ESTER VIKTORINA - MIN MORMOR
VIKTORINA DEN LILLA SEGERN
Ett arbete av Malin Olofsdotter Bondeson i kursen introduktion till visuella och materiella kulturstudier och bildpedagogik på Konstfack.
Arbetet handlar om Ester Viktorina Persson född Lindberg (1894-1982) växte upp på landsbygden i Brandbo - Västmanland.
Hon levde i en tid av hårt arbete, plikter och sträng uppfostran. Hon såg sin mors liv med många barn och liten egen frihet och ville inte ha ett liv som liknade moderns. Ester ville tjäna sina egna pengar och vara självständig inom ramen för vad som var möjligt för en vanlig kvinna. Under Esters levnad genomgick Sverige stora sociala och strukturella förändringar vilka möjliggjorde att Esters förhandlingsutrymme ökade och hon kunde utöka sin självständighet gentemot tidigare generationer.
Hon förhandlade och omförhandlade och tänjde sitt handlingsutrymme också för att anpassa sig efter familjens önskningar och för att inte falla utanför den snäva normen. Ester visar på hur kvinnor började att göra motstånd mot det patriarkala samhället och försöka höja sig ekonomiskt och socialt. Motståndet mot de patriarkala strukturerna fanns i alla samhällsklasser det kunde vara mer eller mindre tydligt. Ester ingick inte i någon rörelse och arbetade inte utefter något manifest utan det handlar helt enkel om en människas önskan att ha det bättre än tidigare generationer och en människas försök att få bestämma över sitt eget liv.
Jag vill i detta arbete visa er några utsnitt ut min mormors patriarkala motstånd. I detta arbete kommer narrativen och fotografierna vara i centrum. De kommer tydliggöra Esters försök att förhandla och omförhandla sin position inom den gängse normen. Narrativen och fotografierna kommer förhoppningsvis ge en utökad förståelse för hur det kunde vara att leva som kvinna med en önskan om frihet i Sverige under 1900-talets början.
Fotografierna har blivit färglagda från att varit svartvita bilder, transformationen har medfört att vi kommer närmare Ester. Bildernas färger gör att vi konnoterar till foton från nutiden. Vi tycker oss förstå Ester bättre eftersom hon och hennes värld framställs med ett bilduttryck vi är mer vana vid.
Tryck på bilden för att göra den större.
Minnet av mormor
Min mormor Ester kom varje jul till oss i Stockholm från Dalarna med resväskan full av stickade vantar och hemkokt sylt. Hon kom och började arbeta för arbeta var det hon gjorde, hon kunde inte sitta still. Systematiskt började hon förbereda för jul, det skulle städas överallt, göras korv och syltor. När arbetet var färdigt för dagen satt hon och la patiens eller rullade tummarna. Vem rullar tummarna nu? Mormor rullade tummarna som en protest mot att det inte fanns något mer att göra den här dagen. En gång skrubbade hon väggen i klädkammaren där vår kanin Muchlan bodde. Hon tyckte att ha en kanin som gick fritt i lägenheten och bodde i en klädkammare var vidrigt och hon skrubbade väggen för hon tyckte sig se smuts.
Ju mer hon skrubbade, ju mer smuts tills hon förstod att det var betongen hon skrubbade fram. Hon blev så arg att hon började gråta.
Inne i mormors rum var det en annan värld än i resten av lägenheten. Det luktade annorlunda. Det var lugnt. Hon lärde oss sticka, virka och vi fick hoppa i hennes säng hur mycket som helst. Jag har tänkt på hur mycket vi hoppade runt i hennes säng, hon verkade inte bry sig om det, vilket jag i efterhand tänker att det är konstigt. Hon hade så bestämda åsikter om så mycket annat.
En gång när jag var inne hos henne i hennes rum, skulle jag skämta, så jag ryckte undan stolen när hon skulle sätta sig. Hur kunde jag ? Jag tyckte det var ett roligt skämt och mormor ramlade ner på golvet. Hon gick in till min mor( Ja jag kallar min mamma mor) och berättade vad som hänt. Jag kommer ihåg att när jag hörde mormor berätta vad jag gjort, tänkte jag plötsligt att det kanske inte var så kul skämt och när min mor skällde på mig och förklarade att mormor kunde ha dött, ja, mormor var ju ändå över åttio år, då förstod jag och skämdes.
