Långt senare upptäcker jag fotografen Anna Clarén och där finns åter en stämning jag känner mig hemma i. Hennes bilder är som Nan Goldins mycket nära, närmast privata, skapade i stunden. Hon dokumenterar sig själv, sina närmaste, ibland frånvaron av att ha något att kalla det närmaste. Kris. Övergångsfaser. För att minnas vad hon varit med om. För att få kontakt med sig själv när livet förändras. För att återskapa ett uttryck som gav trygghet i bilderna i barndomens blekta album. Särskilt drabbades jag av hennes fotoserie Holding. Om den skriver hon själv:

Bokens titel, Holding,  är en term som jag hämtat ifrån psykoterapin. Den säger att varje enskilt litet barn bör få en självklar känsla av att vara älskat och omhändertaget. Detta barn kommer sedan att gå ut i livet med en känsla av att vara hållen. Hållen av sina föräldrar, hållen av sig själv och hållen av livet. Det barn som växer upp i en miljö där denna självklara kärlek av någon anledning inte fanns, kommer som vuxen att ständigt söka och desperat leta efter känslan av holding. I stället för känslan av att vara hållen kommer  känslan av att falla och falla som i en bottenlös rymd. Sökandet efter någonstans att hålla sig i kan te sig på olika sätt; symbiotiska kärkelsförhållanden, destruktivitet, flyktbeteende och rastlöshet, en ständig känsla av alienering, av utanförskap.

Bokens berättelse är på flera sätt ett slags självporträtt. Men jag är övertygad om att i djupet på varje människa är vi alla relativt lika. I vårt sökande, i frågorna och i vilsenheten, i längtan efter tillhörighet och närhet är vi alla lika. Därför är denna berättelse inte enbart ett självporträtt utan även en djupt allmänmänsklig berättelse.

Anna Clarén har liksom jag själv också fotograferat tvåsamhet, ensamhet, närhet, sig själv, uppbrott, flyttkarttonger. Hon skriver om hur kameran och dokumenterandet för henne är att skapa och samla bevis på att det som har hänt har hänt, att hon har funnits, att hennes existens påverkas av de saker som sker omkring henne. Det kan tyckas självklart. Men är inte alltid det.

 --- 

När min mormor dog ville ingen ha hennes diabilder. Bilder från alla resor hon gjorde. Nu har jag dem. Det väckte frågan om vem som skulle ta hand om mina bilder, hårddiskar och negativ när jag dör. Skulle det ens finnas någon? Att bilda familj är kanske det enklaste sättet att göra sig lite mindre dödlig. Oavsett hur man blir ihågkommen, finns man i ett släktträd och hittas kanske av någon som letar efter ett annorlunda andranamn till sitt kommande barn, eller efter kopplingar till en bygd. Samtidigt kan just familjebildandet, särskilt för kvinnor, göra jaget alldeles extra dödligt om det var det enda livet rymde. Vem minns en mamma när barnen inte längre finns?

Jag använder mormors gamla ugnsformar i min vardag och hennes pelargon har överlevt henne med 12 år och står i mitt köksfönster. Min mamma tog ur mormors bohag vara på gamla pepparkaksformar, ovanliga i sitt slag då de föreställde kometer och planeter.

Jag inser att jag egentligen inte kände mormor. På diabilderna jag räddade poserar hon framför olika sevärdheter. Fotat med en manlig blick. Alltid mån om sitt utseende. Att just detta var hennes frigörelse förstod jag inte som 20-åring, då jag själv närstuderade tvåsamhetens disharmoni. Mormor hann dö innan hennes liv fångade mitt intresse, och jag förstod att de val hon gjorde påverkar mig genom hur de påverkade min mamma och gjorde den till den mamma hon var för mig. För mormor var charterresorna med en yngre man en revansch efter många år som ensamstående trebarnsmor med hjärtfel, struma och heltidsjobb.

