Denne konserten var den siste i VAPO - prosjektet. ARcTic Sustain urframførte verket «Sångar mellan ljus och mörker» av Karin Rehnqvist. Verket er skrevet til ensemblet og Berit Norbakken, med tekst basert på dikt av Gunnar Ekelöf, Sandro Key-Åberg og komponisten selv. Konserten ga også ensemblet mulighet for å presentere verkene fra Anneli Drecker og Mark Adderley for et Tromsø-publikum.
Tittelen “More Ways Than One” viser til at det alltid er flere måter å høre og oppleve noe på. Dette reflekterer VAPO -prosjektets grunnholdning, at det ikke finnes noe klanglig som er udiskutabelt nord, at det alltid kommer an på mottaker og kontekst. Verket forsøker ikke å instruere en fortolkning for lytteren. Du må tenke selv. Opplevelsen er din, og din alene. Det må da følge at interpretasjonen er også din, og din alene.
Jag fick frågan: Vad definierar Norr? Vad är Nordiskhet?
Jag svarade spontant; Ljuset, Mörkret och Kärleken. Det är Norr för mig.
Här uppe lever vi sommar och vinter i koncentrerat ljus eller mörker. Vår och höst är vi på väg, och vi är mycket medvetna om var vi befinner oss i årets ljus-mörkerskala. Snart blir det ljusare, säger vi uppmuntrande till varandra när det är som mörkast i december. Nu vänder det snart. På sommaren njuter vi av de ljusa kvällarna, de ljusa nätterna, men vet att det snart mörknar igen.
Uppväxt i södra Sverige, har jag under hela mitt vuxenliv intresserat mig för norr. Vi hade stuga i Ångermanland under tjugo år, det gav nya perspektiv. Varje sommar fjällvandrar jag, och 1999 fick jag följa med en forskningsexpedition till kanadensiska Arktis. En månad bodde jag på en isbrytare.* Där fick jag vänja mig att se på världskartan circumpolärt, med
Nordpolen i mitten.
Så Ljuset, Mörkret och Kärleken, vad mer är Norr?
Jo, långt upp i norr är flerspråkigheten tydlig. Här möts flera länder och kulturer. Vid en punkt, Treriksröset, möts Sverige, Norge och Finland. Sapmi, samernas traditionella bosättningsområde breder ut sig över hela den norra delen av Nordkalotten, från Norge i väst, till den ryska Kolahalvön i öst. Här talas samiska, men också kvenska och mienkälli.
Så växte ett stycke för ARcTic ensemble fram, med dikter av svenska poeter, sjungna på svenska, men översatta och reciterade på samiska. Om ljuset, mörkret och kärleken.
– Karin Rehnqvist, 3 februari 2022
Ideén bak musikkverket Solaris er basert på noe min tyske far Peter Klaus Franz alltid sa til meg; «husk at vi er europeere, Lilli». Selv bodde jeg i Bryssel i 2 år og det som er Europa for meg, bortsett fra vinsalg i supermarkeder og billig frukt og grønt, er togreiser og lyden av tog. Det å impulsivt kunne hoppe på et tog en helg og sømløst la seg transportere fra en storby i et land til en annen storby i et annet land på noen få timer, satte dype spor i en ung nomadisk kunstnersjel. Dette nettverket av stål binder Europa sammen, akkurat slik røttene og soppnettverket binder trærne sammen i skogen. Det er en form for kommunikasjon, akkurat slik trær kommuniserer med hverandre gjennom elektriske signaler. Og akkurat slik røttene sender ut gasser og binder sammen CO2, er også togskinnene med på å bevare miljøet på kloden vår. Og akkurat som og soppnettverket sender ut signaler om farer eller annet, er den lille mikrobuldringen i metallet på togskinnene en slags vardøg på at tog fra Bryssel vil ankomme platform 3 om 4 minutter og ta deg trygt med til din destinasjon.
Den så etterlengtede Nordnorgesbanen fra Tromsø-Fauske på sine omlag 375 kilometer med en sidelinje til Harstad på 80 km er kanskje ikke like impulsiv og full av ferske croissanter, men den vil binde oss som arktiske beboere sammen med Europa nettop gjennom dette elektriske nettverket. I Stortingsutredningen fra 2019 «Jernbanens rolle i Nord» har man konkludert med at en slik bane ikke vil være økonomisk lønnsom. Men hva med de menneskelige gevinstene forutenom reduserte CO2-utslipp og færre trafikkulykker?
I Asia er begrepet «slow-travel» blitt en stor trend. Denne formen for transport gir rom for sjelefred og kontemplasjon, viser det seg. Er ikke dette en samfunnsmessig gevinst? Tenk deg distanse Tromsø- Firenze, sørover til sol og varme, denne traséen kan kalles for Solaris, eller fra Paris til Tromsø, distanse Polaris, vi inviterer Europa hit og oss selv til Europa. Vi kommuniserer. Vi blir alle Europeere.
Musikkverket Solaris er derfor ment som en live visuel resiebok, boken om ditt indre liv formet av landskaper man passerer, noen tette og urbane, noen vidstrakte sletter, til man til slutt kommer inn på platformen, går av mens toget sakte glir videre. Rytmen endrer seg, slik rytmen i toget endrer seg med hastighet og skinnebytte, organisk alltid rullende fremover. Solaris er en film av landskap som passerer mens du selv former narrativet. Snurr musikk!