Jag tänkte på henne senast igår och jag kommer ihåg hur hon återbrukade allt innan ordet ens fanns. Flora Förpackningen återanvändes till olika mat förvaringar, plastpåsarna sparades fast det fanns gratis i affärerna till varje köp, disktrasorna kokades för att förlänga livslängden på dem. Inget kastades.
Mormor gjorde lapptäcken till hela släkten då använde hon bland annat tyger från sina klänningar. Det gjorde att hennes närvaro var synbar i lappläckena.
När jag väntade Agnes mitt första barn fick jag ett paket från mormor, i ett överskåp hos min mor hade mormor lagt presenter till oss som vi fick öppna då vi väntade hennes barnbarnsbarn. I paketet fanns ett lapptäcke till ett barn, en stickad filt och en kudde. Hon var då död sedan ett trettiotal år men hennes lapptäcken och handarbeten lever vidare.
Vem var hon då Ester min mormor ?
Min mormor föddes i en by som heter Brandbo, Wästanfors socken i Västmanland. Brandbo ligger på en halvö mellan sjöarna stora och lilla Aspen.Hon föddes på 1800 talet, närmare bestämt 30 Juli 1894. Hon hade åtta syskon men ett av dem dog när han var mycket liten, jag tror han hette Verner. Alla hennes syskon hade namn som började på bokstaven V. pojkarna hette : Villgott, Valter, Wilhelm och flickorna hade sin v-namn som andra namn: Augusta Vilhelmina, Ester Viktorina, Helga Viktoria och Signe Valentina.
Hennes familj bodde i ett litet hus, kök och finrum på första våningen och två eller tre rum på övervåningen. Huset hade Carl Vilhelm köpt från mormor Esters morfar, “Brandbo-Kalle” som sålde det med ett villkor att han skulle få bo kvar i huset tills han dog.Trots att Augusta var enda dottern fick alltså svärsonen köpa huset och sedan ta hand om gubben, Brandbo-Kalle, på livstid.
I kökssoffan bodde det en inneboende tant som var Esters mormors mor och Ester tyckte att hon var mycket gammal och elak och hon trodde tanten var född på 1700-talet.Tanten hette Anna Spennare och var i själva verket född 1810 och dog 1900. Jag är inte säker på att Brandbo Kalle och mormors modern bodde i huset samtidigt.
I huset fanns också lärlingar eftersom Karl Vilhelm Lindberg var skomakare.
I Brandbo-huset bodde barn, vuxna och lärlingar som skulle ha mat, sovplatser, kläder, städat och tvättat åt sig.Det var väldigt trångt. När Ester var liten sov hon skavfötters med sin syster Signe i en fållbänk som fälldes ihop och var en sittplats på dagen. Allt hemarbete föll på mormors mamma Augusta att göra med hjälp av flickorna. Flickorna skulle hjälpa till med hushållsarbetet. Det var mycker att göra och det fanns inte elektricitet och rinnande vatten.
När man gjorde film av Astrid Lindgrens, Emil i Lönneberga böcker på 1970-talet, tyckte mormor så mycket om dem de påminde henne om hur hon hade haft det när hon var barn. Hon hade öga för detaljerna i Emil-filmerna och hon tyckte att det var otroligt att Emils Mamma satt och pressade in korv massan i fjälstret med fingrarna det var ju inte alls så det gick till, hon skulle använda ett korvhorn förstås. Det var så det gick till när Ester var barn.
Vantarna
Som liten flicka ville Ester överraska sin mamma och hon stickade ett par vantar.
Hon stickade dem i smyg när mamman inte såg, hon hade precis läŕt sig att sticka så hon var så nöjd när de var färdiga. När hon överlämnade presenten, tittade mamman bara på den och sa:
Gå upp på ditt rum och repa upp vantarna och gör om. Vantarna var inte tillräckligt välgjorda.
Det var bara att börja om från början. Ester gick upp på övervåningen och grät.
Inte så snällt kan jag nog tycka och det är svårt att förstå hur min mormorsmor tänkte. Det måste ha varit viktigt att göra saker som gick att använda och inte slösa på garnet. Barnen fick lära sig att vara nyttiga.
Folktron i Brandbo
I Brandbo fanns det i Esters barndom en trollkunnig kvinna dit folk i bygden kunde gå om de behövde hjälp. Hon sysslade med att bota sjukdomar och lösgöra folk från förbannelser genom olika ceremonier eller seanser. Ester berättade för mig om trollgumman i Brando och om hur hon använde ett träd för att rena sjuka barn. Trädet hade växt så att grenarna eller stammen bildade ett hålrum. Barnet träddes genom trädet under det att kvinnan sa trollformler och sjukdomen blev kvar i trädet och barnet blev förhoppningsvis friskt.
