Goddag kära lönn. Det är länge sedan senast eller mer än en månad, men roligt att se att du mår bra och det var bara en liten gren som hade fallit, brustit och fallit av. De senaste dagarna hade varit häftigt snöfall och väldigt mycket tung och våt snö, så att det är många träd som har förlorat stora grenar. Men du ligger så här bekvämt från början så det är kanske inte så stor risk. När jag senast var här så hade du fina gula löv och nu är de alla på marken eller så har de flugit bort. Jag har inget särskilt att berätta åt dig och min tanke var inte från början att alls spela in något samtal med dig utan jag ville bara komma och hälsa på dig och se hur du mår och göra kanske någon bild med dig. Men så fick jag den där känslan att det är klart jag måste prata med dig nu när jag en gång är här. Trafikbruset hörs från Söder och Gamla stan och även längre bort; det är inte så mycket vind nu så det hörs. Och ibland hörs det ett smatter, det jag tittar uppåt, inte bara på dina grenar utan också för att kastellet som står här bredvid har en flagga på taket vars, flaggans rep på något sätt smattrar ibland. Jag vet inte, det var nymåne inatt så att nu skulle det vara en bra möjlighet att börja någonting nytt, men jag vet inte riktigt vad jag ska börja med dig. Alltså, senast jag var här så tog jag två bilder, ett porträtt av dig, och mig också sittande på dig, från två olika håll. Men när jag kom hit, när jag promenerade så tänkte jag att det är en dum idé, det behöver jag inte göra att jag upprepar samma bilder för att göra någon slags grov time-lapse, det är helt dumt, utan snarare så är det ju intressant att välja nya perspektiv på dig. Men det här är ändå ganska lika som den ena bilden för att du lutar österut med dina tre stora grenar eller stammar, ja fyra egentligen om jag tänker på den som är här högst upp, och det på något sätt givet att det är roligt att få dem med i bilden. Så här års är det ju inte så mycket trafik här; senast jag var här så var det kottar och saker som var placerade här på dina grenar och det var tydligt att det var något barn som hade varit här och lekt. Nu är det bara gamla tanter som jag, som sitter här och leker. Jag ska hålla ett föredrag på finska imorgon med rubriken "kan man tala till träd" eller "kan man adressera träd", "kan man tilltala träd" skulle väl vara den direkta översättningen. Och då talar jag om arbeten jag gjort tidigare, men, bland annat samtal med en tall i augusti i Finland. Och det är ju något som jag skulle kunna göra med dig, jag skulle kunna föra samtal med dig om du har lust. Jag vet att du inte kan säga nej på ett sätt som jag förstår, men jag ska försöka lyssna mig till hur du känner för det. Jag antar att du är ganska van med att folk kliver upp på dig och det är liksom ditt jobb här; du arbetar för turistindustrin så att säga eller är det kanske för barnen. Nej, jag kan inte känna någon ovilja från din sida men inte någon större entusiasm heller. Jag kan tänka mig just det att du är lite van med det här. Men kanske det här var ett försök, jag får återkomma. Och tackar så mycket för att du ville låta mig sitta här på din stam torsdagen den 24 november 2022. Ja, allt gott och jag hoppas kunna komma till dig ännu i år, antingen före jul eller om inte före jul så efter jul. Så vi ses nog snart igen på sätt eller annat. Ha det bra.
Tisdagen den 20 december hos lönnen på Kastellholmen i centrum av Stockholm. Jag gömmer mikrofonen eller min telefon här så nära stammen som möjligt för att undvika att vinden blåser sönder den här ljudinspelningen. Det börjar skymma, solen går ner snart, dagarna är korta. Imorgon är det vintersolstånd, det vill säga den kortaste dagen på året och det är då som vintern egentligen börjar, sägs det. Nu har det ju varit vinter redan i november och i december och för ett par dagar sedan så var det mycket snö här, men snön har försvunnit med regnet, så här syns knappt några spår alls av det. Jag har varit i Stockholm på ett kort besök, ungefär en vecka, och samtalat med tallen i Lill-Jansskogen och besökt tallen i Nobelparken ett par gånger och så tänkte att då kommer jag och hälsar på dig också kära lönn. Jag har nu en sådan plan att jag ska experimentera med lite olika saker varje gång jag träffar dig och den här gången jag spelade jag först in två variationer där jag försökte gå runt dig. Det är inte så enkelt, för de här stammarna eller grenarna som ligger längs med marken, dem får man kliva över eller ta sig under, men jag gjorde i varje fall ett försök. Och så minns jag ju inte var jag satt senast när jag satt uppe på din stam men jag tror att jag satt lägre ner, och nu sitter jag här högre upp i den egentliga klykan. Men antagligen så är jag ganska väl gömd för kameran, men det gör ju ingenting. Det är rätt mycket folk i rörelse här, men just nu är det ingen som går precis förbi och det gör ju ingenting om de kommer in på bilden heller, även om det är roligare om vi får vara på tu man hand. Jag vet inte egentligen vad mer jag ska berätta åt dig. Det här är vårt sista samtal i år, men jag tänkte nog komma hit igen i januari. Så att i motsats till mina besök hos tallarna så tänkte jag besöka dig här också nästa år, åtminstone på våren. Vi får se vad vi kan hitta på, men kanske det här räcker för idag. Ha ett fint vintersolstånd och en alldeles härlig vår, sen när den den så småningom kommer, men vi ses ju före det. Det hinner nog bli kallt före vi ses igen och snö antagligen också. Men tack för mig nu och för idag. Ha det bra.