Familjlealbumen berättar andra historier när jag återser dem, allt eftersom tid passerat, jag själv fått nya erfarenheter och prövat fler livsstilar, roller och åldrar. Dialogen med mitt privata arkiv, med mitt yngre jag, med mitt tidigare filmade material blir ett slags forward och backward som på en gammal kassett- eller VHS-spelare. Hur synliggör jag det, formmässigt? Det vill jag utforska i en framtida klippning. Jag tänker på Haneke som i Funny Games låter tittaren se en mycket plågsam scen, för att sedan få den tillbakaspolad. I hans fall okommenterat. Men jag längtar efter att återanvända mitt eget material, både mina filmer och de privata arkiv jag ärvt ur min släkt och spola dem framåt och bakåt och få med mina tankar kring vad jag såg sist och vad jag ser nu. 

Mormor skilde sig 1958. Det blev skandal. Först då min mamma och pappa gifte sig, 1977, vistades mormor och morfar i samma rum igen. Och till bröllopet kom också min mammas mormor. Mamma var tydligen mycket hos henne som riktigt liten. Innan skilsmässan mådde mormor så dåligt, både fysiskt och psykiskt, att hon skickade sin yngsta, min mamma, till Småland långa perioder. På super-8-rullen från mammas och pappas bröllop glimtar de förbi: mormor, morfar, gammelmormor. Alla verkar glada. Mammas klänning är löst skuren. Hon är gravid. Det syns inte än tack vare klänningens vidd. Jag undrar vilka som vet? 

Jag tänker på att om jag skulle bjuda till bröllop undrar jag om mina föräldrar båda skulle komma. Sedan vi gjorde filmen Att skiljas har de inte pratat med varandra. 

Jag tänker också på det Anna Clarén skriver om begreppet Holding och undrar hur min mamma som liten kände sig. Och som nygravid för första gången. Omfamnad eller fallande? Jag associerar till orden och hör Laurie Andersons låt Walking and Falling inombords.

You're walking. And you don't always realize it
But you're always falling
With each step, you fall forward slightly
And then catch yourself from falling
Over and over, you're falling
And then catching yourself from falling
And this is how you can be walking and falling
At the same time

Laurie Andersons essäfilm Heart Of A Dog gjorde starkt intryck på mig. I den förenar hon ett personligt nu med anekdoter och utvikningar, och ett pågående nationellt och globalt samtidsdrama. Hon har förlorat sin livskamrat efter en tids sjukdom. Hon ger sig ut på en vandring, med sin hund. Båda är förvirrade i att vara två istället för tre. Hunden, som hela sitt liv skött sin uppgift att vakta framåt, bakåt och i sidled, förändras då hon plötsligt inser att faror kan komma ovanifrån. På vandringen dyker en rovfågel plötsligt mot dem och hunden får därefter en kris.

Anderson tecknar ett samband mellan det hennes hund erfar och vad det amerikanska folket och västvärlden genom 11 september tvingats inse: att trygghet är en illusion. Faror kan komma uppifrån, på ens egen bakgård, när man minst anar det. Den personliga katastrofen, att livskamraten bara är till låns, förbinds med den nationella och den globala förlusten av oskuld och trygghet. Hon blandar vilt olika utryck och logiken ligger i närheten till hennes egna associationer. 

Det är ett tidsglapp bland rullarna i lådan med super-8-filmer från min familj. Mellan bröllopet 1977 där den vida vita klänningen lämnar plats för en växande mage, och de första bilderna på mig som bebis och ettåring 1979, finns inget dokumenterat. Trots att denna tid var händelserik, omskakande och skapade ett före och ett efter i familjen. Här skedde just en sådan insikt om att inget kan tas för givet. Någon ska vara undantaget i statistiken, den som drabbas av olyckan.

Bara några månader efter bröllopet fick mina föräldrar beskedet att barnet som levt i mammas mage i nio månader var allvarligt skadat och aldrig skulle kunna leva ute i den stora världen. Då, 1977, var normen inom vård och samhälle att man skulle glömma och gå vidare så snabbt som möjligt. Barnet skulle ut, sedan skulle de tillbaka till rutiner, traditioner och jobb så snart det bara gick. Och göra ett nytt barn. Några månader senare blev jag till. Min mamma saknar bevis och bilder från sin personliga katastrof, det  inspirerade mig till att göra filmen Efter Inez. Att undersöka hur det kan ha varit och att skapa bilder av något som ofta sker bakom en stängd dörr. Om det arbetet skrev jag ifjol texten "Bakom den stängda dörren" som finns här till höger som pdf. 

