Men i min lilla lägenhet i Visby råder idétorka. Radion fyller rummet med dova röster, radiovågor från världen utanför. Jag fördriver tiden med att riva runt bland mina secondhand-blusar, mitt yttre skal. Jag väljer ut en blus med alla rätta variabler; tyg av nylon, långa kragsnibbar och ett blommönster som är finurligt uppbyggt och därför inte tråkar ut ögat. Jag börjar måla av blusen och lovar mig själv att inte hindra mig i mina associationer. Mönstret för mig tillbaka ut i havet och som Kapten Nemo vill jag också bygga en farkost, en farkost med vilken jag kan ta mig fram i livet självförsörjande och oberoende av förutbestämda samhällsstrukturer och materiell konsumtionskultur.
Med farkosten lämnar jag nuet och förflyttar mig till en plats långt innan människan och den mänskliga civilisation. En sumpmark, snabbväxande ormbunksträd bebodd av enorma insekter, trollsländor med ett vingspann på nästan en meter. Växtlighet som reser sig upp, dör och faller till marken där de stakar sig på varandra till djupa torvlager som med miljoner år av tryck omformas till vida kol och oljefält. Vår civilisations honungsgömma. Osökt förs mina tankar till plastavskräde och överkonsumtion. Jag som i form av modellbyggare är i symbios med materian kastar mig ner i närmsta container för att shoppa gratis material till den nu uppväxande modellvärlden. Jag leker med tanken om plast som byggmaterial men materialet är för inpackat i sig själv för att låta sig formas, däremot kartong och brunpapp är sköna material som dessutom frikostigt gödslar bakgårdarnas containrar.
Att kliva in i mitt undervattensbibliotek och ”resa tillbaka i eoner av tid” är som att sätta på sig ett par glasögon för närsynta, tjocka som flaskbottnar.
Men så läser jag ett citat av Rachels Carson. "The more clearly we can focus our attention on the wonders and realities of the universe about us, the less taste we shall have for destruction".
Tänker att det kanske inte är så dumt att isolera sig i ett
undervattensbilbliotek och förundra sig över världen och fundera över människans beteende.
Havet är allt livs ursprung, främmande och nära på samma gång. Trots att jag är en badkruka, då vattnet alltid är för kallt, och inte vågar dyka från bryggan allt för rädd för ett magplask är jag likafullt fascinerad av livet i oceanerna och mår alltid lika dåligt av mänskligt orsakade miljökatastrofer i haven.
Det är sommar och jag beger mig till Göteborg. Anledningen till resan är ett kortfilmsprojekt. Manusförfattarens ger mig nycklarna till hennes lägenhet i Kortedala där jag huserar fritt och förvandlar lägenheten till animation-studio och tillfälligt hem. Tillvaron är somrig och sorglös men när jag kryper ner i sängen och sluter ögonen förflyttas jag till händelsernas centrums i Mexikanska Golfen. Djupt nere på havets botten ser jag det trasiga röret. Mörka moln av olja pressas upp, pulserar oavbrutet och förvandlar havet till en grumlig tjock soppa. Varm bubblig olja spritter mot huden och mina fötter sugs ned i gyttja. Jag kämpar fram mot den spruckna ledningen men känner förtvivlat hur jag tappar kontroll och långsamt dras ned i den bottenlösa geggan. En vecka senare lyckas äntligen oljebolaget täppa för hålet men då har 85 dagar 16 timmar och 25 minuter passerat. Mer än 780 000 kubikmeter olja täcker havets botten och sprider sig ut över havet som en brun giftig sörja där fåglar och fiskar möter en långsam död. Synen av oljeskadade fåglar faller med tiden i glömska precis som de svart-vita flimriga bilderna av sönderbrutna oljetankers som jag såg i tv rutan på 70 talet.
Med min undervattensfarkost färdas jag bort från linje-raka och tillrättalagda strukturer i riktning mot världens ursprung och låter mig samtidigt fascineras av sinnrik natur. Jag reser tillbak i tiden, i eoner av tid, till jordens ursprung. Men vad betyder egentligen tre miljarder år? Ett enormt tidsrum som jag omöjligt kan greppa. Aristoteles beskriver tid som förändring. Vilket passande namn för min farkost, Mobilis in mobili”, en tidskapsel rörlig i ett föränderligt medium. Med förundran reser jag vidare, stannar till förbryllad. Mitt i en grusgrop på norra Gotland landar en rostig rymdkapsel. Två kaniner dressad i stiliga grå kostymer med varsin brun unikakoffert kliver ut. Utan att fördöma ger de sig i kast med mänskligheten. De förolyckas, ibland dör de men på något sätt lyckas de alltid komma tillbaka. I ständig förundran frågar de sig ”Vilka är de de där människor och vad är det som driver dem?” Kaninerna får följa med på min resa.
