Timeline of the artistic research project
2013 Studied Philosophy, Södertörn University
2013-2014: Research and public presentation, Historiska Museet in collaboration with Art Lab Gnesta
2014-2017 Art Educator, part time, Moderna Museet
2015-2016: Research and solo exhibition Where Do You Come From?, Värmlands Museum. Curator: Henrik Ramberg.
Producer: Susanne Berggren, Berättelser på Hemvägen.
2016 Research, Royal Institute of Art
2017 Different versions of the project exhibited at RIA Reseach week, January; a solo show, CEAC, Xiamen, July; a groupshow ”Family First”, Södertälje Konsthall Curator: Sarah Guarino Florén, October; duo-exhibition with Elin Berge, ”To Face”, Steneby Konsthall, September–November. Curator: Niklas Engwall
2018-2021 Art Educator, 50%, Nationalmuseum
2019 Common Ground, Queens Museum. Curator: Susanne Ewerlöf CPR
2023: Solo show, Collect and (re)connect, Sundsvalls Museum.
Curator: Lejla Porovic
What we have said already makes it further clear that a poet's object is not to tell what actually happened but what could and would happen either probably or inevitably.
The real difference (between a historian and a poet) is this, that one tells what happened and the other what might happen. For this reason poetry is something more scientific and serious than history, because poetry tends to give general truths while history gives particular facts.
Aristotle in Poetics
Aqui en la soledad prospera su rebeldia. En la soledad Ella prospera.
Gloria Anzaldúa Borderland/La Frontera: The New Mestiza
La flaneuse
Boston, 2013
Jag är kvinna
Jag tycker om att vila i det faktum
att jag är kvinna
Min kvinnlighet är
apodiktisk
den är
oifrågasättbar
trots att allt är
i förändring
och inget finns
utom förändring
så är min utsaga
jag är kvinna
sann, fast och ren
Daniel Birnbaum och Sven Olov Wallenstein skriver i inledningen till Edmund Husserls Cartesianska meditationer att Husserl själv aldrig lyckades ge sina teorier en fulländad framställning och inte på grund av någon oförmåga utan snarare på grund av ”en fundamental belägenhet: fenomenologen som den eviga nybörjaren, den som försöker gripa det transcendentala logos i själva dess framspringande, i en språkets och reflektionens kamp med sig själva i syfte att uppnå det ursprungliga.” 3
Husserl grundade fenomenologin och i Cartesianska meditationer introducerar han begreppet intersubjektivitet. I §55 i samma bok skriver han att den första gemenskapen är den gemensamma naturen som sedan bildar fundamentet för alla de andra intersubjektiva gemenskaperna, och tillsammans med naturen, den främmande kroppen och det främmande jaget i modus ”där borta” i sitt parande med det egna jaget i modus ”här”. ”Kroppen är en och samma centrala kropp given för mig som ”där borta” och för den andre som ”här”, och hela min natur är densamme som den andres.” 4
Hans-Georg Gadamer (1900-2002) skriver i Sanning och metod: ”Faktum att sanningen erfars genom ett konstverk och inte kan nås på något annat sätt konstituerar den filosofiska vikten av konsten, som hävdar sig mot alla försök att rationalisera bort den. Därför är erfarenheten av filosofi tillsammans med erfarenheten av konst den mest enträgna förmaningen till det vetenskapliga medvetandet att erkänna sina egna gränser.” 9
Jag tolkar det som att konst och filosofi är nödvändiga för att både erfara sanningen och förstå vetenskapens gränser. Gadamer ville i sina texter komma åt erfarenhetens grundläggande struktur och betingelser via hermeneutiken som ursprungligen användes som en tolkningslära för att förklara hur man läser Bibeln. Han hävdade att helheten och delarna måste förstås i förhållande till varandra. Premissen är att det inte finns någon absolut utgångspunkt för tolkning. En viktig skillnad mellan humanvetenskaperna och naturvetenskaperna är just att i den första spelar vi själva en roll medan vi i den senare riktar blicken bortom oss, mot naturen.
För Gadamer är förförståelsen viktig; den gör också de tolkande till en del av det förstådda.
Gadamer menar att kunskap och sanning inom humanvetenskaperna inte är detsamma som inom naturvetenskaperna. Den humanvetenskapliga förståelsen av ett verk blir då något annat än den naturvetenskapliga förståelsen av ett ting, som är avskilt från och opåverkat av den tolkande människan.
Inom humanvetenskaperna vill man betona det unika i de historiska händelserna medan man inom naturvetenskaperna försöker generalisera med ambitionen att uppnå objektivitet.
”Var kommer du ifrån?” är en fråga som jag som Sverigefödd med två invandrade chilenska föräldrar har tvingats fundera mycket på. Frågan är också startpunkten för hela undersökningen. Jag har satt 2013 som startår men ett av de tidigaste och mest konkreta minnena går tillbaka till de tidiga skolåren när alla vi i klassen frågade varandra var kommer du ifrån?
Av de som frågade och som också svarade var några födda i Sverige, med föräldrar från Syrien, Chile, Turkiet och Polen, några var födda i Sverige med majoritetssvenska föräldrar, och ytterligare några var nyanlända.
Jag växte upp i stadsdelen Skärholmen, utanför Stockholm och i Uppsala. På den tiden fanns det ungefär 30 000 invånare1 i Skärholmen. Antalet utlandsfödda personer var större där än i Stockholm som helhet. Inkomstnivån låg något under resten av staden med undantag för Sätra där den var jämförbar med resten av staden. Men när jag tittar på mina gamla klassfoton kan jag se att vi som hade en annan bakgrund än svensk var i minoritet2. Jag minns att jag en gång frågade en flicka i parallellklassen ”Var kommer du ifrån?” och hon svarade ”Sverige”. Jag visste att hennes föräldrar kom från Mellanöstern men var inte säker på vilket land det handlade om. Jag upprepade därför min fråga och förtydligade genom att säga ”jag menar var kommer du ifrån egentligen?”. Innerst inne blev jag avundsjuk när hon återigen svarade Sverige. Fortfarande än idag svarar jag själv Chile, fast jag skulle vilja svara Sverige, eller så lägger till att jag är född i Sverige.
Den här expositionen börjar i frågan var kommer du ifrån? som svenskar så ofta brukar ställa till människor de uppfattar som icke-vita men som vi själva som inte passerar som vita också ställer eller har ställt varandra.
1.1
Titeln på den här expositionen Provenir del Porvenir betyder att härkomma från framtiden och syftar på diasporaerfarenheten som ett tillstånd av ett ständigt pågående blivande mellan dåtiden och framtiden.
Jag har ända sedan 2008 och videon Hennes Liv5 undersökt hur jag kan göra gestaltningar ur just ett intersubjektivt perspektiv. I videoverket Hennes liv undersöker jag det intersubjektiva perspektivet genom att intervjua fem olika kvinnor från samma generation som jag, fast födda i Chile. De återberättar sina minnen från uppväxten ur ett tredjepersonperspektiv. På så sätt framträder en plausibel livsberättelse som kunde ha varit min om jag vuxit upp där. Jag utgår från existentiella frågor om jaget i relation till diasporaerfarenheten. Gestaltningarna skildrar oftast ett tillstånd av existentiell ovisshet. Begreppet existentiell ovisshet har jag inte hämtat från någon särskild forskare men samtidigt tycker jag att sociologen Catrin Lundström har beskrivit detta fenomen på ett bra sätt i avhandlingen Svenska latinas6. Lundström sammanfattar svenska latinas diasporaerfarenhet på följande sätt: ”Kraven på att ’bli’ svensk å ena sidan och att få sina anspråk på att ’vara’ svensk ifrågasatta å den andra, placerade så att säga svenskheten i centrum för diasporaerfarenheten.” Hur dessa två motstridiga krafter – det performativt genealogiska gentemot det formellt klassificerande – förkroppsligas i mig som ett ”därborta” på samma gång ett ”här” utgör grunden för den existentiella ovisshet som jag undersöker i min konst.
I den här texten reflekterar jag över frågan Var kommer du ifrån? genom att relatera till följande frågor: Vad är kunskap? Vad är skillnaden mellan att veta och att förstå? Vad är skillnaden mellan att bli och att vara? Hur är relationen mellan språk och kropp? Och vad är skillnaden mellan humanvetenskap och naturvetenskap – mot bakgrund av att arkeologi är ett tvärvetenskapligt ämne. Avslutningsvis reflekterar jag kring skillnaden mellan mellan vetenskapligt och konstnärligt kunskapande.
Hösten 2013 blev jag inbjuden till Historiska museet i Stockholm för att göra ett nytt verk inom ramen för ett pilotprojekt som drevs i samarbete mellan Historiska museet och Art Lab Gnesta. Från Historiska museets sida var det arkeologen Katherine Hauptmann, och arkeologiutbildade museipedagogen Susanna Zidén, som följde med under hela skapandeprocessen, 2013–14. De gav mig tillgång till museets hela expertis och dess samlingar.
Jag har arbetat med materialet från denna research på olika sätt. Den första presentationen handlade om en visning på Historiska museet. Den mest kompletta versionen står att finna i videoessän Collect the (un)connected and (re)connect the uncollected, som jag också har framfört som en performance/lecture på Queens Museum i New York, 2019. Dessa tre versioner av samma material finns med i expositionen.
I början kändes det närmast omöjligt att hitta en ingång till museets samlingar som består av runt tio miljoner artefakter. Den känslan förstärktes när jag klev in i själva museibyggnaden, minns jag. Byggnaden har en trappa upp till ingången där dörren är tre gånger så hög som en själv. Att en behöver gå upp för en trappa och kliva in genom de enorma dörrarna gör att en känner sig liten inte bara inför museibyggnaden utan även inför vad den härbärgerar. Det vill säga inför Historien, Vetenskapen, Konsthistorien som inför uppgiften att producera ett nytt verk utifrån museets samlingar. Museibyggnaden är från 1939, ritad av arkitekterna Bengt Romare, Georg Scherman och ingenjör Gösta Nilsson. De influerades både av från funktionalismen och nyklassicismen och man ser påverkan från Stockholmsutställningen 1930. Portarna är dekorerade med bronsskulpturer av Bror Marklund från 1950-talet. Att mitt chilenska ursprung inte fanns representerat i Sveriges fornhistoria kändes som en självklar utgångspunkt och därför började jag min research med att undersöka arkeologins ursprung.
Arkeologin som modern vetenskap föddes i Sydskandinavien och närmare bestämt i Köpenhamn och Lund7. Under 1800-talets första hälft byggdes de första verkliga arkeologiska nationalsamlingar upp. Först i Köpenhamn och sedan i Lund. Närheten till den museala verksamheten var förmodligen orsaken till att arkeologin föddes just i Sydskandinavien. En annan orsak kan vara att i de länder som tillhört det romerska imperiet helt ägnade sin fornforskning åt de romerska minnesmärkena. Arkeologi är en vetenskap vars praktik bygger på hypoteser. Den studerar alla aspekter av mänsklig utveckling, mänskligt beteende och mänskliga kulturyttringar under förhistorisk tid. Det gör arkeologiämnet till den mest omfattande humanistiska vetenskapen. Arkeologi som disciplin är tvärvetenskapligt och vilar vidare på en humanistisk och naturvetenskaplig grund.
Efter att ha satt mig in i Arkeologin som vetenskap formulerade jag en egen hypotes:
”Kan jag hitta spår av mig och mitt ursprung i Historiska Museets fornhistoriska samling?”
Målet var alltså att härleda min genealogi till den skandinaviska fornhistorien för att på så sätt göra det möjligt att vetenskapligt styrka min svenskhet.
Det största hindret, som jag såg det i samband med den första presentationen på Historiska museet, var att hypotesen skulle uppfattas som osannolik. Om jag som konstnär presenterade en arkeologisk hypotes kunde den direkt avfärdas och tolkas som en tokig idé i ett konstprojekt och därför valde jag att låta museets presonal presentera hypotesen under en visning. Jag fick tillgång till en glasmonter bland alla andra montrar i museets utställning "Forntider". I montern placerade jag bronsåldersobjekt hämtade från museets samlingar, koppar från Spanien, mitt släktvapen och några av illustrationerna till rapporten Moving Metals II8.
Visningen bestod av fyra stopp och startade med stenåldern. Den fortsatte sedan med brons- och järnåldern och det sista stoppet utspelade sig framför min monter. Vi hade övat i förväg, men jag hade inte instruerat ordagrannt. I början av visningen sade hon ”Nu ska vi skriva in Paula i Sveriges historia”. Fomulerad på det sättet ger hypotesen inget utrymme för tvivel kring huruvida det är möjligt eller ej. I videoessän formulerade jag därför istället frågan som ”Kan jag hitta spår av mig och mitt ursprung i Sveriges Historiska museum?”. Formulerad på så sätt låter frågan mer ödmjuk och sprungen ur en känsla av ovisshet. Den kommunicerar också att det handlar om en genuin undersökning.
Efter den första versionen drog jag slutsatsen att det inte gick att lämna över uppgiften att presentera min hypotes till någon annan på grund av att den performativa och förkroppsligade erfarenheten är konstitutiv för själva undersökningen i sig.
Eftersom arkeologi är ett tvärvetenskapligt ämne vill jag här reflektera över skillnaden mellan humanvetenskaperna och naturvetenskaperna.
Jag bestämde mig för att min undersökning skulle utgå från hypotesen att jag ursprungligen kommer från Skandinavien för att kritiskt kunna granska den slentrianmässiga frågan Var kommer du ifrån?. Med andra ord ville jag utgå från kraften i känslan av alienation och vända den från negation till affirmation. Eftersom jag är född och uppvuxen i Sverige känner jag en tillhörighet till Sverige och jag vet att jag är svensk. I och med detta förflyttas fokuset för undersökningen till frågan Vad är kunskap? Då vänder jag mig till epistemologin istället för metafysiken som i videoessän. Om metafysiken handlar om verklighetens beskaffenhet handlar epistemologin om vad det innebär att ha kunskap om verkligheten.
Är det någon som frågar var kommer du egentligen ifrån? idag? Har vi inte lämnat den frågan bakom oss och gått vidare?
När jag 2014-2021 arbetade som konstpedagog på de statliga konstmuseerna med barn i grundskoleåldern minns jag tydligt en dialog med en flicka i 8-9 års åldern som råkade bo i samma stadsdel som jag växte upp i. Hon kom själv fram till mig och sade: ”Jag är grek”. ”Är du född i Grekland?”, frågade jag. ”Nej”, svarade hon. ”Är dina föräldrar födda i Grekland?”, frågade jag. ”Nej”, svarade hon. ”Är deras föräldrar födda i Grekland?”, frågade jag. ”Ja”, svarade hon. Jag minns att jag blev förbryllad över att hon inte ansåg att hon var svensk och antagligen inte hennes föräldrar heller. Jag funderar också över varför hon ville berätta det för just mig? Jag tolkar det som att hon kände en samhörighet med mig som den enda vuxna som var icke-vit bland personalen.
För en tid sen lyssnade jag på radioprogrammet Spanarna i P1 där kändisar spekulerar om framtiden genom observationer från samtiden. Avsnittet började med Thanos, en ”ortenändis” som byggt hela sin komikerkarriär på sitt invandrarskap aka ”Greken från Botkyrka”. Han pratade om sin uppväxt i Botkyrka då han inte hade en enda vän som var från just Grekland, som han själv. Hans observation gällde att han skulle börja bejaka sin inre svensk han kallade Bengt. Det berättades som ett oväntat avslöjande att han ser sig som svensk innerst inne. Jag delar Thanos erfarenhet av att inte ha vänner med samma bakgrund som en själv under uppväxten. En skillnad förutom att han är man och jag är kvinna är att i Botkyrka är majoriteten icke-vit medan i Skärholmen var majoriteten vit när jag växte upp. Denna episod av Spanarna sändes våren 2024. Jag tror att för människor som växer upp i orten, är frågan om att kalla sig svensk eller inte fortfarande en big deal, för att i orten sitter autenticiteten i det genealogiska ursprunget.
Daniel Birnbaum and Sven Olov Wallenstein writes in the introduction to Edmund Husserl’s Cartesian Meditations, that Husserl himself never managed to give his theories a complete presentment. Not because he was unable to do so, but rather because of ”a fundamental nature: the phenomenologist as the eternal beginner, the one who tries to grasp the transcendental logos in its own protruding, in a struggle with the language and reflection itself in order to reach the primordial.3 ”
Husserl founded phenomenology and in Cartesian meditations he introduces the term intersubjectivity. In §55 in the same book he writes, that the first community is the common nature that forms the foundation for all the other intersubjective communities, and together with the nature, the foreign body and the foreign self in modus ”over there” in its pairing with the own self in modus ”here”.
”The body is one and the same central body given to me as ”over there” and for the other as ”here”, and my whole nature is the same as the others.”4 (my translation)
”Where do you come from?” Is a question I as Swedenborn with two parents that migrated from Chile have been forced to think a lot about and the starting point of this exposition. I have set 2013 as the starting year but one of the earliest and most concrete memories I have goes back to the early school years when everyone in school asked each otherwhere are you from?
Among those who asked and those who answered, some were born in Sweden with parents from Syria, Chile, Turkey, Poland, some were born in Sweden with Swedish parents, and some were newcomers.
Hans-Georg Gadamer (1900–2002) writes in Truth and method: "The fact that through a work of art a truth is experienced that we cannot attain in any other way constitutes the philosophical importance of art, which asserts itself against all attempts to rationalise it away. Hence, together with the experience of philosophy, the experience of art is the most insistent admonition to scientific consciousness to acknowledge its own limits.” 9
As I understand Gadamer, he claims that art and philosophy are necessary to both experience the truth and the limits of science. Gadamer wanted to uncover the basic structure and conditions of experience in general by means of hermeneutics – a method that that originally was used to interpret the the Bible. Gadamer claimed the whole and the parts must be understood in relation to each other. The premise is that there is no absolute starting point for interpretation. An important difference between the human- and the natural sciences is that in the former we ourselves play a role, while in the latter we look beyond ourselves, towards nature.
According to Gadamer the preunderstanding is important; it also makes the interpreter part of the understood. Gadamer believes that knowledge and truth in the human sciences are not the same as they are in the natural sciences. The humanistic understanding of an art piece thus becomes something else than the scientific understanding of a thing, which is separate from and unaffected by the interpreting human. The humanities put emphasis on the uniqueness in historical events, while the natural sciences tries to generalise in order to find objectivity.
