Examinationsuppgift 

I denna exposé redovisar jag delar av förberedelsearbetet samt delar av resultatet från en novellfilm som jag fotade tidig vår 2018.

Återvinningscentralen är en film regisserad och skriven av Julius Jorborg, med producent Johan Seth och scenograf Julia Tegström. Filmen finansierades inom ramen för satsningen Moving Sweden.

Handling: Natten mellan den 21:a och 22:a november blev en återvinningscentral en bit utanför

Stockholm bombhotad. En misstänkt greps men under förhören med den misstänkta kvinnan och de

övriga anställda på stationen kommer ytterligare omständigheter fram.

Efter en närmare granskning av övervakningsbilder, potentiellt motiv, intervjuer, fotografier

och fysisk bevisföring börjar det visa sig att ingenting är vad det inledningsvis verkar.

Filmen var ett formexperiment sprunget ur en true crime-våg. Som en science fiction-mockumentär i true crime-genren utspelar sig filmen i "talking heads", polismaterial från förhör, övervakningskameror, drönare och miljöbilder.

Filmens slutscen

I slutet av filmen faller väggarna i polisens förhörsrum och blottlägger filmstudion som polisförhören är inspelade i.

Det blir en sista visuell lek med formen med flera olika lager, när filminspelningens riktiga rum blottas. 

Slutsatser 

I den här filmen utforskade jag tillsammans med regissören formexperimentet att filmen skulle vara svårplacerad i en genre. Också blev det ett utforskande arbete med både scenografen och regissören, i rummet och rekvisitans betydelse. Skapandet av Återvinningscentralen är ett exempel på platsens stora betydelse för ett projekt. 

I framtiden vill jag fortsätta arbeta med frågan kring rummets betydelse för filmfotot. I mitt yrkesliv hittills har jag både arbetat med dokumentär och fiktion. Jag upplever att man i fiktionens värld ofta nyttjar en ”förutbestämd” verktygslåda för ljussättningar och scenerier. I dokumentärens värld får man inte alltid välja inspelningsplats vilket ofta skapar andra bilder i form av nya kompositioner och ljussättningar. 

De erfarenheterna har väckt ett intresse för platser och hur människor lever i dem. Utifrån detta är två frågeställningar som intresserar mig inför framtida projekt: 

- Hur kan valet av platser i ett tidigt stadium av en produktion påverka ett filmfoto? 

- Hur kan platser ge upphov till filmfoto?

Förberedande arbetet med regissören

Inför filmen såg vi filmerna/tv-serien: A Man Vanishes av Shôhei Imamura, Wormwood av Errol Morris, och Making a Murderer av Laura Ricciardi och Moira Demos.

De tre filmerna hade inspirerat regissören under hans tidiga idéarbete.

Vi organiserade vad som intresserade oss i de olika filmerna utifrån ett bred utgångspunkt, där inspiration delades in i flera kategorier med underrubriker. 

Vi diskuterade hur vi kunde skapa en känsla av ett dockhus, en känsla vi delvis funnit när vi såg Wormwood. Att alla rum befinner sig i samma hus/kontext, där karaktärernas rum kunde kommuniceras genom rekvisita ur deras ”verkliga rum”. Allt ifrån att vissa passade i den slitna industrimiljön, till att vi placerade ett vardagsrum eller ungkarlshem i miljön. Karaktärerna skulle skilja sig men bli ihoptvinnade av den likartade miljön. 

I den processen hittade jag det som skulle bli vår plats, en delvis nedlagd slakterilokal med tillhörande kontorsmiljö som passade "vår" återvinningscentral. Valet föll på just den lokalen på grund av känslan som rummen förmedlade, en tom plats som stannat i tiden vilket var en bra fond för "dockhuset". Det hade inte att göra med att det skulle vara en autentisk återvinningscentral, vilket vi hade möjlighet att filma på. Tvärtom skapade faktumet att det inte var en återvinningscentral en spänning. 

Tryck på de tre bilderna nedan för att se pdf med moodboard, bilder från rek + inspiration och listor etc! 

Förberedelser som fotograf 

Efter samtal med regissören hittade jag riktningen i fotot, och de uppkomna begränsningarna gällande exempelvis budget och praktiska förutsättningar vändes till att bli kreativa. Processen att utifrån den riktningen ta fram fotot sker för mig parallellt i flera olika sammanhang. En del av detta är en kontinuerlig kommunikation med andra avdelningar, som belysningsmästare och scenograf. 

I arbetet med att ta fram fotot är ljus- och tekniklistor också ett viktigt steg för mig i mitt arbete. Det är då jag sätter de praktiska ramarna för inspelningen. Den processen är oväntat kreativ då olika lösningar och ljussättningar ofta faller på plats för mig.  Jag brukar även parallellt med det göra floorplans, ofta olika för blockning och ljus. De för ljus skissar jag ofta upp på papper och för blockning/skådespelarens rörelse använder jag Shotdesigner, ett program där man kan planera rörelser.

Ytterligare ett konkret steg för att skapa fotot är att göra tester med olika kameror, lampor och optik. Genom tester blev det tydligt att vi behövde ett vidvinkelobjektiv som skulle förvränga rummets linjer i så liten utsträckning som möjligt. Parallellt med det testade jag även att ta in materialet digitalt för att testa färgerna och ta fram en lut. 

En etisk utmaning

I det här projektet var det ett ställningstagande att använda dokumentära element för att skapa fiktion. I efterhand kan det uppfattas problematiskt, just för att sanningshalten i bilden kan tolkas tveksam. Det i sig behöver inte vara tvivelaktigt, men i en tid där visuell media ibland används för att förvränga sanning kan det kännas obekvämt att vrida på fiktion vs sanning.

Men med filmens form ville vi också leka med dokumentära element, i ett försök att problematisera just truecrime-genren. I fallet med Återvinningscentralen var syftet med inspirationen från dokumentärt foto och komposition också ett experiment med formen som hybridfilm.