Hejsan kära lönn och gott nytt år. Det blåser ganska mycket så vi ska se om det ska gå att spela in nånting här och hur jag skall skydda mikrofonen för att bli hörd. Det är i varje fall roligt att vara här igen. Det är första gången i år och det är absolut konstigt att det är den 16 januari 2023 och inte en tillstymmelse till snö någonstans. Jag vet att det var mycket snö här och mycket snö i Helsingfors också under julen men det har allt försvunnit. Och jag undrar om det blir vinter igen eller är det nu här början på våren i medlet av januari i dessa tider. Jag gick förbi en annan lön igår, den lilla rysslönnen eller Acer Tataricum som växer vid stranden i Nobelparken som jag brukar sitta hos flera gånger i veckan under år 2019. Och de hade ansat det lilla trädet så att den inte längre hade grenar man kunde sitta på. Jag vet inte om de hade brutits av för att barn hade klättra där eller om de hade ansat det annars bara, men det var lite av en chock. Nå, du kan inte ansas lika lätt. De här stora starka grenarna finns det nog ingen risk att ska falla av så där bara. Och så ligger de ju här i sluttningen så att det inte borde vara något problem för någon att de växer så här utbredda. Ja, jag har varit ett par dagar här i Stockholm och jag har inlett en brevväxling som jag kallar Tallar emellan med en tall på kullen i Nobelparken och sen ska den andra tallen vara en tall i Brunnsparken. Det är förstås lite problematiskt det där med att skriva, vara på sätt och vis budbärare eller tolk för tallar för det blir ju rena fantasin så att säga. Nu när jag talar till dig så behöver jag ju inte låtsas nånting annat än att jag talar till dig. Om du inte svarar eller om jag inte förstår när du svarar så är det inte är någon fantasi utan det är bara min ... Men när jag försöker, ja, alltså när jag försöker skriva ett brev från en tall till en annan så då måste jag ju fantisera lite grann. Så det är på sätt och vis problematiskt men jag försöker nu ändå. Och sen har jag ju tänkt mig att jag ska hitta en lönn i Helsingfors också, inte för att skapa någon brevväxling er emellan, men helt enkelt för att ha en kontrast, en samtalspartner. Ja, jag är här i Stockholm nu för att delta i forskningsveckan på Stockholms Konstnärliga Högskola eller inte delta, utan delta som publik, men följa med och se vad som håller på och händer där. Och det ska börja imorgon så jag passa på att komma till dig idag på måndagen, och jag tänkte också att det ska vara mindre folk här nu på måndagen än på weekenden när alla museer är öppna och det är annars också folk i rörelse. Jag har ju en plan att försöka undersöka olika sätt att bearbeta eller editera videomaterial för varje gång som jag besöker dig och jag har inte ännu bestämt mig vad jag ska försöka hitta på med den här tagningen, men jag ska väl se om det inte finns någon slags filter åtminstone som jag kunde prova på. Och det här är ju nu då en bättre kvalitet än förra året, för att jag har ställt om kameran så att den spelar in 4K så att säga, så att det borde vara en skarpare bild. Nå, vi får se. Jag ser att du mår bra i och för sig, men det är ju svårt att säga så här på vintern. Kanske du sover egentligen för att du har ju inga löv, men om det inte kommer mera snö så när ljuset ökar så kan tänka mig att du börjar vakna sen så småningom. Men än så länge så är det nog säkrast att vila helt enkelt. Nåja, tack för att du lyssna på mig idag och ha det så gott. Jag kommer igen i februari. Tack.
Kära lönn, fint att se dig igen. Det är mycket folk i rörelse idag trots att det är måndag, måndagen 13 februari 2023. Och blåsigt är det också men jag försöker skydda mikrofonen. Jag bestämde mig för att ta en bild från ett lite annorlunda håll idag, så att säga, inte från sidan så att man kan se din fina lutning, utan från ändan av grenarna så att man kan se din stam och hur den förgrenas och hur du är som en stor bläckfisk nästan. Men bläckfiskar har ju lite flera armar. Du har egentligen fyra stora armar och sen ser man här att du har haft en femte åtminstone. Här förra veckan var jag i Norge i Oslo och deltog eller ledde egentligen ett seminarium, men vi var ett bra team, ett seminarium om konstnärlig forskning, om att dokumentera och dela och metoder lite också. Och det var väldigt roligt men där, varför jag tar upp det här med dig är för att det var någon som nämnde bläckfisk-metoden, the octopus method, som jag ju aldrig hade hört om. Och då gick jag ju på nätet och försökte hitta lite vad det skulle kunna vara. Och det visade sig att det faktiskt finns en metod, alltså en riktigt kommersiell patent-belagd metod som heter så och som synbarligen används i synnerhet av kvinnliga företagare som försöker balansera många olika områden i sitt liv. Så bläckfisken är som en modell där det finns ett starkt centrum men där det olika tentaklerna eller armarna har sin egen del av sin hjärna i spetsen och på något sätt fungerar i samklang men också individuellt, eller kan göra det på något sätt. Nu har jag ju inte bekantat mig med metoden, men det är alltså, bläckfisken är en metafor för att kunna kombinera många olika saker, om jag förstod det rätt. Jag hade inte någon plan att börja tala om bläckfiskar med dig, det var en impuls som kom från den här bildvinkeln. Annars så är jag på väg tillbaka till Helsingfors ren imorgon, så det här på något sätt, mitt besök till dig är alldeles i sista minuten trots att jag var i Stockholm i nästan två veckor nu. Och jag ska pröva någon slags effekter på det här materialet också. Kanske jag ska ta lite annorlunda bilder, men det här samtalet får nog stå som det är, förutsatt att det nu blir inspelat på något vettigt sätt. Det är konstigt att det är februari, alltså början eller snart medlet av februari och det finns ingen snö och det känns som vår, men så är det kanske nuförtiden. Det kan ju komma väldiga snöoväder ännu, men just nu är det väldigt liksom tidig vår stämning helt enkelt på grund av ljuset också. Men du ser nog inte ut att ha vaknat ännu så att säga, eller inga svullna knoppar eller så, och det är nog klokt, för det kan bli väldigt kallt ännu. Men annars så har jag inte så mycket annat att berätta utan jag vill bara önska dig en riktigt trevlig vår här på Kastellholmen och jag kommer ju och hälsar på dig igen i början av mars. Men nu får det räcka för idag så jag säger tack för mig och sköt om dig.
