Karin Rehnqvist: Solsången

Arktisk Filharmoni Sinfonietta, Tim Weiss

Nordlysfestivalen, Tromsø Domkirke, januar 2018

Solsången er et verk i tre satser. Tekstene består av materiale fra 1200-tallet og fram til i dag og inneholder både poetiske og vitenskapelige tekster om solen, en livlig ramse (som en regle eller et rim) og en eldre salmetekst. Verket representerer i seg selv et møte mellom fortid og nåtid, og de ulike tekstbitene er å anse som fragmenter som møtes på tvers av tid og sted. 

Stykket er skrevet for en kvinnelige sanger, to kvinnelige resitatører og kammerorkester. Komposisjonen preges (blant annet) av forholdninger, dissonanser, stort omfang og store dynamiske utsving. For sangstemmen preges partiet også av bruk av luft, bryststemme, kulning, non vibrato og hurtige og store sprang. 

Sjekk hva holmertz skriver om krevende vokale utfordringer etc. Tilnærming til materialet fra et vokalt/sanger-perspektiv. 

 

 

 

 

When the Raven Black for solo stemme og sinfonietta. Bygger på faktiske hendelser. Rettssak hvor (?) antall mennesker, overvekt av kvinner, ble angitt, noen av sine egne barn eller slektninger, og senere dømt til døden for trolldom.  Grenselandet mellom liv og død. 

Er det mulig å utforske spenningsfeltet mellom liv og død? Ved å hente fragmenter fra dette alvorspregede og tunge materialet og sette det sammen med håpet? Livet og døden? Håpløshet og håp? Sorgen og gleden? (Sorgen og gleden, de vandrer til hopes)?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kilder:

Rehnqvist, K. (1994). Sunsong. For female voice, two female speakers and chamber orchestra. Edition Reimers. 

Rehnqvist, K. (1989). Puksånger – Lockrop. For to sangstemmer og slagverk. Edition Reimers. 

 

Kulning er ett ålderdomligt sångsätt eller rop, som förr användes av kvinnor utomhus på t ex fäbodar, för att locka på djur eller meddela sig med varandra över långa avstånd. Man sjunger/ropar i högt register på vokalen y (även e och u) med ansats på h eller d. Detta ger en stark ocm mycket intensiv ton utan vibrato. 

Sångtekniskt är struphuvudet någon höjt jämfört med t ex klassisk sång, och det krävs ett stort subglottiskt tryck, alltså ett tryck under själva glottis = stämbanden. Ljudet ska vara klart riktat framåt, som när man ropar på någon utomhus. (Rehnqvist, 1989)