Bara de hårdaste delarna kan bli fossil.
Djurets tänder, skal, skelett.
Inte hans mjuka kinder,
inte hans släta hud och böljande hår.

NATURFILM

Bildessäer av Elisa Rossholm och Anna Sofia Rossholm

Naturfilm utgörs av tre kortare bildessäer som reflekterar kring förhållandet mellan människa och natur i klassisk svensk naturdokumentärfilm. Därigenom belyser också arbetet människans förhållande till natur i stort. Bildessäerna är utformade som stillbildsfilmer med tecknade bilder i kombination med en berättarröst. Teckningarna avbildar frysta ögonblick ur ett urval dokumentärfilmer från sent 1930-tal till tidigt 1950-tal. Materialet utgör i första hand naturfilmer om den svenska fjällvärlden, alltså filmer om en region som i hög grad förknippas med vildmark, ödemark och det exotiska. Bildessäerna är alltså ett slags omarbetningar av de naturfilmer som undersöks, vilket innebär att den teoretiska reflektionen kring människa/natur sker genom själva omarbetningen. Essäerna synliggör den period som gestaltas i filmerna och fungerar på så sätt som ett minne av en annan tid. Fokus ligger på hur den klassiska naturdokumentären både kan uttrycka en separation mellan människa-natur och bryta ner en sådan motsatsställning. Några centrala diskurser och relationer som belyses är människa/djur, urfolk som natur, människa/landskap, naturen som upplevelse respektive naturen som resurs, mediets och det medierades materialitet, genus och barnets roll i förhållande till naturen. Ett exempel på de trådar som går genom de tre essäerna är namngivandet av det som visas i filmerna. Såväl djur och växter som människor benämns utifrån art eller kategori. Exempelvis får vi inte veta vilka individer de samiska kvinnorna i Naturfilm 1 är. Däremot är deras etniska tillhörighet starkt framhävd. Genom antropomorfismen blir djuren i flera av filmerna beskrivna med artspecifika egennamn (som Bamse till en björn och Utti till en utter). Platsen är ofta helt anonym, och beskrivs antingen som ett större geografiskt område som ’Lappland’ eller ett mer generellt ’fjället’ eller ’skogen’.

Bakgrunden till essäerna är ett forskningsprojekt om domesticeringen av vildmark i svensk klassisk film om den svenska fjällvärlden. Domesticeringen markerar förändringar i föreställningarna om förhållandet människa-natur. Under tidigare decennier representeras fjällvärlden i större utsträckning som något exotiskt och främmande, medan vi under den klassiska eran ser fler berättelser om fjället som hem, en plats för lek och familj. Motivet med omhändertagande av de vilda djuren och barnens plats i filmerna är de tydligaste exemplen på den här utvecklingen. Den historiska bakgrunden till domesticeringen är flera: utvinningen av naturresurser i områdena intensifieras, turism och infrastruktur för resande utvecklas och nationalismen ökar. Ur ett bredare modernitetsperspektiv representerar 1940-talet ett skifte: efterkrigstiden är tiden för den så kallade ’stora accelerationen’ i Antropocen, den tid då exploateringen av naturens resurser börjar öka explosionsartat. Essäerna blir ett sätt att reflektera kring de omförhandlingar av förhållandet mellan människa och natur som syns i tidens filmkultur.

Den konstnärliga bearbetningen består liksom filmerna i sig av två parallella spår: ord och bild. Rena citat från originalfilmerna förekommer och kombineras med tankar kring bildernas motiv och teman. Bildessän lånar såväl från den subjektiva essäfilmens estetik som den mer filmanalytiska videoessäns tradition. I likhet med essäfilmen och videoessän är bildessäerna här självreflexiva metafilmer, och i likhet med de flesta essäfilmer och videoessäer kombineras bild och berättarröst. Överföringen från filmbilder till tecknade stillbilder integrerar emellertid en medial transformation som inte är lika närvarande i videoessän eller essäfilmen. Teckningens många funktioner i projektet – att avbilda, omforma, stanna rörelse, komma nära motivet och tolka sammanhangen – ryms i teckningen som komplex akt. Om den frysta filmbilden stannar tiden så kan teckningen närma sig det avbildade och ge det liv. Essäerna är också en omvandling av originalet som förflyttar oss från det dokumentärt fotografiska till ett medium som i högre grad associeras med konstruktion och fiktion. Men omarbetningen, från dokumentärfilmer till tecknade stillbildsessäer, är öppnare än en enkel övergång från det dokumentära till det fiktiva. Den är en form av tänkande, ett öppet och associativt tänkande kring natur och människa i den moderna tiden.

NATURFILM I

Adaptation av Med Stig Wesslen i Lapplandsfjällen(1940) – en dokumentär om djurlivet i fjällmiljön som samtidigt berättar om regissörens och filmteamets arbete. Filmen har en dramatiserad ram där två samiska kvinnor besöker filmregissören Stig Wesslen, vilket motiverar regissörens utförliga förklaring av filmapparaturen för åskådaren.

NATURFILM II

Adaptation av Arne Sucksdorffs kortfilm Skuggor över snön(1945), en film om tre rovdjur: ugglan, björnen och människan. Genom att integrera människan som del av naturens kretslopp och ekosystem problematiseras modernitetens motsatsställning mellan människa och natur. Berättarrösten i essän kommentarer samtidigt två händelseförlopp: dels det som visas i filmen och dels det som händer under filminspelningen, nämligen att den tama björn som ‘spelar’ vilddjur attackerar skådespelaren och skjuts. Det tudelade berättarförloppet blir en utgångspunkt för reflektion kring filmen som konstruktion av verklighetens maktrelationer.

NATURFILM III

Ett vanligt förekommande motiv i den klassiska naturdokumentären är människans, ofta barnets, omhändertagande av vilda djur. Motivet återkommer i såväl välkända långfilmer som Arne Sucksdorffs Det stora äventyret (1953) och Sampo Lappelill (Rolf Husberg och Stig Wesslen, 1949), som i Bertil Danielssons Viggen Viggo (1957) och i Wesslens kortfilmer Bara en räv (1938) och Med Stig Wesslen i Lapplandsfjällen(1940). Bildessän kombinerar bilder från dessa i ett montage som tillsammans ger en bild av tidens tankar om domesticering av det vilda.