Hej igen kära Lönn, här sitter jag nu mitt i snön. Du är helt täckt av snö sedan igår och i förrgår. Och vi som trodde att våren skulle vara på väg. Det blåser ganska mycket jag försöker skydda mikrofonen. Jag har varit här i Stockholm sedan förra veckan för jag har varit med om ett symposium på Stockholms Konstnärliga Högskola, egentligen operahögskolan där, ett symposium som heter Lethe, glömskans flod, som handla om ett forskningsprojekt om glömska eller minne eller 'forgetfulness', och om det på något sätt... musiker som undersökte att vad händer om man utnyttjar det där med att man glömmer, kan man komma på något nytt den vägen. Det var egentligen ett ganska avancerat projekt där de spelade ett improvisatoriskt stycke och sen inte fick tala om det och inte heller lyssna på det, och sen efter en tid spelade de det på nytt, det var de kom ihåg av det och så vidare. Men det här symposiet var alltså ett evenemang med mycket annat program också, och det var, min uppgift var att moderera det vilket var rätt tacksamt för det var ett välplanerat program. Så även om jag ingenting vet om musik egentligen så var det intressant. Och efter det sen har jag deltagit i ett annat litet evenemang, ett lunchsamtal på biblioteket på SKH det också, på gamla scenskolan eller gamla DI, ja gamla scenskolan faktiskt. Och då diskuterade vi på engelska Elenor Bauers doktorandprojekt eller inte egentligen projektet utan hennes exposition, den bok som ingick i det här projektet, Nora the Many, som är ett slags, eller boken har liksom två delar, den består av en ganska utförlig introduktion som hon kallar översättarens anmärkningar och sen en roman eller en fiktiv berättelse som är delvis kollektivt skriven. Och varför är det översättarns anmärkningar? Jo, för att avsikten har varit att hitta ett sätt att översätta upplevelsen av att dansa till skrift eller till litteratur, kan man väl säga. Ja, och sen nästa tisdag ska vi diskutera min gamla bok från några år tillbaka, Att uppträda med träd, och då ska Eleanor istället kommentera det. Och det ska bli roligt att se vad hon kommer att ta upp, men det är ju på sätt och vis ett väldigt mycket enklare projekt för att den boken är en bilderbok. Men å andra sidan så har de en del gemensamt för att det försöker också på något sätt skapa en publikation som samtidigt är en konstnärlig produkt på ett eller annat sätt. Och sen, förutom de här på något sätt sociala uppdragen som jag njuter av att få delta i, i diskussioner och sammanhang, så jobbar jag ju med att editera videorna från förra året. Nu just så jobbar jag egentligen med sånt som jag har spelat in i Helsingfors. Det som jag har spelat in här i Stockholm är jag klar med redan. Men därför så kunde jag på något sätt välja den här dagen att komma och hälsa på dig. Imorse var det är solsken och jag tänkte att det skulle se så vacker ut med all snön i solljus, men nu har molnen ren kommit tillbaka och det kan ju bli mera snö. Men det är verkligen det här tjocka snölagret som ligger också på dina stammar eller grenar, så det gör en slags konstig julstämning över det hela, även om det är ju mera ljus nu. Det är inte så mörkt som vid jultiden, men ändå. Annars har jag inte så mycket spännande att berätta åt dig, men det som jag är mest upptagen med eller sådär själsligen engagerad i även om jag inte gör så mycket åt saken, är det här stora viktiga, viktiga uppdraget att hitta en ny bostad i Stockholm. För jag kommer att vara tvungen att flytta ut från det stället där jag bor, där jag hyr mig in, för att hon som är min hyresvärdinna behöver bostaden för sin son, antagligen från 1 september eller var det då 1 augusti, det måste jag kolla. Och då är frågan, jag funderade länge att ska jag försöka hitta en ny hyresbostad, men nu har vi prata med min bror och hans hustru att det kanske skulle vara möjligt att försöka köpa en bostadsrätt, någon liten enkel etta. Men för att jag ju gärna ska bo i innerstan så då är ju de små enkla ettorna väldigt dyrbara de också, och inte så många faktiskt. Nå, jag har varit på min första på något sätt offentliga visning och då insåg jag att det är faktiskt värt att kontakta mäklarna och komma överens om privata visningar för det är inte så många som vill ha offentliga visningar. Och att det pris som är angivet är bara starten och att sen är det en tävlan med bud som kan höja priset ansenligt. Jag är dålig på ekonomiska saker, där är min bror och hans hustru mycket bättre så att jag är på sätt och vis beroende av dem. Ja, för att jag tänker ju på dig här på Kastellholmen, kära lönn, att du är min studio nu, du är mitt arbetsrum, du motsvarar det arbetsrum jag har på Stora Räntan i Helsingfors. Och i synnerhet så här vintertid så är det ju lite kyligt och opraktiskt, och jag kan inte lämna några saker här hos dig, så att även om jag på något sätt mentalt tänker mig att jag har en utomhus studio så skulle ju vara fint men inomhus studio också. Och som sagt så, i idealfall skulle jag ha en studio här på Kastellholmen med dig, också något litet utrymme inomhus, och sen en bostad, antingen här men antagligen någon annanstans, en bostad som då min bror och hans hustru också kunde använda vid tillfälle. Vi får se, det finns inte så mycket tid kvar till våren men det blir ju inte bättre av att vara orolig utan det är bara att söka, och försöka, söka och försöka, övervinna sin lättja och sin blygsel, så att jag verkligen ska liksom kunna kontakta och göra, ta initiativ helt enkelt. Vad mera? Det är ganska kyligt nu även om vindpustarna eller blåsten är bara liksom, den kommer och går. Men alltså, jag kommer knappast att hälsa på dig, jag åker tillbaka till Helsingfors nästa vecka och kommer knappast hit före det, utan nästa gången blir det sen i april. Så nu har det blivit ett slags rutin med ett besök i månaden ungefär. Men hur som helst, hoppas du har det bra här under snötäcket och ha en skön vintervila nu ännu så länge vädret hålls så här kallt. Ha det bra.
