I en dokumentär fotoserie publicerad i Svenska Dagbladet hösten 2020 visar fotografen Daniel Nilsson upp hur en grupp svenskar löste sin arbetssituation i hemmet under våren och sommaren 2020 när kraven på att arbeta hemifrån var nya och framtiden osäker. På de nio fotografierna syns människor som arbetar från sängen, från en pall vid barnens skrivbord, lutad över ett trädgårdsbord på uteplatsen eller vid ett sminkbord i vardagsrummet (SvD 15/10–20). Dessa bilder skildrar på ett uttrycksfullt sätt den akuta och omvälvande fasen som det inledande skeendet av pandemin innebar när det krävdes snabba omställningar och kreativa lösningar för de som skulle börja arbeta hemifrån. Sedan dess har hemarbetet i större utsträckning permanentats för många av de hemarbetande grupperna och förutsättningarna för att kunna sköta sitt arbete från hemmet förbättrats. Men vad har egentligen hänt med bostaden som fenomen och funktion under tiden med hemarbete? Sedan våren 2021 har jag samlat in material om hur människor har upplevt situationen med hemarbete under pandemin. Jag har dels genomfört en kvalitativ intervjustudie med människor som arbetat hemifrån, dels samlat in visuella medieringar av hemarbetssituationen från diverse olika medieplattformar. Texten som här publiceras är ett första försök att samla mina tankar om vad hemarbetssituationen under pandemin innebar för människor vardagsliv. Till texten hör ett antal bilder som jag fotade i mina egna hemmakontor under pandemin. Dessa visar de olika platser som jag och min sambo arbetade ifrån under de två årens hemarbete i två olika lägenheter i Stockholm. Om hur hemmakontoret utmanat de materiella förutsättningarna i bostaden går att läsa i denna text: https://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1742649&dswid=-6963

Jobba hemifrån. Erfarenheter från en pandemi

Inledning

I en dokumentär fotoserie publicerad hösten 2020 visar fotografen Daniel Nilsson upp hur en grupp svenskar löste sin arbetssituation i hemmet under våren och sommaren 2020 när kraven på att arbeta hemifrån var nya och framtiden osäker. På de 9 fotografierna publicerade i Svenska Dagbladet syns människor som arbetar från sängen, från en pall vid barnens skrivbord, lutad över ett trädgårdsbord på uteplatsen eller vid ett sminkbord i vardagsrummet (SvD 15/10–20). Dessa bilder skildrar på ett uttrycksfullt sätt den akuta och omvälvande fasen som det inledande skeendet av pandemin innebar när det krävdes snabba omställningar och kreativa lösningar för de som skulle börja arbeta hemifrån.

Enligt Statistiska centralbyrån arbetade 40 % av Sveriges arbetsföra befolkning hemifrån helt eller delvis under det första kvartalet av 2021 (SCB, 20/05 2021). Detta ska jämföras med den normala nivån innan pandemin som låg på cirka 5 %. Ungefär hälften av de som nu arbetar hemifrån har ingen tidigare erfarenhet av hemarbete. (Svenskarna och internet, 15/12–2020). För många har detta således varit en helt ny situation vilken har ställt utmanande krav på såväl organiserandet av den egna arbetsdagen som på bostadens funktion. Den rådande idén om hur bostaden ska användas och fungera har i många fall omkullkastats och nya strategier har fått utarbetas.

Syftet med denna text är därför att undersöka hur situationen med att arbeta hemifrån under Coronapandemin har förändrat bostaden, såväl materiellt, spatialt som socialt. Frågorna som är tänka att besvaras är följande:

Hur har människor hanterat den nya situationen att arbeta hemifrån?
Vilka omdaningar av bostaden har krävts?
På vilka sätt har bostaden som idé och funktion förändrats?

Jag har min hemvist i konstvetenskapen och har ägnat min forskarbana åt att studera den samtida svenska bostadens utformning och de boendepraktiker denna möjliggör (se till exempel Willén 2012, 2014, 2017, 2018, 2019). Denna text är ett försök att samla och ordna mina tankar kring bostadens förändrade betydelse och funktion under det senaste året, både baserat på mina egna erfarenheter samt på ett mer strukturerat insamlat material. Tankarna som kommer presenteras i denna text är inte helt färdigprocessade utan ska snarare ses som ett förslag på hur denna fråga kan angripas. Förhoppningen är att detta undersökande ska mynna ut i ett större projekt som fokuserar på fenomenet att arbete hemifrån där också förändringarna efter pandemin ska inkluderas för att se kunna diskutera vad som händer med bostadens funktion och organisering över tid.

Till denna text har jag bifogat en rad fotografier som jag har fotat i mina egna två hemmakontor under pandemins nedstängning. Dessa diskuteras inte direkt i texten men illustrerar på ett fint sätt många av de situationer som texten tar upp.

Material, metod och teori

Materialet som denna text baseras på består i huvudsak av en intervjustudie som genomfördes under senvåren 2021 med människor som arbetat hemifrån helt, eller i viss utsträckning, sedan mars 2020. Jag har totalt samtalat med 9 personer i olika åldrar och med olika erfarenheter av att arbeta hemifrån. Dessa intervjuer har genomförts via zoom med en semistrukturerad uppläggning (Fägerborg 1999 och Kvale 1997). Frågorna har rört hur mina informanter har upplevt det senaste årets speciella situation, hur de har lagt upp sin arbetsdag, hur deras relation till bostaden har förändrats och vad de har gjort för att anpassa bostaden till att kunna arbeta hemifrån. Samtalen har dock ofta också berört existentiella frågor om exempelvis vad som krävs för att känna sig hemma, om vilka utmaningar avsaknaden av sociala kontakter skapar och om drömmar om framtiden.

