1. En färd i undervattenmiljö.
2. Färden stannar upp.
3 Två vägalternativ
Inte ett spel med medvetna val, utan det blir en imersive upplevelse
För att underlätta för betraktaren vill jag ansluta en ap till glasögonen som gör att inga handverktyg behöves.
Vad vore livet utan leken, leve homoludens. ”Det måste vara roligt jämt”. Men även i leken kommer det motstånd som måste övervinnas. Det slår mig att den värld jag bygger upp i spelplattformen Unity kan få två funktioner, det havslandskap som passerar utanför bibliotekets fönster och som immersive dykarupplevelse. Jag vill erbjuda mina medpassagerare en utflykt eller om du hellre vill, en flykt till havets djup med en dysfunktionell dykarutrustning av papp. Släpp alla tankar om funktion och realism.
Med tekniken förflyttar jag mina gränser samtidigt som tekniken gör mig begränsad i min okunskap, den ger mig feber, jag möter problem som jag inte vet hur jag skall hantera, men jag vill nå mitt mål. Jag måste hela tiden tala lugnande till mig själv, vara ödmjuk, att det kan få ta tid då jag ännu inte kan.
Inser att jag har motstånd till att söka runt på nätet efter svar, texter flyter runt på skärmen utan att jag kan ta dem till mig. Jag vill driva iväg, viktlös som i en av mina bästa drömmar. Eller när man i en stund av tristess lyckas förflytta sig ur sina
Min plan är att skapa flera alternativa vägval på havets botten, som i ett spel men utan action. Skapandet av dykarhjälmen hör samman med min egna förundran av teknik. Men jag vill inte räkna timmarna som passerat i konstruerandet av undervattensresan. Det är hela tiden en balansgång mellan belöningens lust och oförmågans olust där jag förlitar mig till att jag skall vinna en gnutta duglighet. En pragmatisk del av mig vet att VR animation är alldeles för komplext för att jag som ensam skapare skall kunna göra något storslaget. Men i projektet passar det väl in, ”Mobilis in mobili" är för mig leken med bildmediet. Ett medium som förändras och förflyttas genom olika tekniker, lika smidigt som tankar och drömmar passerar medvetandet. Martin ger fantastisk hjälp och vägledning i processen. Men jag kommer till ett vägval. Den tid och ansträngning som krävs för att hitta en lösning till att skapa flera vägval är kanske inte värd sitt pris, kanske är det inte heller möjligt. Jag förenklar och fokuserar på upplevelsen.
Med tekniken förflyttar jag mina gränser samtidigt som tekniken gör mig begränsad i min okunskap, den ger mig feber, jag möter problem som jag inte vet hur jag skall hantera, men jag vill nå mitt mål. Jag måste hela tiden tala lugnande till mig själv, vara ödmjuk, att det kan få ta tid då jag ännu inte kan.
Inser att jag har motstånd till att söka runt på nätet efter svar, texter flyter runt på skärmen utan att jag kan ta dem till mig. Jag vill driva iväg, viktlös som i en av mina bästa drömmar. Eller när man i en stund av tristess lyckas förflytta sig ur sina tankar. Som den gången på en grå asfalterad innergård vid Odenplan. Jag måste ha väntat på någon. Sitter på den spruckna betongtrappan som leder ner mot källarlokalen och ser gårdens tristess mattas ut, blir till färgad film i flera dimensioner där jag kliver in. En flummig dagdröm, svår att beskriva men ändock verklig där och då. Nu många år senare med en dykarhjälm av papp på huvudet är jag tillbaka till känslan jag hade där på gården sent 90-tal.
Lufttank med nya ryggfästen, tänkt att passa alla storlekar. Syreslangen har fått en blytråd som ger den en naturlig tyngd.