Augusta Lindberg, Esters mamma fick uppleva att barnadödligheten var stor, hon födde åtta barn och bara sju överlevde till vuxen ålder. Lille Verner dog tidigt när han bara var ett litet spädbarn. Under 1800-talet dog många fler spädbarn än det gör i dag. Enligt statistiska centralbyrån dog var fjärde spädbarn i Sverige år 1820, men det blev långsamt bättre och hundra år senare bara dog vart tionde. I de berättelser som finns bevarade var det barn som var delaktiga i de hemliga riterna, det kan ju bero på att barnadödligheten var hög speciellt för spädbarn.
Folktron var närvarande och angeläget i det vardagliga livet i Brandbo runt sekelskiftet 1900. Nya idéer började sprida sig men ännu ligger det gamla samhälle kvar och de gamla traditionerna ändras mycket långsamt. I bandinspelningen från 1978 berättar Ester om två ockulta händelser.
Ester berättar på bandet följande historier.
Det var 1897 i Djupnäs då far var där och arbetade med Kalle( Brandbo Kalle hans svärfar kanske)
På kvällen sa husmor åt dem att de skulle göra sig redo för de skulle gå ut och hålla i en sele.
Dom blev så rålösa (förvånade),
Dom hade ett litet barn som var några månader som var sjukt. Bonden själv var i skogen och körde, han körde så fort hem för att hästen skulle bli svettig och selen skulle bli våt. När han kom hem fick de gå ut och hjälpa honom att sela av, sedan fick de knäppa igen alla spännen och krokar och allting på selen.
Sedan fick de hålla i selkroken och hon kom ut med barnet och smöjde det bakifrån och fram sedan lyfte hon barnet över selen och så förde hon barnet tre gånger genom selen.
Selen var då alldeles våt utav svett från hästen som sprungit från skogen där den hade kört hela dagen.
Så gick hon hem med barnet och då skulle det bli friskt.
Ester fortsätter att berätta.
Det var Sigrid, Olivia och jag som lekte nere vid sjön.
Olivias mamma sa att de inte fick gå och ramla ner i den där
källan nere vid vattnet för då kommer ni för.
Jag frågade fleckorna vad det var men det visste de inte.
Men hur det var så ramlade Olivia i den där källan.
Hon blev så rädd och jag och Sigrid drog väl opp na.
Hon gick hem och hon grät hela vägen.
Jag gick hem till mamma och sa att Liva har kommit för.
Då sa mamma: -Sånt där ska du inte prata om.
Sen bodde det en gumma i en stuga nedanför där vi hade våran gård,
sen på eftermiddagen såg vi att Olivia och hennes mamma gick dit.
Då förstod vi att hon skulle just som trölla över henne så det inte skulle bli något fel med henne. Då sätt ho först på en plåtburk på spisen, det där skulle vara så hemligt att hon inte fick tala om det, men hon talade om det för oss iallafall dan efter. Vi skulle aldrig få säga nå.
Så satte hon en blåtburk på spisen men vad det var i den det visste inte Olivia .
Så satte hon en brökaka med hålet över örena och hon satt på en pall, sedan hade hon en hink framför sig med vatten i.
När det som var i på spisen var varmt tog hon av kakorna från öronen och så la dem ovanför hinken och sedan slog hon det där som ho hade i bunken, genom kakorna i hålet ner i hinken, sedan stod hon och läste över det där. Vad det var för någonting.
Då skulle Olivia bli bra och så skulle hon inte få några men utav att hon ramlade i den där källan som var trölla.
(Mor) Monika: -Läste hon trollformler ?
Ester: -Ja det gjorde hon väl, hon läste och tittade i hinken, det var fäll bly i hinken så ho läste av blyt som flöt i vattnet, si du.
När det stelnade skulle hon gå hem och då skulle det inte bli något fel på henne.
Gumman som rodde dem över Kolbäcksån varje morgon. Fotografiet är från när Esters syskon är på besök från Amerika och de gör en
utflykt och besöker gumman. Nedan berättar Ester för Otto Bondeson 7 år, 1978 hur hon upplevde skolan.