1.1
The title of this exposition Provenir del Porvenir means to originate from the future and it refers to the experience of diaspora as a condition of constant becoming between the past and the future.
I grew up in in the district called Skärholmen, south of Stockholm and in Uppsala. At the time there were aprox 30 000 citizens1 in Skärholmen. The amount of people of foreign descent were larger compared with the rest of the city. The income level was a bit under the average of the city, except for Sätra where the income level was comparable with the rest of the city. But when I look at the class photos I can see that we with foreign descent were in minority.2 I remember asking a girl in the parallel class: Where are you from? And she answered Sweden. I knew her parents were from the Middle East, but I wasn’t sure which country so I repeated: ”I mean, where are you really from?" Deep down I was jealous that she answered Sweden. Still to this day my own answer is Chile, although I would like to answer Sweden, or add that I was actually born in Sweden.
This exposition starts with the question where are you from? Not just as asked by ethnic Swedes to us non-whites, but also as a question we ourselves ask each other.
I decided early on that my research would start from the hypothesis that I am originally from Scandinavia in order to critically scrutinize the casual question Where are you from?. In other words, I intended to start from the feeling of alienation and reverse it from negation to affirmation. Since I am born and raised in Sweden I feel like I belong in Sweden, and I know that I am Swedish. Thereby, the focus of the inquiry moves to the question What is knowledge? And then I turn to epistemology instead of metaphysics like in the video essay. If metaphysics deals with the nature of reality, epistemology deals with what it means to have knowledge of reality.
Is anyone asking where you’re from? nowadays, one might ask? Haven’t we put it behind us and moved on?
When I worked as an art educator, 2014–2021, with children in the school age, I clearly remember a dialogue with a girl aged 8–9 that happened to live in the same area where I grew up. I didn’t mean to ask but she told me anyway: ”I’m Greek”. ”Were you born in Greece?”, I asked. ”No”, she replied. ”Were your parents born in Greece?”. ”No”, she replied. ”Were their parents born in Greece?”. ”Yes”, she replied.
I remember that I was somewhat puzzled that she didn’t think of herself as Swedish and probably neither did her parents. I also wonder why she wanted to tell me? I read it as her feeling a kinship with me we because I was the only non-white adult on the staff.
A while ago, I listened to the Swedish radio program ”Spanarna”, where celebrities speculate about the future by observations in their contemporary surroundings. This episode started with Thanos, a ”hoodcelebrity” who built a career as comedian on his foreignness aka the ”Greek from Botkyrka”. He talked about his upbringing in Botkyrka without having a single friend that was from Greece. His observation concerned that he should start affirming his inner Swede he called Bengt. It was told as a big revelation that his self image is actually Swedish. I share with Thanos the experience of not having friends with the same background during the upbringing. One difference besides he being male and me being female is that in Botkyrka the majority was non-white while in Skärholmen at the time I grew up the majority was white. The episode of Spanarna was broadcasted in the spring of 2024, and I think that for people who grows up in the hood, the question of whether to regard and call themselves Swedish or not is still a big deal, because in the hood authenticity is in the genealogy origin.
Ever since 2008 and the video work Her Life5, I have dedicated myself to investigating how I can make art from an intersubjective perspective. In the video work Her Life I investigate the intersubjective perspective by interviewing five different women from the same generation as me, born in Chile. They retell their memories from their upbringing from a third person perspective. Thus emerges a plausible life story that could have mine if I had grown up there. In my art I depart from existential issues about the self in relation to the diasporic experience. My art often contains a feeling of existential undertainty. The concept existential uncertainty is not used with reference to any particular thinker, but I think that the sociologist Catrin Lundström has described the concept well in her dissertation Swedish latinas.6 Lundström concludes the diaspora experience in the following way: ”The demand to ’become’ Swedish on the one hand and to have their claim to ’be’ Swedish questioned on the other hand, placed swedishness in the centre of the diaspora experience.” How these two contradictory forces – the genealogically performative vis-a-vis the formally classifying – is embodied in me as an ”over there" at the same time as a ”here” constitutes the basis for the existential uncertainty that I investigate in my art.
In this text, I reflect on the question Where are you from? by relating to the following questions: What is knowledge? What is the difference between knowing and understanding? What is the difference between being and becoming? And what is the difference between humanities and natural sciences against the backdrop that archaeology is an interdisciplinary field. In conclusion, I reflect on the difference between knowledge creation on a scientific ground and knowledge creation on an artistic ground.
In the fall of 2013, I was invited to the The Swedish History Museum in Stockholm to make a new work within the framework of a pilot project that was run by The Swedish History Museum in collaboration with Art Lab Gnesta. Representing Historiska Museet, Katherine Hauptmann, an archaeologist and museum educator Susanna Zidén, accompanied my entire work process, 2013–2014. They gave me access to the museum’s expertise and to the collections.
I have experimented with the material in different ways. The first presentation was a performance/guided tour at The Swedish History Museum. The most complete version is to find in the video essay Collect the (un)connected and (re)connect the uncollected, which I have also performed as a performance/lecture at Queens Museum, New York, in 2019. These three versions of the same material are all included in the exposition.
From the beginning it felt almost impossible to find an entrance to the museum’s collection, which included ten million artifacts. The feeling was reinforced when stepping into the museum building. The buildings entrance has a staircase up to the door which is three times as high as myself. Having to climb the stairs and step through the enormous doors made me feel small not only in front of the building but also in front of the History, Science, Art History as well as the task of producing a new work based on the museum's collection. The building is from 1939, designed by architects Bengt Romare, Georg Scherman and engineer Gösta Nilsson. They were influenced both by functionalism and neoclassicism and you can see the influence from the Stockholm exhibition in 1930. The doors are decorated with bronze sculptures by Bror Marklund from the 1950s. That my Chilean origin would not be represented in the Swedish prehistory felt as an obvious point of departure. That’s why I started my research by investigating the origin of archaeology.
Archeology as a modern science, was born in southern Scandinavia, in Copenhagen and Lund.7 During the first half of the 19th century, the first real national archaeological collections were established. First in Copenhagen and then in Lund. The proximity to museum activities was probably the reason why archeology was born precisely in southern Scandinavia. Another reason could be that in the countries that belonged to the Roman Empire, ancient research was devoted entirely to Roman monuments. Archaeology is a science whose practice is based on hypotheses. It studies all the aspects of human development, human behaviour, and human cultural expression during prehistoric time. That makes Archaeology by far the most comprehensive of the humanities. Archeology is transdisciplinary and based on both humanistic and scientific basis.
After familiarizing myself with Archeology as a science, I formulated my own hypothesis: "Can I find traces of me and my origins in the Swedish History Museum’s collection?"
Thus my hypothesis was to find my genealogical origin in the museum’s collections and trace my genealogy to the Swedish prehistory, in order to scientifically prove my Swedishness.
The main obstacle, as I saw it in the first presentation at the Swedish History Museum, was that my hypothesis would be perceived as improbable. If I as an artist presented an archaeological hypothesis it could easily be dismissed and interpreted as an artist’s crazy idea. That is the reason why I let the museum’s staff introduce my hypothesis in a guided tour. I got access to a glass display among the other displays in the exhibition ”Prehistories”. In the display, I placed the original Bronze Age objects from the museum's collection which included copper from Spain, my family coat of arms, and some of the illustrations from the report Moving Metals II.8
The guided tour had four stops and started with the Stone Age. It continued with the bronze and the iron age. The final stop was my display. Susanna and I have had some rehearsal, but I hadn’t instructed her exactly how to present my project. At the very beginning of the guided tour she said: ”We are now going to write Paula into Sweden’s history.” The hypothesis formulated that way leaves no room for doubt regarding if it was possible or not. In the video essay I expressed the question in the following way instead: ”Can I find traces of me and my origin in the collection of the Swedish History Museum?” Formulated this way, the question sounds more humble and sprung out of a feeling of uncertainty. It also communicates that this is a genuine inquiry.
After the first version, I concluded that it is not possible to hand over the task to present the hypothesis to someone else, since the performative and embodied experience is constitutive for the investigation. Since archeology is an interdisciplinary science, it is now appropriate to reflect on the difference between the humanities and the natural sciences.
Utifrån Immanuel Kants (1724-1804) transcendentalfilosofiska perspektiv är erfarenhetens betingelser centrala och kanske det mest utmärkande draget i hans filosofi. 12
Formen för den kopernikanska vändningen var ju att Kant bytte plats på kunskapssubjektet och världen. Kant menade att världen kretsar kring oss som kunskapssubjekt och inte tvärtom. Det enda sättet att nå kunskap om världen är genom hur den framträder för oss, hur vi förnimmer den och det är alltid subjektivt. Vi kan aldrig nå kunskap om världen i sig eller om tinget i sig.
De betingelser som bestämmer vår uppfattning av världen kallar Kant för åskådningsformer. De mest grundläggande är begreppen ”rum” och ”tid”. All sinnlig erfarenhet förutsätter en åskådning av rummet. Åskådningen av rummet är en transcendental betingelse för vår erfarenhet. Detta eftersom den inte kan vara ett resultat av erfarenheten utan den måste föregå den. Kant tänker sig att det är oviktigt om världen i sig är rumslig eller huruvida ting måste ta plats i rummet. Poängen är att det är så fenomenvärlden är beskaffad – fenomenvärlden är världen så som den framträder för oss. Kant är inte relativist, då de transcendentala betingelserna är nödvändiga för vår erfarenhet så som erfarande varelser och de har inte att göra med det specifikt mänskliga. Om vi förklarar de nödvändiga betingelserna med hänvisning till den mänskliga naturen eller som psykologisk nödvändighet tar vi ifrån dem deras status som transcendentala betingelser. Kants kritik av människans kunskapsförmåga arbetar inifrån utan att fråga huruvida dessa betingelser bara är vår mänskliga natur. Kant känner en beundran för den moderna vetenskapen och bryr sig inte om huruvida kunskap är möjlig som skeptikerna gör utan fokuserar på hur den är möjlig och då förutsätter han att den är möjlig. Kant brukar beskrivas som empirist och rationalist och han menade att sinnligheten och förståndet i förening ger oss tillgång till världen. Han försökte förena den empiriska insikten om att sinnligheten ger oss kunskap om naturen med den rationalistiska tanken att det är förnuftet som är källan till kunskap.
1.2
Frågan Var kommer du ifrån är intressant inte bara för att den förmodligen har format mig själv på djupet som person, utan också på grund av frågans dubbla natur och särskilt när den ställs av en vit person till en icke-vit person. Under ett lager av oskyldig nyfikenhet döljer sig nämligen en process av både kategorisering och exkludering. För vad ger svaret på frågan oss för kunskap om personen ifråga? I mitt fall känner jag ibland att svaret ”Chile” inte är helt sant för att jag har inte kunskap om hur det är att växa upp i Chile. Svaret ”jag kommer från Chile” känns därför som en fiktiv sanning och negerar min inre känsla av att vara svensk.
I Platons dialog Theaitetos10 ställs frågan Vad är kunskap?. Platon talar om tre definitioner av kunskap där den första är kunskap som förnimmelse (aisthesis), den andra kunskap som sann åsikt (doxa) och den tredje kunskap som sann åsikt förenad med redogörelse (logos). Det låter rimligt att människan tillskansar sig kunskap genom förnimmelser, men det kan finnas anledning att tvivla på förnimmelsens förmåga att förmedla kunskap. För om två personer ser eller känner samma sak i en given situation kan vi då vara säkra på att de förnimmer exakt likadant? Kan en tala om en universell objektiv sanning? Inom den empiriska vetenskapen är sinnena källan till kunskap medan rationalismen förlitar sig på förnuftet och det analytiska tänkandet. Inom fenomenologin ifrågasätts indelningen mellan objektiva respektive subjektiva värden.
Nästa steg var att söka vetenskapliga belägg för min hypotes. Därför beställde jag inom ramen för konstprojektet ett DNA-test på mig själv. För att komma åt det genealogiska ursprunget på min fars sida har jag även gjort ett DNA-test på min farfar samt på min son. Det är endast på personer av det manliga könet som det går att se båda sidor genom att män bär på X- och Y-kromosomerna.
Min uppgift var således att i museets samlingar hitta en koppling mellan Chile och Sverige i forntiden. Jag använde mig av mig själv som representant för det chilenska folket och baserade undersökningen på min kunskap om att vara svensk-chilenare.
Jag presenterade min hypotes för Inga Ullén, som var förste antikvarie på Historiska museet vid den tiden. Hon gav mig artikeln Moving Metals II som hade publicerats i början av 2014 i tidskriften Journal of Archeological Science. På sitt kontor hade hon även en replika av en sköld som innehöll koppar bruten i Spanien.
I version två är jag berättaren i performanceföreläsningen och presenterar hypotesen och faktan om fyndet och fyndplatsen, men i videessän som är slutgiltiga versionen låter jag arkeologen Hans Olsson, bronsåldersexpert på Värmlands museum, lägga fram detaljerna kring ett av fynden av spansk koppar. På så sätt återtar jag kontrollen över utsagan och låter den vila på både vetenskaplig och konstnärlig grund.
Platons dialog Theaitetos handlar om kunskapens natur. Dialogen utspelar sig mellan tre personer – Sokrates, Teodoros och Theaitetos – och de menar att allt är föränderligt. För Sokrates innebär det att allting blir till i förhållande till sin omgivning. Allt är i förändring och inget finns utom just förändring. Det finns ingenting som är skönt, gott eller ont i sig, utan det blir det. Det finns inget tillstånd som är oföränderligt, då allt existerar i förhållande till något annat som är större än det vi förnimmer. Detta är intressant att ställa i relation till begreppet svensk.
Ett annat problem med uppfattningen att förnimmelse är kunskap blir tydligt om vi hör en konversation på ett språk som vi inte behärskar. Får vi då kunskap om vad personerna i konversationen sade? Svaret är förstås att vi kan förnimma saker som inte ger oss kunskap om det vi förnimmer. Här tänker jag att det är intressant att dra en parallell till min inre känsla av att vara svensk som ibland ifrågasätts av omgivningen – som när en person på gatan som ser mig förnimmer en kvinna med mörkt hår och drar slutsatsen att jag måste vara utländsk. Ras som en social konstruktion är fortfarande så stark att personen som jag möter inte kan sätta sig in i att jag upplever ett förfrämligande när frågan Var kommer du ifrån? ställs. Och när jag svarar ”Chile”, för att jag förstår vad personen syftar på, upprätthåller jag den här konstruktionen istället för att rasera den. Men jag tänker samtidigt att om jag inte skulle svara ”Chile”, så vore jag inte självmedveten, det vill säga om jag skulle överge mitt 11-åriga jags svar och istället svara ”härifrån” för att det är här mina livserfarenheter har utspelat sig. Mitt ursprung är var jag känner mig mest hemma. Så länge som dessa föreställningar är så närvarande och starka har jag inget annat val än att bli objektifierad. Ett syfte med projektet är att nyansera dessa föreställningar och jag tycker vi har kommit en bit på väg genom att bruka epitet som svensk-chilenare vilket åtminstone jag känner mig bekväm med. Jag har också skrivit en text som handlar detta och om när jag går runt i mitt bostadsområde. Den finns med i boken Between affinity and rupture – Tracing bubbles. 11
I dialogen Theaitetos kommer Sokrates, Teodoros och Theaitetos till slut fram till att kunskap inte kan vara förnimmelse eftersom allt är föränderligt och en förnimmelse inte har greppet om sanningen eftersom den inte kan greppa varandet. Vi förnimmer genom våra sinnen och inte med dem och för att förnimma genom våra sinnen behöver vi själen. Sokrates slår fast att kunskapen inte ligger i upplevelserna, utan i resonerandet om dem, det vill säga i varandet. Är det inte sanning kan det inte heller vara kunskap, alltså kan förnimmelse och kunskap aldrig vara detsamma. De resonerar vidare kring att kunskap är åsikter, men det finns både sanna och falska åsikter och därför kommer de fram till att kunskap är sanna åsikter. Vidare in i texten kommer trion slutligen fram till att kunskap är sanna åsikter förenade med redogörelse. I videoessän Collect the (un)connected and (re)connect the uncollected lägger jag fram min sanna åsikt och redogör för den. Därmed blir det sant att jag kommer från Skandinavien.
The origin of history starts in the human relations, it starts with two self consiousnesses that each desires to be recognised as self conscious by the other.
Hegel, The Phenomenology of Spirit
Sokrates menar att kunskapen inte ligger i upplevelserna utan i resonerandet om dem dvs i varandet.
Platon, Theaitetos
The emphasis on the conditions of experience is perhaps the most distinctive feature of Immanuel
Kant’s (1724-1804) transcendental philosophy.12
The Copernical Turn meant that Kant changed the place of the knowledge subject and the world. The objects of experience has necessarily to adapt to the rules a priori that are within the intellect – instead of our intellect to adapt to the objects of experience. He meant that the world orbits around us as subjects of knowledge and not the other way around. The only way that we can reach knowledge about the world is by how it is revealed to us, and that is always subjective. We can never reach knowledge about the thing in itself.
Kant calls the conditions that determines our perception of the world ”forms of perception”. The most basic are the concepts of ”space” and ”time”. All sensory experience presupposes a view of space. The outlook of space is a transcendental condition of our experience, because it cannot be a result of experience but must precede it. Kant thinks that it is unimportant whether the world itself is spatial or whether things must take place in space. The point is that this is how the phenomenal world is and the phenomenal world is the world as it appears to us. Kant is not a relativist – the transcendental conditions are necessary for our experience as experiencing beings and have nothing to do with the specifically human. If we explain the necessary conditions by reference to human nature or as psychological necessity, we strip them of their status as transcendental conditions. Kant’s critique of the human ability to attain knowledge departs from inside without asking whether these conditions are just part of our human nature. Kant admires modern science and does not care whether knowledge is possible, as the skeptics do, but focuses instead on how it is possible and then he assumes that it is possible. Kant is usually described as both an empiricist and rationalist. He believed that sensibility and reason in combination give us access to the world. He tried to reconcile the empirical view that sensibility gives us knowledge of nature with the rationalist view that reason is the source of knowledge.