Kära lönn, trevligt att träffas igen. Det är länge sedan eller det känns så, för senast vi sågs så var det fullt med snö här, och idag är det kanske den allra första riktigt vårdag som jag har varit med om nu här i Stockholm. Det är påsklördag och igår var det ännu mulet som det anstår en långfredag, men idag är det verkligen, ja, naturen återuppstår. Jag tänkte att jag skulle ta en bild, en närbild från andra sidan i motsats till den jag tog senast, men det är ju ganska svårt att få dig i närbild ens lite, trots att du ligger så här längs marken. Och när jag tittar på löven här under dig så är det ju inte bara lönnlöv utan det är en massa också kastanje- eller hästkastanje-löv som jag inte riktigt förstår var de kommer ifrån, men det får jag väl se när det blir vår. Just nu ser du nog inte ut som du skulle vara alls på väg att vakna, även om man skulle tro det, men kan det bero på att det är lite torrt då, eller är det bara för att då när det är snö och solljus så på något sätt står de svullna knopparna ut mera. Jag vet inte, det brukar ju ofta ske väldigt snabbt, så plötsligt bara exploderar blommorna. Jag tror du blommar innan löven faktiskt, om jag kommer ihåg från lönnarna där hemma. Det är mycket folk och promenerar ute också här på Kastellholmen och inte bara på Skeppsholmen. Och jag funderade på att gå och se utställningen, Laurie Anderson på Moderna Muséet, men den kommer nog att vara där ända till i början på september så jag har nog tid ännu. Det som är det mest spännande just nu är att vi försöker hitta en ny bostad i Stockholm. Och även om det är lyxigt att kunna försöka hitta bostadsrätt istället för hyresrätt, vilket är väldigt, väldigt svårt, så är det ändå så pass dyrt att det blir ganska begränsat, isynnerhet som jag önskar att jag skall kunna bo i innerstan. Men lyckligtvis så ska vi försöka dela det med min bror och hans hustru. Nåja, vi får se. Men just nu så njuter jag av att sitta här, även om det är lite obekvämt plötsligt just så som jag sitter, kanske jag kan ändra på mig lite. Ja, det här var genast bättre. Vinden, var kommer den ifrån? Ja, kanske det här är vindskydd. Det skulle vara fint att ha ett arbetsrum där uppe i Kastellet. Jag vet inte vad som egentligen är där, är det några statliga byråer eller är det utrymmen att hyra eller vad är det, något ämbetsverk eller vad håller de på med där? Men nu ska jag inte önska mig för mycket. Det här är ju ett härligt ställe att kunna jobba på, att sitta här hos dig. Men kanske jag ska fundera på några nya sätt att uppträda med dig med tallen som är i Nobelparken så brukar jag försöka använda någon slags ljud. Senast var det med en munharpa eller vad det nu heter, Jew's Harp. Och nu ska jag hitta på, om jag ska hitta en lergök, eller en Ocarina som det brukar heta. Men det känns på något sätt fånigt att börja föra ljud med dig för där med tallen handlar det ju om att bära bud från Helsingfors till Stockholm och fram och tillbaka. Och hos dig sitter jag bara för att, ja, för att få energi och kraft av dig kanske, och lite perspektiv kan man väl säga. Nå, jag har just nu ingenting särskilt att berätta åt dig. Det viktiga är faktiskt det här med letandet efter en bostad och du som är såhär fast förankrad på den här platsen så förstår ju nog säkert hur viktigt det är att hitta rätt plats. Men å andra sidan förstår jag ju att du tycker att nåväl, att vilken plats som helst blir den rätta platsen bara man sedan accepterar det och lär sig och leva där. Det är kanske ett bra råd att ta med sig härifrån, att det är inte så att man ska hitta en plats som är den rätta utan man gör den till den rätta åt sig själv med tiden. Ja. Så tack ska du ha för den insikten och ha det så bra nu och njut av våren. Sköt om dig.
