Eva kan inte få nog av dej medan Margaretha är mer ambivalent. Möt två skådespelare i vilkas konstnärskap du som publik spelar väldigt olika roller.
How Do We Let the Audience in?
Eva can’t get enough of you while Margaretha is ambivalent about you. Meet two actors in whose artistry you, as the audience, play very different roles. More in English below.
Hur gör vi med publikinsläppet? är en del av mitt masterprojekt om publikövernkommelser. Den visas på SKH i Stockholm 4 maj 2023.
Jag tänker på mitt masterprojekt som en undersökning av, och en fristående fortsättning på mitt yrkesliv. Jag har som skådespelare och clown jobbat i många olika rum och med många olika publiköverenskommelser. Allt från scen-salong situationer där publiken vet exakt hur de ska bete sig och hur deras deltagande ser ut, till att spela för endast en person i ett källarrum, i en sjukhussäng, eller i en liten roddbåt, där deltagandet tydligt måste förhandlas och kommuniceras. Jag har mött vuxna som är världsmästare i teateretikett, men inte kan svara på en fråga om den ställs från scenen, och jag har mött barn som är sjövilda förstagångsbesökare som har en intensiv dialog med oss på scenen.
Jag har förundrats över hur olika människor förstår samma instruktion, hur samma föreställning kan skapa helt olika rum och stämning beroende på dem som är där just då, funderat på hur det kan vara så att en clown kan spela en sak och det blir underbart, men platt och omöjligt när en annan clown spelar samma sak.
Jag har undrat över vilka roller publiken kan ha, vad i ett verk som kommunicerar denna roll, och om publiken kan byta roll i samma verk. Jag har också dragits till situationer där publik-kontraktet är lite otydligt eller skevt.
I min uppsats kan du läsa mer om allt det och även intervjuer med skådespelare och regissörer vars repetitionsprocesser jag följt med fokus på hur de utformat och kommunicerat publikens roll.
I Hur gör vi med publikinsläppet?, som är den performativa delen av mitt masterprojekt, får du träffa Eva och Margaretha. De är två halvmasker som skapats av Amanda Cederquist.
Jag ville utforska två olika sätt att vara och göra skådespelare, med två olika förhållningssätt till publiken. Utgångspunkten för maskerna är för Margaretha klassiska tragedienner, och för Eva komedienner. När jag samlade porträtt på några stora skådespelerskor, så upptäckte jag att deras ansikten hade liknande drag. Alla väldigt vackra, med höga kindben, kupade ögonlock, raka näsor. Oftast porträtterade i halvprofil, med höjd haka och blicken i fjärran.
Komediennerna hade generellt rundare ansikten och näsor, krusigt eller ostyrigt hår och log och tittade rakt in i kameran. Utifrån de bilderna och mina texter och fantasier om de två olika typerna skapade Amanda maskerna.
Margaretha trivs bäst med att inte se eller ha så mycket direktkontakt publiken, men hon har en internaliserad bild av publiken, en inre salong, på samma sätt som hennes publik oftast upplever hennes konst inuti sig själva, på en inre scen. Margarethas förhållande till publiken och konsten orsakar henne en del lidande.
Eva älskar att ha mycket och nära kontakt, mycket och nära är överordnat vilken typ av verk som hon spelar i. För henne är teatern det som uppstår i mötet, och formen för mötet kan variera, men innehåller alltid element av lek. Hon blir osäker och rädd när hon är själv.
Caroline Romare, som skapat kostymen, letade efter former och material som kunde komplettera och framhäva maskerna, tanken är att mask och kostym är del av samma skulptur. I arbetet med kostymen har vi jobbat mycket med lager på lager och med att tukta och framhäva, två olika sätta att göra kvinna och skådespelare.
Eva och Margaretha har i väldigt stor utsträckning fått bestämma vad de ska göra på scenen. De har fått svara på frågor om sitt förhållande till publiken och om att spela teater, de har provspelat olika texter, hittat på publiksituationer och koreografier, fått göra vad dom vill med och i rummet. Sara Ribbenstedt har varit med som konstnärligt bollplank under den delen av processen och vi har tillsammans valt ut och satt ihop de moment som ingår i Hur gör vi med publikinsläppet?
Av och med Karin Bergstrand, maskmakare: Amanda Cederquist, kostymör: Caroline Romare, dramaturg och koreograf: Sara Ribbenstedt, fotograf: Alex Hinchcliffe, sakkunnig: Lektor Niklas Hald
How Do We Let the Audience in? is the performative part of my Master thesis.
I think of my master's project as an investigation of, and an independent continuation of, my professional life. As an actor and clown, I have worked in many different rooms and with many different audience agreements. Everything from stage-auditorium situations where the audience knows exactly how to behave and how to participate, to playing for only one person in a basement room, in a hospital bed, or in a small rowing boat, where participation must be clearly negotiated and communicated. I've met adults who are champions of theater etiquette, but can't answer a question if asked from the stage, and I've met children who are wild first-timers who engage in intense dialogue with us on stage.
I have marveled at how different people understand the same instruction, how the same performance can create completely different rooms and moods depending on those who are there at the time, thought about how it can be that a clown can play one thing and it will be wonderful, but completely flat and impossible another plays the same thing.
I have wondered what roles the audience can have, what in a work communicates this role, and whether the audience can change roles in the same work. I have also been drawn to situations where the audience perspective is a bit unclear or skewed.
In my essay you can read more about all that and also interviews with actors and directors whose rehearsal processes I followed with a focus on how they designed and communicated the role of the audience.
In How Do We Let the Audience in? -which is the performative part of my master's project, you get to meet Eva and Margaretha. They are two half masks created by Amanda Cederquist.
I wanted to explore two different ways of being and doing acting, with two different approaches to the audience. The starting point for the masks is classic tragediennes for Margaretha, and comediennes for Eva. When I collected portraits of some great actresses, I discovered that their faces had similar features. All very beautiful, with high cheekbones, cupped eyelids, straight noses. Most often portrayed in half profile, with a raised chin and gaze into the distance.
The comediennes generally had rounder faces and noses, frizzy or unruly hair, and smiled and looked directly into the camera. Based on those images and my texts and fantasies about the two different types, Amanda created the masks.
Margaretha is most comfortable with not seeing or having much direct contact with the audience, but she has an internalized image of the audience, an inner auditorium. Similar to that, her audience usually experiences her art inside themselves, on an inner stage. Margaretha's relationship with the audience and the art causes her some suffering.
Eva loves to have a lot and close contact, a lot and close is paramount to the type of work she plays in. For her, the theater is what arises in the meeting, and the form of the meeting can vary, but always contains elements of play. She becomes insecure and afraid when she is alone.
Caroline Romare, who created the costume, looked for shapes and materials that could complement and highlight the masks, the idea being that mask and costume are part of the same sculpture. In working with the costume, we have worked a lot with layer upon layer and with chastening and highlighting, two different ways to make or create or become woman and actress.
Eva and Margaretha have decided, to a very large extent, what they will do on stage. They have had to answer questions about their relationship with the audience and about acting, they have auditioned different texts, invented audience situations and choreographies, have been free to do what they want with and in the room. Sara Ribbenstedt has been involved as dramaturg during that part of the process and we have together selected and put together the elements that are included in How Do We Let the Audience in?