1.2
The question Where are you from? interests me not only because it probably shaped me as a person, but also because of its dual nature, especially when it is asked by a white person to a non-white person. Beneath a layer of innocent curiosity a process of categorisation and exclusion is hidden. What knowledge does the answer give us about the person in question? In my case, I sometimes feel that the answer ”Chile” is not entirely true because I do not have knowledge of what it is like to grow up in Chile. The answer ”I’m from Chile” feels like a fictional truth and denies my inner feeling of being Swedish.
In Theaetetus10, Plato examines the question What is knowledge?. Plato talks about three definitions of knowledge where the first definition is knowledge as sensation (aisthesis), the second is knowledge as true opinion (doxa) and the third knowledge as true opinion combined with account (logos). It seems reasonable that humans acquire knowledge through sensations, but there may be reason to doubt sensation’s ability to convey knowledge. If two people see or feel the same thing in a given situation, can we be sure that they perceive the same thing? Can one speak of a universal objective truth? In empirical science, the senses are the source of knowledge, while in rationalism one relies on reason and analytical thinking. In phenomenology, the division between objective and subjective values is questioned.
The following step was to find scientific evidence was needed for my hypothesis. That’s why I within the framework of this project ordered a DNA analysis on myself. In true empirical spirit I wanted to reassure that the results from my test by ordering a DNA test on my Grand father and on my son. It is only in persons of masculine gender that it is possible to see both the maternal and the paternal sides through the X and Y chromosome.
My task was thus to find a connection between Chile and prehistoric Sweden. To do that, I use myself as a representative of the Chilean people, and I base the investigation on my knowledge of being Swedish-Chilean.
I presented my hypothesis to Inga Ullén, who was the first antiquarian at Historiska Museet, and she handed me the article Moving Metals II which had been published at the beginning of 2014 in the Journal of Archaeological science. In her office she had a replica of a shield that was on the list of finds containing copper mined in Spain.
In the second version I am the narrator and present the hypothesis and the facts regarding the find and the place where it was found, but in the final version I chose to include archaeologist Hans Olsson, Bronze Age expert at the Värmlands Museum, to present the details of one of the finds of Spanish copper in order to add credibility. I think that way of introducing my hypothesis worked better than giving the entire responsibility of presenting the story to the archaeologist, as I did at The Swedish History Museum at the first presentation in 2014. This allowed me to take control over the statement and to give the hypothesis both a scientific and artistic base.
In Plato’s Theaetetus, questions about the nature of knowledge are discussed. The dialogue takes place between three persons – Socrates, Theodoros and Theaetetus. They suggest that everything is changeable, and, according to Socrates, that everything comes into being in relation to its surroundings. Everything is in change and nothing exists but change. There is nothing that is beautiful, good or bad but it becomes beautiful, good or bad. Everything exists in relation to something else that is bigger, more, or less than what we perceive. This is interesting to relate to the concept Swedish.
Another problem arises when we hear a conversation in a language we do not know. Do we then have knowledge of what the people in the conversation said? The answer is, of course, that we can sense things that do not give us knowledge of what we sense. Here I think it is interesting to draw a parallel to my inner feeling of being Swedish which is sometimes questioned by people in my surrounding – like when the person on the street who sees me perceives a woman with dark hair and concludes that I must be foreign. The hair and my race, if we say so as a social construction, are so dominant that the person in front of me cannot understand my experience of alienation, when the question ”Where are you from?” is asked. When I reply ”From Chile”, I perpetuate this construction. But I think if I didn’t answer ”Chile”, I wouldn't be self-aware. If I were to abandon my eleven-year-old self's answer and instead answer ”from here” because this is where my experiences have unfolded. My origin is where I feel the most at home. As long as these beliefs are so present and strong, I as a thinking subject have no choice but to be objectified. One intention of this project is to nuance these perceptions and I think we have come a bit on the way, for example the epithet ”Swedish-Chilean” is used today, which at least I feel comfortable with. I have written a text about sensations when walking the street in my neighbourhood, published in the book Between affinity and rupture –Tracing bubbles (2023).11
Sokrates, Teodoros and Theaitetos finally conclude that knowledge cannot be sensation because everything is changeable and a sensation has no part in grasping truth because it cannot grasp being. We perceive through our senses and not with them and to perceive through our senses we need the soul. Socrates states that knowledge does not lie in experiences but in reasoning about them, i.e. in being. If it is not truth, it cannot be knowledge either, so sensation and knowledge can never be the same. They further discuss knowledge as opinion, but there are both true and false opinions, and therefore they conclude that knowledge is true opinion. Further into the text, they finally reach the conclusion that knowledge is true opinion combined with account. In the video essay Collect the (un)connected and (re)connect the uncollected, I present my opinion and explain it – thus it becomes true that I originate from Scandinavia.
1.3
Fenomenologin går ut på att förstå hur ett subjekt kan få kunskap om ett objekt. Edmund Husserl (1859-1938) är grundaren av fenomenologin som utmärks genom att alla filosofins frågor kan förklaras genom vår erfarenhets subjektiva dimension. Att förstå hur ett subjekt får kunskap om ett objekt innefattar även implicit frågan om hur ett apodiktiskt (obestridligt) givet subjekt kan få tillgång till den intersubjektivt delade världen, där den andre både är objekt och subjekt. Därutöver kan flera subjekt intersubjektivt styrka objektets givenhet som universellt.
Fenomenologin betraktar världen som fenomen och struntar i ”tinget i sig” – det är ett filosofiskt problem skapat av människan. Slagordet var ”till sakerna själva!”, det vill säga ”sakerna” som de omedelbart framträder för medvetandet. Medvetandet är alltid riktat mot något, förbundet med världen. På så sätt skulle fenomenologin fungera som en grund för allt vetande. Husserl återkommer till begreppet epoché som betyder tillbakahållande. Han menade att var och en måste ”någon gång i sitt liv” dra sig tillbaka till sig själv och pröva att omkullkasta alla för honom tidigare giltiga vetenskaper och bygga upp dem på nytt.
”Man kan också säga att denna epoché är den radikala universella metod genom vilken jag fattar mig rent som ett jag, med mitt egna rena medvetandeliv, i och genom vilket hela den objektiva världen existerar för mig, så som den existerar just för mig. Allt världsligt, allt vara i rum och tid är till för mig – det vill säga gäller för mig – genom att jag erfar, varseblir, minns, på något sätt tänker det, bedömer det, värderar det, begär det och så vidare.” 13
Frågan om hur det subjektiva och det objektiva förhåller sig till varandra kom att vara central i Husserls filosofi. Han kom tidigt fram till att det objektiva måste förstås i förhållande till det subjektiva – att det subjektiva är en förutsättning för det objektiva. Husserl menade att frågan om hur kunskap är möjlig endast kan klargöras utifrån en reflektion över den subjektiva erfarenheten. Allt objektivt pekar tillbaka till det subjektiva och det är vi som inrättar skillnaden mellan subjektiva uppfattningar och objektiva sanningar. Det subjektiva är inget hot mot möjligheten till objektiv kunskap utan tvärtom är det dess förutsättning.
Så som vi ser världen och uppfattar den med våra sinnen är så som världen är och vi behöver inte vända ut och in på oss själva och försöka komma fram till hur världen är oberoende av hur vi erfar den.
Om jag beaktar fenomenologins bejakande av den omedelbara erfarenheten, befriad från teoretiska fördomar, bekräftar den min egen erfarenhet av att vara svensk och jag kan dra slutsatsen att ur ett fenomenologiskt perspektiv är jag svensk.
I Om diktkonsten18 skrev Aristoteles att diktaren är mer vetenskaplig än historieskrivaren då diktaren talar om det som har hänt av ”nödvändighet eller sannolikhet” medan historieskrivarens hypoteser måste styrkas genom empiriska fakta.
Aristoteles menar att den verkliga skillnaden mellan diktaren och historieskrivaren handlar om att diktaren tenderar att ge generella sanningar medan historikern ger enskilda fakta.
I min videoessä följer jag Aristoteles syn på hur konstverket artikulerar sanning.
Jag är nämligen övertygad om den konstnärliga forskningens outforskade potential hittas i att ge perspektiv på historien och vetenskapen. Perspektiv som tillför ny kunskap om historien, vår samtid, de stora frågorna och deras förmåga att göra världens och verkligheternas beskaffenhet begripliga. Jag menar begripliga: för att kunna ”gripa det transcendentala logos i själva dess framspringande, i en språkets och reflektionens kamp med sig själva i syfte att uppnå det ursprungliga”, som Daniel Birnbaum och Sven-Olov Wallenstein skriver.
Up until now I have not, in this text, scrutinised the hegemonic colourblind discourse that is prominent in the late modern western world. It is uncomfortable to name it, I know. To speak about race as a social construction is taboo, particularly in Sweden, but since my claims to Swedishness has been questioned all my life, I will now write about this taboo topic: whiteness and the Chilean. Even if the majority of the Chilean regard themself as white, my statement ”Im Swedish” does not work particularly well (since I’m not white). That’s why it is necessary to investigate what is the Chilean in me. Or the Swedish-Chilean. If I would choose one word that embodies the Chilean in me I would say: Stoic. If the Stoic could talk, it would say ”Im good” not ”I’m the best” but ”I’m good” or ”I’m good enough” and ”I can”. For me it’s important that the Stoic always leaves space for someone else to also be good, less good or even better, because the Stoic is not possessive, it owns no one and no one owns the Stoic. Thus the Stoic is free. Freedom is constitutive with the Stoic.
The researcher Tobias Hübinette has introduced the term transraciality into the Swedish context and the transracial experience describes the subject-object duality in an interesting way. Hübinette writes that ”It is this conviction that race still is a category that should be considered and that cannot be replaced with or covered in the term ethnicity, that constitutes the theoretical starting point in this article that introduces and investigates the term transraciality mirrored by transracial experiences and fantasies”.14
The transracial experience occupies my time, energy and impetus. I am constantly striving to adjust, adapt my inner Stoic to the Swedish. Partly because I experience that otherwise there would be more friction in my social interactions, and I am negatively affected by this friction. The older I get, the more difficult it feels. This has led to shame of my origin. Shame of the fact that I can speak another language than the Swedish. Of course, I struggle against the shame. And since my upbringing took place in a multicultural suburb, where the authenticity is in the genealogic origin, I have learned to fully embody the Latinamerican. I can dance salsa, merengue, bachata, I have read Pablo Neruda, Gabriela Mistral, I have held a lecture in Spanish in a University in Spain, listened to Init-illimani, Los Jaivas, Mon Lafarte, I have read Gabriel Garcia Marquez, and Legna Rodriguez Iglesias in Spanish, I have played Brazilian batucada, maracatú. I can make empanadas and throw a party for all the friends and acquaintances in my house in Stockholms finest residential areas and sing Cambia todo cambia and simultaneously play the guitar with my friend performance artist. I therefore offer resistance. I know that I don’t have to be ashamed of my origin, but I also feel these tender spots that there is in the language and in the culture, in the Swedish and the Chilean. Translated to material and concept it would be the same as: stone and tivoli. It’s hard to make the stone and the tivoli to keep pace. A language is not only a language, it is values, ideology, culture, ideals, personality, character and many other things that are embodied in me.
The Spanish language has a stoic character that cannot be translated into Swedish. Or I have not been able to translate my inner Stoic to the Swedish language. Translated into Swedish, the Stoic may sound pathetic, it may sound overly clear, it may imply things that are not meant to be implied. There are many pitfalls with the translation, so it’s smartest to let be if you want to be understood.
My struggle to reach the apodictic given subject position has been influenced by race, class, gender, and the interrelations between these categories. Have I made a mistake in striving for recognition as a Swede? What was the alternative? How much can I control these processes myself?
In order to reach the apodictic given subject position, maybe I should try to go back and regard myself as a Chilean? That is, a Chilean in Sweden, but that would imply that I should unlearn the Swedish, to deny all the love and knowledge that I have got from Swedish society. I have felt cared for by Sweden. I want to be a part of the Swedish society, I want to contribute with something, give of my knowledge, my impetus, give back from all I have received. Some would call it debt of gratitude, but I call it reciprocity.
There are similarities, but also essential differences between Tobias Hübinette’s transracial experience and mine. Besides being of different gender and having different countries of origin, it is also a fact that, just like all other adoptees from abroad, he has had Swedish parents who raised him, taught him the Swedish language, and the Swedish norms and values. That gives adoptees an in debt knowledge about the Swedish culture. I, in my turn have inherited a Latinamerican culture. Chilean and Argentinian values, sayings, language, and perspectives that sometimes stand in contrast to the Swedish culture. I have inherited a loss, that is not my own – the parental generations experience of loss of a culture, family bonds, friend relations, food dishes, a landscape ... In psychoanalysis this is called a loss without object.15
I have a middle class background, with relatives and family members that work as teachers, engineers, architects and doctors. The Spanish language is in many different versions since the language is spoken in so many countries. Differences and synonyms in Spanish was something we used to talk about at home: in Chile we say tetera, in Argentina we say pava, while drinking mate. In Chile we say filudo, in Argentina we say filoso when cutting bread. In my interaction with people, my foreignness is taken into account. I am given space and room for action. The Stoic doesn’t know what to do with that space because it presumes equality.
Since I am born and raised in Sweden, I have more knowledge about the Swedish than a newcomer. For a newcomer, it is more easy to reach the apodictic given subject position, but more difficult to be recognised by the majority in society. My diasporic experience gives me a possibility to exceed race, class and gender, but it also generates a conflict in my being. What in the heritage, the language, and the culture should I keep and what not?
The writer, poet and essayist Mara Lee articulates the subject-object duality as the bodily dilemma when it comes to writing in her dissertation When others write. Writing as resistance, responsibility and time.16 I don’t call myself a writer, but an artist that writes.
To write with the body can mean different things for different bodies. Mara Lee writes: ”For some it means by necessity to write against it, att skriva om, to re-write not write about the inscriptions of the prevailing structures. At the same time there is often a strong longing to write with the body, to give voice to your own experiences”. The transracial experience re-writes the body, which I do in the video essay Collect the (un)connected & (re)connect the uncollected. In this text I write with the body. This balancing is constantly going on in my being. Mara Lee means that the performative power in the phrase ”I am not a female writer” (in my case ”I am not Chilean only”) opens up a room where the question of construction and deconstruction of identity must be brought with other signs: not as a question of being, but of doing. This doing of my Swedishness is what I explore in this exposition.
As I interpret it there is room to make art of this doing phenomenologically by the intersubjective perspective.
Gloria Anzaldúa describes in Borderlands/La frontera: The new mestiza17 a life on the border between between the Spanish and the English language, and the border between Texas, US, and Mexico, which can also be reagarded as the border between North America and Latin America and maybe even the border between the global south and the global north. She stands for all of us mestizas on the border between languages. Her words echo in me when I read. To read Anzaldúa is like looking in the mirror. But I fear not, not anymore. I just see my words, my thoughts echo in her words and thoughts. Its strong, it makes me cry. I cry not only of sorrow, it’s catharsis.
At the border of knowledge on scientific basis and knowledge on artistic base is Gloria Anzaldúa and the Chicanafuturism. This exposition, Provenir del Porvenir, is my version of Latina-Swedish futurism.
The work of mestiza consciousness is to break down the subject-object duality that keeps her a prisoner and to show in the flesh and through the images in her work how duality is transcended. The answer to the problem between the white race and the colored, between males and females, lies in healing the split that originates in the very foundation of our lives, our culture, our languages, our thoughts. A massive uprooting of dualistic thinking in the individual and collective consciousness is the beginning of a long struggle, but one that could, in our best hopes, bring us to the end of rape, of violence, of war.
Gloria Anzaldúa, Borderland/La Frontera: The New Mestiza.
1.3
The essential approach of phenomenology largely consists of how a subject can reach knowledge about an object. Edmund Husserl (1859–1938) is the founder of phenomenology and its basic idea that all the questions of philosophy can be explained by the subjective dimension of experience.
To understand how a subject can reach knowledge about an object includes also implicit the question of how an apodictic given subject can have access to the intersubjectively shared world, where the other is both object and subject. Beyond that several subjects can intersubjectively prove the objects givenness as universal.
Phenomenology considers the world as a phenomenon and ignores the idea of the ”thing-in-itself” – that is a philosophical problem created by human beings. The catch-word was ”to the things themselves”, i.e the ”things” as they appear to consciousness. Consciousness is always directed at something connected to the world. In this way phenomenology would function as a basis for all knowledge. Husserl returned to the concept of epoché which means withdrawing. He meant that each and everyone must ”sometime in their lives” withdraw into him or herself and try to overturn all the sciences previously valid for him in order to build them anew.
”One can also say that this epoché is the radical universal method by which I understand myself purely as a self, with my own pure life of consciousness, in and through which the whole objective world exists for me, as it exists precisely for me. All the mundane things, everything in space and time exists for me – that is, applies to me – through the fact that I experience, perceive, remember, in some way think it, judge it, value it, desire it and so on.”13
The question of how the subjective and the objective relate to each other became central to Husserl’s philosophy. Early on, he reached the conclusion that the objective must be understood in relation to the subjective, that the subjective is a prerequisite for the objective. Husserl believed that the question of how knowledge is possible can only be clarified based on a reflection on the subjective experience. All objective things point back to the subjective, and it is we who establish the difference between subjective perceptions and objective truths. The subjective is thus not a threat to the possibility of objective knowledge, on the contrary, it is its precondition.
The way we perceive the world with our senses is the way the world is, we don’t need to turn inside out on ourselves and try to find out how the world is regardless of how we experience it.
If I consider phenomenology’s confirmation of the immediate experience, free from theoretical prejudices, it confirms my own experience of being Swedish and I can conclude that from a phenomenological perspective I am Swedish.
In Poetics18, Aristotle wrote that the poet is more scientific than the historian because the poet speaks of what has happened out of ”necessity or probability” while the historian’s hypotheses must be supported by empirical facts.
Aristotle argues that the real difference between the poet and the historian is that the poet tends to give general truths while the historian gives individual facts. In this way, there is a similarity between the natural sciences and the art of poetry in that both search for the general truth.
In my videoessay, I follow Aristotles argumentation that the art piece articulates the truth.