Skolan och Lydia Svan
Skolan låg i Sundbo på andra sidan ett vatten som i dag heter Sundbokanal och som är en del av Kolbäcksån som går mellan sjöarna Stora Aspen och Åmmänningen. Skolan var en gammal rödmålad träbyggnad i ena änden var det skola och i den andra bodde lärarinnan och på vinden hade de skräp som barnen fick gå och titta på ibland. De hade många ämnen i skolan som, geografi, rättskrivning, välskrivning och naturlära. De hade även gymnastik både inne och ute så det var ingen fara säger Ester på bandinspelningen från 1978.
Barnen gick hemifrån klockan sju på morgonen. De gick tre kilometer till Strömbacken och där väntade de på att en gumma skulle komma och hämta dem från andra sidan. Ibland vara det is så barnen fick vänta i en halvtimme och stå och frysa fötterna av sig. Ester säger att de sprang runt omkring för att inte frysa och att det inte var någon rolig skolväg alls. När de var framme på den andra sidan Kolbäcksån gick de ytterligare en stump innan de kom fram till skolan. När barnen äntligen var framme var de så frusna så de fick ta av sig skorna och sätta sig framför kaminen. En gång var det ett barn som frös tårna av sig. Trots att de hade pjäxor på sig. Varje dag hade de sex lektioner och skoldagen sträckte sig från åtta till halv fyra på eftermiddagen.
I skolan arbetade en lärarinna som hette fröken Lydia Svan. Hon var bara tjugoett år då hon kom till den lilla bondbyn Sundbo.
Till en början trivdes hon inte alls hon längtade tillbaka till Stan. Hon kom från Stockholm och var född på Södermalm i Katarina församling år 1880. Hon hade två systrar som hon säkert saknade. Hennes pappa jobbade (1890) som tobaksarbetare men det gick inte bra för honom, kan det vara så att han drack för mycket alkohol. Det gjorde många som slutade sina dagar på Allmänna försörjningsinrättningen intagna hjon, på Kungsholmen Hennes ena syster blev rosset sömmerska på Södermalm och hon bodde i området runt nuvarande Sofia skolan. Deras mor bodde med henne vid 1930 års folkräkning, den andra systern försvann ur riksarkivets dokument kanske dog hon ung.
Lydia Svan kom alltså från fattiga förhållanden och eftersom hon hade läshuvud hade hon fått utbilda sig till lärarinna utan att ta studentexamen. Hon fick genom att utbilda sig till lärare det bättre än resten av sin familj. Hon tjänade bra med pengar år 1930 tjänade hon 4300 kronor om året och hade en förmögenhet på 4000 kronor. Hon gifte sig med papperhandlaren i Västanfors 1913. 1916 tog de ett tvåårigt fosterbarn som kom från Katarina församling i Stockholm som Lydia själv. Iris Justine Eriksson hette barnet och hon skaffade sig så småningom även hon samma utbildning som Lydia.
Det gick bra för Lydia Svan. Stackars Lydia som inte alls hade trivts då hon kom till Sundbo men med tiden och tack vare barnen i skolan började hon trivas.
Ester säger på bandet att Lydia Svan tyckte så mycket om sina skolbarn. Hon var till och med ute och lekte med dem och Ester säger att hon var en trevlig lärarinna fröken Svan.
I Tidning för lärarinnor 1899-04-07 står det så fint att en lärarinna skulle älska och akta sina elever, hon var för dem ansvarig, och att älska och akta dem var en del av hennes kall. Det var lärarinnans ansvar att kärlek skulle råda i klassrummet. Det kanske var det som Lydia Svan hade läst och som hon också lyckades förmedla i den lilla skolan mitt i Bergslagen.
Sjöar
Brandbo ligger på en halvö mellan två sjöar och Ester, var mycket vid vatten men lärde sig trots detta aldrig att simma. Simma var något som bara pojkar skulle göra, hennes bröder kunde simma men inte hon. Hon retade sig på att det bara var så, att hon och hennes systrar inte skulle kunna simma.
I slutet av 1800-talet drunknade mer än 1000 personer om året vilket motsvarade 2 % av befolkningen. Det var den vanligaste orsaken till att människor omkom genom olyckor. Idag drunknar runt 100 personer varje år vilket motsvarar 0.02 %.
Åka skridskor däremot fick alla göra och Ester var mycket bra på att åka skridskor. Det verkar som att det var ett vanligt sätt att ta sig fram på vintern på sjöarna runt Brandbo.
Hon följde även med mig och mina syskon till skridskobanan. Hon stod mitt på isen och instruerade med päls och pälsmössa på huvudet. Hon var inte rädd att halka fast hon var i åttioårsåldern.
