Att Arbeta med en Markvast – Diskussion

Anvisning

Den här expositionen består av två delar, som jag kallar diskussion (här nedan) och demonstration: Till Demonstrationen. De kan läsas, betraktas och avlyssnas i den ordning du föredrar. 

Inledning 

I den här expositionen undersöker jag den speciella materialitet en markvast erbjuder som samarbetspartner. Expositionen presenterar en serie arbeten med en särskild markvast som exempel på att samarbeta med något som är både ett objekt och en levande varelse. I några små föreställningar, som utvecklades utgående från en tredelad ljudinstallation och en performance för kamera år 2006 på ön Stora Räntan i Helsingfors varierade och kombinerade jag markvasten, digital rörlig bild och bandat tal på olika sätt.

Förutom att granska likheterna och olikheterna mellan dessa variationer är avsikten med denna exposition att experimentera med att byta språk. Jag har skrivit om detta arbete tidigare både på finska och engelska (Arlander 2011, 2012), och skall nu försöka uttrycka mig även på svenska. Språket var faktiskt en av inspirationerna för arbetet, trots att den första versionen av den korta text eller ramsa jag skrev och bandade in som markvastens tal var på finska. (Se "texten" här till höger). Mitt första uppträdande inför publik med en stor markvast på ryggen tog fasta på dess bokstavliga benämningar på finska och engelska. Det finska namnet "tuulenpesä", vindens bo, associerar till fågelbon och deras ofta runda form, medan den engelska benämningen ”witches’ broom” eller "witch’s broom", hänvisar likt de svenska uttrycken markvast eller häxkvast till formen av en kvast. Att kombinera de bokstavliga översättningarna gav namnet Tuulenpesä – Noidanluuta eller Wind Nest – Witches’ Broom. På svenska kunde det ha blivit något i stil med Vindbo – Markvast. Och till att börja med tänkte jag faktiskt använda en gammaldags sopkvast i föreställningen, en idé som jag dock snabbt övergav.

En av orsakerna till att ta upp arbetena med markvasten på nytt är det här expositionsformatet, som erbjuder möjligheten att presentera och jämföra olika videovariationer, inklusive versioner som aldrig uppförts offentligt, och således belysa en sida av det konstnärliga arbetet som i allmänhet förblir en privat angelägenhet. Detta inbegriper de snedsteg och mer eller mindre pinsamma försök som man gärna glömmer bort när man väl kommit fram till något man anser acceptabelt, som till exempel den ovan nämnda idén att använda en sopkvast. Alla offentliggjorda variationer och versioner, såväl installationer som performance, finns uppräknade i demonstrationen, som innehåller ljudmaterialet, videoarbetena i sin helhet, samt en del dokumentation från föreställningarna. I boken Performing Landscape, som kan läsas på nätet (på engelska), här, har jag ägnat kapitel åtta, Witches’ Broom – Variations of an Audio Play, (Arlander 2012, 215-242.) åt att beskriva arbetsprocessen och variationerna rätt detaljerat, utgående från den korta text som tillsammans med markvasten utgjorde utgångspunkten för alla variationer. Där nämner jag också några konstnärer vars arbeten fungerat som inspiration, som Rebecca Horn och hennes kroppsbihang eller min före detta elev Essi Kausalainen och hennes trädrotsprojekt. Således upprepar jag inte beskrivningarna här, utan framför istället variationerna i kronologisk ordning och visar på så sätt deras utveckling. Många performance-som-forskning (performance-as-research) projekt eller konstnärliga forskningsprojekt utforskar kroppen som sammansmulten med naturomgivningen, i traditionen av Ana Mendietas eller Eeo Stubblefields  arbeten, som till exempel Paula Kramers eller Ciane Fernandes experiment. Dessa performance med markvasten använder däremot ett element lösryckt ur naturen fäst på kroppen. De olika variationerna var inte uttänkta som ett planerat forskningsprojekt utan uppstod som svar på diverse inbjudningar och tillfällen och utvecklades till en metod under processen. Istället för att argumentera för variation som en metod i konstnärlig forskning, lägger jag fram dessa versioner som exempel på metoden, i demonstrationen.

En annan impuls och inspirationskälla för den här expositionen är Michael Marders bok Plant-Thinking (2013), som fick mig att fundera över markvasten som en särskild typ av levande varelse, någonting som liknar en växt utan att egentligen vara det. En sjukdom förorsakad av svampen Taphrina betulina skapar markvastarna som antastar vissa björkar och bildar snåriga utväxter eller härvor bestående av små kvistar tätt hopvuxna med varandra så att de formar ett slags tovor av varierande storlek. Den här markvasten, den särskilda samling kvistar jag arbetade med, var en slumpmässigt vald (kanske särskilt stor eller dekorativ) bit från en hög med liknande utväxter, som alla vuxit på samma träd, eller snarare som delar av trädet och samtidigt som delar av svampen. Markvasten utgör en del av sin värd men har även en egen form, som en underlig detalj, ett bihang, något oförklarligt och kusligt fäst vid trädet. När en sådan utväxt lösgörs från sin nedhuggna värd (i detta fall en björk som växte intill huvudbyggnaden på ön Stora Räntan och bröts i en storm) och fästs på ryggen av en människa, förvandlas dess materialitet. Från att ha varit en svulst, en förtätning eller en överdrift av det material resten av björken består av, blir den en odefinierbar dekoration eller protes, ett slags oanvändbar vinge, som klart skiljer sig från huden på axlarna den är fäst vid. I de första föreställningarna för kamera valde jag att sitta på ett granitblock för att ytterligare accentuera kontrasten mellan den kompakta stenen och markvastens sköra förgreningar.