I am convinced that artistic research has the potential to give new perspectives on history and science. Perspectives that generate new knowledge about history, and our contemporary times, and will enable us to grasp the big questions. I mean graspable: to be able to ”grasp the transcendental logos in its own protruding, in a struggle with the language and reflection itself in order to reach the primordial.” as Daniel Birnbaum and Sven-Olov Wallenstein writes.
Fram tills nu i den här texten har jag inte kommenterat den hegemoniska färgblindhetsdiskurs som råder i den senmoderna västerländska kulturen. Det är obekvämt att nämna det, jag vet. Att prata om ras som social konstruktion är tabu, men eftersom mina anspråk på svenskheten hela livet har ifrågasatts ger jag nu mig in i detta tabubelagda ämne: vithet och det Chilenska. Även om majoriteten av chilenarna betraktar sig som vita, så funkar utsagan ”jag är svensk” inte särskilt väl (eftersom jag inte är vit). Därför är det nödvändigt att undersöka vad det chilenska är i mig? Eller det svensk-chlienska. Om jag skulle välja ett begrepp som förkroppsligar det svensk-chilenska i mig, skulle jag välja det Stoiska. Om det Stoiska kunde tala så skulle den säga ”jag är bra”. Den säger inte ”jag är bäst” utan just ”jag är bra” eller ”jag duger” och ”jag kan”. Det är väsentligt att det stoiska alltid lämnar plats för någon annan att också vara bra eller till och med bättre, för det Stoiska är inte possessivt, det tävlar inte, det äger ingen och ingen äger det. Därmed är det Stoiska fritt. Friheten är konstitutiv för det Stoiska.
Forskaren Tobias Hübinette har introducerat begreppet transrasialitet och den transrasiala erfarenheten beskriver processen av ras som social konstruktion på ett intressant sätt. Hübinette skriver att ”Det är denna övertygelse om att ras fortfarande är en kategori som bör beaktas och inte kan ersättas med eller täckas in i etnicitetsbegreppet, som utgör den teoretiska utgångspunkten i denna artikel som introducerar och undersöker begreppet transrasialitet speglad genom transrasiala erfarenheter och fantasier.”14
Den transrasiala erfarenheten upptar min energi och kraft. Jag försöker hela tiden bromsa och anpassa det Stoiska till det svenska ju äldre jag blir desto svårare känns det. Dels för att jag upplever att det annars uppstår friktion i det sociala samspelet i den svenska kontext som jag lever i och jag påverkas negativt av den friktionen. Detta har lett till en skam över mitt ursprung. Skam över att tala ett annat språk än det svenska. Jag motarbetar förstås skammen och eftersom min uppväxt delvis ägde rum i en mångkulturell förort, där autenticiteten sitter i det genealogiska ursprunget, så har jag lärt mig att närmast fullständigt förkroppsliga det latinamerikanska. Jag kan dansa salsa, merengue, bachata, jag har läst Pablo Neruda, Gabriela Mistral, jag har föreläst på spanska i ett univeristet i Spanien, lyssnat på Inti-illimani, Los Jaivas, Mon Lafarte, på spanska läst Garbriel Garcia Marquez, Legna Rodriguez Iglesias, jag har spelat brasilianskt slagverk, samba batucada, maracatú. Jag kan göra empanadas och bjuda alla vänner och bekanta på en överflödig fest i min villa i Stockholms finaste villaförort och sjunga Cambia todo cambia och samtidigt spela akustisk gitarr med min vän som jobbar med performance. Jag bjuder således på motstånd. Jag vet att jag inte behöver skämmas för mitt ursprung, men jag känner också av de här ömma punkterna som finns i språket och kulturen, i det svenska och det latinamerikanska. Översatt till material och koncept blir det detsamma som sten och tivoli. Det är svårt att få stenen och tivolin att gå i takt. Ett språk är ju inte bara ett språk, det är värderingar, ideologi, kultur, normer, ideal, personlighet, karaktär, livsfilosofi, och en mängd andra saker som förkroppsligas i mig.
Spanska språket har en stoisk karaktär som inte låter sig översättas till svenskan. Jag har i alla fall inte lyckats översätta min inre chilenska stoiskhet till det svenska språket. Att översätta det Stoiska kan bli patetiskt, det kan bli övertydligt, det kan antyda saker som inte menade att de ska antydas. Det finns många fallgropar med översättningen, så det är klokast att låta bli om en vill bli förstådd.
Min kamp att nå den apodiktiskt givna subjektpositionen har påverkats av både ras, klass, kön, och en växelverkan mellan dessa kategorier. Har jag gjort fel i att sträva efter ett erkännande som svensk? Vad var alternativet? Hur mycket kan jag själv styra dessa processer?
För att nå den apodiktiskt givna subjektpositionen måste jag kanske i själva verket försöka gå tillbaka till att betrakta mig som chilenare? Det vill säga att vara en chilenare i Sverige, men det skulle innebära att jag helt skulle avlära mig det svenska, att förneka all kärlek och kunskap som jag fått från Sverige. Jag har känt mig omhändertagen av Sverige, omsluten. Jag vill vara en del av det svenska samhället, jag vill tillföra något, ge av min kunskap, min kraft, ge tillbaka allt jag har fått. Somliga skulle kalla det tacksamhetsskuld. Jag kallar det ömsesidighet.
Det finns likheter men det finns också väsentliga skillnader mellan Tobias Hübinettes och min transrasiala erfarenhet. Förutom att vi är av olika kön och härstammar från olika ursprungsländer, så är det också ett faktum att han precis som alla andra utlandsadopterade har haft svenska föräldrar som har uppfostrat dem och lärt dem det svenska språket, de svenska normerna och värderingarna. Det ger de adopterade en fullkomlig kunskap om den svenska kulturen. Jag har istället ärvt det latinamerikanska. Chilenska och argentinska värderingar, talesätt, språk och perspektiv som ibland står i kontrast till det svenska språket och den svenska kulturen. Jag har ärvt en förlust, som inte är min egen – föräldragenerationens erfarenhet av att ha mist en kultur, familjeband, vänskapsrelationer, maträtter, ett landskap… Inom psykoanalysen kallas det för en förlust utan objekt.15
Jag har en medelklassbakgrund med personer som är yrkesarbetande lärare, ingenjörer, arkitekter och läkare. Spanska är officiellt språk i cirka 22 länder, och därför ett ordrikt språk med många dialekter. Skillnader och synonymer i det spanska språket talades det ofta om hemma: i Chile säger en tetera, i Argentina heter det pava när vi exempelvis drack mate. I Chile säger vi filudo och i Argentina säger vi filoso när vi skar bröd. Så i min interaktion med andra människor i Sverige tas nog min utländskhet i beaktande. Jag lämnas plats, jag tilldelas handlingsutrymme. Det stoiska vet inte vad det ska göra med handlingsutrymmet för att det förutsätter jämställdhet.
Eftersom jag är född och uppvuxen i Sverige har jag mer kunskap om det svenska än en person som är nyanländ. En person som är nyanländ eller som har vuxit upp i sitt eget land har fördelen att inte ha vuxit upp med kravet på att vara svensk, vilket gör det enklare att uppnå den apodiktiskt givna subjektpositionen, men svårare att få den att bli erkänd av majoritetssamhället. Min diasporaerfarenhet ger mig en möjlighet att överskrida ras, klass och kön, men också en inneboende konflikt i mitt varande. Vad i arvet, språket, kulturen ska jag behålla och vad ska eller kan jag utelämna?
Författaren, poeten och essäisten Mara Lee formulerar subjekt-objekt dualiteten som det kroppsliga dilemmat när det gäller skrivande i sin avhandling När andra skriver. Skrivande som motstånd, ansvar och tid.16. Till skillnad från Mara Lee är jag inte författare, men en konstnär som skriver. Att skriva med kroppen kan betyda olika saker för olika kroppar, skriver Mara Lee: ”För vissa betyder det att med nödvändighet skriva mot den, att skriva om (re-write inte ”write about”) de rådande strukturernas inskriptioner. Samtidigt finns ofta en stark längtan att skriva med kroppen, att ge röst åt egna erfarenheter.” Den transrasiala erfarenheten skriver om kroppen, vilket jag också gör i videoessän Collect the (un)connected & (re)connect the uncollected. I denna text skriver jag med kroppen. Denna avvägning pågår hela tiden i mitt varande. Mara Lee skriver att den performativa kraften i utsagan ”Jag är inte en kvinnlig författare” (i mitt fall: ”Jag är inte bara chilenare”) öppnar ett nytt rum där frågan om konstruktion eller dekonstruktion av identitet måste föras med andra förtecken; inte som en fråga om att vara, utan om att göra. Detta görande av min svenskhet är vad jag gestaltar i denna exposition.
Som jag tolkar det finns det utrymme för att gestalta detta görande fenomenologiskt genom det intersubjektiva perspektivet.
Gloria Anzaldúa skriver i Borderlands/La frontera: The new mestiza17 om ett liv, ett varande på gränsen – i hennes fall gränsen mellan det spanska och det engelska språket och gränsen mellan Texas och Mexiko, som även kan betraktas som gränsen mellan Nordamerika och hela Latinamerika, kanske rentav gränsen mellan det globala syd och nord. Hon står för oss alla mestiser på gränsen mellan språk. Hennes ord ekar i mig när jag läser dem. Att läsa Gloria Anzaldúa är som att se sig i spegeln. Men jag är inte rädd, inte längre. Jag ser bara mina ord, mina tankar ekar i hennes ord och tankar. Det är starkt och får mig att gråta. Jag gråter inte bara av sorg, det är katarsis.
I gränslandet mellan kunskapskapande på vetenskaplig grund och kunskapskapande på konstnärlig är Gloria Anzaldúa och Chicanafuturism och denna exposition, Provenir del Porvenir, är min version av svenska-latinas-futurism.
Arbetet med mestizamedvetenhet handlar om att bryta ner dualiteten mellan subjekt och objekt som håller henne fången och såväl förkroppsliga som i sin konst gestalta möjligheten att överskrida denna dualitet. Svaret på problemet mellan den vita och den icke vita, mellan kvinnor och män, ligger i att läka splittringen som har sitt ursprung i själva grunden för våra liv, vår kultur, våra språk, våra tankar. En massiv uppryckning av det dualistiska tänkandet i det enskilda och det kollektiva medvetandet som är början på en lång kamp, som i våra bästa förhoppningar skulle kunna leda oss till slutet på våldtäkt, våld och krig.
Gloria Anzaldúa, Borderlands/La Frontera: The New Mestiza.
Noter
1. Torbjörn Johansson, Karin Hanssen, Staffan Eriksson, Charlotte Gattmalm "Rapport Stadsbyggnadskontoret distrikt Söderort." (Gummessons Tryckeri AB 1997)
2. Vi var 5/26 icke-vita i klassen jag gick grundskolans tre sista år,1993-1996.
3. Daniel Birnbaum and Sven-Olov Wallenstein, Förord till Cartesianska meditationer, av Edmund Husserl (Göteborg: Daidalos 1992) Översättning av citat till engelska: Paula Urbano
4. Edmund Husserl, Cartesianska meditationer, trad. Daniel Birnbaum and Sven-Olov Wallenstein, (Göteborg: Daidalos 1992). Översättning till engelska Paula Urbano. Översättning till spanska Fernando Hierro.
5. Hennes Liv/La vida es ella. Paula Urbano, video 2008, 11:55 min.
6. Catrin Lundström, Svenska Latinas - Ras, Klass och Kön i Svenskhetens geografi. (Göteborg & Stockholm: Makadam förlag, 2007) Översättning av citat: Fernando Hierro och Paula Urbano
7. Göran Burenhult, red., Arkeologi i Norden 1. (Natur och Kultur, 1999)
8. Johan Ling and Sofia Stos-Gale and Lena Grandin and Kjell Billström and Eva Hjärtner-Holdar and Per-Olov Persson "Moving metals II: provenancing Scandinavian Bronze Age artefacts by lead isotope and elemental analyses", Journal of Archeological Science 41 (2014)
9. Hans-Georg Gadamer, Truth and Method, trad. Joel Weinsheimer and Donald G. Marshall, (London: continuum, 2004) Översättning av citat till svenska: Paula Urbano. Översättning av citat till spanska: Fernando Hierro.
10. Platon, Theaitetos, 133-243 in Skrifter Bok 4, trad. Jan Stolpe, (Stockholm: Atlantis, 2006).
11. Paula Urbano, There are many bubbles I with you were in mine, ed. Reyhaneh Mirjahani, Between affinity and rupture – Tracing bubbles (Stockholm: Arvinius + Orfeus 2023)
12. Immanuel Kant, Kritik av det rena förnuftet, trad. Jeannette Emt, (Stockholm: Thales 2004).
13. Edmund Husserl, Cartesianska meditationer, trad. Daniel Birnbaum and Sven-Olov Wallenstein, (Göteborg: Daidalos 1992) § 8
14. Tobias Hübinette, ”Att överskrida ras: En introduktion till begreppet transrasialitet speglad genom transrasiala erfarenheter och fantasier.” (Mångkulturellt Centrum och Södertörns Högskola, 2011)
15. Marcia Sà Cavalcante Schuback, Exilens språk - texter (Göteborgs förening för filosofi och psykoanalys, 2016)
16. Mara Lee, När andra skriver - Skrivande som motstånd, ansvar och tid (Göteborg: Glänta produktion 2014).
17. Gloria Anzaldúa, Borderlands/La Frontera: The New Mestiza (Aunt Lute Book Company, San Fransisco, 1987)
18. Aristoteles, Om diktkonsten (Alfabeta bokförlag AB, 1994 svenska utgåvan)
Referenslitteratur:
Föreläsningar av Charlotta Weigelt Södertörns Högskola. Logik I VT 2013
Mina anteckningar från föreläsningarna
Översättning av hela texten från svenska till spanska: Fernando Hierro
Övetsättning av hela texten från svenska till engelska: Samuel Girma och Paula Urbano
First version
Johan Ling et al "Moving metals II: provenancing Scandinavian Bronze Age artefacts by lead isotope and elemental analyses", Journal of Archeological Science 41 (2014)
Second version
Hegel, G. W. F, Andens fenomenologi, trad. Sven-Olov Wallenstein, Brian Manning Delaney. (Stockholm: Thales, 2008)
Final version
Andreas Oldeberg ”Ett bronsåldersfynd från Hjärpetan,” Fornvännen 23 (1928): 321-345.
Martin Heidegger, Konstverkets ursprung, trad Sven-Olof Wallenstein (Göteborg: Daidalos, 2005)
Future versions
Hernan Bascuñan ”200 år av vänskap mellan Chile och Sverige”, utställningskatalog (Edsvik Konsthall AB, 2019)
Materiallista
I exposition Provenir del Porvenir har jag placerat texten i kolumner eller kolonner för att referera till en stoa som var platsen där stoikerna höll till under antiken. Stoan är en täckt kolonnrad som flankerade agoran under antiken och platsen som gett namnet åt Stoicismen. Stoan är både en gångväg och en mötesplats.
Bakgrunden i en första kolonnen är stenen Lapiz lazuli
Bakgrunden i den andra kolonnen är Lapiz lazuli ur ett mikroskop
Bakgrunden i den tredje kolonnen är lapis lazuli med pyrit (kattguld)
Bakgrunden i den fjärde kolonnen är granit
Bakgrunden i den femte kolonnen är samma som första
Bakgrunden bakom hela kolonnraden är grå granit och svart granit
Chiles tradition med lapis lazuli kan dateras till tiden för Chimu stammarna som levde i norra delarna av landet. Chimuväldets huvudstad Chan Chan utsågs till världsarv av Unesco 1986. Lapis lazuli blev nominerad till nationalsten i Chile den 20 september 1984.
Sources and drafts
Gjutet kristallglas (K9-glas), galvaniserad ståltråd.
Final Version
Patinerad brons.
Det framgår också av det sagda att diktarens uppgift inte är att säga det som har hänt, utan det som skulle kunna hända, det vill säga det som är möjligt enligt sannolikhet eller nödvändighet. Skillnaden (mellan historieskrivaren och diktaren) ligger i att den ene säger det som har hänt, den andre sådant som skulle kunna hända. Därför är diktningen också mer filosofisk och seriös än historieskrivningen; diktningen säger det allmängiltiga, historieskrivaren det enskilda.
Aristoteles i Om diktkonsten
Timeline of the artistic research project
2013 Studied Philosophy, Södertörn University
2013-2014: Research and public presentation, Historiska Museet in collaboration with Art Lab Gnesta
2014-2017 Art Educator, part time, Moderna Museet
2015-2016: Research and solo exhibition Where Do You Come From?, Värmlands Museum. Curator: Henrik Ramberg.
Producer: Susanne Berggren, Berättelser på Hemvägen.
2016 Research, Royal Institute of Art
2017 Different versions of the project exhibited at RIA Reseach week, January; a solo show, CEAC, Xiamen, July; a groupshow ”Family First”, Södertälje Konsthall Curator: Sarah Guarino Florén, October; duo-exhibition with Elin Berge, ”To Face”, Steneby Konsthall, September–November. Curator: Niklas Engwall
2018-2021 Art Educator, 50%, Nationalmuseum
2019 Common Ground, Queens Museum. Curator: Susanne Ewerlöf CPR
2023: Solo show, Collect and (re)connect, Sundsvalls Museum.
Curator: Lejla Porovic
Aqui en la soledad prospera su rebeldia. En la soledad Ella prospera.