Kära lönn, det var länge sen sist, det är ju knappt så jag känner igen dig. Jag var här i påsk i början av april och nu är det slutet av maj och hela världen har förändrats. Jag är så ledsen att jag har missat din blomning för nu har du ren små näsor, små frön. Men visst är det fint med dina löv som är nästan fullt utvuxna, fast jag tror att de kan ännu bli större. Det blåser en hel del men det är ju en skön bris sådär på huden för att det är varmt, det är sommarbris, men för mikrofonen är den ju inte så skön. Vi får hoppas att det här ska fungera. Det är mycket som har hänt sedan sist. Det kanske allra viktigaste är att jag nu verkligen har flyttat. Jag har ren sovit två nätter i mitt nya hem, men jag ska ännu städa i det gamla. Så att nu är jag på riktigt Stockholms-bo även om jag inte har flytta min permanenta adress hit men jag skulle kunna göra det nu. Och det som är spännande att jag har en balkong, det är jätteroligt. Det har jag egentligen aldrig haft förut på det sättet. Jag tror nog vi hade en balkong eller egentligen två när jag var barn, men det var liksom inte balkonger som man vistades på utan där vädra man kläder, och det är roligt att kunna göra det också. Men hur som helst så har jag nog tänkt komma och hälsa på dig. Jag vet inte om det blir oftare men åtminstone hoppas jag att det inte ska bli en sån jätte paus. Fast kanske det blir det i sommar när jag ska till Italien. Nå, jag ser att du mår bra i och för sig och att det är, hela liksom området omkring dig grönskar. Den ena stigen som, där det går folk just nu, så på den sidan finns det väldigt mycket mer grönska och till exempel små ask plantor som växer upp, medan här på vänstra sidan, så är det mera upptrampat. Antagligen kommer folk till dig från den sidan för det mesta. Fast där kommer det också folk ner nu, men lyckligtvis så kommer de inte framför kameran utan bakom den. Och nu är det söndag så det är klart att det finns en massa människor här. Jag fundera egentligen på att jag skulle försöka göra något slags bilder på det sättet att jag har en, dels en närbild av dina löv och sen en bild där löven finns i förgrunden men de är suddiga. Men jag vet inte riktigt hur jag klarar av att göra det med min kamera men jag ska försöka göra det. Men, vad annat ska jag berätta? Det är ju nog mest det här med att Stockholm är en härlig sommarstad och det är verkligt, det är en stor förändring att flytta. Jag förstår att du har svårt att tänka dig vad det ens skulle kunna innebära för du flyttar inte själv, det är bara din avkomma som rör på sig. Men det är, om ja, om man skulle gräva upp dig med rötterna och transportera dig med en stor lastbil och sen plantera dig på ett nytt ställe. Nå, lite enklare är det för människor faktiskt, men ändå, det är en stor omvälvning som kan ha, som kan skapa stora förändringar i ens liv, ens vardag. Eller jag hoppas det ska göra det. Det är klart att det är många saker som kanske inte förändras så lätt om de är liksom vanor, men nu är det en bra chans att se över dem. Nå, hur som helst, jag hoppas att du har det bra och önskar dig allt gott nu i början av sommaren. Sköt om dig.
Tjänare Lönn, det var länge sedan sist. Nu är det högsommar eller det var nyss midsommar så det måste vara högsommar nu, hädanefter. Det kommer att bli en lång paus innan jag kommer till dig igen. Jag måste börja med att erkänna det, för att jag ska till Italien, till Mazzano nära Rom och sen till Afrika och så igen till Italien, så jag kommer inte att besöka dig innan september. Så det här är min sista chans att se dig i din hela praktfulla grönska. Det är faktiskt, allt är grönt runtomkring dig och när jag försökte hitta en plats för kamerastativet så att det skulle bli närbilder på dina blad så var det ju mest askar som kom i förgrunden, för det växer en massa små askplantor omkring dig. Och nässlor och gräs och säkert en massa, massa, vad heter nu de här hemska små spindelsläktingarna [fästingarna] som man kan få borrelios av eller TBC. Nå, jag har lyckligtvis vaccinerat mig igen. Och sen visade sig att jag har antagligen haft borrelios för att det fanns mot-ämnen för det, antikroppar i blodet. Nå, du ser ut som förut med på något sätt, din stam verkar på något sätt ännu torrare och gråare och tjöckre och stabilare än förut, när allt är så lummigt och grönt och tillfälligt på något sätt omkring dig. Och så finns det massa småkryp också. Det är spännande att just nu kommer blåsten inte hit. Den finns i din krona högre upp men här är det ganska skyddat vilket är härligt med tanke på den här inspelningen förstås. Jag har ju ofta brukat planera något slags samtalsämne men det har jag inte gjort nu och jag planerade inte ens en bildvinkel, men jag tänkte att jag skulle ta en motbild, alltså från den andra sidan jämfört med det jag gjorde förra gången. Men istället för att ta liksom fokusering i två punkter så har jag bara en enkel bild. Kanske jag kan hitta på någonting när jag editerar. Men det spännande i mitt liv som nu har skett så det är ju det att jag har bosatt mig på Kungsholmen, alltså där på Gambrinusgatan och jag trivs jättebra. Och framför allt så trivs jag med att ha en balkong. Det härligt för jag tänkte att det skulle vara norrut och räknade med att det skulle vara mörkt och svalt, och delvis är det ju svalt nog inne i rummet. Men balkongen har morgonsol så här års, för att solen stiger ju högt upp i nordöst så att det är gassar hela morgonen. Inte längre så här vid middagstid och inte heller, det är fram till nio ungefär. Och det är ju klart att ju längre sommaren lider, när dagarna nu börjar bli kortare, så då blir det ju också mindre och mindre sol. Men det var en glad överraskning. Så jag har börjat njuta av balkongliv, ett helt nytt kapitel i min tillvaro. Och du har ju glädjen av att få leva ute hela tiden. Glädjen och plågan kan man väl säga, för alltid är det ju inte så roligt. Men just nu känns det alldeles underbart med värmen. Och sedan skapar du ju egentligen en del skugga åt dig själv med ditt lövverk, genom att du du vill nå upp till solen så sen blir det skugga här under dig. Nu är det ljud från någon flygmaskin eller liknande som åker här ovanför. Och sen det svaga smattret som kanske hörs här i bakgrunden, det kommer från flaggan. På något sätt, vajern den är fäst med slår mot flaggstången eller något liknande. Det håller på hela tiden. Vad mer kan jag säga? Jag är fascinerad över att dina löv är mindre än vad jag tänkte mig. Vissa av dem är stora men väldigt många av dem är små för att vara lönnlöv. Om jag försöker lyssna på dig så är det nog insekterna och fåglarna och flygplanen och sedan den här smattrande flaggan jag snarast hör. Men det är förvånande lite turister just nu, men det har väl att göra med förstås att de alla är där vid båtarna eller på utflykter och så vidare. Och så är det ju inte helg nu, det är måndag så folk har inte, de som är liksom bosatta här och skulle kunna promenera omkring, så de har inte tid med det nu. Och de som har semester har flytt stan, givetvis. Jag tycker det skönt att midsommarn är över, för att som med alla helger så det känns, man känner sig på något sätt förpliktigad att fira dem på något sätt. Och sen om, när man är ensamstående, så är det ändå ganska besvärligt att göra det, och så är allt stängt, och, nja. Men jag har ändå njutit av att få vara nu i stan. Och jag kommer att vara ännu den här veckan, jag åker hem på torsdag eftermiddag. Och det är synd att jag inte kan se dig eller njuta av balkonglivet mera i sommar, men det kan ju finnas fina dagar i september också. Så vi får ses då, och jag hoppas att du njuter av sommaren och inte stressar alltför mycket med fotosyntesen och allt det där utan har det bra. Så sköt om dig.