Under pandemins första år samlade jag också på mig olika visuella medieringar av situationen med hemarbete från dagstidningar, kvällstidningar och social media vilka ger en intressant inblick i hur denna situation har kommunicerats och förståtts i det mediala landskapet. Utöver detta kompletterande material använder jag också relevant statistik kring konsumtion, bostadsmarknaden och hemarbete under pandemin.

Den teoretiska ingången till denna text är hur bostaden kan betraktas som en plats för såväl materiellt, rumsligt som socialt koreograferande av vardagslivet. (se till exempel Felski 1999:18 eller Ehn et al. 2016:6). Liksom arkitekturteoretiker Kim Dovey ser jag bostaden som ett arkitektoniskt ramverk vilken både skapar och reproducerar olika sorters maktrelationer. Han menar att bostadens arkitektoniska utformning ramar in vardagslivet såväl diskursivt som materiellt och därmed är med och styr det tänka livet i bostaden (Dovey 1999: 1–2). Jag anser också att även de saker vi omger oss med i bostaden fungerar på ett liknande sätt, dvs att de koreograferar vårt vardagsliv efter särskilda mönster (Shove et al: 23–26). Detta perspektiv understryker hur de materiella och rumsliga förutsättningarna i bostaden påverkar vardagslivet på olika sätt. Och när dessa förändras, förändras också vardagslivets sociala förutsättningar.

Texten är indelad i tre analytiska teman vilka var och en undersöker en specifik omdaning av bostaden som plats och funktion orsakade av situationen att arbeta hemifrån. Den första temat är materiella förändringarna i bostaden med fokus på införlivandet av nya möbler, på nya användningsområdet för existerande möbler samt på olika omdaningar av interiören. Det andra temat berör den rumsliga omorganiseringen och analyserar hur människor använder rummen på nya sätt, hur de rör sig i bostaden över dagen och hur rummens funktioner förändras när den använd som hemmakontor. Det sista temat behandlar på de sociala förändringar som arbetet hemifrån inneburit för bostadens innevånare när det gäller till exempel växlandet mellan privata och professionella identiteter eller begränsningar i sociala kontakter och intryck.

Materiell omorganisering

“Hem är där dina saker är” skriver antropologen Irene Cieraad och påpekar att hemmets inredning är en central faktor i skapandet av social identitet och tillhörighet (Cieraad 2010:4). Inredningen gör både bostaden funktionsduglig och låter oss uppleva saker som minnen, känslor och tillfredställelse. Inredningen är helt enkelt med och gör bostaden till ett hem. I The System of Objects (1968) beskriver Jean Baudrillard hur han anser att finns två huvudkategorier av objekt, de funktionella och de mytologiska. Där de första har en rent praktisk funktion att fungera efter tydligt formulerade behov i vardagen, har de andra som sin huvudfunktion att skapa symboliska mervärden av olika slag. Till den senare kategorin tillhör exempelvis historiska objekt (Baudrillard 1968:80–82.). I mina intervjuer fokuserar samtalen av naturliga skäl ofta på den första kategorin, den funktionella. Bostadens inredning behöver fungera för uppsatta ändamål, i det här fallet kontorsarbete. Men en djupare betydelse kan också anas, där dessa objekt också ska vara med och skapa känslan av hem.

Berit, 50 år, bor med sin man och ett tonårigt barn i en lägenhet på 4 rum i västra Stockholm. Hon har arbetat i princip helt hemifrån sedan pandemins start. Under denna period har hennes man också suttit hemma och arbetat och dessutom har deras son har varit hemma i omgångar när skolan har undervisat på distans. Hon beröttar att hennes man står vid en byrå i sovrummet och arbetar. Hon själv sitter mestadels i gästrummet/kontoret vilket ligger mellan de vuxnas sovrum (där mannen sitter) och sonens rum. Att arbeta hemifrån har fått dem att uppleva hur dåligt ljudisolerad deras lägenhet är, framförallt mellan de tre sovrummen som ligger bredvid varandra på en rad. De har därför planer på att ljudisolera det mellersta rummet för att kunna vara hemma utan att störa varandra. Pandemin har också fått dem att ta tag i inredningsrelaterade projekt i hemmet, som de tidigare bara funderat på, för att öka trivseln och funktionen i bostaden.

Felicia och Anders är 36 år gamla och bor tillsammans med sin 3-åriga dotter i ett egnahemshus i ett plan med källare i södra Stockholm. De har båda arbetat hemifrån sedan pandemins start. De är kanske de av mina informanter som tydligast anpassat sitt hem efter den nya situationen. De har byggt varsin arbetsplats i källaren som utrustats med ordentliga skrivbord, arbetsstolar och belysning. Detta hade de dock inte inledningsvis, då de satt i köket eller vardagsrummet vid de befintliga möblerna. Men efter sommaren 2020, när de förstod att hemarbetet kunde bli långvarigt, valde de att satsa lite mer på att få välfungerande arbetsplatser. Utöver arbetsplatserna har tiden hemma också inneburit att de hunnit med många andra inrednings- och byggprojekt relaterade till huset, något de menar att de inte hade gjort i samma takt i vanliga fall.