Gloria Anzaldúa Borderland/La Frontera: The New Mestiza
La flaneuse
Boston, 2013
Soy mujer
Me gusta descansar en el hecho
de que soy mujer
Mi femininidad es
apodictica
es incuestionable
aunque todo esté
cambiando
excepto el cambio
mi declaración
soy mujer
es verdadera, firme y pura
En la traducción al sueco de la obra Meditaciones cartesianas de Edmund Husserl, Daniel Birnbaum y Sven Olov Wallenstein, sostienen que el autor nunca logró dar a sus teorías una presentación completa. Esta circunstancia no fue por la incapacidad de Husserl, sino por la "naturaleza fundamental de su teoría: el fenomenólogo es como un eterno principiante, que intenta agarrar el logos trascendental en su propio sobresalir, en una lucha con el lenguaje y la reflexión misma para alcanzar lo primordial.”3
Husserl fue el fundador de la fenomenología, y en Meditaciones Cartesianas introduce el concepto de intersubjetividad. En § 55 de la misma obra, Husserl escribe que la primera comunidad es la naturaleza compartida, que luego se convierte en la base para todas las demás comunidades intersubjetivas. Junto con la naturaleza, el cuerpo ajeno y el yo ajeno se perciben en el modo de "allí", en contraste con el propio yo, que se experimenta en el modo de "aquí". "El cuerpo es el mismo cuerpo central dado para mí como 'allí' y para el otro como 'aquí', y toda mi naturaleza es la misma que la del otro.” 4
Hans-Georg Gadamer (1900-2002) escribe en Verdad y Método que “El hecho de que la verdad se experimente a través de una obra de arte y no pueda alcanzarse de otro modo constituye la importancia filosófica del arte, que se mantiene firme frente a todos los intentos de racionalizarlo. Por eso, la experiencia de la filosofía, junto con la experiencia del arte, es la advertencia más insistente a la conciencia científica de reconocer sus propios límites". 9
Interpreto esto como que el arte y la filosofía son indispensables tanto para experimentar la verdad como para comprender los límites de la ciencia. Gadamer buscaba, en sus textos, llegar a la estructura y las condiciones fundamentales de la experiencia a través de la hermenéutica, que en sus orígenes se utilizaba como un método de interpretación para explicar cómo se debe leer la Biblia. Gadamer afirmaba que el todo y las partes deben entenderse en relación mutua. La premisa es que no existe un punto de partida absoluto para la interpretación. Una diferencia crucial entre las ciencias humanas y las ciencias naturales es precisamente que, en las primeras, nosotros mismos jugamos un papel activo, mientras que en las segundas, dirigimos nuestra mirada hacia lo que está más allá de nosotros, hacia la naturaleza.
Para Gadamer, la precomprensión es esencial; puesto que convierte al intérprete en parte de lo que se comprende.
Gadamer sostiene que el conocimiento y la verdad dentro de las ciencias humanas no son lo mismo que en las ciencias naturales. La comprensión humanística de una obra es algo diferente a la comprensión científica de un objeto, que está separado de, y es independiente de, la persona que lo interpreta.
En las ciencias humanas se enfatiza lo singular de los eventos históricos, mientras que en las ciencias naturales se busca generalizar con la ambición de alcanzar la objetividad.
La pregunta ¿De dónde eres?, es el punto de partida de mi investigación artística y una cuestión en la que me he visto obligada a pensar mucho, desde mi condición de sueca e hija de padres que emigraron de Chile. Si bien he puesto el año 2013 como inicio de esta exposición, mis recuerdos más tempranos y concretos se remontan a la escuela primaria, cuando todos se preguntaban unos a otros ¿de dónde eres?.
Entre los que preguntaban y los que respondían, algunos habían nacido en Suecia con padres de Siria, Chile, Turquía, Marruecos, Polonia, otros habían nacido en Suecia con padres suecos y otros eran recién llegados.
1.1
El título de la exposición Provenir del Porvenir se refiere a la experiencia de la diáspora como una condición de constante devenir entre el pasado y el futuro.
Yo crecí en el distrito de Skärholmen, al sur de Estocolmo y en Uppsala. En esa época Skärholmen tenía unos 30.0001 habitantes, y el número de descendientes de extranjeros era mayor que en el resto de la ciudad. El nivel de ingresos era bajo e inferior a la media de la ciudad, excepto en Sätra, donde el nivel de ingresos era comparable al del resto de la ciudad. Pero cuando miro las fotos de las clases, veo que los descendientes de extranjeros éramos minoría2. Recuerdo que le pregunté a una chica de la otra clase: ¿De dónde eres?. Y ella contestó que de Suecia. Yo sabía que sus padres eran de Oriente Medio, pero no estaba segura de qué país, así que repetí: Quiero decir, ¿de dónde eres realmente?. En el fondo me dio envidia que contestara Suecia. Todavía hoy mi respuesta es Chile, aunque me gustaría responder Suecia o añadir que en realidad nací en Suecia. Esta pesquisa comienza con la pregunta ¿de dónde eres?. No sólo como nos la hacen los suecos étnicos a los no blancos, sino también en la pregunta que nosotros mismos nos planteamos o nos hemos planteado.
A partir de mi vídeo Her Life5 en el 2008, he investigado sobre la posibilidad de hacer representaciones desde una perspectiva intersubjetiva. En este caso, mediante la entrevista a 5 mujeres de mi generación nacidas en Chile. Y cómo del uso de la tercera persona al relatar sus recuerdos de infancia, surge una historia de vida plausible, que podría haber sido la mía si hubiera crecido allá.
El punto de partida son cuestiones existenciales sobre el individuo en relación a la experiencia de la diaspora. Mi obra indaga sobre una condición permanente, de incertidumbre existencial. El término incertidumbre existencial no lo he tomado de ningún investigador en particular, pero al mismo tiempo creo que la socióloga Catrin Lundström, lo ha descrito de forma acertada en su disertación Svenska latinas6. Lundström resume la experiencia de la diáspora de la siguiente manera: "La exigencia de las mujeres de ’convertirse’ en suecas por un lado, y por otro lado la experiencia de tener esa pretensión de ser suecas ’cuestionada’. Ha situado la condición de ser sueco, en el centro de la experiencia de la diáspora”.
En mi arte investigo y procuro identificar, cómo se constituye la base de esta incertidumbre existencial, desde dos fuerzas en contradicción -la genealógicamente performativa, frente a la formalmente clasificatoria-. Las cuáles se incorporan en mí desde un “aquí” y un “allí”.
En este texto reflexiono sobre la pregunta ¿De dónde eres?, relacionándola con las siguientes preguntas: ¿Qué es el conocimiento?, ¿Cuál es la diferencia entre conocer y comprender?, ¿Cuál es la diferencia entre ser y devenir? y ¿cuál es la diferencia entre humanidades y ciencias naturales, bajo el trasfondo de que la arqueología es un campo interdisciplinar?. En conclusión, reflexiono sobre la diferencia entre la creación de conocimiento en un terreno científico y la creación de conocimiento en un terreno artístico.
Durante el otoño de 2013 fui invitada por el Museo Histórico de Suecia, en Estocolmo, a realizar una nueva obra. En el marco de un proyecto piloto en colaboración, que la institución llevó a cabo con Art Lab Gnesta. El proceso tuvo el acompañamiento de Katherine Hauptmann y Susanna Zidén, ambas del Museo Histórico. Entre el 2013 y 2014, fueron ellas quienes me dieron acceso a toda la experiencia del museo y sus colecciones.
He trabajado con el material de esta investigación de diferentes maneras. La primera presentación fue una visita guiada en el Museo Histórico, y su versión más completa se encuentra en el video ensayo titulado Collect the (un)connected and (re)connect the uncollected, que traducido al castellano se titula Recolectar lo (des)conectado, y (re)conectar lo disgregado. También he realizado una versión como conferencia performática en el Museo de Queens, en 2019. Estas tres versiones están incluídas en la exposición.
Desde el principio sentí que era casi imposible encontrar un espacio en la colección del museo, que consta de diez millones de artefactos. Esta sensación fue aumentada al ingresar al edificio del museo, sus escaleras hasta la entrada y la magnitud de su puerta, tres veces más alta que yo. El sólo hecho de subirlas y entrar por ese enorme acceso, te hace sentir pequeña no solo por su arquitectura, sino también ante lo que alberga. Vale decir, la Historia, la Ciencia, la Historia del Arte, y la tarea de producir una nueva obra basada en sus colecciones. El edificio del museo data de 1939, fue diseñado por los arquitectos Bengt Romare, Georg Scherman junto al ingeniero Gösta Nilsson, y se aprecian las influencias tanto del funcionalismo como del neoclasicismo en el marco de la Exposición de Estocolmo de 1930. Las puertas están decoradas con esculturas de bronce realizadas por el artista Bror Marklund, en los años 1950. Que mi origen chileno no estuviera representado en la Prehistoria sueca se sintió como un punto de partida obvio, por eso comencé mi investigación indagando en el origen de la Arqueología.
La Arqueología como disciplina, incluso desde una perspectiva global, nació en el sur de Escandinavia, en Copenhague y Lund.7 Durante la primera mitad del siglo XIX se constituyeron las primeras colecciones arqueológicas nacionales reales. Primero en Copenhague y luego en Lund. La proximidad a las actividades del museo fue probablemente la razón por la que la arqueología nació precisamente en el sur de Escandinavia. Otra razón podría ser que en los países que pertenecían al Imperio Romano, la investigación antigua se dedicaba íntegramente a los monumentos romanos. La arqueología es una ciencia que basa sus hipótesis en el estudio de todos los aspectos del desarrollo humano, tanto su comportamiento como su expresión cultural que data de la época prehistórica, circunstancia que la convierte en la más completa de las humanidades. La arqueología como disciplina parte de bases tanto humanísticas como de ciencias naturales.
Tras familiarizarme con la arqueología como disciplina, formulé mi hipótesis bajo la pregunta: "¿Puedo encontrar rastros míos y de mis orígenes, en la colección de historia antigua del Museo de Historia?". El objetivo era rastrear mi genealogía hasta la historia antigua escandinava, de forma tal de poder demostrar científicamente mi condición de sueca.
El mayor obstáculo, tal como lo vi en la primera presentación en el Museo Histórico de Suecia, fue la improbabilidad de mi afirmación. Si como artista presentaba una hipótesis arqueológica, esta podía ser inmediatamente rechazada e interpretada como una idea loca de un artista. Por esta razón permití que el personal del museo presentara la hipótesis en una visita guiada.
También tuve acceso a una vitrina, entre las tantas pertenecientes a la exposición Prehistorias del Museo Histórico de Estocolmo. En ella coloqué objetos originales de la Edad de Bronce de la colección del museo, que incluían cobre de España, el escudo de armas de mi familia y algunas de las ilustraciones del informe Metales en movimiento II.8
La visita guiada tenía cuatro estaciones en orden cronológico, e iniciaba en la Edad de Piedra, luego continuaba en la Edad del Bronce y del Hierro, y por último estaba mi vitrina.
Tuvimos algún ensayo, pero no dí instrucciones textuales, así que al principio de la visita guiada se decía «Ahora vamos a escribir Paula en la historia de Suecia». La hypotesis formulada de esa manera no deja lugar a dudas, sobre si era posible o no. En cambio, en el video ensayo formulé la pregunta de la siguiente manera: «¿Puedo encontrar rastros de mí y de mi origen, en el Museo de Historia de Suecia?». Formulada así la pregunta suena más humilde, propia de un sentimiento de incertidumbre, y también comunica que se trata de una indagación genuina. Tras la primera versión, llegué a la conclusión de que no es posible ceder la tarea de presentar la hipótesis a otra persona porque la experiencia performativa e incorporada, es constitutiva de la investigación en sí.
Dado que la arqueología es una ciencia interdisciplinar, pensé en comenzar a reflexionar sobre la diferencia entre las humanidades y las ciencias naturales.
Desde el principio decidí que mi investigación partiera de la hipótesis de que soy originaria de Escandinavia, para analizar críticamente la pregunta casual «¿De dónde eres?». En otras palabras, pretendía partir de la fuerza del sentimiento de alienación, e invertirlo de la negación a la afirmación. Como nací y crecí en Suecia, siento que pertenezco a Suecia, y que soy sueca. De este modo, el foco de la investigación se traslada a la pregunta ¿Qué es el conocimiento?. Y entonces recurro a la epistemología en lugar de a la metafísica, como en el video ensayo. Si la metafísica se ocupa de la naturaleza de la realidad, la epistemología se ocupa de lo que significa tener conocimiento de la realidad.
¿Se pregunta alguien de dónde viene usted hoy en día? ¿No lo hemos dejado atrás y hemos pasado página?.
Cuando entre el 2014 y 2021 trabajé como educadora artística en los Museos de Arte del estado Sueco con niños en edad escolar, recuerdo claramente un diálogo con una niña de 8-9 años que casualmente vivía en la misma zona donde yo crecí. No quise preguntar, pero me dijo: «Soy griega». «¿Naciste en Grecia?». le pregunté. «No», respondió. «¿Tus padres nacieron en Grecia?» «No», respondió. «¿Los padres de tus padres nacieron en Grecia?”» «Sí», respondió.
Me extrañó un poco que ella no pensara que era sueca, y probablemente tampoco sus padres. También me pregunto por qué quería decírmelo. Lo entendí como un sentimiento de parentesco o identificación conmigo, por ser la única adulta no blanca del personal.
Hace un tiempo escuché el programa Spanarna en radio P1, donde celebridades especulan sobre el futuro, a través de observaciones del presente. El programa empezó con Thanos, una “celebridad del barrio” que construyó su carrera de comediante desde su condición de inmigrante bajo el alias “El griego de Botkyrka”. Thanos habló de su infancia en Botkyrka, y de cuando no tenía ningún amigo griego como él. Su conclusión fue que debía empezar a reconocer al sueco que llevaba dentro suyo, al que llamó Bengt. Lo describía como una revelación inesperada de verse a sí mismo como sueco de corazón. Comparto con Thanos, la experiencia de no tener amigos de la misma procedencia cuando crecí. Una diferencia con su relato en relación al mío, es que él es hombre y yo mujer, y que en Botkyrka la mayoría no es blanca. Mientras que en Skärholmen, la mayoría era blanca cuando yo crecí. Este episodio de Spanarna fue emitido en la primavera de 2024. Creo que para la gente que crece en el barrio la cuestión de definirse sueco o no sueco, sigue siendo un gran problema. Puesto que la autenticidad en el barrio, rige acorde al origen genealógico.
Daniel Birnbaum och Sven Olov Wallenstein skriver i inledningen till Edmund Husserls Cartesianska meditationer att Husserl själv aldrig lyckades ge sina teorier en fulländad framställning och inte på grund av någon oförmåga utan snarare på grund av ”en fundamental belägenhet: fenomenologen som den eviga nybörjaren, den som försöker gripa det transcendentala logos i själva dess framspringande, i en språkets och reflektionens kamp med sig själva i syfte att uppnå det ursprungliga.” 3
Husserl grundade fenomenologin och i Cartesianska meditationer introducerar han begreppet intersubjektivitet. I §55 i samma bok skriver han att den första gemenskapen är den gemensamma naturen som sedan bildar fundamentet för alla de andra intersubjektiva gemenskaperna, och tillsammans med naturen, den främmande kroppen och det främmande jaget i modus ”där borta” i sitt parande med det egna jaget i modus ”här”. ”Kroppen är en och samma centrala kropp given för mig som ”där borta” och för den andre som ”här”, och hela min natur är densamme som den andres.” 4
”Var kommer du ifrån?” är en fråga som jag som Sverigefödd med två invandrade chilenska föräldrar har tvingats fundera mycket på. Frågan är också startpunkten för hela undersökningen. Jag har satt 2013 som startår men ett av de tidigaste och mest konkreta minnena går tillbaka till de tidiga skolåren när alla vi i klassen frågade varandra var kommer du ifrån?
Av de som frågade och som också svarade var några födda i Sverige, med föräldrar från Syrien, Chile, Turkiet och Polen, några var födda i Sverige med majoritetssvenska föräldrar, och ytterligare några var nyanlända.
Hans-Georg Gadamer (1900-2002) skriver i Sanning och metod: ”Faktum att sanningen erfars genom ett konstverk och inte kan nås på något annat sätt konstituerar den filosofiska vikten av konsten, som hävdar sig mot alla försök att rationalisera bort den. Därför är erfarenheten av filosofi tillsammans med erfarenheten av konst den mest enträgna förmaningen till det vetenskapliga medvetandet att erkänna sina egna gränser.” 9 (min övers)
Jag tolkar det som att konst och filosofi är nödvändiga för att både erfara sanningen och förstå vetenskapens gränser. Gadamer ville i sina texter komma åt erfarenhetens grundläggande struktur och betingelser via hermeneutiken som ursprungligen användes som en tolkningslära för att förklara hur man läser Bibeln. Han hävdade att helheten och delarna måste förstås i förhållande till varandra. Premissen är att det inte finns någon absolut utgångspunkt för tolkning. En viktig skillnad mellan humanvetenskaperna och naturvetenskaperna är just att i den första spelar vi själva en roll medan vi i den senare riktar blicken bortom oss, mot naturen.
För Gadamer är förförståelsen viktig; den gör också de tolkande till en del av det förstådda.
Gadamer menar att kunskap och sanning inom humanvetenskaperna inte är detsamma som inom naturvetenskaperna. Den humanvetenskapliga förståelsen av ett verk blir då något annat än den naturvetenskapliga förståelsen av ett ting, som är avskilt från och opåverkat av den tolkande människan.
Inom humanvetenskaperna vill man betona det unika i de historiska händelserna medan man inom naturvetenskaperna försöker generalisera med ambitionen att uppnå objektivitet.
Jag växte upp i stadsdelen Skärholmen, utanför Stockholm och i Uppsala. På den tiden fanns det ungefär 30 000 invånare1 i Skärholmen. Antalet utlandsfödda personer var större där än i Stockholm som helhet. Inkomstnivån låg något under resten av staden med undantag för Sätra där den var jämförbar med resten av staden. Men när jag tittar på mina gamla klassfoton kan jag se att vi som hade en annan bakgrund än svensk var i minoritet2. Jag minns att jag en gång frågade en flicka i parallellklassen ”Var kommer du ifrån?” och hon svarade ”Sverige”. Jag visste att hennes föräldrar kom från Mellanöstern men var inte säker på vilket land det handlade om. Jag upprepade därför min fråga och förtydligade genom att säga ”jag menar var kommer du ifrån egentligen?”. Innerst inne blev jag avundsjuk när hon återigen svarade Sverige. Fortfarande än idag svarar jag själv Chile, fast jag skulle vilja svara Sverige, och lägger till att jag är född i Sverige.
Den här expositionen börjar i frågan var kommer du ifrån? som svenskar så ofta brukar ställa till människor de uppfattar som icke-vita men som vi själva som inte passerar som vita också ställer eller har ställt varandra.
1.1
Titeln på den här expositionen Provenir del Porvenir betyder att härstamma från framtiden och syftar på diasporaerfarenheten som ett tillstånd av ett ständigt pågående blivande mellan dåtiden och framtiden.
