Om språket– Kielestä
Jag brukar presentera mig som en första generationens fullständigt försvenskad lantalainen. I mitt fall, för min generation kom försvenskningen ganska otvunget. Svenska var en självklarhet. Jag skulle kunna kalla mamma och pappa tvångsförsvenskade. De pratade inte så mycket om tvånget, att vara tvungen att prata svenska i skolan fast man inte förstod ett ord. Jag tror att det utvecklade en viss pragmatism hos dom.
Den pragmatiska generationen.
Dom pratade naturligtvis finska sinemellan, särskilt när de var äldre. De pratade finska med släktingar, grannar och vänner. Men inte med oss barn.
Språket bär kultur och humor. – Kieli kantaa kultuuria ja hyymuria.
Genom språket känner man trygghet och tillhörighet. - Kieli antaa ihmisille turvalisuus ja kuuluminen.
Meänkieli är ett finsk-ugriskt språk besläktat med finskan, de nordfinska dialekterna och kvänskan i Nordnorge. Meänkieli har låneord från svenskan. Meänkieli erkändes av riksdagen som ett officiellt nationellt minoritetsspråk i december 1999.9 Det östersjöfinska språket, som vi i dag definierar som meänkieli, har dock talats i norra Sverige under oöverskådlig tid av tidigare generationer av tornedalingar, kväner och lantalaiset. Språket har på svenska benämnts med olika namn såsom norrbottensfinska eller tornedalsfinska. På finska har det kallats suomi eller tornionlaakson suomi och som minoritetsspråk kallas det meänkieli (sv. vårt språk). Även det finska språket utgör i dag ett eget erkänt nationellt minoritetsspråk i Sverige.
SOU 2023:68
Så som har nämnts i kapitel 9 blev den laestadianska väckelserörelsen viktig under den här perioden. Inom laestadianismen var finskan det heliga språket, lingua sacra. Användningen av finska var dikterad av praktiska hänsyn och handlade inte om ett politiskt ställningstagande. Den laestadianska mötesverksamheten fungerade i huvudsak på finska, trots försvenskningsåtgärder från stat och kyrka.14 Exempelvis leddes byabönen av lekmannapredikanter i hemmen. Sammankomsterna blev på så sätt en språklig fristad som hade stor betydelse för språkligt och kulturellt bevarande. Den bidrog även till en stark sammanhållning och gemenskap där både det kristna budskapet och språket förenade minoriteten.
SOU 2023:68
Om skammen - Häpeästa
Ja, det är skamligt att jag inte tagit tillbaka mitt modersmål förrän nu, när jag snart fyller 60 år. Någonstans trodde jag att det skulle komma automatiskt bara av att jag bosatte mig i Lainio. Som om den finskan jag lärde mig som barn bara skulle flöda in i tanken och i talet. Men ur min mun kommer bara svenska. Och hellre engelska faktiskt, än finska. Det sägs att det är svårare att ta tillbaka ett modersmål än att lära sig ett nytt språk.
Det är också pinsamt att försöka prata med sina grannar. Det blir fel. Och det tar så lång tid. – Se oon piinalinen ette yrittää puhua naapurille. Se menee väärin. Ja se otta niin pitkä aika.
Om skrattet – naurusta
Det blir inget om jag inte kan skratta åt mej själv när jag försöker. Jag är nog gammal för att kunna göra det. Jag ska våga skratta åt mig själv och mina tillkortakommanden.
Andra får väl skratta åt mig också. – Muutkin saavat naura minulle myös.