Petra är 60 år och bor ensam i en 3-rumslägenhet i Linköping. Hon har arbetat hemifrån till och från sedan pandemins start, och på heltid sedan november 2020. Hon berättar att hon har gjort minimalt med förändringar i bostaden för att anpassa den till hemarbete. Eftersom hon bor ensam har hon inte någon annan att anpassa sig till. Det enda hon har gjort är att ta ner en kontorsstol från vinden som hon har placerat vid matbordet. Hon berättar att eftersom hon hela tiden har sett denna situation som kortvarig och tillfällig har hon inte brytt sig om att inreda det extra rum som faktiskt finns till kontor. Den mest påtagliga materiella förändringen utöver kontorsstolen är annars tillskottet av teknikrelaterade prylar, som laddsladdar samt av arbetsrelaterat material som böcker. Dessa ligger ständigt framme på matbordet. Hon menar att hon inte har haft behov av någon större förändring av bostadens funktion, men att hon funderar på att börja använda det tredje rummet om denna situation kommer att fortgå ytterligare längre tid.

Inte heller 50-åriga Catharina, som bor med fru i en lägenhet i Norrköping, har gjort några större förändringar i bostaden på grund av pandemin. Hon har suttit i soffan och skött sitt arbete och tycker att det har fungerat bra såväl ergonomiskt som fokusmässigt.

Nils, 34 år, bor med sin sambo i Stockholm. Har under pandemin flyttat från en tvårumslägenhet på 60 kvm till ett hus på 150 kvm och har därmed upplevelsen av två olika bostäder, med olika materiella förutsättningar. I lägenheten gjorde han och hans sambo inte så stora förändringar rent materiellt. Han stod i köket vid köksbänken och arbetade och hans sambo satt i vardagsrummet. Den enda nya arbetsrelaterade inredningen han investerade i var en ställning till datorn så att den skulle komma upp i en bra arbetshöjd. I huset ser det dock lite annorlunda ut och här behöver de inte sitta i de gemensamma ytorna och arbeta utan kan sitta i olika rum. De har dock ännu inte skaffat specifika arbetsmöbler utan nyttjar de möbler som redan finns i bostaden. De funderar dock på att inreda ett kontor som de kan nyttja framöver eftersom N säger att han gärna fortsätter att arbeta hemifrån även efter pandemin. Själva huset den tydligaste materiella investeringen och förändringen för Nils och hans sambo. Huset har gjort att de gått från att vantrivas med att arbeta hemifrån, till att trivas mycket bra.

Det finns som jag ser det några särskilt intressanta teman i intervjuerna ovan vilka på olika sätt visar hur situationen att arbeta hemifrån omdanar bostadens materiella förutsättningar. Det första handlar om användandet av materiella funktioner i bostaden på nya sätt, som att till exempel använda köksbänken eller en byrå som ståskrivbord eller att arbeta från soffan eller köksbordet. Det andra innefattar tillförandet av nya materiella lösningar i bostaden, som exempelvis skrivbord, skrivbordsstolar, ljussättning och teknisk utrustning. Att köpa en ny bostad kan också inkluderas i detta tema. Det tredje temat omfattar mötet av olika materiella kontexter som när hemmiljöns vanliga möblemang och inredning blandas upp med möbler och saker tänka för arbetsplatsen.

När det kommer till användandet av redan existerande möbler eller saker på nya sätt finns en tydlig koppling till den första fasens akuta behov av att snabbt kunna ställa om. Det är kanske inte alltid de mest ergonomiska lösningar, men de är ofta kreativa och de är styrda av de boende själva. Det är också detta tillfälliga användande som i första hand visualiserades och dokumenterades i den fotoserie som nämndes i inledningen. Här utmanas den ändamålsenliga användning som Baudrillard pekar ut hos de så kallade funktionella objekten, då möbler som har ett tydligt stipulerat användningsområde helt plötsligt används på nya sätt och därmed också blir till något annat. Vi styr i denna situation möblerna mer än vad de styr oss, för att referera till idéen om vardagsobjektens inneboende förmåga att koreografera våra beteenden (Shove et al: 23–26.).

Tillförandet av nya materiella ting i bostaden handlar främst om det som hände i nästa steg av pandemin, när arbetet hemifrån blev mer långvarigt och den första tillfälliga arbetssituationen inte längre var hållbar. Flera informanter berättar just om att de efter ett tag hemma var tvungna att skaffa bättre möbler och utrustning, kanske inreda ett separat arbetsrum eller -hörn, för att kunna sköta sitt arbete ordentligt, både utifrån ergonomiska och fokusmässiga förutsättningar. Många berättar att de ser dessa investeringar som långsiktiga, som en möjlighet att kunna fortsätta arbeta hemifrån även efter pandemin. Flera påpekar också hur de också tagit tag i eller kommit på andra renoveringsprojekt under tiden de arbetat hemifrån, projekt som inte är direkt relaterade till att skapa bättre arbetsplatser utan om som handlar om att de vill förnya eller förbättrar bostaden när de tillbringar så mycket tid där. Detta fixande och renoverande är de inte ensamma om i Sverige. Enligt renoveringsindex (ett index som mäter hur svenskarna renoverar baserat på utnyttjade ROT-avdrag samt på handel av renoveringsmaterial), ökade renoveringsviljan i Sverige kraftigt under 2020. När 2020 sammanfattas konstateras att det var “året när Corona slog till och renoveringarna tog över”. Den sammantagna ökningen av renoveringar för år 2020 var 9,9 procent jämfört med året innan. (renoveringsindex 2020). Att hemmet byggs om har såklart flera olika orsaker. Den funktionella aspekten är en, den mer symboliska en annan. Renoveringen kan ses till ett slags symboliskt projekt, kanske delvis för att ta kontroll över situationen men också för att fördriva den tid som vanligtvis läggs på sociala möten eller fritidsaktiviteter av annat slag.