Till mormors berättelser om skridskoåkning hör denna otäcka skildring från hennes barndom. När jag hörde mormor berätta den här första gången ryste jag. Jag kommer till och med håg platsen där jag hörde den. Det var i mormors lägenhet på Köpmansgatan, i hennes rum mot gatan. Så här berättade hon:
Mormors far Carl Wilhelm, hade varit i väg och arbetat tillsammans med flera män från gårdarna runt omkring i Brandbo. När de var på väg hem åkte de skridskor över en sjön. Carl Wilhelm kände till området bättre än de andra och visste var det kunde vara svag is.
Han varnade de andra när det kom till ett utflöde från en å och där det brukade vara svag is. Han sa till dem : Skingra er! Skingra er ni blir för tunga tillsammans ni måste sprida ut er! Ni går igenom!
Han åkte i förväg men de andra hann inte eller förstod inte att det var allvar utan gick igenom isen, alla tillsammans och försvann i vattnet Ingen överlevde och han kunde bara stå och titta på när de dog. Sedan sa mormor, fick han det sorgliga arbetet att gå runt i gårdarna med dödsbuden och berätta vad som hänt. Det var det svåraste han gjort, Carl Wilhelm.
Emigration till Amerika
I slutet av 1800 -talet och början av 1900 -talet ledde kombinationen minskande dödlighet, bland barn, och högt barnafödande till en snabb befolkningsökning . resultatet blev att befolkningsstrukturen förändras och en ökande andel av befolkningen utgjordes av barn och ungdomar.
Det ledde till överbefolkning på landsbygden. Detta innebar att inte alla barn i de stora syskonskarorna kunde ärva jord att bruka och det fanns små möjligheter att spara ihop pengar för att köpa ett eget jordbruk eller annan rörelse. Istället tvingades många förbli tjänstefolk i andras gårdar eller söka arbete i de växande städerna. Många valde också att söka lyckan utomlands och den stora utvandringen till framför allt Nordamerika började under denna tid.
På bilden till ovan står Ester med hennes bror Vilhelm han var en av alla ungdomar som emigrerade till USA. När han flyttade till Amerika var det det sista Ester såg av honom. Han kom aldrig tillbaka och hälsade på. Han ville vara en riktig amerikan, slutade prata svenska och levde sitt liv sitt liv utan att till synes sakna sitt gamla hemland eller familj.
Signe åker till Amerika.
Ester till vänster i bilden och syster Signe längst till höger i mitten står deras vän Anna Lundholm 1911.
Signe
När mormors älsklings syster Signe skulle åka med Amerikabåten, gick de till fotografen, bilderna finns kvar , där står de, säger hej då, det var ju så långt bort då, inte som nu med telefoner och Facetime. Det ser så sorgligt ut.
De hade sovit i samma säng när de var små, en fållbänk, en sån säng som är en soffa på dagen och en säng på natten. Sängen var liten så de sov skavfötters. Ester hade sitt huvud åt det ena hållet och Signe hade sina fötter åt samma håll. På så sätt fick de mer plats.Fållbänken finns kvar i miin mors hem.
Ester ville också resa som systrarna men det satte föräldrarna stopp för eftersom Ester var yngsta flickan och skulle ta hand om föräldrarna när de blev gamla och arbeta i cafeet.
Ester som hembiträde
Ester fick nöja sig med att åka till Stockholm och jobba som hembiträde. Ester var arton år gammal och 153 cm lång när hon reste till Stockholm. Hon var äventyrlig och ville ut i världen se nya saker. I Stockholm hade hon kul trots långa arbetstider med mycket jobb. 1912 var det Olympiad i Stockholm och Ester var och tittade på tävlingarna sedan gick hon och vännerna på Berns i Berselii Park. Berns slog upp sina dörrar 1863. På den här legendariska nattklubben åt de under kristallkronor och hade roligt. I kompisgänget på Berns fanns också Esters beundrare - en man som också var hennes bror Vilgots vän.
I Stockholm hade hon fått plats som hembiträde hos en familj på Scheelegatan 17, 5 trappor upp. Det är korsningen Scheelegatan Fleminggatan på Kungsholmen.
Hon berättade stolt många år senare hur mycket hon jobbade. I arbetsuppgifterna ingick att ensam organisera flytten till familjens sommarhus i skärgården. Ester hade packat alla saker och kläder som behövdes för hela sommaren.
