Breven skrevs av en livstidsdömd palestinsk fånge som smugglade dem inrullade i kapslar som svaldes av b.la. besökare. Breven är väldigt känsloladdade och beskriver den längtan, det lidande fången kände och kärleken till makan. De är skrivna med mycket liten text på mycket tunt papper, nästan lika tunna som toapapper. Sättet han skriver, valet av ord men även själva utformningen på bokstäverna förmedlar bär med sig ett budskap. Omvägarna som han behövde ta för att nå ut med sina brev gjorde att varje utrymme i brevet var värdefullt därav också det ständiga användandet av symboler och förkortningar. Det fanns två typer av brev; smugglade brev men också brev skickade öppet genom Internationella Rödakorskommittén. De skrevs under en period från 1980-1995 och kommer att finnas som original och översatta till svenska på utställningen. 

Jag påbörjar skrivandet av detta brev en vecka efter mitt besök och vid min sida har jag May som har så mycket som hon vill säga dig. Hon säger; skriv till pappa att May dricker upp all sin mjölk! Vilket är bra då jag brukar säga till henne att pappa blir glad om hon dricker upp all mjölk och att hon måste dricka för att växa, historier som jag brukar berätta för att få henne att dricka upp all mjölk. Nu blev jag lite tankspridd av hennes tjat, hon försöker ofta fånga min uppmärksamhet... så du får ha överseende med att brevet kan vara ostrukturerat... hursomhelst:

Min älskade... med vilka ord ska jag börja, om jag så valde de vackraste och finaste orden ur kärleksordboken så kan dessa inte beskriva hur mycket jag älskar dig och min längtan och saknaden som brinner inom mig till följd av avståndet mellan oss... varje gång tiden där vi står avskilda blir längre och tiden för nästa träff närmar sig blir jag som lågor och spänningen växer inom mig... Jag tecknar de här raderna samtidigt som lugn romantiskt musik spelas i bakgrunden... den påminner mig om den korta tid som vi hann spendera tillsammans... den påminner mig om när våra andetag och kroppar förenades och blev som ett... och jag viskar till dig jag älskar dig, jag älskar dig. Så länge jag lever ska jag älska dig! Du är mitt rus och mitt vin och du är min tröst i min ensamhet... nej, jag är inte ensam ty du är här med mig trots avståndet mellan oss och i varje stund känner jag din närvaro. Du är förankrad i mina ådror och jag kan känna hur du viskar i mitt öra och förklarar din kärlek... det är som att jag lever i en ständig dagdröm och det enda som sysselsätter mig är tankarna om dig.

Och nu min kära, med anledning av att det är vår fjärde årsdag som gift par nästa onsdag 17/2/1993 vill jag viska till dig att jag önskar att vi ska uppleva många fler årsdagar som älskade, min älskade och att du alltid är vid god hälsa, jag hoppas att vi nästa gång kan fira tillsammans, utan avståndet, smärtan och saknaden och allt jag önskar denna dag är att inget ont någonsin separerar oss och att vi för evigt förblir ett par och älskade förenade av kärlek, tillgivenhet, uppriktighet och ömsesidig respekt och uppskattning. Jag önskar också att vi ska vara den lyckligaste familjen och att våra vackra barn ska få växa upp i din närvaro och att de ska få känna din ömhet som de blivit berövade. Jag önskar att vi slipper denna långsamt mördande tillvaro och att vår vardag kan blomstra med nytt liv igen. Tusen kyssar vill jag stämpla på din panna min dyrbaraste älskade, jag svär att jag ska gottgöra alla år av saknad och smärta... med kärlek och ömhet min dyrbara kära, den ideala älskaren, du är som honung och ännu sötare. Ha inga tvivel om att jag kommer att invänta vårt nästa möte med olidlig spänning och att vårt möte inte kommer vara lika ordinärt som mötet mellan andra par, och som Najat al-Saghira sjunger ”Skillnaden är stor”.

Prov av smugglade brev översatta från arabiska till svenska.