Det tredje temat är inte lika uttalat i mina intervjuer utan är snarare baserat på mina egna reflexioner av de krav som hemarbetet ställer på bostadens inredning. Utformningen av en bostadsmiljö bygger på vissa principer för funktion, estetik och form vilka baseras på en lång tradition kring utformandet av hemmiljöer. Kontorsmiljöer har istället underordnats en annan form av funktionalitet och estetik baserat på de behov som en arbetsplats ställer. Denna miljö är dessutom mycket mer regelstyrd när det kommer till ergonomi och säkerhet. Denna materiella åtskillnad hade dock redan innan Coronakrisen börjat lösas upp och offentliga miljöer som kontor och hotell görs mer hemlika och hemmiljöer utformas som lyxiga hotellrum eller restaurangkök (Svensson 2017, Strannegård )) Frågan är vad det är som händer när icke hemrelaterade möbler flyttar in i bostaden. Upplevs den fortfarande som ett hem eller blir bostaden en slags hybridplats som rymmer såväl arbetsplatsens estetiska och funktionella behov som den traditionella hemmiljöns dito?

Rumslig omorganisering

Att skilja på bostadens funktioner med hjälp av rumslig uppdelning har varit en grundprincip under stora delar av den kända bostadshistorien. I det sena 1800-talets nya borgerliga bostäder skildes de privata och de offentliga funktionerna tydligt åt genom olika rumsligheter, liksom också män från kvinnor och tjänstefolk från herrskapet (Gejvall 1954). Den funktionsuppdelade bostaden, som rumsligt skilde på funktionerna vila, samvaro och arbete, blev sedan till norm också i de mindre bostäderna under mitten av 1900-talet (se exempelvis Björk 2016). Jag har själv undersökt hur den öppna planlösningens bostad omformar villkor för denna uppdelning genom den sammanför köket med vardagsrummet, två rum med från början helt olika funktioner (Willén 2012). Att arbeta hemifrån tänjer ytterligare på dessa fysiska gränser i bostaden när lönearbetet nu ska ta plats i rumsligheter skapade för människans lediga tid. Denna situation leder till att människor behöver skapa olika strategier för hur arbete och privatliv ska hållas åtskilda rent rumsligt, någonting mina informanter också tydligt uttrycker i våra samtal. Framförallt för dem som bor på mindre yta blir detta en fråga av stor vikt.

Nils har, som tidigare påtalats, erfarenheter av flera olika rumsliga omorganiseringar. Den mest påtagliga är kanske flytten från lägenhet till villa som i sig rumsligt omorganiserat hemmatillvaron. Denna innebär konkret att han gick från att bo i en lägenhet på 60 kvm till att bo på i ett hus på 150 kvm i två plan med en tillhörande trädgård. Tanken på hus fanns redan innan pandemin berättar Nils, men situationen med att arbete hemifrån menar han snabbade på processen, liksom ett av pandemin uppskjutet bröllop som frigjorde kapital. En av anledningarna till att flytten snabbades på var att arbetet hemifrån i den lägenhet han bott i under större delen av pandemin inte fungerade tillfredställande. Det var trångt, och varmt, och svårt att göra någonting annat än att arbeta. Nils berättar att han vanligtvis arbetade från köket och hans sambo i vardagsrummet vilket gjorde att dessa rumsligheter hade en begränsad åtkomst för den andra personen de tider de användes som kontor. Han berättar till exempel att de sällan lyckades synka sina lunchpauser och då fick den som satt i köket stänga av kamera och ljud på eventuellt pågående möten för att antingen kunna byta rum, eller för att kunna sitta kvar när den andre lagade mat. Han menar att de dessutom ofta hade svårt att avsluta arbetet på kvällen vilken innebar att begränsningen i rummens användande fortsatte också efter normal arbetstid.

En liknande begräsning i användandet av bostaden påtalar också Malin i vår intervju. Malin är 50 år gammal och bor med sin vuxna son i en 3-rumslägenhet i Bromma. Hon berättar att hon har en inredd kontorsplats i hallen, men eftersom hennes son, som studerar på universitetet, har skött sina studier hemifrån tycker hon att det är svårt att utnyttja denna arbetsplats som det är tänkt eftersom den dels begränsar den vanliga användningen av hallen, dels gör det svårt för henne själv att fokusera på sitt arbete. Hon sitter därför ofta på andra platser i bostaden.

Felicia och Anders har som tidigare nämnts exempel inrett varsin arbetsplats i källaren på sitt hus. Denna del av bostaden är just nu skild från den övriga bostaden genom att den bara går att nå via utsidan, vilket innebär en naturlig rumslig åtskillnad mellan bostadens privata delar och de som används för att sköta arbetet. I källaren har de två separata arbetsplatser där de kan arbeta utan att störa varandra. Vid lunchtid sammanstrålar de vanligtvis i köket för en gemensam måltid. De turas om att hämta och lämna dottern på förskolan och i och med den rumsliga uppdelningen i bostaden kan de låta den som arbetar göra detta ostört också efter att dottern kommit hem. Bostadsytan på övervåningen hålls samtidigt fri från både arbetsrelaterade objekt och vanor och arbetet kan enklare lämnas i källaren.