Hon berättade att det var vanligt att familjen bjöd på många maträtter när de skulle ha fint folk på middag, upp till nitton rätter sa hon. Ester visste också sin plats och när är hon skulle ut på stan med den fina frun fick hon gå två steg bakom och ett åt sidan, sådana var reglerna. Hon visade mig och mina syskon hur det såg ut när hon gick två steg bakom och ett åt sidan.
Hembiträden
Det vanligaste kvinnoyrket i början av 1900-talet var antagligen hembiträden. Det var nästan enbart unga kvinnor som under en övergångsperiod arbetade i yrket, de bodde hemma hos sina arbetsgivare och lönen utgjordes delvis av kost och logi. Hembiträdet var inte arbetare i den bemärkelse som arbetarrörelsen betraktade arbete och arbetare.
För arbetarrörelsen var det problematiskt att det rörde sig om en yrkeskategori som nästan uteslutande bestod av kvinnor, att deras arbete var improduktivt med tanke på att det inte ledde till att någonting materiellt producerades samt att arbetet skedde i hemmet. Dessutom arbetade hembiträdena hemma hos medel- och överklassen vilket riskerade att de tog intryck av arbetsgivarna och gjorde dom opålitliga i klasskampen.
Hembiträdet var svår organiserade. Det fanns ingen facklig motpart att förhandla med, då husmödrarna vägrade att acceptera organiseringen eller att förhandla med dem. Husmödrarna ville snarare betrakta hembiträdet som en del av hushållet och därför en privat angelägenhet där vare sig arbetarrörelsen, politiken eller lagstiftningen hade någonting att göra med.
Även för kvinnosakskvinnorna var yrket problematiskt, trots att det handlade om en kvinnlig yrkeskår. Kvinnosakskvinnorna var själva husmödrar och hade anställda hembiträden. Om de skulle kombinera sitt politiska arbete med familj så var de beroende av hembiträden . Hembiträdena ville förstås att yrket skulle regleras som andra arbetaryrken och ha samma rättigheter som andra arbetare. De ville ha begränsad arbetstid, rätt till ledighet och framför allt inte bli bemötta med förakt och bli behandlade som barn. Eftersom Ester jobbade som hembiträde mellan åren 1912-1915 hade inte hon reglerade arbetstider eller ledigheter.
Det var långt senare som hembiträdena började att organisera sig.
Flytten till Skinskatteberg
1915 skrev föräldrarna till Ester i Stockholm att hon skulle komma hem till Skinnskatteberg dit familjen hade flyttat. Första världskriget hade börjat och det började bli ont om matvaror i städerna. Carl Wilhelm ville öppna kaffe och han hade bestämt att Ester skulle sköta ruljansen..
Det var bara att packa sig hem till pappa och öppna café, Ester var ju ännu inte myndig och hon gjorde som hon blev tillsagd.
Byxorna
Det verkar som Ester var lite vild när hon var ung. En gång kom hon hem till mamma och pappa och hade på sig byxor. Det var så chockerande, byxor hade ju bara pojkar och hennes mamman kände sig så utskämd.
Vad skulle grannarna tro? Hon grät och la sig i sängen som protest, hon skulle inte gå upp ur sängen förrän Ester tagit av sig det där klädesplagget.
Myndig
År 1863 hade det gjorts en lagändring och en ogift kvinna blev automatiskt myndig vid 25 års ålder.
Däremot infördes en möjlighet att begära omyndighetsförklaring, säkerligen med den goda avsikten att skydda de stackars kvinnor som inte kunde ta vara på sig själva. Till lagstiftarnas förvåning var det få som begärde att bli omyndigförklarade. Förhållandena förändrades inte för gifta kvinnor. Efter giftermålet blev maken kvinnans förmyndare och målsman.
När Ester var ung var hennes pappa hennes förmyndare tills hon fyllde 25. Han bestämde viktiga saker.
Saker som vi på 2000-talet i Sverige tycker är självskart att själva kunna bestämma. Var vi ska bo och hur vi ska leva våra liv.
1920-talet innebar stora förändringar det började med att kvinnor fick rösträtt 1919. 1920 blev kvinnor officiellt myndiga när det fyllde 21 år precis samma regler som för män, samma regler för båda könen.
Kvinnorna behövde inte längre, ha sin make eller pappa som förmyndare.
Ester levde på landet i en liten ort och lagar och regler är en sak men den lokala normen är en annan . Det var säkert en rejäl eftersläpning i hur folk tänkte angående kvinnors rätt att leva som de ville.
Ester valde att leva själv och även då hon träffat sin framtida man hade hon inte bråttom att gifta sig.