Kära Lönn, vad fint att vara här, och sitta på din stam en av dina stammar. Jag tror det var i juni vi sågs senast. Det är ju mycket som har hänt sen dess, åtminstone åt mig, men jag antar också åt dig, för det har ju varit full sommar, massa människor, regn, fullt sjå med fotosyntes och annat. Men å andra sidan ser du ut precis som förut, vilket är skönt i dessa dagar som man ju aldrig kan lita på att saker och ting får växa ifred. När jag kom så slog det mig att ett träd här intill dig, en ask, håller på att vissa och lider av någon sjukdom och då såg jag dig tillsammans med den och insåg att jag aldrig har tagit en bild på dig i så att säga helfigur. Så nu försöker jag mig på det, men det blir ju då ett väldigt långt avstånd så att, ja, man kan nog knappast urskilja mig här, delvis bakom din stam dessutom. Men det gör ingenting för att det är ju nog det minsta man kan vänta sig av hövlighet att åtminstone avbilda hela personen, hela trädet, hela varelsen, om inte varje gång så åtminstone någon gång. Så det här är första gången, och då från norra sidan eller är det då nordväst, mot sydost ungefär. Där finns det liksom mera utrymme så att det är öppet utan andra växter eller buskage eller så. Jag vet inte, från andra hållet skulle det vara svårare men kanske det också skulle gå, från något visst perspektiv. Jag har börjat lära mig att leva på Kungsholmen, vilket betyder att det är egentligen lite längre väg att komma hit, inte så mycket, men det känns som en längre väg. Och så har jag försökt bekanta mig med en tall där i Kronobergsparken men jag har egentligen inte hitta något annat träd att umgås med på det här sättet som jag umgås med dig, att jag försöker variera perspektiven och komma på nytt och på nytt. Men jag tänkte att vi kunde fortsätta så här på sätt och vis det här året ut, om du orkar och har tålamod, men sen vet jag inte riktigt. Det är liksom öppet vad jag ska fortsätta med, om det ska bli mera lönnar eller mera några andra träd. För det att på något sätt så har jag en känsla av att det får räcka med tallar. Men man vet ju inte så vi får se. Dina löv har inte gulnat alls ännu. Jag trodde att det såg ut som några av dem skulle ha gulnat, men det var bara solen som lyste uppe i kronan, så att allt är ännu grönt och fräscht. Och det är väldigt mycket små askar som växer upp här under ditt beskydd, inte så mycket lönnar faktiskt, jag undrar vad det beror på, men många många små askträd. Tja, ja där ser jag där högre upp i sluttningen ser jag ett par lönnar också. De är kanske, jag vet inte, askarna kan vara snabbare att växa i början. Vad mer kan jag säga, annat än att det är roligt att se dig och jag ska pröva på att ta en bild från andra sidan, men kanske utan att prata då. Men tack för att du finns och tack för att jag får sitta här och ha det så bra. Jag kommer igen nästa månad när jag kommer tillbaka till Stockholm igen. Bra, sköt om dig.