En annan typ av rumslig förflyttning berättar Petra om när hon förklarar hur hon, som bor ensam, sitter och arbetar vid ena sidan av köksbordet och när hon ska äta lunch eller middag helt enkelt sätter sig på den andra sidan bordet. Förflyttningen är liten i avstånd mätt men den skapar ändå två olika sätt att använda rummet på vilka är beroende av den roll hon just då befinner sig i.

38-åriga Tobias bor i en villa utanför Linköping med fru och två små barn. Både han och hans fru har suttit hemma sedan pandemins start. I hans familj är det en av döttrarna som har fått flytta på sig för att göra plats för föräldrarnas arbete. Tobias och hans fru valde helt enkelt att låta döttrarna dela rum istället för att ha varsitt, och frigjorde på så vis ett rum som kan användas som kontor. Detta var något de tidigare funderat på att göra berättar han, men beslutet snabbades på grund av situationen med arbete hemifrån.

Catharina tillhör riskgrupp och har under pandemin varit extremt försiktig och noggrann med att inte träffa andra människor utöver sin fru inomhus. Inte ens fruns son, som går på gymnasiet, har kunnat bo tillsammans med henne under denna tid utan när han har haft sina mammaveckor, vilket under pandemin förvandlats till kvartal, har Catharina bott någon annanstans. Under de varma månaderna har hon bott i familjens sommarhus och under vintern har hon lånat ett hus av vänner. När hon bor hemma i lägenheten har hon sin arbetsplats i soffan i vardagsrummet medan hennes fru sitter vid ett skrivbord i sovrummet. Soffan där Catharina sitter används alltså under dagtid som arbetsplats och på kvällen som soffa för tevetittande eller socialt umgänge. Samma sker med sovrummet, dvs det ändrar funktion över dygnet.

Anneli berättar att hon har försökt undvika att arbeta i vissa rum för att kunna hålla dem fria från kopplingen till arbete. Detta för att hon har svårt att bortse från denna koppling vid andra tillfällen och då börjar tänka på arbetet eller börjar arbeta där fast hon inte borde. Detta har dock inte helt lyckats utan hon har under sin tid hemma trots ambitionen använt de flesta rummen för att arbeta på ett eller annat sätt.

I mina intervjuer syns många olika rumsliga omorganiseringar eller förflyttningar. För det första sker förändringar av rummens funktioner över dagen. Ett rum kan fungera som arbetsplats på dagen och sedan återgå till i sin privata funktion som till exempel viloplats på kvällen och natten. Denna omkodning över tid sker dock inte alltid automatiskt och vissa informanter påpekar att den professionella funktionen kan påverka ett rum även timmarna efter att arbetsdagen är avslutad. För det andra sker förflyttningar mellan rum mellan privat tid och arbetstid under själva dagen, som flytten från arbetsrummet/platsen till köket eller badrummet. I intervjuerna finns också förflyttningen mellan olika bostäder, som Catharinas flytt till sommarhuset eller Nils införskaffande av en ny bostad. När flera personer befinner sig hemma samtidigt får bostadens rum också begränsande funktioner i och med att alla bostadens rum inte kan användas fritt till det de vanligtvis används till.

Vardagslivet är spatialt ordnat kring hemmet skriver Felski (Felski 1999). Detta vardagsliv utförs med en viss upprepning efter en viss koreografi, för att referera till Ehn, Löfgren och Wilk vilka menar att alla dagliga rutiner, till exempel hanterandet av objekt, kroppens rörelser eller sociala beteenden, utförs på specifika sätt och mönster vilka konstant upprepas. (Ehn et al. 2016:6). Denna upprepning, många gånger rumsligt organiserad eller relaterad, blir annorlunda när bostaden fylls av nya vanor och materiellt omformas. Koreografin behöver ändras och anpassas till de nya behoven. Vi kan behöva röra oss annorlunda, bete oss annorlunda eller använda rummen på nya sätt när bostaden på dagen är del av en arbetsplats. Som när vardagsrummet ockuperas av en familjemedlem som arbetar, som Nils påpekar, eller som Felicia och Anders som går ut och ner i källaren varje morgon för att starta arbetsdagen.

Arkitekturteoretiker Mattias Kärrrholm använder i sin avhandling från 2004 begreppet territorialitet för att beskriva såväl permanenta som tillfälliga arkitektoniska avgränsningar och rumsligheter i den offentliga miljön vilka skapar olika form av maktutövande, såväl uttalad som omedveten (Kärrholm 2004: 72-73). Han menar att dessa territorier skapas och upprätthålls på två sätt, dels genom rumsliga avgränsningar som hindrar eller möjliggör vissa beteenden eller användande, dels genom rumslig institutionalisering vilken han beskriver som till ett område normstyrda beteenden och av olika slag. Det senare innebär att vi av tradition beter oss på ett visst sätt och inte på ett annat i en viss rumslighet, men om vi börjar bete oss annorlunda kommer detta nya beteende med tiden att införlivas och en ny rumslig territoriell ordning skapas (Kärrholm 2004: 79ff). Bostaden kan i viss mån också sägas bestå av institutionellt styrda territorier, som exempelvis köket, vilka har bestämda användningsområden styrda av tradition och av normer. Att arbeta hemifrån utmanar dock de vanligen relativt statiska gränsdragningarna mellan rummets territoriella funktioner och nya vanor och beteenden måste beredas plats. Territorierna måste också kunna ändra skepnad under dagen, från att exempelvis rymma morgonens privata sysslor, till att fungera för arbetes krav under dagen, till att återgå till den privata funktionen på kvällen. Territorierna finns också i betydelsen rumsliga begräsningar vilka hindrar en viss typ av användande, tex när vardagsrummet används som arbetsplats, som inte tillåter den att samtidigt användas för andra saker. Detta är nya och tillfälliga barriärer som begränsar bostadens vanliga användande.

