komposisjoner og blander denne med et personlig og moderne tonespråk.
Rehnqvist skriver bredt, for et stort musikkfelt: instrumentalstykker, orkesterverk, solostykker, kor og stykker for ensembler av ulike størrelse, og hun har en rik produksjon. Hennes komposisjoner framstår som gjennomarbeidet og gjennomtenkt; Momenter eller elementer som kan framstå som tilsynelatende enkle, kan ofte være den avgjørende detaljen for uttrykket som skal formidles. Hun benytter seg av musikalske former som har fulgt mennesker gjennom tidene: rop, bønn, besvergelser, vuggesanger, sørgesanger/lament eller hyllingspris/salmer, og har ofte nær tilknytning til svensk folkemusikk. Rehnqvist anvender blant annet mikrotonalitet, ulike register og kontraster i klanglige og dynamiske nyanser i sine verk. Et av de fremste kjennetegn på Rehnqvists komposisjoner er kulning. I Puksånger – Lockrop (1989) utgjør kulningen en sentral del av verket, mens i for eksempel Så går en dag (2000) for solo stemme utgjør den kun en kontrast med noen få toner. Grenseland står sentralt i Rehnqvists komposisjoner, noe som er særlig tydelig i hennes stykke “Rädda mig ur dyn” som handler om ropet: både det sterke, kraftige, men også det innadvendte, stille, inderlige, formet som en bønn. Hun gir plass til de store følelsene, de store kontrastene, og anvender både stemme og instrument for å forsterke disse. Grensen for utøveren tøyes ved at hun utfordrer konvensjonell stemmebruk i verk skrevet for klassisk skolerte sangere. Lytteren utfordres også gjennom bruken av svært store kontraster, særlig ved bruk av tonehøyde og dynamikk. Utøverne presses mot grensen av hva som er fysisk mulig, for å oppnå skjørhet og ubalanse og å komme vekk fra det polerte. Uttrykket framstår direkte og nærmest hudløst.