Hösten 2017 reser jag runt med min andra film Efter Inez i vilken jag följt ett ungt par som, liksom mina föräldrar 1977, väntar sitt första barn, men i slutet av graviditeten får det förkrossande beskedet att barnet inte längre lever. Filmen skildrar deras livsresa från sorg och kris till kärlek och hopp, under 2,5 år. Det var svårt att få någon distributör att ta filmen så det slutade med att jag distribuerade den själv. Men publiken fanns där. De spred ordet, deltog i samtal, skrev och tackade och sökte på alla tänkbara sätt dialog kring den existensiella paradox filmen skildrar: när födelse blir död. Det blev en intensiv och känslomässig höst. Filmen blev en katalysator, ett verktyg för möten, samtal, identifikation och bekräftelse. 

Filmens genomslag påverkade också min mamma. I december 2017, på 40-årsdagen av hennes första barns födelse och död intervjuar jag henne igen. Hon berättar då något jag inte hört förut. Tiden innan barnet föddes, den vacumlika perioden mellan att hon fått beskedet att barnet som levde i hennes mage inte skulle överleva, och att barnet väl föddes, då utspelade sig en annan katastrof på svenska TV-skärmar. Även på TV:n i mina föräldrars lägenhet. 

Det var det nybyggda villaområdet Tuve i Västra Götaland där jorden plötsligt en novembereftermiddag började röra sig. 150-200 meter gled gator, hus, bilar, cyklar, människor och husdjur. Många hus totaldemolerades och människor dog. Mamma beskriver det som att dessa surrealistiska bilder av hur marken öppnar sig till ett avgrundsgap och allt man tar för givet: hus, hem, nära och kära och framtiden bara glider iväg framför ens ögon och blir till spillror. 

Jag letar efter bilderna som fastnat i hennes minne och hittar massa nyhetsbilder och så småningom en privat super-8-film som ligger utlagd på YouTube. Det subjektiva sökande vis den är filmad på berör mig. Jag ser den med ljudet avstängt, så som den måste varit från början innan upphovspersonen lagt på sin berättarröst och avslutningsmusik.

En vecka innan jag gjorde intervjun med mamma var jag i fjärran land på jobb. Plötsligt blev jag kraftigt illamående, svimmade och kräktes. Hela kroppen var i någon slags chock. På hotellrummet gjorde jag ett graviditetstest som var positivt. Jag skypade med min sambo som blev glad, men ögonblicket efter frågade om jag var orolig. Jag frågade tillbaka om han var orolig. Ja, för att du ska bli orolig, sa han. Jag var inte orolig. Inte den första dagen. 

När jag var liten var jag rädd för kometer. En äldre pojke på min lekskola hade berättat om de stora vilda brinnande kloten som flöt runt i universum och när som helst skulle kunna störta ner på jorden och förinta husen som vi bodde i och våra familjer. Jag drömde mardrömmar och kunde inte sluta tänka på kometerna. Tove Janson skriver i Kometen kommer:

Nu hade farligheten fått ett namn. Kometen, Mumintrollet såg på himlen sm var grå och lugn och vardaglig. Men nu visste han att någonstans bakom molntäcket flög den brinnande stjärnan fram, kometen med en lång svans, den flög närmare och närmare...

När kommer den frågade han plötsligt.

Jag minns att jag som liten frågade min pappa om det kunde komma en komet och landa på just vårt hus. Han svarade att ja det kan det, men det kommer inte att hända. Jag fick ingen ordning på det svaret. Han ville inte ljuga för mig, men ärligheten skapade oro. Min pappas mamma dog dagen innan julafton när han var åtta år. Hans första barn fick inte leva. Kometen kan landa på ens barndomshem. Men sannolikheten att den gör det är låg. 