Social omorganisering

Susan Seagert hävdar att hemmet är en essentiell plats för skapandet av tillhörighet genom sociala interaktioner av olika slag. Genom dessa skapar vi oss en plats i den större välden som finns runt omkring (Seagert 198:288). När det rumsliga och materiella iscensättandet av hemmet ändras, påverkas också de sociala förutsättningarna för vardagslivet liksom de estetiska upplevelser som vi får från vårat hem (Kaare Nielsen 2005). Mina informanter visar på olika sätt hur förutsättningarna för den sociala funktionen hos bostaden har ändrats i och med situationen att arbeta hemifrån.

Anneli är den av mina informanter som har den tydligaste strategin för att vandra mellan olika roller och identiteter under dagen. Hon berättar att hon hänger sitt passerkort runt halsen för att inträda i sin professionella roll när dagens arbetspass ska starta. På så vis växlar hon från sitt privata jag och kan inträda i den professionella roll hennes arbeta kräver. Hon berättar också hur hennes sätt att skilja på privata åtaganden och de professionella har växlat över tid. Den första tiden hemma utförde hon inga privata uppgifter alls under arbetsdagen, och arbetsgivaren uppmanade också till att fokusera på arbetet. Men efter ett tag insåg hon att hon då aldrig fick några pauser under arbetsdagen vilket skulle bli ohållbart i längden. Att exempelvis lägga in en tvätt fick då ta den roll som besöket vid kaffemaskinen har på arbetsplatsen.

Catharina skiljer inte lika tydligt på sina olika roller som Anneli. Hon tycks ha dem alla i sig hela tiden. Hon är också mer van att arbeta hemifrån och har således redan utarbetat rutiner för hur detta ska göras. Hon sitter, som påtalats ovan, i soffan och arbetar har inga problem med att ställa om till sitt mer privata jag när kvällen kommer eller att fokusera på arbetet i denna privat betonade miljö.

Petra påtalar att hon tycker att det privata och det offentliga jaget och livet lätt blandas samman när arbetet sker hemifrån. Arbetsdagarna blir ibland längre i och med att hon utför privata sysslor som att handla mat under dagtid, när affärerna är glesare besökta. Samtligt upplever hon att helgerna blir mer lediga då mycket av de nödvändiga bestyren som hon vanligtvis utför under denna lediga tid, redan är gjorda.

Nils berättar att han hade svårt att låta bli att arbeta i lägenheten när datorn hela tid stod synlig och när han också i det privata livet befann sig på sin arbetsplats. Efter flytten till hus tycker han dock att det blir lättare att växla mellan de båda rollerna, dels genom att huset lockar med alls som ska göras, dels för att datorn inte hela tiden står synligt. Han berättar också att han saknar känslan av att komma hem, både från kortare dagar på jobbet och från längre resor. Denna saknad lyfter många av mina informanter fram, de berättar att de saknar att både komma bort från bostaden och att sedan få komma hem och att få lämna jobbet på jobbet.

Berit berättar om en annan slags hopblandning av roller. Hennes tonårige son har flera diagnoser vilka kräver stöd i skolarbetet. De perioderna han har haft skola hemifrån behöver han därför ständig uppbackning vilket gör att Berits egen arbetsdag blir upphackad och att de privata och professionella ansvaren väldigt tydligt sammanblandas. Hon berättar dessutom att i och med att lägenheten är lyhörd överhör hon ibland sin mans arbetssamtal. Detta menar hon att hon störs av på ett helt annat sätt än av kollegornas samtal i det öppna kontorslandskapet på arbetsplatsen.

För Anders och Felicia har de minskade uppdelningen mellan det privata och professionella livet mest lett till positiva sidoeffekter. De berättar att de känner mindre stress i vardagen genom att de har minskat på transporttiden, att de kan ha en snabbare kommunikation mellan varandra och att de dessutom har effektivare arbetsdagar. Samtidigt påtalar Felicia hur det är svårt att få fredagskvällen och övergången till helgen att kännas speciell på samma sätt som tidigare då de gör precis samma sak som varje kväll. Det enda som skiljer sig åt är vad de äter och dricker.