Kvinnoidealet kom att förändras drastiskt under 1920- talet. Korta kjolar och kortklippt hår. Det pågår även en förändring i hur kvinnor beter sig. Så plötsligt kan kvinnor visa benen, ha sex för nöjes skull och ha egna åsikter.
Ester ville köra bil och behövde därför ta körkort .Hon övade sig på att köra bil men dagen som hon skulle köra upp, körde bilen innan henne i diket, och då gick körkortsintendenten hem. Efter det blev det aldrig av att ta bilkörkort igen för Ester.
På 1920-talet körde därför Ester sin motorcykel istället. Med hjälp av motorcykeln skaffade hon sig ett större handlingsutrymme där hon hade kontroll över medlen. Hon körde motorcykel och bestämde vart och när hon skulle åka. Säkert behövde hon motorcykeln för att hämta och lämna varor i de olika rörelserna som hon arbetade i. Hon hade även friheten att åka och träffa vänner när det passade henne. Den gav henne helt klart kontroll över sitt liv och hon behövde inte vara beroende av någon.
Det moderna samhället växer fram
I den här bilden ser vi Ester som kör häst och vagn. Det är den gamla tiden och den nya på en gång eftersom om ni tittar noga ser ni hur Esters motorcykel speglar sig i någon slags glas. Eller är det en dubbel exponering ?
Vi ser det som säkert präglade början av 1900-talet speciellt på landsbygden. Det var häst och vagn som var det vanliga och Esters motorcykel får symbolisera det nya. Det är den moderna tiden med industralieringen och allt vad det innebär som växer fram under mormors liv.
Ester kunde köra häst och vagn men hon var också en av de första kvinnorna som körde motorcykel i Dalarna vid den här tiden.
Hon var en kvinna som vågade testa det nya.
Affärskvinnan
Efter att Esters far Carl-Wilhelm dött 1924. Bestämde sig Ester för att flytta till Smedjebacken 1926 och starta en tobaksaffär. Det var hennes alldeles egen tobaksaffär efter att hon jobbat med sin far i hans cafe.
En förändring som präglade 1920-talet var att arbetsmarknaden öppnats upp mer för kvinnor och en ny figur dök upp i den svenska samhällsdebatten, nämligen den självförsörjande kvinnan. Självförsörjande som begrepp syftade helt enkelt på de kvinnor som själva ansvarade för sin försörjning. Ester var en sådan kvinna.
Några år senare ville hennes bror Valter att hon skulle flytta till Långshyttan i Dala-Husby och arbeta i hans manufakturaffär tillsammans med svägerskan Dagny. Hon bestämde sig för att gör honom till viljes och flyttade till Långshyttan.
Singelkvinnan-Fru Persson
Under 1910 och 1920-talet var den vanligaste åldern att gifta sig ca 26 år.
Ester valde att leva själv och även då hon träffat sin framtida man skyndade hon inte på giftermålet utan tycks vara nöjd med att arbeta och tjäna sina egna pengar.
Hon var en bestämd kvinna hon hade bestämt att hon skulle gifta sig innan hon fyllt 40 år och och hon gifte sig på sin 40-årsdag 1934. Hennes man var Karl Erik Persson kopparplåtslagare från Siljansnäs.
Ester och Anna -Lisa i folkdräkter som mormor sytt. På bordet står ett portätt av Anna-lisa i den folkdräkt som hon hade på sig då hon kom till Ludvika.Huset på höger sida är byggt av Erik .
Barn
När hon gift sig ville hon ha barn förstås och det fick hon. Någon vecka efter bröllopet stod Anna-Lisa från Siljansnäs på trappan till Ester och Eriks bostad. Flickan var klädd i Leksandsdräkten och hade ett brev i handen. I brevet stod det att Anna-Lisa var Eriks oäkta dotter och nu hade Anna-Lisas mamma tagit hand om henne länge nog. Hon hade hört att Erik gift sig så nu fick han och hans nya fru ta hand om barnet.
Anna-Lisa växte upp hos mormor.
Under 30-talet föddes barn, vanligtvis inom äktenskapet, och ett utomäktenskapligt barn kunde innebära skam och utanförskap för modern. Det var svårt att försörja sig som ensamstående mor. Samhället erbjöd inte någon hjälp. Samhället var liksom inte inställt på ensamstående föräldrar.