Jag tänker på min väns sms och hur vi är som ryska dockor. Vi lever i varandra, stora som små, parallellt. Min eventuella nya film, en eventuell tredje film, en eventuell mer personlig och essäistisk film, har arbetsnamnet Barnet. Efter barnet som mina föräldrar var innan jag fanns. Barnet de väntade men inte fick möta. Barnet som kom efter, som var jag. Barnet som skulle göra alla glada. Barnet i mig, som stör den vuxnes planer och stökar till livet genom irrationella beteenden och reaktioner. Barnet vars rörelser jag känner nu när jag skriver men som jag inte känner, inte vet om jag jag kommer tycka om, inte vet om jag kommer kunna göra lyckligt. Inte vet om det är en komet eller kommer drabbas av en komet. Barnet sm jag inte vet vad jag jag skulle svara om det frågar om vi en dag kommer träffas av en komet.  

Barnet som en projektionsyta. Barnet som ett fåfängt sätt att bli lite mindre dödlig. Barnet som en liten rysk docka som ekar minnen från kropparna dess arvsmassa vandrat genom. Barnet och dess lek som ett sätt att förstå världen. Vad är ett hus, ett rum, en familj, en vardag, egentligen? Kan det göras till något helt annat? Kan det växla? Något som står stadigt och upprepar sig dag efter dag? Något som plötsligt kan glida bort i leran, rasa samman? Något som står stadigt som byggnad men i vars rum det ändå vibrerar av kometen som komma kan? Leken som ett sätt att regissera en egen värld. Att bearbeta en yttre. Att bearbeta en inre. Filmandet som en lek. Lekandet som ett sätt att ta sig in i filmandet. Kärlekens lek som ett sätt att ta sig in i allvaret. Leken som skapar barnet som måste få leka.

Jag tänker att jag vill filma små händer som kavlar pepparkaksdeg och trycker ut kometer. Tänker jag alltså redan på det eventuella barnet som en medverkande? 

Mamma vet inte att jag nyligen blivit gravid när jag intervjuar henne om det som hände för 40 år sedan. Att jag själv är på väg in i en process, på väg mot något okänt. Men när jag lyssnar på inspelningen märks det att det är något under ytan i vårt samtal. Jag är mer känslomässig än jag brukar i intervjurollen och påverkar situationen som ett subjekt, fångar inte enbart ett skeende hos henne när hon frammanar sina minnen. Processen att följa med kameran är denna gång min egen och det är ovant. 

Det finns oändliga sidor på internet att läsa om allt som händer i den gravida kroppen, och allt summeras om normalt. Och lika många sidor om allt som kan köpas och göras i ordning till en bebis, många månader innan den skulle kunna överleva utanför sitt skyddande universum. Men det är svårt att hitta något att läsa som beskriver det jag upplever. Kroppen beter sig som om den blivit förgiftad. Psyket signalerar rörelse, flykt. Men kroppen kan inte röra sig, kan ingenting alls. Inte äta, dricka, svälja. Inte stå, gå, röra, röras. Psyket är instängt i en kropp som blir allt mer dysfunktionell, samtidigt som den sväller i sidled. 

Det är en existensiell chock att bli kropp, kropp, kropp, fullkomligt beroende och tappa sin tankeförmåga. Att jaget så fundamentalt kan hotas av något som ännu inte har ett jag, som ännu är mer en parasit än en släkting. Inget är som förut. Jag är ett värddjur, och endast det, allt annat upphör. Jag är ett utrymme för något som växer sig allt större och utplånar vanliga mig allt mer. Det gör mig arg, förtvivlad, desperat. Samtidigt som jag är beroende av hjälp av mina närmaste. Mitt liv är som en zombiefilm. Allt luktar intensivt av föruttnelse. Även de jag älskar. Älskade? De som ger mig maten jag ändå inte kan äta. Inget går att styra med vilja och tanke. Allt är kaos. Varje dag en kamp. Nej varje timma. Så långt från docklika kläder och spetsprydda vaggor man kan komma.

Efter fyra månaders amöbalik tillvaro förändras något plötsligt och äntligen. Som att bli utsläppt ur en bur. Som att äntligen ha fått ett motgift mot ett virus. Jag är hungrig. Jag hör fåglarna. Jag tänker en tanke, och en till. 

Alla säger vad skönt. Nu blir det nog bara bättre. Men jag är inte där än. Jag är i chock. Jag filmar för att förstå. Famlar med kameran efter öppningar till att mötas. Undersöker tvåsamhetens status. Utgångsläget för morgondagen och framtiden. Läser mina fragmentariska anteckningar i gravidappens käcka utrymme förprogrammerat för att anteckna veckans mirakler. Som en sådan där Mina vänner-bok jag hade på lågstadiet, men digital för vuxna kvinnor i väntans tider. 