Att arbeta hemifrån innebär att gränserna mellan det privata och det publika jaget och ansvaret suddas ut för alla mina informanter. De har dock lite olika strateger för att hantera detta. En del välkomnar denna sammanblandning medan andra försöker hålla identiteterna isär. Några utnyttjar arbetsdagen pauser för att sköta även privata sysslor. Att lägga i en tvätt ser en del till och med som en nödvändig paus i en intensiv arbetsdag. Andra menar att de inte vill eller hinner utföra privata uppgifter under arbetsdagen. Många menar att de jobbar mer och intensivare, dels för att det blir färre pauser, dels för att de börjar arbetsdagen tidigare och slutar senare. Andra påpekar att livpusslet har blivit lättare och att de känner sig mindre stressade av att arbeta hemifrån. För många av mina informanter är deras partner den person som de har närmast inpå sig under arbetsdagarna. De blir därför delaktiga i varandras arbete och professionella liv på ett annat sätt än tidigare vilket också förändrar på den sociala relationen de har till varandra. Ingen av mina informanter påtalar dock att detta har varit ett stort problem, men de menar samtidigt enstämmigt att de saknar de sociala relationerna de har på arbetsplatsen.

Bostaden, eller snarare hemmet, som fenomen och funktion har traditionellt definierats och legitimerats genom sitt motsatsförhållande till de offentliga och publika platserna och funktionerna i samhället (Colomina 1994). Denna uppdelning är själva grundvalen för mycket av 1900-talets stadsplanering och bostadsbyggande och någonting som har påverkat människors hemliv lika mycket som samhällsorganiseringen på ett bredare plan. Erving Goffman konstaterar i The Presentation of Self in Everyday Life (1959) att den privata och den offentliga människans har olika sätt att bete sig. Om vi förväntar oss att bli sedda tar vi på oss den offentliga masken och det är bara när vi är säkra på att ingen ser som vi blir helt privata. Han menar också att våra framträdanden, när vi är publika, är kopplade till en specifik plats (Goffman 2004:28–30). Den roll vi vanligtvis intar på vår arbetsplats måste nu framställas i en annan miljö vilket ändrar förutsättningarna för själva framträdandet. Bostadens funktion har genom historien varit att vara en viloplats från det offentliga livet. Att komma hem och uppleva tillfredställelsen i att kunna landa och slappna av bygger till stor del på att man är också först är borta, någon annanstans än i hemmet. Detta sker naturligt för de flesta i vardagslivets förflyttning mellan arbetsplats och hemmiljö. Hemarbetet eliminerar denna förflyttning och växlandet mellan identiteter måste ske inom hemmets väggar. Goffman använder beteckningarna främre och bakre region för att peka ut de platser som rymmer det publika respektive privata beteendet (Goffman 2004: 97). Under en arbetsdag på hemmakontoret får mina informanter växla mellan sina olika identiteter och utifrån samma rumsliga och materiella bakgrund antingen kliva in i den främre eller den bakre regionen.

Sammanfattande diskussion

Denna text ska läsas som en första sammanställning av vad min pågående studie om bostadens omdaning under situationen att stanna hemma under pandemin visar. Jag har velat lyfta en specifik stanna hemma-situation, nämligen att arbeta hemifrån och vilka konsekvenser det får för bostadens funktion och organisering.

Det jag har kunnat visa i denna text är att de informanter som intervjuats för detta projekt alla har olika upplevelser och erfarenheter av att arbeta hemifrån och vad det innebär för bostadens funktion och organisering. Jag har i texten diskuterat tre olika förändringar som situationen att arbeta hemifrån har lett till. Den första är den materiell omdaningen som innebär nya användningar av existerande möbler, införskaffande av nya möbler eller ny inredning samt av nya estetiska idéer om vad en bostad är och kan vara. Den andra är den rumslig omorganiseringen av bostaden som handlar om hur bostaden bäst kan användas för att underlätta hemarbetet samt vilka begränsningar i bostadens funktioner som detta samtidigt kan innebär. Den sista förändringen rör de sociala förutsättningarna och där har jag bland annat fokuserat på hur mina informanter hanterar de olika roller som de behöver spela under en arbetsdag i hemmet.

Den här texten beskriver ett pågående fenomen om vilket vi ännu inte har alla svar. Det är en forskning om en verklighet jag själv befunnit mig i, liksom många av de människor jag har runt mig. Det är samtidigt inte en verklighet som alla delar. Sällan har väl klassperspektivet synts så tydligt som under Coronakrisens härjningar. De som intervjuats för denna text har yrken och en social position i samhället som har tillåtit dem att vara hemma och skydda sig själva och andra från smitta. SCB konstaterar också att hemarbete är vanligare i storstäderna och att branscher som offentlig förvaltning är överrepresenterade (SCB 2021).

Coronakrisen är bara en av flera världsomspännande kriser som dabbat världen den senaste tiden och som alla påverkar bostadens utformning och hur vi bor i olika riktningar. Klimatkrisen är kanske den mest centrala att nämna i detta sammanhang. Många av de riktningar som Coronakrisen leder oss i när det gäller bostadsutformning och bostadsbyggande har klimatkrisen redan pekat ut. Det handlar till exempel om bostäder som är hållbara för många olika situationer, som är placerade på väl genomtänka platser som leder till mindre resande och mer fokus på det nära livet. De huvudsakliga skillnaderna mellan dessa bägge kriser skulle kunna sägas vara att där Coronakrisen kom plötsligt och oväntat kom klimatkrisen smygande och var väntad, där Coronakrisen har krävt nya och innovativa bostadsförändringar på kort tid skapar klimatkrisen snarare långsiktiga och genomtänka lösningar för bostadsutformning och där förändringarna under Coronakrisen har skapats och kontrollerats underifrån av de boende styrs klimatkrisen omformade bostäder uppifrån från politiker och bostadsbyggare. Och det är just detta underifrånperspektiv som jag har fokuserat på i denna text och som jag tycker gör denna kris särskilt intressant att studera i förhållande till bostadens utformning och användande.