Till min dyrbara ängel Sanaa,

Till min dyrbara ängel Sanaa, min enda kärlek och min underbara ängel, min hustru och eviga livskamrat. Jag vill uttrycka min passionerade kärlek med mina bästa önskningar och de mest äkta känslor av längtan och trånad. Våra hjärtan möts genom detta brev och bandet mellan oss stärks och förankras och i separationen brinner saknaden och längtan och i tiden mellan dessa två tillstånd fulländas kärleken och blir likt en stjärna som smyckar vår relationshimmel och lyser upp dess eviga stig. Och trots avståndet mellan oss tar jag chansen att få träffa dig för att genom dessa rader bedja i vår kärleks tempel i ett försök att mäkta med om än en liten del som botar smärtan och blottar det jag håller i mitt innersta inre i form av känslor som inga ord kan förklara.

Men orden bär med sig det som släcker något av din förtret under dessa svåra förhållanden även fast jag vet att denna förbannade situation inte löses på annat sätt än att vi kan träffas, men har vi något val? Ja, vi ska övervinna det rådande läget och inte låta det övervinna oss, vi ska bestiga våra sår och våra smärtor ska inte krossa oss och vi ska övervinna med vår kärlek alla straff och hinder. Vi ska leva i hoppet och inte avvika våra blickar från ljuset till och med i det mörkaste av stunder och vi ska finna lyckan när vi utan tvekan snart träffas efter lång period av splittring och smärta. Tjugotvå månader har gått sedan vi splittrades och vi hann inte spendera mer än tjugotvå dagar tillsammans som gifta och de rådande omständigheterna gav oss inte mer än några få dagar av lugn och ro. Sedan kom månader av att hålla sig undan fångenskap med endast några få sporadiska träffar, laddade med känslor och som gav tillfällig trygghet och allt till följd av denna förbannade ockupationen. Tjugotvå månader har gått utan att jag har sett mina barn, utan att få mätta min syn med att se dem om än för en liten liten stund. Inte heller har jag fått krama om May och mina händer har inte fått röra henne med de känslor som jag inte kan beskriva som då översköljer mig. Ofta tar jag ner mitt foto av henne som annars hänger på väggen ovanför mitt huvud för att titta på det och mätta min blick men saknaden och längtan förstärks i mig. Å vad vacker hon är i sin vita klänning när hon klättrar upp på bordet och ofta upprepar jag orden från den där sången ”Hon blir växer och växer och om några år kommer vi se henne i brudklänningen.”

Kommer jag att leva till den dagen hon leds till sin livskamrat frågar jag mig, till den som ska ta henne till den verkliga lyckans hem och inte den oäkta. Jag vill garantera hennes lycka genom att se till att hon hittar någon som verkligen förtjänar att ha henne i sitt liv och på så sätt känna att jag uppfyllt min skyldighet mot henne. Jag vill inte vara i ett läge som ordspråket säger ”dottern ängslas över livet ut”. Nu svävade jag iväg i mina tankar när jag såg fotot på henne som jag fick tillsammans med din present men där det mest underbara ändå var fotot på kära May. Vad jag längtar efter att krama henne om det ens vore för en liten stund och pressa henne mot mitt bröst och kyssa henne. Försök därför att dagen jag står inför domstolen att skicka fram henne med advokaten och den drusiske tolken så att de kan hämta henne till mig i den cell vi brukar vara i innan vi går in i domstolsaulan. Kanske går säkerhetspersonalen med på att hon får följa med och jag får en chans att krama henne, känna på henne och se henne på nära håll. För kanske får jag igenom denna min vilja men böna inte och be, förminska inte dig för jag vägrar att priset för att jag ska få träffa henne att du ska be dem eller att de ska få chans att utpressa dig. För vi äger smärtans övermod och vi övervinner alla våra sår och det ska komma en dag där jag omfamnar henne utan hinder och jag ska ha tålamod till den dagen kommer. Hur lång tid det än tar så kommer tvivellöst den dagen.