I sommar säger du.

Det är vinter utanför fönstret.

Denna jävla vinter som aldrig tar slut. 

I sommar när bebisen kommer...

OM!!! säger jag, om!!! Du måste säga om.

Dina ögon blir så ledsna. 

Det kan jag inte ta hand om. Måste kräkas. 

Igen. Det finns inget att kräkas mer men måste kräkas mer.

Liv säger du frågande, det är ganska fint?

Är du helt dum i huvudet tänker jag.

Ska du ropa på kometen som om den var en hund?

Jag drömmer intensivt. En natt att ultraljudet visar just en hund. Det är jättetydligt, en nos, en svans. Lättnaden är enorm. Och besvikelsen i dina ögon. 

(Laurie Anderson drömmer också att hon är gravid med en hund, se trailern till Heart of a dog till höger)

Mitt nu är en osynlig hinderbana mellan invasiva lukter av en kaliber jag omöjligt kan beskriva. Kaffet du drack för några timmar sedan får mig att ta stora kliv bakåt när du vill krama mig. Kylskåpet som jag känner öppnas, fast jag ligger i ett annat rum, känns som ett slag rakt i ansiktet. Eller som att någon tömmer en komposthink rakt över mig.

Vi visste det kunde bli tufft. Det blev värre. Ljusår värre. Var går gränsen? Vi måste inte fortsätta. Det var bra förut ju. Klarar vi det här? Klarar jag det här? Klarar du om jag inte klarar det? Kan vi backa och vara som vanligt?

Mitt nu är en osynlig hinderbana mellan allt jag kan bli av med och allt jag kunde få. 

Ditt nu är som vanligt förutom jag då, och det får mig att känna hat.

Att vilja försvinna. 

Ingenting är som vanligt.

"I denna vecka bildas äggcellerna om fostret är en flicka" står det i appen. Just som de ryska dockorna. Så vilka tankar ska jag tänka för att arvsmassan ska lägga en grund för lyckliga familjerelationer? Jag  som vaknar till nyheterna och tänker på att det kan bli krig i Europa, kanske snart. Under det eventuella barnets eventuella barndom till exempel. Jag tänker på fascismen som sprider sig, som inget verkar bita på. På Ungern, Polen, Brexit, Gyllene gryning. Kommer dagens barn ens ha utrymme att tänka på familjerelationer, eller kommer det handla om överlevnad? Kommer du, om du överlever nu, få kämpa för din överlevnad sen? Kommer du inombords tacka oss för ditt blonda hår, medan du ser dina vänners barn lära sig att leva som mindre räknade? 

Jag letar efter något att se eller läsa som jag kan ta spjärn emot, spegla mig i, föra en dialog med min egen tanke utifrån. Så småningom hittar jag filosofen Jonna Bornemark, Phenomenology of Pregnancy som kom till utifrån just hennes egen graviditet som ledde till insikten att graviditet som tillstånd, passage, kris, förändring som fundamentalt konfronterar människan har blivit så gott som ignorerat i filosofernas historieskrivning. Jag beställer boken och ser fram emot att spegla mitt frustreade tillstånd som temporärt värddjur i något värdigare än vad jag hittat hittills. 

Vad händer med en människa som inte har något att spegla sig i? Inga bevis på att det som hänt har hänt? Som hindras att benämna, berätta, bearbeta, spegla sig och mötas i sina erfarenheter? Det har höstens samtalsturné och pressarbetet kring Efter Inez utforskat. Vad kan berättandet, bekräftandet betyda för att ge biografin styrsel. Varför är det viktigt? Det vill jag utforska vidare. Dokumentärfilmen har en enorm kraft när främmande människor möts i att dela sina djupaste livserfarenheter med varandra i biosalongens eller sociala mediers rum för samtal. Just för att det är en skärva av verklighet, vi fått spegla oss i? Bekräftelsen att inte vara ensam om sin erfarenhet gör människan gott. Samtidigt som dokumentären på turné blivit en slags fiktion, eftersom de verkliga människorna i filmen fortsätter sin verklighet på hemmaplan, någon helt annanstans. 