Jag har ända sedan 2008 och videon Hennes Liv5 undersökt hur jag kan göra gestaltningar ur just ett intersubjektivt perspektiv. I videoverket Hennes liv undersöker jag det intersubjektiva perspektivet genom att intervjua fem olika kvinnor från samma generation som jag, fast födda i Chile. De återberättar sina minnen från uppväxten ur ett tredjepersonperspektiv. På så sätt framträder en plausibel livsberättelse som kunde ha varit mitt om jag vuxit upp där. Jag utgår från existentiella frågor om jaget i relation till diasporaerfarenheten. Gestaltningarna skildrar oftast ett tillstånd av existentiell ovisshet. Begreppet existentiell ovisshet har jag inte hämtat från någon särskild forskare men samtidigt tycker jag att sociologen Catrin Lundström har beskrivit detta fenomen på ett bra sätt i avhandlingen Svenska latinas6. Lundström sammanfattar svenska latinas diasporaerfarenhet på följande sätt: ”Kraven på att ’bli’ svensk å ena sidan och att få sina anspråk på att ’vara’ svensk ifrågasatta å den andra, placerade så att säga svenskheten i centrum för diasporaerfarenheten.” Hur dessa två motstridiga krafter – det performativt genealogiska gentemot det formellt klassificerande – förkroppsligas i mig som ett ”därborta” på samma gång ett ”här” utgör grunden för den existentiella ovisshet som jag undersöker i min konst.
I den här texten reflekterar jag över frågan Var kommer du ifrån? genom att relatera till följande frågor: Vad är kunskap? Vad är skillnaden mellan att veta och att förstå? Vad är skillnaden mellan att bli och att vara? Hur är relationen mellan språk och kropp? Och vad är skillnaden mellan humanvetenskap och naturvetenskap – mot bakgrund av att arkeologi är ett tvärvetenskapligt ämne. Avslutningsvis reflekterar jag kring skillnaden mellan mellan vetenskapligt och konstnärligt kunskapande.
Hösten 2013 blev jag inbjuden till Historiska museet i Stockholm för att göra ett nytt verk inom ramen för ett pilotprojekt som drevs i samarbete mellan Historiska museet och Art Lab Gnesta. Från Historiska museets sida var det arkeologen Katherine Hauptmann, och arkeologen och museipedagogen Susanna Zidén, som följde med under hela skapandeprocessen, 2013–14. De gav mig tillgång till museets hela expertis och dess samlingar.
Jag har arbetat med materialet från denna research på olika sätt. Den första presentationen handlade om en visning på Historiska museet. Den mest kompletta versionen står att finna i videoessän Collect the (un)connected and (re)connect the uncollected, som jag också har framfört som en performance/lecture på Queens Museum i New York, 2019. Dessa tre versioner av samma material finns med i expositionen.
I början kändes det närmast omöjligt att hitta en ingång till museets samlingar som består av runt tio miljoner artefakter. Den känslan förstärktes när jag klev in i själva museibyggnaden, minns jag. Byggnaden har en trappa upp till ingången där dörren är tre gånger så hög som en själv. Att en behöver gå upp för en trappa och kliva in genom de enorma dörrarna gör att en känner sig liten inte bara inför museibyggnaden utan även inför vad den härbärgerar. Det vill säga inför Historien, Vetenskapen, Konsthistorien som inför uppgiften att producera ett nytt verk utifrån museets samlingar. Museibyggnaden är från 1939, ritad av arkitekterna Bengt Romare, Georg Scherman och ingenjör Gösta Nilsson. De influerades både av från funktionalismen och nyklassicismen och man ser påverkan från Stockholmsutställningen 1930. Portarna är dekorerade med bronsskulpturer av Bror Marklund från 1950-talet. Att mitt chilenska ursprung inte fanns representerat i Sveriges fornhistoria kändes som en självklar utgångspunkt och därför började jag min research med att undersöka arkeologins ursprung.
Arkeologin som modern vetenskap föddes i Sydskandinavien och närmare bestämt i Köpenhamn och Lund7. Under 1800-talets första hälft byggdes de första verkliga arkeologiska nationalsamlingar upp. Först i Köpenhamn och sedan i Lund. Närheten till den museala verksamheten var förmodligen orsaken till att arkeologin föddes just i Sydskandinavien. En annan orsak kan vara att i de länder som tillhört det romerska imperiet helt ägnade sin fornforskning åt de romerska minnesmärkena. Arkeologi är en vetenskap vars praktik bygger på hypoteser. Den studerar alla aspekter av mänsklig utveckling, mänskligt beteende och mänskliga kulturyttringar under förhistorisk tid. Det gör arkeologiämnet till den mest omfattande humanistiska vetenskapen. Arkeologi som disciplin är tvärvetenskapligt och vilar vidare på en humanistisk och naturvetenskaplig grund.
Efter att ha satt mig in i Arkeologin som vetenskap formulerade jag en egen hypotes:
”Kan jag hitta spår av mig och mitt ursprung i Historiska Museets fornhistoriska samling?”
Målet var alltså att härleda min genealogi till den skandinaviska fornhistorien för att på så sätt göra det möjligt att vetenskapligt styrka min svenskhet.
Det största hindret, som jag såg det i samband med den första presentationen på Historiska museet, var att hypotesen skulle uppfattas som osannolik. Om jag som konstnär presenterade en arkeologisk hypotes kunde den direkt avfärdas och tolkas som en tokig idé i ett konstprojekt och därför valde jag att låta museets presonal presentera hypotesen under en visning. Jag fick tillgång till en glasmonter bland alla andra montrar i museets utställning "Forntider". I montern placerade jag bronsåldersobjekt hämtade från museets samlingar, koppar från Spanien, mitt släktvapen och några av illustrationerna till rapporten Moving Metals II8.
Visningen bestod av fyra stopp och startade med stenåldern. Den fortsatte sedan med brons- och järnåldern och det sista stoppet utspelade sig framför min monter. Vi hade övat i förväg, men jag hade inte instruerat ordagrannt. I början av visningen sade hon ”Nu ska vi skriva in Paula i Sveriges historia”. Fomulerad på det sättet ger hypotesen inget utrymme för tvivel kring huruvida det är möjligt eller ej. I videoessän formulerade jag därför istället frågan som ”Kan jag hitta spår av mig och mitt ursprung i Sveriges Historiska museum?”. Formulerad på så sätt låter frågan mer ödmjuk och sprungen ur en känsla av ovisshet. Den kommunicerar också att det handlar om en genuin undersökning.
Efter den första versionen drog jag slutsatsen att det inte gick att lämna över uppgiften att presentera min hypotes till någon annan på grund av att den performativa och förkroppsligade erfarenheten är konstitutiv för själva undersökningen i sig.
Eftersom arkeologi är ett tvärvetenskapligt ämne vill jag här reflektera över skillnaden mellan humanvetenskaperna och naturvetenskaperna.
Jag bestämde mig för att min undersökning skulle utgå från hypotesen att jag ursprungligen kommer från Skandinavien för att kritiskt kunna granska den slentrianmässiga frågan Var kommer du ifrån?. Med andra ord ville jag utgå från kraften i känslan av alienation och vända den från negation till affirmation. Eftersom jag är född och uppvuxen i Sverige känner jag en tillhörighet till Sverige och jag vet att jag är svensk. I och med detta förflyttas fokuset för undersökningen till frågan Vad är kunskap? Då vänder jag mig till epistemologin istället för metafysiken som i videoessän. Om metafysiken handlar om verklighetens beskaffenhet handlar epistemologin om vad det innebär att ha kunskap om verkligheten.
Är det någon som frågar var kommer du egentligen ifrån? idag? Har vi inte lämnat den frågan bakom oss och gått vidare?
När jag 2014-2021 arbetade som konstpedagog på de statliga konstmuseerna med barn i grundskoleåldern minns jag tydligt en dialog med en flicka i 8-9 års åldern som råkade bo i samma stadsdel som jag växte upp i. Hon kom själv fram till mig och sade: ”Jag är grek”. ”Är du född i Grekland?”, frågade jag. ”Nej”, svarade hon. ”Är dina föräldrar födda i Grekland?”, frågade jag. ”Nej”, svarade hon. ”Är deras föräldrar födda i Grekland?”, frågade jag. ”Ja”, svarade hon. Jag minns att jag blev förbryllad över att hon inte ansåg att hon var svensk och antagligen inte hennes föräldrar heller. Jag funderar också över varför hon ville berätta det för just mig? Jag tolkar det som att hon kände en samhörighet med mig som den enda vuxna som var icke-vit bland personalen.
För en tid sen lyssnade jag på radioprogrammet Spanarna i P1 där kändisar spekulerar om framtiden genom observationer från samtiden. Avsnittet började med Thanos, en ”ortenändis” som byggt hela sin komikerkarriär på sitt invandrarskap aka ”Greken från Botkyrka”. Han pratade om sin uppväxt i Botkyrka då han inte hade en enda vän som var från just Grekland, som han själv. Hans observation gällde att han skulle börja bejaka sin inre svensk han kallade Bengt. Det berättades som ett oväntat avslöjande att han ser sig som svensk innerst inne. Jag delar Thanos erfarenhet av att inte ha vänner med samma bakgrund som en själv under uppväxten. En skillnad förutom att han är man och jag är kvinna är att i Botkyrka är majoriteten icke-vit medan i Skärholmen var majoriteten vit när jag växte upp. Denna episod av Spanarna sändes våren 2024. Jag tror att för människor som växer upp i orten, är frågan om att kalla sig svensk eller inte fortfarande en big deal, för att i orten sitter autenticiteten i det genealogiska ursprunget.
Desde la perspectiva filosófica trascendental de Immanuel Kant (1724-1804), las condiciones de la experiencia son fundamentales y tal vez el rasgo más distintivo de su filosofía.12
La forma de la revolución copernicana fue que Kant invirtió las posiciones del sujeto del conocimiento y del mundo. Según Kant, el mundo gira en torno a nosotros como sujetos del conocimiento, y no al revés. La única forma de adquirir conocimiento sobre el mundo es a través de cómo este se nos presenta, cómo lo percibimos, y esto siempre es subjetivo. Nunca podremos obtener conocimiento del mundo en sí mismo, o de las cosas en sí.
Las condiciones que determinan nuestra percepción del mundo, Kant las llama "formas de la intuición". Las más fundamentales son los conceptos de "espacio" y "tiempo". Toda experiencia sensorial presupone una intuición del espacio. La intuición del espacio es una condición trascendental para nuestra experiencia, ya que no puede ser el resultado de la experiencia, sino que debe precederla. Kant sostiene que no importa si el mundo en sí mismo es espacial o si las cosas deben ocupar un lugar en el espacio. Lo relevante es que así es como el mundo fenoménico se nos presenta: el mundo fenoménico es el mundo tal como se nos aparece.
Kant no es relativista, ya que las condiciones trascendentales son necesarias para nuestra experiencia como seres que experimentan, y no están relacionadas con lo específicamente humano. Si explicamos estas condiciones necesarias refiriéndonos a la naturaleza humana o como una necesidad psicológica, les quitamos su estatus de condiciones trascendentales. La crítica kantiana de la capacidad de conocimiento humano trabaja desde dentro, sin preguntar si estas condiciones son simplemente parte de nuestra naturaleza humana. Kant admiraba la ciencia moderna y no se preocupaba por la posibilidad del conocimiento como lo hacían los escépticos, sino que se centraba en cómo es posible, partiendo del supuesto de que el conocimiento es posible.
A menudo se describe a Kant como un empirista y racionalista. Él sostenía que la sensibilidad y el entendimiento, en unión, nos proporcionan acceso al mundo. Intentó unir la visión empírica, que afirma que la sensibilidad nos da conocimiento de la naturaleza, con la idea racionalista de que la razón es la fuente del conocimiento.
1.2
La pregunta «¿De dónde eres?» es interesante no sólo porque probablemente me ha marcado profundamente como persona, así como a toda una generación, sino también por su doble naturaleza. Especialmente cuando la hace una persona blanca a otra que no lo es. Dado que bajo una capa de inocente curiosidad, se esconde un proceso de categorización y exclusión. ¿Qué nos dice la respuesta, sobre la persona en cuestión? . En mi caso, a veces siento que la respuesta «Chile» no es del todo cierta, porque no tengo conocimiento de cómo es crecer en Chile, cómo es ir a la escuela en Chile, etc. La respuesta «soy de Chile», puede sentirse como una verdad ficticia.
En el diálogo de Teeteto,10 Platón examina la pregunta «¿qué es el conocimiento?». Platón habla de tres definiciones de conocimiento, donde la primera es el conocimiento como sensación (aisthesis), la segunda es el conocimiento como opinión verdadera (doxa) y la tercera el conocimiento como opinión verdadera combinada con la cuenta (logos). Parece lógico que el ser humano adquiera conocimiento a través de las sensaciones, pero puede haber razones para dudar de la capacidad de las sensaciones para transmitir conocimiento. Si dos personas ven o sienten lo mismo en una situación determinada, ¿podemos estar seguros de que perciben lo mismo? ¿Se puede hablar de una verdad objetiva universal?. En la ciencia empírica, los sentidos son la fuente del conocimiento, mientras que en el racionalismo se confía en la razón y el pensamiento analítico, y en la fenomenología se cuestiona la división entre valores objetivos y subjetivos.
Dado que la hipótesis de que yo procediera originariamente de Escandinavia es poco probable, se necesitaban pruebas científicas para mi afirmación. Por eso, en el marco de este proyecto, he realizado un análisis de ADN sobre mi cuerpo. Para acceder al origen genealógico por parte de mi padre, le he pedido una prueba de ADN a mi abuelo y a mi hijo. Sólo en los hombres es posible ver ambos lados, a través del cromosoma X y el cromosoma Y.
Mi tarea fue entonces encontrar una conexión entre Chile y la Prehistoria sueca, para hacerlo trabajé conmigo misma como representante del pueblo chileno, y basé la investigación en mi conocimiento sobre cómo ser sueca-chilena.
Le presenté mi hipótesis a Inga Ullén que fue la primera anticuaria del Museo Histórico en ese tiempo. Ella me facilitó el artículo «Moving Metals II» que había sido publicado ese mismo año, a principios del 2014 en el Journal of Archaeological Science. En su despacho, tenía una réplica de un escudo que figuraba en la lista de hallazgos que contenían cobre extraído en España.
En la versión dos del video ensayo, yo soy la narradora y opté por incluir al arqueólogo Hans Olsson -experto en la Edad de Bronce del Museo Värmlands-, para añadir mayor credibilidad. Presentar la fuente como es habitual en las investigaciones con base científica, creo que es una forma de fundamentar mi hipótesis, que ha funcionado mejor en comparación con las anteriores. Cuando delegaba en el arqueólogo toda la responsabilidad de presentar la historia, tal como lo hice en el Museo Histórico, durante la primera presentación en el 2014. De esta forma pude retomar el control sobre la exposición, y basé la hipótesis en un terreno tanto científico como artístico. Esta solución la mantuve hasta la versión final.
En el Teeteto de Platón se debaten cuestiones sobre la naturaleza del conocimiento. El diálogo tiene lugar entre tres personas -Sócrates, Teodoros y el Teeteto-, y juntos plantean que todo es cambiante. Lo cual significa, según Sócrates, que todo nace en relación con su entorno. Todo está en cambio y nada existe, excepto justo el cambio. No hay nada que sea bello, bueno o malo, sino que se convierte en bello, bueno o malo. No hay ningún estado que permanezca inmóvil, porque todo existe en relación con otra cosa que es más grande, más o menos de lo que percibimos. Es interesante relacionarlo con el concepto sueco.
Otro problema que nos plantea el teorema al igualar la sensación al conocimiento, es la cuestión de si oímos una conversación en un lenguaje que desconocemos. ¿Tenemos entonces conocimiento de lo que dijo la gente en la conversación?. La respuesta es, por supuesto que podemos sentir cosas que no nos dan conocimiento de lo que sentimos.
Aquí me parece interesante establecer un paralelo con mi sentimiento interior de ser sueca, a veces cuestionado por la forma en que un entorno percibe mi presencia. Al concluir que debo ser extranjera, cuando me ven en la calle y perciben a una mujer de pelo oscuro.
El pelo y mi raza, si lo definimos como una construcción social, son tan dominantes que la persona en frente mío no puede comprender cómo es la experiencia de alienación ante la pregunta ¿De dónde eres?. Y cuando respondo Chile, entiendo que perpetúo esta construcción social en lugar de derribarla. Aunque creo que si no respondiera «Chile» no sería consciente de mí misma. Si abandonara la respuesta de mi yo de once años, y en su lugar respondiera «desde aquí», porque es aquí donde se han desarrollado mis experiencias. Mi origen es donde me siento más en casa. Mientras estas creencias están tan presentes, y sean tan fuertes. Yo, como sujeto pensante, no tengo más remedio que ser objetificada.
Una de las intenciones de este proyecto es matizar estas percepciones, y creo que hemos avanzado un poco en el camino, por ejemplo el epíteto sueco-chileno. Al menos yo, al decir ambos me siento cómoda con ello. He escrito un texto sobre las sensaciones al caminar por las calles de mi barrio, en el libro ”Entre la afinidad y la ruptura - Rastreando burbujas”.11
En el diálogo entre Sócrates, Teodoros y Teeteto, concluyen finalmente que el conocimiento no puede ser sensación porque todo es cambiante, y una sensación no tiene parte en la captación de la verdad porque no puede captar el ser. Percibimos a través de nuestros sentidos y no con ellos, y para percibir a través de nuestros sentidos necesitamos el alma. Sócrates afirma que el conocimiento no reside en las experiencias sino en el razonamiento sobre ellas, es decir, en el ser. Si no es verdad, tampoco puede ser conocimiento, por lo que sensación y conocimiento nunca pueden ser lo mismo. Además argumentan que el conocimiento es opinión, pero hay opiniones verdaderas y falsas, por lo que llegan a la conclusión de que el conocimiento es opinión verdadera. Más adelante en el texto, el trío concluye finalmente que el conocimiento es opinión verdadera unida a un relato. En el video ensayo Collect the (un)connected and (re)connect the uncollected, presento mi opinión y explico, por que es cierto que soy originaria de Escandinavia.
The origin of history starts in the human relations, it starts with two self consiousnesses that each desires to be recognised as self conscious by the other.