Hej kära Lönn. Idag blåser det väldigt, det är den 7 oktober på Kastellholmen och här sitter jag uppkliven på din stam. Jag försökte placera kamerastativet lite lägre så att vinden inte skulle fälla omkull det och också för att fånga upp några av de röda och gula löven som en del av dina grenar bär på. På det stora hela taget är du ju ännu ganska grön men några av de lägre grenarna har vackert röda blad. Och så har du ju fällt en del löv också, det ser jag på marken. Det är inget snack om saken, det är höst nu, även om det just idag är solsken. Men vinden är kall från nordväst och ganska häftiga byar emellanåt. Jag har varit nu i Stockholm i över en vecka, men det har varit ganska regnigt så jag har inte kommit mig för att hälsa på dig. Och så märker jag att min kamera väcker nyfikenhet hos folk som passerar förbi så det ska inte bli någon långvarig diskussion. Men jag ville ändå hälsa på dig eftersom det är oktober och jag nu har kommit till dig en gång i månaden. Jag håller på och läser eller har just egentligen läst färdigt en doktorsavhandling från Nya Zeeland som handlar om ett slags konstnärlig pedagogisk produktion. Det är ett projekt där konstnären har samarbetat med en vetenskapsman och sen besökt skolklasser. Och först har de berättat, vetenskapsmannen eller kvinnan har berättat om vad de sysslat med och så har konstnären berättat vad de sysslat med och så har de fått i uppdrag, barnen, att göra teckningar med hjälp av rep så att det blir jättelika stora konstverk som sedan ställs ut och så vidare. Men det där med att samarbeta med en vetenskapsman, det var det som egentligen jag kom att tänka på att det skulle ju kunna vara roligt. Kanske inte så mycket med dig för att vi har en sån här, vår relation är ju mera så här, hur ska jag säga 'casual'. Alltså jag kommer och hälsar på dig för att prata med dig. Men med tallarna är det lite annorlunda, för där försöker jag ju faktiskt också förstå mig på tallarna på riktigt. Så att egentligen borde jag försöka hitta någon vetenskapsman som skulle kunna berätta åt mig mera om tallar, tror jag. Men oberoende av så det är ju inte ditt problem. Och vad ska jag vidare berätta? Jag trivs väldigt bra på Kungsholmen, det sa jag säkert också i september. Det är ju lite längre väg till dig men en bra promenad, inget problem där. Och så är det ganska mycket lugnare där. Och så är det ju lite roligt att vara nära vatten, alltså där är det då sjön när jag i Helsingfors är nära havet eller saltsjön som de kallar det här. Nu är det några fåglar som är väldigt ivriga om någonting, jag undrar just vad det är. Men vad mer ska jag säga? Kanske det här räcker för den här gången. Det är ganska svalt och kyligt och varför ska jag nu uppta din tid med att pladdra om saker som inte är viktiga för dig, om de inte är viktiga för mig då också. Så vi får helt enkelt återkomma i november eller hur det nu sen blir. Men tack för att du lyssnade på mig igen och ha det bra.
Hej kära lönn, hej på dig. Så annorlunda du ser ut idag sen för en månad sedan, mörk för att du är våt och helt naken, kal, enstaka gula löv finns kvar, knappt så att man ser dem. Och så är det ju ganska tyst och lugnt här på Kastellholmen nu, för att det är vardag, fredag visserligen men också för vädrets skull. Fast just nu är det är inte regn och det ska inte regna, förhoppningsvis om vi ska tro på väderleksrapporten så ska det inte regna ikväll. Men du tycker kanske om att bli duschad ordentligt, jag kan tänka mig det. Men i övrigt så är det nog som att du är förberedd för vintern nu, så att nästa fas är snö och is. Jag insåg inte senast jag var här i oktober att det var exakt för ett år sedan i oktober som jag börja besöka dig, och då kunde jag ju inte avsluta våra samtal så där bara utan att på något sätt meddela dig om det eller göra ett nummer av det helt enkelt. Men nu är frågan om det här ska vara vårt sista möte eller om jag borde komma och hälsa på dig ännu i december och avsluta först i årsskiftet. Det får kanske bero på om jag har möjlighet att komma och hälsa på dig i december. Jag hoppas att jag kanske skulle ha. Men ifall inte så får jag redan på förhand säga farväl och tack för de här samtalen, som nog har varit mera ett slags dagboksanteckningar för min del. Jag måst säga för att det här med att jag kommit till dig, det har liksom inte att göra med mitt projekt att fundera med furor för du är ju ingen fura. Och sen det att jag pratar svenska med dig så det gör det liksom mera privat, mera intimt. Men sen har jag ju haft det här projektet med att hitta nya infallsvinklar, nya perspektiv, både bildmässigt så att olika avstånd och olika bildbeskärningar men också teknist så att jag har prova på alla möjliga underliga effekter som finns i mappen Obsolete på Adobe Premier programmet som jag brukar använda. Nå, hur som helst så, alltså, det har jag gjort bara för att lite lära mig om editering, för jag är ju helt självlärd när det gäller video och mediakonst. Jag har ju brukat berätta om vad jag har gjort eller vad jag har läst och så vidare, men nu tycker jag det känns som att det har hänt så väldigt, väldigt mycket att jag kan ju inte gå igenom allt. Och det har nog hänt en hel del för dig också, för senast vi sågs så var du ännu grön och hade bara en del gula löv och nu har du fällt dem alla. Kanske det är klokt för man vet aldrig, i november kan det komma snö även om det nu känns mera som att det är vått och inte så väldigt kallt helt enkelt. Det som jag har gjort är att jag har försökt mig på att lyssna på böcker. Och jag lyssnade på en bok Elizabeth Kolbert, The Sixth Extinction heter den ursprungligen men jag lyssna på den på finska. Och det var för att jag läste en annan bok av henne, Under the White Sky, som jag tyckte väldigt bra om. Det är alltså en vetenskapsjournalist som skriver populärvetenskapliga redovisningar om klimatförändringen med framför allt då om arternas utdöende så att säga. Och det var en ganska spännande upplevelse att lyssna på en bok. Jag tror inte att det var egentligen översättningen som det var fel på utan hon som läste betonade på så underliga sätt och pauserade på så konstiga sätt. Och jag förstår att vissa var kanske bara det att jag var ovan, och sen språket förändras ju. Men det slog mig att om någon skulle lyssna, någon annan skulle lyssna på våra samtal, så skulle det kanske vara just lika galet. Att jag betonar ord på ett