Hur kommer det sig att bilder långt bort från en verklig händelse kan vara det sannaste sättet att illustrera något som hänt inom en? Som terrorattacken 11 september och rovfågelns störtdyk mot hunden, som för Laurie Anderson uppplevs som ett ekon av hennes egen inre kris, och Tuverasets bilder av hur marken glider undan som för min mamma fick ersätta egna bilder från tiden då födelse blev död.

Som filmare letar jag också bilder av oväntat slag. Söker efter den sannaste illustrationen för att förmedla essansen av ett tillstånd, som när det sedan möter en publik kan slå an något även hos den personen, bli en bekräftelse, agera bevis för en erfarenhet, fördjupa, förvåna, skapa förundran.

Jag minns när jag först såg Maria Misenhousers serie Schweden, svartvita familjebilder där personerna målats över så att det blev som skissartade silhuetter. De berörde mig starkt. De blev för mig illustrationer av hur bilderna från min barndom, liksom blivit övermålade. Av konflikter, uppbrott, frånvaron av vårdantet av dem, eller av relationerna de dokumenterat. Jag läste i en artikel om bilderna att en man vars hela släkt utplånats av historiens grymheter brast i gråt framför dessa bilder, för han kunde projicera sina egna minnen på dem. Och visst är det ofta så, att det skissartade, det som bara anas och avslutas inom tittaren själv, oftast ger den starkaste upplevelsen. Det svåra är att hitta just dit. 

Häromdagen såg jag om ett klipp jag hittade i en researchmapp från tiden som föregick att jag började filma paret i Efter Inez. Ett känt dansverk av Pina Bausch, Café Müller. Förvirrade individer i ett möblerat kaférum. En förstörd kvinna i någon form av nattlinne, som ser ut som att hon går i sömnen, hon går in i möblerna och en välklädd, aningen mer vaken man försöker hindra hennes fallande. Hindra henne från att göra sig illa. En annan man engagerar sig myndigt, placerar den första mannens armar som en hylla för kvinnan att lägga sin kropp på. Men hans armar är för svaga eller  kvinnan för tung. Hon glider ur hans armar. Sekvensen upprepas, snabbare och snabbare.

Holding. Walking and Falling.

Just denna koreografin låg till inspiration för det tillstånd, den individens ensamhet, det omöjliga i att bära någon i kris när man själv också är i kris, som jag ville fånga hos ett par i sorg, och föra ut till en publik. Där fanns också ett genusperspektiv. Förväntan på mannen att i händelse av kris ändå stå rak i ryggen med starka armar och kavaj som en hylla för kvinnans kroppslighet att vila på. Samhällets önskan att skapa denna ordning, som kommer i vägen för de två att mötas i smärtan. Koreografin lotsade mig då för flera år sedan till något att hålla utkik efter i den verklighet jag ville följa, ett specifikt tillstånd av sorg, smärta, ensamhet, kropp som bara gör och kropp som inte kan bara göra.

När jag idag ser filmen Efter Inez ser jag scener och situationer där just detta utspelar sig mellan huvudpersonerna Denize och Filip, som jag önskade. Men när jag ser om dansklippet, min första källa till det tillstånd jag ville få komma nära och skildra, ser jag det också som en påminnelse om smärtsamma lager som lags till mitt eget nu. Det väcker de fragmentariska minnena av en förvirrad töckentid där dag och natt inte skildes åt, och han som försökte skapa en hylla för mig att ligga stilla på, själv började tvivla längs vägen.

Att spela upp, se om, spola tillbaka. Dokumentera för att kunna spela upp, se om, spola tillbaka. Skapa bilder för att de ska finnas sen. Som ett sätt att omfamna sig själv, som Anna Clarén beskriver det. Men lika viktigt identifiera de bilder som inte finns, glappen, undersöka varför de inte finns, undersöka vilka bilder som kan ersätta dem. Ofta något helt helt annat än vad kameran skulle fångat om den fått vara med. Som ett fantasy-memory. Det är inte de två bilderna som är samma som hör ihop, utan två helt andra. Och när rätt kombination visar sig känns det i magen, eller reser sig fjunen på underarmen. Det blir kontakt. Men hur hitta dit?