Graviditet
Esters graviditet dröjde och hon hade nästan gett upp hoppet om att få ett eget barn. När hon äntligen väntade barn blev hon naturligtvis väldigt glad. Att bli gravid när man var så gammal som 43 var inte så vanligt som det är nu. När hon nu blev gravid sa folk till henne att hon borde ta bort det “ Det skulle inte bli riktigt” men mormor brydde sig inte om vad folk sa, och min mor föddes när mormor var 44 år gammal 1938.
Slut
För pengarna hon tjänat ihop under alla år köpte hon ett trevåningshus i Ludvika på Carlavägen 31 där hela familjen Persson flyttade in. Huset var ett stort vitt hus med fyra lägenheter och garage, där växte min mor upp.
Huset blev också en inkomstkälla då hon hyrde ut lägenheterna och garageplatserna. När Monika var 12 år började Ester arbeta i butik igen och hon jobbade under många år. Ester ville ut och resa men det ville inte Erik. tiden gick och när hon på äldre dar sålt huset och Erik gått bort gjorde hon det hon länge velat göra, reste. Hon kunde inte prata engelska så det fick bli buss resor runt om i Sverige och Europa. Grövelsjön var hennes favorit rersmål, dit åkte hon ofta. Ester var nöjd och pengarna gick åt. Livet gick på, saker hände men jag kan inte berätta allt.
Här slutar mitt arbete och mina tankar om Ester min mormor.
FAKTA
Ester Victorina Lindberg
(dotter till Carl Wilhelm Lindberg och Augusta Carlsdotter)
Ester Victorina Lindberg föddes 30 Juli 1894 i Brandbo, Westanfors socken, Västmanland.
Hennes mormor var Anna-Lisa Nyström och morfar Carl Erik Andersson (Brandbo-Kalle, född i Munkfors).
Ester flyttade 24 oktober 1912 till Kungsholmen i Stockholm. Hon flyttade sedan tillbaka till Skinnskatteberg (1915) där hon öppnade ett kafe´med sin pappa Carl Wilhelm.
Hon hade dock hellre flyttat efter sina systrar till USA, men fick inte för sin far. “Hon måste ju sköta cafet”.
Hon var kvar I Skinnsberg till 1926 då hon flyttade till Smedjebacken och startade en tobaksaffär.
Carl Wilhelm hade dött 1924 varefter brodern Valter tagit över affärsverksamheten.
1930 flyttade Ester till Långshyttan i Dala-Husby där hon arbetade i sin bror Valters affär tillsammans med svägerskan Dagny.
Ester stannade där till 1934 då hon flyttade till Köpmansgatan 13 i Ludvika. Hon hade då gift sig med koppar-plåtslagaren Erik Persson. De flyttade senare till Carlavägen 31 I Ludvika.
Erik var född 1:a juni 1897 i Siljansnäs socken i Dalarna. Han hade först varit plåtslagarlärling i Falun. Den 6:e september 1926 flyttade han till Smedjebacken där han startade sin egna verkstad.
Erik hade i ett tidigare förhållande en dotter Anna-Lisa (Anza), född 1924. Hon levde först med sin mor men så en dag 1934 stod hon på tröskeln till Ester och Eriks hem och där skulle hon bo.
Sammanställt av Roland Jonuks
Tack!
För att göra det här arbetet har jag skrivit ner mina egna minnen av mormor och jag har intervjuat släktingar.
Topsy Bondeson, bilder och en bandinspelning från 1978
Bengt Bondeson,
Sofia Bondeson
Roland Jonuks har jag fått både bilder och en kronologisk sammanställning av mormors liv.
Stefan Hallin har hjälpt till med att redigera .
Fotografier
Vilgot Lindberg
Valter Lindberg
Topsy Bondeson
Karl-Erik Persson
Många okända fotografer
Referenslista
https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2017/sa-blev-vi-8-miljoner-fler-an-1750/
Statistiska Centralbyrån
Hembiträdet: individ ellerprojektionsyta?: Mentalitet, identitet, genus, klass ochskötsamhet i tidningsartiklar av och omhembiträden i det tidiga 1900-talets Sverige Grönmark, Johan, Södertörns högskola, Institutionen för historia och samtidsstudier, Historia. sid 1
https://lucris.lub.lu.se/ws/portalfiles/portal/51192457/Emmas_Severinsson_ModernaKvinnor.pdf
Hur man döljer det korta håret: Kvinna i hus och hem i Bonniers Veckotidning 1924 - 1925, Sohlén, Gwendolyn, Högskolan Dalarna, Akademin Utbildning och humaniora, Historia.
Riksarkivet