Hegel, The Phenomenology of Spirit
Sócrates afirma que el conocimiento no reside en las experiencias sino en el razonamiento sobre ellas, es decir, en el ser.
Platon, Theaitetos
Utifrån Immanuel Kants (1724-1804) transcendentalfilosofiska perspektiv är erfarenhetens betingelser centrala och kanske det mest utmärkande draget i hans filosofi. 12
Formen för den kopernikanska vändningen var ju att Kant bytte plats på kunskapssubjektet och världen. Kant menade att världen kretsar kring oss som kunskapssubjekt och inte tvärtom. Det enda sättet att nå kunskap om världen är genom hur den framträder för oss, hur vi förnimmer den och det är alltid subjektivt. Vi kan aldrig nå kunskap om världen i sig eller om tinget i sig.
De betingelser som bestämmer vår uppfattning av världen kallar Kant för åskådningsformer. De mest grundläggande är begreppen ”rum” och ”tid”. All sinnlig erfarenhet förutsätter en åskådning av rummet. Åskådningen av rummet är en transcendental betingelse för vår erfarenhet. Detta eftersom den inte kan vara ett resultat av erfarenheten utan den måste föregå den. Kant tänker sig att det är oviktigt om världen i sig är rumslig eller huruvida ting måste ta plats i rummet. Poängen är att det är så fenomenvärlden är beskaffad – fenomenvärlden är världen så som den framträder för oss. Kant är inte relativist, då de transcendentala betingelserna är nödvändiga för vår erfarenhet så som erfarande varelser och de har inte att göra med det specifikt mänskliga. Om vi förklarar de nödvändiga betingelserna med hänvisning till den mänskliga naturen eller som psykologisk nödvändighet tar vi ifrån dem deras status som transcendentala betingelser. Kants kritik av människans kunskapsförmåga arbetar inifrån utan att fråga huruvida dessa betingelser bara är vår mänskliga natur. Kant känner en beundran för den moderna vetenskapen och bryr sig inte om huruvida kunskap är möjlig som skeptikerna gör utan fokuserar på hur den är möjlig och då förutsätter han att den är möjlig. Kant brukar beskrivas som empirist och rationalist och han menade att sinnligheten och förståndet i förening ger oss tillgång till världen. Han försökte förena den empiriska insikten om att sinnligheten ger oss kunskap om naturen med den rationalistiska tanken att det är förnuftet som är källan till kunskap.
1.2
Frågan Var kommer du ifrån är intressant inte bara för att den förmodligen har format mig själv på djupet som person, utan också på grund av frågans dubbla natur och särskilt när den ställs av en vit person till en icke-vit person. Under ett lager av oskyldig nyfikenhet döljer sig nämligen en process av både kategorisering och exkludering. För vad ger svaret på frågan oss för kunskap om personen ifråga? I mitt fall känner jag ibland att svaret ”Chile” inte är helt sant för att jag har inte kunskap om hur det är att växa upp i Chile. Svaret ”jag kommer från Chile” känns därför som en fiktiv sanning och negerar min inre känsla av att vara svensk.
I Platons dialog Theaitetos10 ställs frågan Vad är kunskap?. Platon talar om tre definitioner av kunskap där den första är kunskap som förnimmelse (aisthesis), den andra kunskap som sann åsikt (doxa) och den tredje kunskap som sann åsikt förenad med redogörelse (logos). Det låter rimligt att människan tillskansar sig kunskap genom förnimmelser, men det kan finnas anledning att tvivla på förnimmelsens förmåga att förmedla kunskap. För om två personer ser eller känner samma sak i en given situation kan vi då vara säkra på att de förnimmer exakt likadant? Kan en tala om en universell objektiv sanning? Inom den empiriska vetenskapen är sinnena källan till kunskap medan rationalismen förlitar sig på förnuftet och det analytiska tänkandet. Inom fenomenologin ifrågasätts indelningen mellan objektiva respektive subjektiva värden.
Nästa steg var att söka vetenskapliga belägg för min hypotes. Därför beställde jag inom ramen för konstprojektet ett DNA-test på mig själv. För att komma åt det genealogiska ursprunget på min fars sida har jag även gjort ett DNA-test på min farfar samt på min son. Det är endast på personer av det manliga könet som det går att se båda sidor genom att män bär på X- och Y-kromosomerna.
Min uppgift var således att i museets samlingar hitta en koppling mellan Chile och Sverige i forntiden. Jag använde mig av mig själv som representant för det chilenska folket och baserade undersökningen på min kunskap om att vara svensk-chilenare.
Jag presenterade min hypotes för Inga Ullén, som var förste antikvarie på Historiska museet vid den tiden. Hon gav mig artikeln Moving Metals som hade publicerats i början av 2014 i tidskriften Journal of Archeological Science. På sitt kontor hade hon även en replika av en sköld som innehöll koppar bruten i Spanien.
I version två är jag berättaren i performanceföreläsningen och presenterar hypotesen och faktan om fyndet och fyndplatsen, men i videessän som är slutgiltiga versionen låter jag arkeologen Hans Olsson, bronsåldersexpert på Värmlands museum, lägga fram detaljerna kring ett av fynden av spansk koppar. På så sätt återtar jag kontrollen över utsagan och låter den vila på både vetenskaplig och konstnärlig grund.
Platons dialog Theaitetos handlar om kunskapens natur. Dialogen utspelar sig mellan tre personer – Sokrates, Teodoros och Theaitetos – och de menar att allt är föränderligt. För Sokrates innebär det att allting blir till i förhållande till sin omgivning. Allt är i förändring och inget finns utom just förändring. Det finns ingenting som är skönt, gott eller ont i sig, utan det blir det. Det finns inget tillstånd som är oföränderligt, då allt existerar i förhållande till något annat som är större än det vi förnimmer. Detta är intressant att ställa i relation till begreppet svensk.
Ett annat problem med uppfattningen att förnimmelse är kunskap blir tydligt om vi hör en konversation på ett språk som vi inte behärskar. Får vi då kunskap om vad personerna i konversationen sade? Svaret är förstås att vi kan förnimma saker som inte ger oss kunskap om det vi förnimmer. Här tänker jag att det är intressant att dra en parallell till min inre känsla av att vara svensk som ibland ifrågasätts av omgivningen – som när en person på gatan som ser mig förnimmer en kvinna med mörkt hår och drar slutsatsen att jag måste vara utländsk. Ras som en social konstruktion är fortfarande så stark att personen som jag möter inte kan sätta sig in i att jag upplever ett förfrämligande när frågan Var kommer du ifrån? ställs. Och när jag svarar ”Chile”, för att jag förstår vad personen syftar på, upprätthåller jag den här konstruktionen istället för att rasera den. Men jag tänker samtidigt att om jag inte skulle svara ”Chile”, så vore jag inte självmedveten, det vill säga om jag skulle överge mitt 11-åriga jags svar och istället svara ”härifrån” för att det är här mina livserfarenheter har utspelat sig. Mitt ursprung är var jag känner mig mest hemma. Så länge som dessa föreställningar är så närvarande och starka har jag inget annat val än att bli objektifierad. Ett syfte med projektet är att nyansera dessa föreställningar och jag tycker vi har kommit en bit på väg genom att bruka epitet som svensk-chilenare vilket åtminstone jag känner mig bekväm med. Jag har också skrivit en text som handlar detta och om när jag går runt i mitt bostadsområde. Den finns med i boken Between affinity and rupture – Tracing bubbles (2023). 11
I dialogen Theaitetos kommer Sokrates, Teodoros och Theaitetos till slut fram till att kunskap inte kan vara förnimmelse eftersom allt är föränderligt och en förnimmelse inte har greppet om sanningen eftersom den inte kan greppa varandet. Vi förnimmer genom våra sinnen och inte med dem och för att förnimma genom våra sinnen behöver vi själen. Sokrates slår fast att kunskapen inte ligger i upplevelserna, utan i resonerandet om dem, det vill säga i varandet. Är det inte sanning kan det inte heller vara kunskap, alltså kan förnimmelse och kunskap aldrig vara detsamma. De resonerar vidare kring att kunskap är åsikter, men det finns både sanna och falska åsikter och därför kommer de fram till att kunskap är sanna åsikter. Vidare in i texten kommer trion slutligen fram till att kunskap är sanna åsikter förenade med redogörelse. I videoessän Collect the (un)connected and (re)connect the uncollected lägger jag fram min sanna åsikt och redogör för den. Därmed blir det sant att jag kommer från Skandinavien.
1.3
La fenomenología trata de entender cómo un sujeto puede adquirir conocimiento sobre un objeto. Edmund Husserl (1859-1938) es el fundador de la fenomenología, teoría que a través de la dimensión subjetiva de nuestra experiencia, se distingue por explicar cuestiones filosóficas. Comprender cómo un sujeto adquiere conocimiento de un objeto, lleva implícita la cuestión de cómo un sujeto apodícticamente (indiscutiblemente) dado, puede acceder al mundo intersubjetivamente compartido. Donde el otro es a la vez objeto y sujeto, de igual modo, múltiples sujetos pueden afirmar intersubjetivamente el carácter dado del objeto, como universal.
La fenomenología contempla al mundo como un fenómeno e ignora la “cosa en sí misma”, que la considera, un problema filosófico creado por el hombre. El enunciado era “¡a las cosas mismas!”, es decir, “las cosas” tal como aparecen inmediatamente en la conciencia. La conciencia está siempre dirigida hacia algo, es decir conectada al mundo. De este modo la fenomenología serviría de base a todo conocimiento. Husserl retoma el concepto de epojé, que significa inhibición. Husserl creía que cada uno “en algún momento de su vida” debe retirarse a sí mismo, e intentar derribar todas las ciencias que antes le eran válidas a él, y construirlas de nuevo.
”También puede decirse que esta epojé, es el método universal radical mediante el cual me percibo a mí misma puramente como un yo, con mi propia vida pura de conciencia. En y a través de la cual, todo el mundo objetivo existe para mí, tal como existe precisamente para mí. Todo lo mundano, todo el ser en el espacio y en el tiempo, es para mí. Y se aplica a mí en cuanto lo experimento, lo percibo, lo recuerdo, de algún modo lo pienso, lo juzgo, lo valoro, lo deseo, etc.”13
La cuestión de cómo se relacionan entre sí lo subjetivo y lo objetivo, se convirtió en un elemento central de la filosofía de Husserl. Para llegar a la conclusión que lo objetivo debe entenderse en relación con lo subjetivo, y que lo subjetivo resulta una condición previa para lo objetivo. Husserl creía que la cuestión de cómo es posible el conocimiento, sólo puede aclararse reflexionando sobre la experiencia subjetiva. Todo lo objetivo remite a lo subjetivo, y somos nosotros quienes establecemos la diferencia entre las percepciones subjetivas, y las verdades objetivas. Lo subjetivo, no es una amenaza para la posibilidad del conocimiento objetivo; al contrario, es su condición previa.
La forma en que vemos el mundo y lo percibimos con nuestros sentidos, es la forma en que es el mundo. Por lo tanto, no necesitamos volver atrás e intentar averiguar cómo es el mundo independientemente de cómo lo experimentemos.
Si parto de la afirmación de la fenomenología acerca de una experiencia inmediata, librada de prejuicios teóricos. Es posible confirmar mi experiencia de ser sueca y concluir, que desde una perspectiva fenomenológica, soy sueca.
En su obra La Poética18 Aristóteles caracteriza al poeta como más científico que el historiador, dado que el poeta habla de lo que ha pasado por “necesidad o probabilidad” mientras el historiador debe basar sus hipótesis en hechos empíricos.
De esta forma, Aristóteles afirma que la diferencia entre el poeta y el historiador, radica en que el primero tiende a dar verdades generales mientras el segundo aborda lo particular.
En mi video ensayo, sigo la línea de Aristóteles de como una obra de arte articula una verdad. Puesto que estoy convencida del potencial inexplorado de la investigación artística, y su capacidad de proporcionar nuevas perspectivas sobre la historia y la ciencia. Y su propósito de aportar nuevos conocimientos sobre la historia, la contemporaneidad y sus grandes interrogantes, y su aptitud de hacer comprensible la naturaleza del mundo y las realidades. Quiero hacer explícita, mi voluntad de “intentar agarrar el logos trascendental en su propio sobresalir, en una lucha con el lenguaje y la reflexión misma, para alcanzar lo primordial”, tal como Daniel Birnbaum y Sven Olov Wallenstein escriben.
Hasta ahora no he analizado en este texto, el discurso hegemónico daltónico que predomina en el mundo occidental moderno tardío. Es incómodo nombrarlo, lo sé, hablar de la raza como una construcción social es tabú, particularmente en Suecia. Dado que mis pretensiones de ser sueca han sido cuestionadas toda mi vida, ahora escribiré sobre este tema tabú: la blancura y lo chileno. Aunque la mayoría de los chilenos se consideran blancos, mi afirmación «soy sueca» no funciona especialmente bien fuera de Estocolmo (ya que no soy blanca). Por eso es necesario investigar qué hay de chileno en mí. Si tuviera que elegir una palabra que incorpora lo chileno en mí diría: Estoico. Si lo Estoico pudiera hablar diría «soy buena», no «soy la mejor» sino «soy buena», o «soy lo suficientemente buena» y «puedo». Para mí es importante que lo Estoico siempre deje espacio para que otro también sea buen@, menos buen@ o incluso mejor, porque lo Estoico no es posesivo, no es dueño de nadie y nadie es dueño de lo Estoico. Así, lo Estoico es libre. La libertad es constitutiva de lo Estoico.
El investigador Tobias Hübinette ha introducido el término transracialidad, al contexto sueco, y describe in situ la experiencia transracial. Hübinette escribe que ”esta convicción de que la raza sigue siendo una categoría que debe tenerse en cuenta, y que no puede reemplazarse ni cubrirse con el término etnia, constituye el punto de partida teórico de este artículo. El cual introduce e investiga el término transracialidad, reflejado en experiencias y fantasías transraciales”.14
La experiencia transracial ocupa mi tiempo, energía e ímpetu. Es una lucha constante de ajustar y adaptar lo estoico interior a lo sueco. Lo cual se vuelve más difícil para mí, con el paso del tiempo. En parte porque experimento que, de lo contrario, habría fricción en la interacción social en la que vivo, pero sobre todo porque esta fricción me afecta negativamente. Esto me ha llevado a avergonzarme de mi origen. Me da vergüenza el hecho de que puedo hablar un idioma distinto al sueco. Por supuesto que trabajo contra la vergüenza y como parte de mi crianza tuvo lugar en un suburbio multicultural, donde la autenticidad está en el origen genealógico. Así he aprendido a incorporar plenamente lo latinoamericano.
Sé bailar salsa, merengue, bachata, he leído a Pablo Neruda, Gabriela Mistral, he dado una conferencia en español en una Universidad de España. He escuchado a Inti-illimani, Los Jaivas, Mon Laferte, he leído a Gabriel García Márquez, Legna Rodríguez Iglesias, he tocado batucada brasileña, maracatu. Puedo hacer empanadas y montar una fiesta, para todos los amigos y conocidos en mi casa en las mejores zonas residenciales de Estocolmo. Y cantar Cambia todo cambia, y simultáneamente tocar la guitarra con mi amiga artista de performance. Por lo tanto, ofrezco resistencia. Sé que no tengo que avergonzarme de mi origen, pero también siento esos puntos tiernos que hay en el idioma y en la cultura, en lo sueco y en lo chileno. Traducido a material y concepto sería lo mismo que: piedra y parque de atracciones. Es difícil que la piedra y el parque de atracciones vayan a la par. Una lengua no es sólo un idioma, son valores, ideología, cultura, ideales, personalidad, carácter y muchas cosas más que están plasmadas en mí.
El idioma español lleva un estoicismo, que no se deja traducir al sueco. O yo no he sido capaz de traducir mi estoicismo interior al sueco. Traducir lo Estoico puede sonar patético, puede sonar demasiado claro, puede implicar cosas que no quieren vincularse. Hay muchos escollos con la traducción, así que lo más inteligente es dejar hacer, si quieres que te entiendan.
Mi lucha por alcanzar la apodíctica posición de sujeto dado, se ha visto influida tanto por la raza, la clase y el género, como por las interrelaciones entre estas categorías. ¿He cometido un error al esforzarme por ser reconocida como sueca?, ¿Cuál era la alternativa?, ¿Hasta qué punto puedo controlar yo misma estos procesos?.
¿Para alcanzar la posición de sujeto apodíctico dado, debería quizás intentar volver atrás y considerarme como chilena?. Es decir una chilena en Suecia, pero implicaría desaprender lo sueco y negar todo el amor y el conocimiento que he recibido de la sociedad sueca. Me he sentido cuidada por Suecia, abrazada. Quiero formar parte de la sociedad sueca, quiero aportar algo, dar mis conocimientos, mi ímpetu, devolver todo lo que he recibido. Algunos lo llamarían deuda de gratitud, pero yo lo llamo reciprocidad.
Hay similitudes y también diferencias esenciales entre Tobias Hübinettes, y mi experiencia transracial. Además de ser de género y países de origen diferentes, también es un hecho que, como todos los demás adoptados del extranjero. Han tenido padres suecos que los criaron y les enseñaron la lengua sueca, y las normas y valores suecos. Eso da a los adoptados, un conocimiento completo de la cultura sueca. De mi parte, he heredado lo latinoamericano de casa. Valores, dichos, lenguaje y perspectivas chilenas y argentinas, que a veces contrastan con el sueco y la cultura sueca. He heredado una pérdida que no es la mía: la experiencia de las generaciones paternas de pérdida de una cultura, lazos familiares, relaciones con amigos, platos de comida, un paisaje… En psicoanálisis esto se llama una pérdida sin objeto.15
Mi origen de clase es de clase media, con personas que trabajan como profesores, ingenieros, arquitectos y doctores. El idioma español es idioma oficial en 22 países y por eso es un idioma muy extendido. Las diferencias y sinónimos en el español, era algo de lo que solíamos hablar en casa: en Chile decimos tetera, en Argentina decimos pava mientras tomábamos mate. En la mesa al cortar el pan, en Chile decimos que “el cuchillo está filudo” mientras en Argentina decimos que “el cuchillo está filoso”.
