Efter ett halvår där blir jag placerad i ett fosterhem på västgötska landsbygden. Jag växer upp utan någon egentlig kontakt med min ursprungliga familj och med vaga föreställningar om var jag kommer ifrån och vad som skett. Göteborg och barnhemmet blir platserna vars namn får stå för det som hänt med den andra mamman. Först i vuxen ålder får min historia en annan kontur, med myndighetsarkiv, familjebilder, turistböcker och vykort som viktiga följeslagare. Trafikapparaten Olskroksmotet blir en central plats i mina utforskningar - till vänster i omslagsbilden ligger mitt gamla barnhem, till höger stadsdelen Olskroken.
Expositionen här på RC är den avslutande delen i mitt autoetnografiska arbete Olskroksmotet Blues som har pågått i olika former sedan 2014 och som utifrån olika aspekter handlar om min tidiga historia. Jag har publicerat två artiklar [Kroon 2015 och 2016] i vilka jag mejslar fram den bredare sociohistoriska kontexten och jag tar nu ett kliv närmare det mer personliga genom att djupdyka i såväl myndighetsarkiv som familjealbum. Expositionen utgör tillsammans med artiklarna en helhet och jag summerar här på några korta rader mina övergripande ingångar i projektet. För den intresserade ges referenser jämte längre teoretiska och metodologiska resonemang i de publicerade artiklarna som återfinns på sidan visualiseringen av arkivet. Avsikten här är också att binda samman expositionens tre delar – arkivblad, arkivmönster och göteborg grid - genom att försöka visa att de alla, sina sinsemellan olika gestaltande och visuella uttryck till trots, springer ur samma källa och på olika sätt har utgjort viktiga bitar i min förståelse av tid, minne, omständigheter och familj.
Den genomgripande metod jag använt genom hela projektet – och som jag säkerligen började utveckla redan som barn – är användandet av punctum, en term som filosofen och semiotikern Roland Barthes introducerade i sitt berömda verk Camera Lucida. Reflections on Photography (London: 2000 [1980]. Utifrån termerna punctum och studium diskuterar Barthes vad ett fotografis olika lager kan innebära för betraktaren. Punctum – preciserat som det personliga grepp och ”hugg” en bild kan ge upphov till - kan användas som en intuitiv metod för att leta sig fram i bilder (och text) med hjälp av den egna erfarenheten och känslan, tills man når fram till det som upplevs tala direkt till en själv. Bildens objektiva dokumentära och historiska lager kallar Barthes för studium, till skillnad från punctum som alltså är den mer subjektiva aspekten.
Punctum drar in och håller kvar betraktaren på ett personligt plan, och aktiveras genom bildens innehåll eller kanske också utifrån den kunskap som finns om de omständigheter som ligger utanför bilden. Barthes myntade termen för att kunna hävda en bilds grundläggande personliga betydelse för olika slags utforskningar, utan att nödvändigtvis kunna eller vilja redogöra för det på ett rationellt och vedertaget vetenskapligt sätt, men utan att därför få dragningen till bilden bortviftad som ”bara känslor” eller ”nostalgi”.
[start]
I juni 1964, när jag är tio månader gammal, kommer Barnavårdsnämnden till min mammas lägenhet i Olskroken i östra Göteborg och omhändertar mig för samhällsvård. De tar med mig till ett barnhem som ligger ett par kilometer bort.
I Olskroksmotet Blues har jag genomgående använt mig av punctum för att leta mig fram i både text och bild, för att nå fram till en matchning dem emellan – det lilla sticket och känslan i magen när jag hittat rätt har varit mitt bästa verktyg.
Bilder av Göteborg har ihop med de olika myndighetsarkiven intagit en absolut särställning i mitt utforskande genom åren. I nyfiken jakt på kunskap och intryck närde jag under många år min göteborgslängtan med ett intensivt samlande av tidstypiska vykort och turistböcker. Som vuxen har jag haft en fäbless för fotografiska typologier och jag visar nu delar av min samling i avsnittet göteborg grid. Samspelet mellan bokrubrikerna och fotografierna tagna i turistsyfte ger mig fortfarande en illusion av närhet och igenkännande; en känsla av att förflyttas till stadens rum och gator, till det Göteborg vars namn varit så starkt för mig.
Arkiven har gett mig tillgång till delar av min tidiga livshistoria, även om det förstås huvudsakligen är myndigheternas narrativ som förs fram i detta material. Genom att sätta samman familjebilder med textfragment ur arkiven formar jag mina egna arkivblad, korta utklipp kontrasterade mot familjefoton. Upplevelsen av punctum har varit det viktiga sorterande och vägvisande verktyget.
Sättet jag har valt att sätta samman arkivbladen på bär förstås på ett slags fiktionsmoment: vare sig arkivets påståenden eller fotografiets avbildning innebär en entydig sanning, men när jag arbetar med punctum i matchningen av text och bild uppnår jag en för mig meningsfylld tyngd. Något sanningsanspråk kan inte läggas på vare sig fotografiet eller texten, allt är snarare att betrakta som snapshots från olika tidslager som jag decennier senare väljer att – intuitivt och utifrån min ackumulerade livskunskap om min egen historia – sätta samman på ett visst sätt. Jag gestaltar mina framväxande associationskedjor för att de är betydelsefulla för just mig, även om det skulle råka finnas något annat i materialet som från en annan synvinkel skulle kunna motsäga kronologin eller den upplevda riktigheten i mitt narrativ.
De stramt uppbyggda formulären från myndigheternas rapporteringar gjorde ett starkt intryck på mig när jag började ta del av dem för snart 30 år sedan. Ja, punctum igen! Jag har länge velat ta mig an dessa arkivrapporter på ett mer handfast grafiskt sätt, i ett försök att lyfta andra dimensioner än orden som förmedlas i dem. arkivmönster är en svartvit provkarta med utgångspunkt i en 1970-talslogotype från Göteborgs socialförvaltnings fosterbarnsbyrå. Den märkliga känslan av att den här logotypen hade med mig att göra, att den ringade in mig som en särskild kategori. Nu frigör jag mig från den genom att göra den till min.
Jag lyfter ut symboliken ur den enda källa som finns som berättar om min allra tidigaste historia, glädjer mig åt dess strama 1960-talsform, gör allt till mitt eget och vänder upp och ner på det tills det svävar iväg och förlorar sin kraft. Min kärlek för grafisk repetition och former tar över och blir mer definierande än den ursprungliga betydelsen. Nu ser jag allt utifrån - distansen öppnar en frigörande lek och praktik med stämpeln som sattes och dess verkliga konsekvenser i livet.