Hur våra arbetsmönster kommer att påverkas när pandemin är över har vi nu börjat kunna urskilja men mycket arbte kvarstår innan en ny balans mellan kontorsarbete och hemarbete har befästs. Hur bostaden kommer att påverkas av detta i det långa loppet är dock fortfarande ovisst. Men att det kommer ske vissa långvariga förändringar, eller åtminstone förskjutningar, i bostadens utformning och funktion är nog ingen vild gissning. Min förhoppning är att jag ska få möjlighet att försätta följa denna förändring över tid för att fördjupa min förståelse för hur bostaden påverkas av förändrade vistelsemönster i samhället.

Referenser

Tryckta källor

Svensson, Julia (2017). https://arkitektur.se/tema/kontorets-nya-typologier-ar-ett-symptom-pa-livstilsidealet-om-att-standigt-arbeta/ (hämtad 1/6-2021).

(2017)Baudrillard, Jean ([1968] 2005). The System of Objects. London: Verso.

Björk, Christian (2016). Den sociala differentieringens retorik och gestaltning: kritiska perspektiv på funktionalistisk förorts- och bostadsplanering i Stockholm från 1900-talets mitt. Stockholm: Stockholms universitet.

Cieraad, Irene, (2010). "Homes from Home: Memories and Projections, Home Cultures, The Journal of Architecture, Design and Domestic Space, vol 7, nr 1.

Colomina Beatriz (1994). Privacy and Publicity: Modern Architecture as Mass Media. Massachusetts.

Dovey, Kim (1999). Framing places: mediating power in built form, London: Routledge.**

Ehn, Billy, Löfgren Orvar, Wilk, Richard (2016). Exploring Everyday Life: Strategies for Ethnography and Cultural Analysis, Lanham, Maryland.

Felski, Rita (1999). “The invention of everyday life”, New Formations, vol. 39. **

Fägerborg, Eva (1999).“Intervjuer” I: Kaijser Lars & Öhlander Magnus (red.), Etnologiskt fältarbete. Lund: Studentlitteratur.

Gejvall, Birgit (1987 [1954]). 1800-talets Stockholmsbostad: en studie över den borgerliga bostadens planlösning i hyreshusen, 2., omarb. uppl., Stockholm: Komm. för Stockholmsforskning.**

Goffman, Erving (2004 [1959]). Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, 4 uppl., Stockholm: Studentlitteratur.**

Internetstiftelsen, Svenskarna och internet, Rapport för 2020 (2020). https://svenskarnaochinternet.se/rapporter/svenskarna-och-internet-2020/arbeta-hemifran/9-av-10-som-arbetat-hemma-under-pandemin-vill-fortsatta-gora-det-i-framtiden/ (30/5-20219) **

Kaare Nielsen, Henrik (2005). “Totalizing Aesthetics? Aesthetic theory and the aestheticizing of everyday life”, The Nordic Journal of Aesthetics, Vol 17 No 32.

Kvale, Steinar (1997), Den kvalitativa forskningsintervjun, Lund: Studentlitteratur.

Kärrholm, Mattias (2004). Arkitekturens territorialitet: till en diskussion om territoriell makt och gestaltning i stadens offentliga rum. Lund: Institutionen för arkitektur, Lunds universitet.

Renoveringsindex, www.renoveringsindex.se/news/33 27/5-21, (hämtad 25/5-2021).

Saegert, Susan (1985). “The role of housing in the experience of dwelling.” I: Altman, Irwin, & Werner Carol M (red). Home environments. New York: Cop. **

Shove, Elisabeth, Matthew Watson, Martin Hand & Jack Ingram (2007). “Having and doing. The case of the `restless kitchen`”, The design of everyday life, Oxford/New York. **

Strannegård, Maria (2009). Hotell speciell. Livsstilskonsumtion på känslornas marknad. Malmö: Liber.

Statistiska centralbyrån, www.scb.se/pressmeddelande/allt-fler-arbetar-hemifran/27/5 (hämtad 26/05–2021)

Svenska Dagbladet* (2020). www.svd.se/kollegan-undrade-om-vi-satt-i-samma-sang?utm_source=ab-box&utm_medium=iframe&utm_campaign=2020-10-15 (hämtad 25/5–2021)

Willén, Maja (2012). Berättelser om den öppna planlösningens arkitektur. En studie av bostäder, boende och livsstil i det tidiga 2000-talets Sverige. Diss. Stockholms universitet, Lund: Sekel Bokförlag.

Willén, Maja (2014). "Längtan till landet: Om öppna planlösningar och moderna lantkök.’ Bebyggelsehistorisk tidksrift, nr. 67:45–59.

Willén, Maja (2017). “Ornamentets återkomst. Det förra sekelskiftets arkitektoniska utsmyckningar som nutida statussymboler”, Bebyggelsehistorisk tidskift, nr 73 2017: 76–88.

Willén, Maja. (2018). “Historiska drömkök till salu: Nutida förställningar om historia i tre köksproducenters kataloger”** I: Köket. Rum för drömmar, ideal och vardagsliv under det långa 1900-talet, Torell, Ulrika, Lee, Jenny, Qvarsell, Roger (red.), Stockholm: Nordiska museets förlag.

Willén, Maja (2019). "The Making of Home and History. The revival of the fin de siècle architecture’, Home Cultures. The Journal of Architecture, Design and Domestic Space, *December. *