Jag undersöker det mest privata, på jakt efter det universella. Kameran blir ett vittne, och ett verktyg för att hålla balansen i livets villervalla. Det dokumenterade är först en spegel av sin samtid, senare ett arkiv över passerad tid. Det dokumentära uttryckets möjlighet till identifikation, försoning och förundran fascinerar och tröstar i en omvärld som skrämmer.

När mina föräldrar tömde mitt barndomshem i samband med att de skulle skiljas, så kom det fram en låda med super-8-filmer. Jag spelade upp alla rullarna och slogs av tanken att om en utomjording fått denna låda som ett exempel på en människofamiljs liv, så skulle deras bild bli att människofamiljen äter tårta, öppnar paket, skrattar och ler hela tiden. Allt som fanns under ytan, som påverkat mig under min uppväxt, det var inte dokumenterat. Inte heller det som hänt innan jag blev till, och som jag nu förstått också påverkat mycket. 

Jag filmade året mina föräldrar bröt upp från sitt 38-åriga äktenskap och fångade friktionen, bitterheten, återvändsgränderna i deras kommunikation. Efteråt har jag ofta fått frågan om det inte var svårt att filma mitt i alltihop. Jag upplevde tvärtom att kameran blev ett vittne och ett verktyg längs vägen. Och att jag själv egentligen gjorde det jag alltid gjort som barn, iakttagit för att försöka förstå de olika lagren av kommunikation: orden som sägs, orden som inte sägs, kroppspråket, positionen i rummet, vändningarna, associationer och hintar till sådant som hänt i andra rum, i en annan tid. (läs om filmen Att skiljas, se trailer eller hitta filmen för streaming). Samtidigt fick jag bevis på att det som hänt hade hänt. Och ett arkiv att titta tillbaka i om jag skulle få frågor i framtiden. Det som då var framtiden är mitt nu, och jag är i en ny process där jag just tittar tillbaka på jakt efter svar på nya frågor som uppstått i en ny livsfas.

Jag inspirerades under dokumenterandet av skilsmässan bland annat av Edward Hoppers avskalade och samtidigt detajrika målningar av medelklassmänniskor i olika rum, och framför allt tystnaden och avståndet som tycktes råda dem emellan. Som till exempel paret i sitt vardagsrum, "Room in New York". Sakligheten, de vida bilderna, kroppsspråket, avståndet, arkitekturen, rekvisitan. Allt som det berättade för mig, indirekt. Om ensamhet, längtan, tomhet. Vad ska livet fyllas med? Åren som går, frågan som kvarstår. En desperation under ytan mitt i det välordnade.

Jag inspirerades också av Nan Goldins dokumentära fotografier av det allra intimaste, särskilt serien The Ballad of Sexual Dependency som synliggör besvikelser, urladdningar, människans sårbarhet inför sin kropp, ögonblick konkrontationer sker med hennes egna förväntningar i mötet med andras kroppar. Tvåsamheten som hotfull. Som bilden där Nan själv ligger i en säng och tittar på en man i bar överkropp som sittandes på sängkanten, vänd från henne röker en cigarett. 

Bilderna fanns i min minnesbank sedan jag som 20-åring hittade dem i böcker på konstskolans bibliotek. För mig gav de då en direkt igenkänning. De visade något jag letat efter. De kändes sanna. De visade det jag kände mig påverkad av, rädd för och samtidigt sökte efter bevis på att fler upplevt och påverkats av. 

SMS från en vän: 

Det är spännande att träffa dig i din metamorfos. Tänkte häromdagen på att det barn du bär, liksom de barn jag fött, låg i form av ägg i våra mödrars magar när de väntade oss. Äggen bildas nämligen redan i fosterlivet. Miraklet blir ännu märkligare och svårare att förstå liksom. Så ditt barn har liksom burits av din mamma. 

Shit det är en helt knäpp tanke ju. Som ryska dockor.

Jag veeeet!!!!! Tänk att det din mormor åt och drack påverkade din arvsmassa... och på så sätt även det barn du väntar...

 Ja galet. Tänkt på att min mamma var i sorg och chock när hon blev gravid med mig. 

 Just det ja.