Några kilometer norr om grusgropen står jag och knyter mina kängor. På ett bord i hallen står en skål fylld med grå stenar, min väns privata fossilsamling. Jag får ögonen på en mussla och väger den i handen, skalet är räfflat med skiftande grå toner. Tittar nyfiket och förtjust på den vackra formen. Skalhalvorna möts i en asymmetrisk s-form som liknar en fiskmun och jag väntar mig att musslan vilken sekund som helst hungrigt skall glänta på sitt skal. Jag kan se den djupt nere i det varma korallrevshavet, en bland många andra musslor i ett utsträckt kluster. Några har sina skal på glänt där encelliga djuren låter sig luras in. Några närsynta trilobiter söker sig försiktigt fram ur mörkret, det glimmar till i ett par jättelika kristallögon. Skyggt försvinner de ur sikte, tar skydd i det grumliga bottensedimentet och uppslukas av mörkret. Jag väger musslan i handen, en fossil som ligger så len och levande i min hand och det svindlar då jag tänker att den en gång varit livs levande och sedan legat gömd i 400 miljoner år för att bli hittad.
Här hos mig är allt skenbart lugnt
men en gnagande känsla av olust ligger och lurar….
som om katastrofen ligger runt hörnet
men att jag inte kan se den ännu
I min lägenhet växer animationer fram samtidigt som rummet börjar ta form av en ubåt och med radions vågor sammanförs jag med nya ideér och den på distans gemensamma världen. Jag lär mig begrepp som Antropocen och Human Extiction. Som en fluga i taket ser jag mig själv och alla andra människor från ovan. Från USA meddelar Trump att han vill dra sig ur Paris avtalet, samtidigt lovar han att bygga en mur längs hela Mexicos gräns och den nedmonterade kolhantering vill han återigen uppmuntra för att ge det amerikanska folket hopp om arbete och framtid. Från Europas östra kant, Ungern, där vandrar flyktingar fram längs en motorväg…de flyr för sina liv och har precis överlevt en resa över havet. Och på min lilla kontinent, Gotland, är det vattenbrist. Och i den nybyggda kajen parkerar jättelika turistkryssare som står på ständig tomgångskörning, flytande städer utan avloppsrening bebodda av trötta massturister som slött driver in längs stadens gränder. På stranden ligger drivor av smörbultar, en för ön främmande fisk som kommit med fraktbåtars ballastvatten och blivit den nya invasiva fiskarten, nu ligger de på stranden och ruttnar. Världen känns smutsig.
Och här lever jag tillsammans med så många andra på denna planet, den bästa av planeter som blivit vårt hem, mer än tre miljarder år har den cirkulerat runt i sitt solsystem och i jämförelse har vi människor spelat med en kort sekund.
Nemos universum och undervattensvärld ett återskapande av en svunnen värld. Söker upp böcker om paleontologi där jag hittar fossila rekonstruktions av växter och djur. Jag låter mig försvinna i litteraturen och läser fascinerad beskrivningar om själva livets utveckling om hur växter utvecklas och en planet som blir grön.
Av papper och tyg bygger jag organismer och av bok blad och gamla matkassar formar jag landskapet där de bor.
En värld utan människor?
Men vilka är vi, människor?
En slags superorganism som skapar samhällen, samlar information och på ständig färd vidare, som ett slemmycel som växer i storlek i sin jakt efter näring?
Det är nu jag briljerar med mina kunskaper i patafysik,
För min ambitionen är inte att logiskt förklara
en civilisation som skapar samhällen som förbruka mer av naturens resurser än vad de lämnar tillbaka. Heat, beat and treat varelser som på kort tid lämnat så stora geologiska avtryck i form av plast, betong och radioaktivitet, förändrar landskap och lämnar berg ihåliga som schweizerost. Topprovdjur och skapare av monokultur som sätter naturen ur balans och tillsist satt sin egen existens i fara.
Med en skräckartat fascination ser jag på mänskligheten. Ger jag mig av, blir ingen, blir Nemo. Kliver över tröskeln, in i mörkret. Lämnar den gemensamma världen bakom mig. Genom bibliotekets fönstret ser jag en värld som inte gjorts till vår. En världen som inte existerar. Filmduken blir ett membran. Där två världar möts. På den upplysta filmduken förflyttar sig en animerad värld och på andra sidan är betraktaren som söker en förklaring utifrån vad de redan vet och känner igen. Som i Platons grotta där skuggorna spelar i ljusinsläppet. Från grottans mörker är skuggorna det närmaste man kan förstå och uppfatta av världen