Por lo tanto en mi interacción diaria, siempre se tiene en cuenta mi extranjería. Se me da espacio, y también margen de acción. Lo Estoico no sabe qué hacer con ese espacio, porque requiere igualdad.
Como he nacido y crecido en Suecia, tengo más conocimientos sobre los suecos que una persona recién llegada. Una persona recién llegada o que ha crecido en su propia tierra, tiene la ventaja de que puede alcanzar la posición de sujeto apodíctico, pero es más difícil que sea completamente reconocida por la mayoría de la sociedad. Mi experiencia diaspórica me da la posibilidad de superar raza, clase y género, pero también un conflicto implícito en mi ser. ¿Qué debo conservar y qué no, de la herencia, la lengua y la cultura?.
En su disertación “Cuando otros escriben. La escritura como resistencia, responsabilidad y tiempo”, la escritora, poeta y ensayista Mara Lee, indaga sobre el dilema de lo corporal en materia de escritura.
A diferencia de ella no me considero una escritora, pero sí, una artista que escribe. La autora sostiene que escribir con el cuerpo, puede significar diferentes cosas para diferentes cuerpos: ”Para algunos, significa necesariamente escribir en contra es decir reescribir (rewrite) las inscripciones de estructuras imperantes. Al mismo tiempo, suele haber un fuerte deseo de escribir con el cuerpo, de dar voz a las propias experiencias.”
La experiencia de lo transracial reescribe el cuerpo, lo cual también hago en el video ensayo Collect the (un)connected & (re)connect the uncollected. En este texto escribo con el cuerpo. Este balance sucede constantemente en mi ser. Mara Lee escribe sobre el poder performativo al afirmar ”no soy una escritora mujer”, en mi caso el enunciado "no soy sólo chilena”, abre un espacio para la cuestión de la construcción y deconstrucción de la identidad. El cual debe ser planteado con otros signos: no como una cuestión de ser, sino de hacer. Este ejercicio de hacer sobre mi condición de sueca, es lo que exploro en esta exposición.
De acuerdo a lo que interpreto desde una perspectiva intersubjetiva, hay un espacio para darle una forma fenomenológica a este hacer.
Gloria Anzaldúa en su obra Borderlands La Frontera The new mestiza,17 escribe sobre una vida, y el estar en una frontera entre lenguas. En su caso entre el español y el inglés, propio de la frontera de Texas -situada en el suroeste de EE.UU. y México-. Es decir, la frontera política entre Norteamérica y toda Latinoamérica. A mi entender, ella representa a todas las mestizas en la frontera entre lenguas y sus palabras, que al leerlas resuenan en mí. Leer a Gloria Anzaldúa es como mirarse al espejo. Pero ya no temo. Tan solo veo mis palabras y mis pensamientos, resonar en sus palabras y sus pensamientos. Es intenso, me hace llorar. No lloro sólo de pena, es catarsis.
En la frontera del conocimiento sobre base científica y el conocimiento sobre base artística, está el chicano-futurismo, y esta exposición. Provenir del Porvenir es mi versión del futurismo latin@-suec@.
Trabajar una conciencia mestiza es quebrar la dualidad sujeto-objeto que la mantiene prisionera, y mostrar en carne propia, y a través de las imágenes de su obra cómo es posible trascender esta dualidad. La respuesta al problema entre la raza blanca y la de color, entre hombres y mujeres, reside en sanar la escisión que se origina en la base misma de nuestras vidas, nuestra cultura, nuestras lenguas y nuestros pensamientos. Un desarraigo masivo del pensamiento dualista en la conciencia individual y colectiva, es el comienzo de una larga lucha. Aunque una lucha que podría en nuestras mejores esperanzas, llevarnos al fin de la violación, de la violencia y de la guerra.
Gloria Anzaldúa, Borderlands/La Frontera: La Nueva Mestiza.
1.3
Fenomenologin går ut på att förstå hur ett subjekt kan få kunskap om ett objekt. Edmund Husserl (1859-1938) är grundaren av fenomenologin som utmärks genom att alla filosofins frågor kan förklaras genom vår erfarenhets subjektiva dimension. Att förstå hur ett subjekt får kunskap om ett objekt innefattar även implicit frågan om hur ett apodiktiskt (obestridligt) givet subjekt kan få tillgång till den intersubjektivt delade världen, där den andre både är objekt och subjekt. Därutöver kan flera subjekt intersubjektivt styrka objektets givenhet som universellt.
Fenomenologin betraktar världen som fenomen och struntar i ”tinget i sig” – det är ett filosofiskt problem skapat av människan. Slagordet var ”till sakerna själva!”, det vill säga ”sakerna” som de omedelbart framträder för medvetandet. Medvetandet är alltid riktat mot något, förbundet med världen. På så sätt skulle fenomenologin fungera som en grund för allt vetande. Husserl återkommer till begreppet epoché som betyder tillbakahållande. Han menade att var och en måste ”någon gång i sitt liv” dra sig tillbaka till sig själv och pröva att omkullkasta alla för honom tidigare giltiga vetenskaper och bygga upp dem på nytt.
”Man kan också säga att denna epoché är den radikala universella metod genom vilken jag fattar mig rent som ett jag, med mitt egna rena medvetandeliv, i och genom vilket hela den objektiva världen existerar för mig, så som den existerar just för mig. Allt världsligt, allt vara i rum och tid är till för mig – det vill säga gäller för mig – genom att jag erfar, varseblir, minns, på något sätt tänker det, bedömer det, värderar det, begär det och så vidare.” 13
Frågan om hur det subjektiva och det objektiva förhåller sig till varandra kom att vara central i Husserls filosofi. Han kom tidigt fram till att det objektiva måste förstås i förhållande till det subjektiva – att det subjektiva är en förutsättning för det objektiva. Husserl menade att frågan om hur kunskap är möjlig endast kan klargöras utifrån en reflektion över den subjektiva erfarenheten. Allt objektivt pekar tillbaka till det subjektiva och det är vi som inrättar skillnaden mellan subjektiva uppfattningar och objektiva sanningar. Det subjektiva är inget hot mot möjligheten till objektiv kunskap utan tvärtom är det dess förutsättning.
Så som vi ser världen och uppfattar den med våra sinnen är så som världen är och vi behöver inte vända ut och in på oss själva och försöka komma fram till hur världen är oberoende av hur vi erfar den.
Om jag beaktar fenomenologins bejakande av den omedelbara erfarenheten, befriad från teoretiska fördomar, bekräftar den min egen erfarenhet av att vara svensk och jag kan dra slutsatsen att ur ett fenomenologiskt perspektiv är jag svensk.
I Om diktkonsten18 skrev Aristoteles att diktaren är mer vetenskaplig än historieskrivaren då diktaren talar om det som har hänt av ”nödvändighet eller sannolikhet” medan historieskrivarens hypoteser måste styrkas genom empiriska fakta.
Aristoteles menar att den verkliga skillnaden mellan diktaren och historieskrivaren handlar om att diktaren tenderar att ge generella sanningar medan historikern ger enskilda fakta. I min videoessä följer jag Aristoteles syn på hur konstverket artikulerar sanning. Jag är nämligen övertygad om den konstnärliga forskningens outforskade potential hittas i att ge perspektiv på historien och vetenskapen. Perspektiv som tillför ny kunskap om historien, vår samtid, de stora frågorna och deras förmåga att göra världens och verkligheternas beskaffenhet begripliga. Jag menar begripliga: för att kunna ”gripa det transcendentala logos i själva dess framspringande, i en språkets och reflektionens kamp med sig själva i syfte att uppnå det ursprungliga”, som Daniel Birnbaum och Sven-Olov Wallenstein skriver.
Fram tills nu i den här texten har jag inte kommenterat den hegemoniska färgblindhetsdiskurs som råder i den senmoderna västerländska kulturen. Det är obekvämt att nämna det, jag vet. Att prata om ras som social konstruktion är tabu, men eftersom mina anspråk på svenskheten hela livet har ifrågasatts ger jag nu mig in i detta tabubelagda ämne: vithet och det Chilenska. Även om majoriteten av chilenarna betraktar sig som vita, så funkar utsagan ”jag är svensk” inte särskilt väl (eftersom jag inte är vit). Därför är det nödvändigt att undersöka vad det chilenska är i mig? Eller det svensk-chlienska. Om jag skulle välja ett begrepp som förkroppsligar det svensk-chilenska i mig, skulle jag välja det Stoiska. Om det Stoiska kunde tala så skulle den säga ”jag är bra”. Den säger inte ”jag är bäst” utan just ”jag är bra” eller ”jag duger” och ”jag kan”. Det är väsentligt att det stoiska alltid lämnar plats för någon annan att också vara bra eller till och med bättre, för det Stoiska är inte possessivt, det tävlar inte, det äger ingen och ingen äger det. Därmed är det Stoiska fritt. Friheten är konstitutiv för det Stoiska.
Forskaren Tobias Hübinette har introducerat begreppet transrasialitet och den transrasiala erfarenheten beskriver processen av ras som social konstruktion på ett intressant sätt. Hübinette skriver att ”Det är denna övertygelse om att ras fortfarande är en kategori som bör beaktas och inte kan ersättas med eller täckas in i etnicitetsbegreppet, som utgör den teoretiska utgångspunkten i denna artikel som introducerar och undersöker begreppet transrasialitet speglad genom transrasiala erfarenheter och fantasier.”14
Den transrasiala erfarenheten upptar min energi och kraft. Jag försöker hela tiden bromsa och anpassa det Stoiska till det svenska ju äldre jag blir desto svårare känns det. Dels för att jag upplever att det annars uppstår friktion i det sociala samspelet i den svenska kontext som jag lever i och jag påverkas negativt av den friktionen. Detta har lett till en skam över mitt ursprung. Skam över att tala ett annat språk än det svenska. Jag motarbetar förstås skammen och eftersom min uppväxt delvis ägde rum i en mångkulturell förort, där autenticiteten sitter i det genealogiska ursprunget, så har jag lärt mig att närmast fullständigt förkroppsliga det latinamerikanska. Jag kan dansa salsa, merengue, bachata, jag har läst Pablo Neruda, Gabriela Mistral, jag har föreläst på spanska i ett univeristet i Spanien, lyssnat på Inti-illimani, Los Jaivas, Mon Lafarte, på spanska läst Garbriel Garcia Marquez, Legna Rodriguez Iglesias, jag har spelat brasilianskt slagverk, samba batucada, maracatú. Jag kan göra empanadas och bjuda alla vänner och bekanta på en överflödig fest i min villa i Stockholms finaste villaförort och sjunga Cambia todo cambia och samtidigt spela akustisk gitarr med min vän som jobbar med performance. Jag bjuder således på motstånd. Jag vet att jag inte behöver skämmas för mitt ursprung, men jag känner också av de här ömma punkterna som finns i språket och kulturen, i det svenska och det latinamerikanska. Översatt till material och koncept blir det detsamma som sten och tivoli. Det är svårt att få stenen och tivolin att gå i takt. Ett språk är ju inte bara ett språk, det är värderingar, ideologi, kultur, normer, ideal, personlighet, karaktär, livsfilosofi, och en mängd andra saker som förkroppsligas i mig.
Spanska språket har en stoisk karaktär som inte låter sig översättas till svenskan. Jag har i alla fall inte lyckats översätta min inre chilenska stoiskhet till det svenska språket. Att översätta det Stoiska kan bli patetiskt, det kan bli övertydligt, det kan antyda saker som inte menade att de ska antydas. Det finns många fallgropar med översättningen, så det är klokast att låta bli om en vill bli förstådd.
Min kamp att nå den apodiktiskt givna subjektpositionen har påverkats av både ras, klass, kön, och en växelverkan mellan dessa kategorier. Har jag gjort fel i att sträva efter ett erkännande som svensk? Vad var alternativet? Hur mycket kan jag själv styra dessa processer?
För att nå den apodiktiskt givna subjektpositionen måste jag kanske i själva verket försöka gå tillbaka till att betrakta mig som chilenare? Det vill säga att vara en chilenare i Sverige, men det skulle innebära att jag helt skulle avlära mig det svenska, att förneka all kärlek och kunskap som jag fått från Sverige. Jag har känt mig omhändertagen av Sverige, omsluten. Jag vill vara en del av det svenska samhället, jag vill tillföra något, ge av min kunskap, min kraft, ge tillbaka allt jag har fått. Somliga skulle kalla det tacksamhetsskuld. Jag kallar det ömsesidighet.
Det finns likheter men det finns också väsentliga skillnader mellan Tobias Hübinettes och min transrasiala erfarenhet. Förutom att vi är av olika kön och härstammar från olika ursprungsländer, så är det också ett faktum att han precis som alla andra utlandsadopterade har haft svenska föräldrar som har uppfostrat dem och lärt dem det svenska språket, de svenska normerna och värderingarna. Det ger de adopterade en fullkomlig kunskap om den svenska kulturen. Jag har istället ärvt det latinamerikanska. Chilenska och argentinska värderingar, talesätt, språk och perspektiv som ibland står i kontrast till det svenska språket och den svenska kulturen. Jag har ärvt en förlust, som inte är min egen – föräldragenerationens erfarenhet av att ha mist en kultur, familjeband, vänskapsrelationer, maträtter, ett landskap… Inom psykoanalysen kallas det för en förlust utan objekt.15
Jag har en medelklassbakgrund med personer som är yrkesarbetande lärare, ingenjörer, arkitekter och läkare. Spanska är officiellt språk i cirka 22 länder, och därför ett ordrikt språk med många dialekter. Skillnader och synonymer i det spanska språket talades det ofta om hemma: i Chile säger en tetera, i Argentina heter det pava när vi exempelvis drack mate. I Chile säger vi filudo och i Argentina säger vi filoso när vi skar bröd. Så i min interaktion med andra människor i Sverige tas nog min utländskhet i beaktande. Jag lämnas plats, jag tilldelas handlingsutrymme. Det stoiska vet inte vad det ska göra med handlingsutrymmet för att det förutsätter jämställdhet.
Eftersom jag är född och uppvuxen i Sverige har jag mer kunskap om det svenska än en person som är nyanländ. En person som är nyanländ eller som har vuxit upp i sitt eget land har fördelen att inte ha vuxit upp med kravet på att vara svensk, vilket gör det enklare att uppnå den apodiktiskt givna subjektpositionen, men svårare att få den att bli erkänd av majoritetssamhället. Min diasporaerfarenhet ger mig en möjlighet att överskrida ras, klass och kön, men också en inneboende konflikt i mitt varande. Vad i arvet, språket, kulturen ska jag behålla och vad ska eller kan jag utelämna?
Författaren, poeten och essäisten Mara Lee formulerar subjekt-objekt dualiteten som det kroppsliga dilemmat när det gäller skrivande i sin avhandling När andra skriver. Skrivande som motstånd, ansvar och tid.16. Till skillnad från Mara Lee är jag inte författare, men en konstnär som skriver. Att skriva med kroppen kan betyda olika saker för olika kroppar, skriver Mara Lee: ”För vissa betyder det att med nödvändighet skriva mot den, att skriva om (re-write inte ”write about”) de rådande strukturernas inskriptioner. Samtidigt finns ofta en stark längtan att skriva med kroppen, att ge röst åt egna erfarenheter.” Den transrasiala erfarenheten skriver om kroppen, vilket jag också gör i videoessän Collect the (un)connected & (re)connect the uncollected. I denna text skriver jag med kroppen. Denna avvägning pågår hela tiden i mitt varande. Mara Lee skriver att den performativa kraften i utsagan ”Jag är inte en kvinnlig författare” (i mitt fall: ”Jag är inte bara chilenare”) öppnar ett nytt rum där frågan om konstruktion eller dekonstruktion av identitet måste föras med andra förtecken; inte som en fråga om att vara, utan om att göra. Detta görande av min svenskhet är vad jag gestaltar i denna exposition.
Som jag tolkar det finns det utrymme för att gestalta detta görande fenomenologiskt genom det intersubjektiva perspektivet.
Gloria Anzaldúa skriver i Borderlands/La frontera: The new mestiza17 om ett liv, ett varande på gränsen – i hennes fall gränsen mellan det spanska och det engelska språket och gränsen mellan Texas och Mexiko, som även kan betraktas som gränsen mellan Nordamerika och hela Latinamerika, kanske rentav gränsen mellan det globala syd och nord. Hon står för oss alla mestiser på gränsen mellan språk. Hennes ord ekar i mig när jag läser dem. Att läsa Gloria Anzaldúa är som att se sig i spegeln. Men jag är inte rädd, inte längre. Jag ser bara mina ord, mina tankar ekar i hennes ord och tankar. Det är starkt och får mig att gråta. Jag gråter inte bara av sorg, det är katarsis.
I gränslandet mellan kunskapskapande på vetenskaplig grund och kunskapskapande på konstnärlig är Gloria Anzaldúa och Chicanafuturism och denna exposition, Provenir del Porvenir, är min version av svenska-latinas-futurism.
Arbetet med mestizamedvetenhet handlar om att bryta ner dualiteten mellan subjekt och objekt som håller henne fången och såväl förkroppsliga som i sin konst gestalta möjligheten att överskrida denna dualitet. Svaret på problemet mellan den vita och den icke vita, mellan kvinnor och män, ligger i att läka splittringen som har sitt ursprung i själva grunden för våra liv, vår kultur, våra språk, våra tankar. En massiv uppryckning av det dualistiska tänkandet i det enskilda och det kollektiva medvetandet som är början på en lång kamp, som i våra bästa förhoppningar skulle kunna leda oss till slutet på våldtäkt, våld och krig.
Gloria Anzaldúa, Borderlands/La Frontera: The New Mestiza.
Promesa a las estrellas
Gabriela Mistral
Ojitos de las estrellas
abiertos en un oscuro
terciopelo: de lo alto,
¿me veis puro?
Ojitos de las estrellas,
prendidos en el sereno
cielo, decid: desde arriba,
¿me veis bueno?
Ojitos de las estrellas,
de pestañitas inquietas,
¿por qué sois azules, rojos
y violetas?
Ojitos de la pupila
curiosa y trasnochadora,
¿por qué os borra con sus rosas
la aurora?
Ojitos, salpicaduras
de lágrimas o rocío,
cuando tembláis allá arriba,
¿es de frío?
Ojitos de las estrellas,
fijo en una y otra os juro
que me habéis de mirar siempre,
siempre puro.