konstigt sätt när jag funderar samtidigt, och så låter min svenska erbarmlig för att den är så blandad med liksom både engelska och finska. Men i och för sig talar jag ju finlandssvenska som kan låta erbarmligt för rikssvenskar ändå, även om det är helt korrekt som finlandssvenska. Nå, oberoende av, men de här våra samtal blir ju inte podcast episoder så det är inte publika på det sättet, även om jag lägger upp den på Research Catalogue. Men det där med att lyssna, det kräver en liksom, det kräver en helt annan koncentration. Men så kräver den också tålamod på ett annat sätt, för när man läser så kan man ju följa sin egen rytm. Nå, hur som helst, sen har jag börjat med en ny praktik, jag ska besöka ett kulturevenemang varje vecka, det är målet. Och nu kulturevenemanget för den här veckan klarade jag av igår med att titta på en film på Sture biografen som en del av Stockholm International Film Festival. Och det var en obskyr latinamerikansk film som hette La Practica, som jag valde helt enkelt för att det skulle vara en komedi och för att den handlar om yogalärare. Den var inte särskilt rolig men den var besynnerlig och lite fascinerande så absolut värd besväret. Vad mera? Sen har jag bestämt mig för att börja med att skriva en veckosummering varje lördag, för jag märker att även om jag noterar liksom små korta anteckningar varje kväll så glömmer jag bort vad jag har gjort hela veckan. Och det känns lite pinsamt, det är som att bli dement men samtidigt så känns det som om man ingenting skulle ha uträttat. Och om man faktiskt ser efter så ibland har man ju faktiskt uträttat några småsaker. Men som den här veckan här i Stockholm, alltså jag kom hit på söndagen, så har jag då besökt tallen på Fredhälls sluttningen alltså vid Essingeleden på måndag och på torsdag som planerat. Och nu kommer jag till dig och i morgon på lördagen åker jag tillbaka till Helsingfors för att vara i tid för måndag morgon där. Men jag kommer för nästa weekend tillbaka till Stockholm bara på några dagar. Men i slutet av november ska jag få tillbringa en vecka på Örö där jag inte har varit på länge, inte sedan förra året tror jag, och där jag tillbringade en hel månad för första gången i november 2020. Det ska bli spännande att återvända dit och träffa tallarna där. Ja, men nog med det. Det här var min redovisning och jag ser ju din redovisning här och känner den i din fuktiga bark. Jag säger tack för alla dessa samtal och tack för hela det här året ut ifall att jag inte kan komma igen i december, men jag hoppas ändå att vi ses ännu en gång. Ha det bra och sköt om dig.
Kära Lönn, hej på dig igen. Jag kom egentligen bara på en snabb visit för att säga farväl. Far väl är ju ett ganska galet uttryck, du ska ju inte fara någonstans. Det är jag som far och flänger. Och det gör människor också, andra människor. Jag såg när jag kom genast att någon annan har varit här och suttit på din stam, på den nedre stammen var jag har mina fötter just nu, för det fanns avtryck i snön och dessutom ledde fotspår hit. Men så kunde jag ju se att det inte var idag därför att det hade kommit snö, lite snö i fotspåren. Så det var kanske igår eller i förrgår. Och så finns det ju en massa spår överallt här och kiss och hundspår och allt möjligt. Just nu är det inte kallt, det är sådär plus minus noll, men det var ganska kallt för några dagar sedan. Men jag tänker mig att du kanske egentligen sover nu så att jag talar till en sovande lönn, eller åtminstone, ja, en lönn i ide. Men jag vill ändå säga några ord som tack för det här året. Det har varit ett och ett halvt år som jag har besökt dig, ungefär en gång i månaden. Och det här är då sista gången. Det får räcka med ett och ett halvt år. Det är ganska spännande för en hel del har skett under den här tiden. Jag minns att jag tänkte på dig som min studio, mitt arbetsrum, när jag började komma hit. Och då bodde jag ännu på smala gränd och var oviss om min framtid. Nu har jag vant mig vid mitt nya lyxliv på Kungsholmen, Kungsholmen innanför tullarna, och ja, jag känner mig van vid att jobba där också. När jag kom till dig så trodde jag att jag skulle hitta en motpart, en annan lönn i Helsingfors till exempel, eller flera träd som var på sätt och vis udda eller på sidan om. Missförstå inte uttrycket udda, det gäller främst det att jag ju har ett projekt som heter att Fundera med furor, så då borde jag ju koncentrera mig på furor eller tallar, och du var då ett undantag. Men tillsvidare har du förblivit det enda undantaget för i år. Vi får se om jag hittar någon annan kompis att prata med istället för dig. Men det är ju just din form, att du lägger dig längs med marken på det här sättet, som är så inbjudande och generös. Ja, men jag sa att jag kommer att säga farväl, det är ju jag själv som far iväg precis som alla andra kreatur, djur som vimlar häromkring dig året runt, fåglar och insekter och hundar och människor och olika slags motorfordon. Just nu kan man höra ett flygplan, tror jag. Och du är här och anpassar dig till omständigheterna, till väder och vind och följer ljuset och värmen. Det är något fascinerande med det. Det är klart att vi människor också, i synnerhet när man blir äldre så förstår man det, så vi har också speciella omständigheter som vi föds till och som vi blir tvungna att leva i. Men vi har en känsla av att vi kan flytta på oss och röra på oss och göra beslut och val. Nå, beslut och val, det gör ni ju också, men att vi tror att det spelar en så jättelik roll att byta plats. Och det ska ju inte förminskas, varför skulle jag annars komma hit till Stockholm. Skulle det inte räcka för mig att leva i Helsingfors, då. Så att det är en poäng i att kunna flytta på sig. Men att tro att man i och med det skulle vara på något sätt fri från sin samtid eller sin kultur eller sin miljö eller sina omständigheter, ens sina kroppsliga omständigheter och genetiska påbrå och så vidare, så det är ju rena illusionen. Så ja, även om jag nu vandrar vidare, traskar vidare eller till och med plumsar här lite i snön, så finns ju en del här av mig kvar hos dig, en del av mitt liv. Och jag hoppas att jag inte har, på något sätt förpestat din tillvaro eller stört den alltför mycket, för att för mig har det betytt en hel del att kunna komma till dig. Så jag tackar för det, verkligen, och så önskar jag dig allt gott i framtiden. Så istället för att säga farväl så säger jag må så väl.