Jane Bennett bjöd på en tredje impuls för den här expositionen, med sin bok Vibrant Matter (2010) där hon summerar sin syn på materia genom att undvika eller bortse från skillnaden mellan det organiska och o-organiska, det levande och det livlösa, och hävdar att all materia har ett visst mått av myndighet (agency). En markvast består givetvis av organisk materia, men det är oklart hur levande den är eller kan vara efter att ha kapats från sin värd. En björkkvist kunde under gynnsamma förhållanden slå rot och växa till en ny björk, men huruvida en markvast kunde ympas till ett annat träd, har jag ingen aning om. Kanske dess svampsporer fortfarande lever, väntande på nästa chans, trots att det tova-liknande objektet hängt på väggen i min studio i flera år. På samma sätt som en vedklabb, som minsann inte börjar spira om våren, är den i alla fall organisk i den bemärkelsen, att den kan delta i materiens organiska kretslopp genom att förmultna till beståndsdelar som kan användas av andra organismer. Men det kan alla andra former av materia också, skulle Jane Bennett förmodligen tillägga, bara inom en annan tidskala.

Frågan om markvastens materialitet leder till frågan om det digitala videomaterialets materialitet, den materia jag för det mesta arbetar med. I föreställningarna inför publik har jag så gott som alltid uppträtt med videoprojektioner och i viss bemärkelse har dessa varit mina viktigaste samarbetspartners. Trots det spelar i dethär fallet den materiella fysiska markvasten en avgörande roll som en del av människogestalten, som en del av min kostym, emedan den figurerar på samma plan som människokroppen i rummet. Men i den konstnärliga processen har markvasten, i motsats till videomaterialet, inte utsatts för någon egentlig bearbetning eller förvandling. Efter att jag kapat den från björkkvistarna som jag hittade utspridda som skräp på gården, plockat upp den och fäst svarta gummiband vid dess bas, har den fått förbli som den är, och bara fogats samman med andra material, som en människorygg eller ett skulpturpodium. Några av de längre kvistarna har brustit, och bitar av den har fallit av då den tvingats in i en plastlåda vid flygtransport. Användandet och tiden har nött på den. Men detta slitage är blygsamt jämfört med den bearbetning videomaterialet fått genomlida. Det egentliga materialet jag arbetar med, det stoff jag kopierar, klipper och klistrar, är det digitala ljud- och bildmaterialet, även om jag oftast väljer att använda även det materialet i en relativt rå och obearbetad form.

Editeringen spelar en ännu mindre roll än vanligt i de här videoarbetena som bygger på performance för kamera tillsammans med markvasten, eftersom jag använt långa tagningar. I de flesta fall varar en bild upp till tjugo minuter. Den enda nämnvärda editeringen består i att kombinera en bild med människofiguren med exakt samma bild utan människofiguren, med hjälp av en mycket långsam upp- eller nedtoning. Sålunda försvinner figuren långsamt ur bilden eller framträder långsamt i den. Den digitala videons materialitet i föreställningarna, som en projektion på väggen eller på en självlysande bildskärm, kombinerad med ljud eller utan ljud, och andra liknande frågor, har jag berört i den ovan nämnda artikeln (Arlander 2012, 215-242.), så jag går inte in på dem här. Istället försöker jag fokusera på markvasten, dess materialitet och dess eventuella sätt att tänka, till en början med hjälp av Marders idéer.

Om vegetativ demokrati

I sin exceptionella bok Plant-Thinking. A Philosophy of Vegetal Life (2013) presenterar Michael Marder det fascinerande begreppet vegetativ demokrati (vegetal democracy). Marder härleder sitt begrepp vegetativ demokrati från växtsjälens karakteristika och betonar växtlivets betydelse för våra försök att undgå metafysisk dualism och förstå vad det innebär att “leva med” andra varelser. För att motivera begreppet analyserar han historiska försök att beskriva växtsjälen, från och med arvet från Platon och Aristoteles och konstaterar, att "växternas utspridda varande utgör ett sätt att stå i förhållande till alla andra, varandet som ett vara-med." (Marder 2013, 51.). Han anser att "alla varelser delar något av växtsjälen och är levande i den mest grundläggande bemärkelsen emedan de varken sammanträffar med sig själva eller förblir självtillslutna, utan är oändligt delbara under sin identitets dödsmask" (Ibid.). Han menar att "alla varelsers delbarhet, som först kommer fram i växtsjälen, gäller själen i allmänhet", och "för att psyket skall kunna leva måste det få ledning från den vegetativa delbarhetsprincipen, och ständigt bli ett annat i förhållande till sig självt; dvs. det måste vara helt och hållet temporalt". (Ibid.). Marder beskriver vidare hur psykiska principer redan hos Platon bjuder på analogier till den politiska sfären i form av metafysiska berättiganden för en fixerad fördelning av makten, med Platons Republiken som ett praktexempel. Där motsvarar begäret (driftsdelen av själen) arbetarna, modet (viljedelen av själen) väktarna och tänkandet (den rationella själen) filosofkungarna. Marder "anammar Platons psyko-politik utan dess hierarkiska del" och föreslår termen ‘vegetativ demokrati’ för att markera "växtsjälens potentiella politiska konsekvenser." (Ibid.).

Enligt Marder är delbarhet och deltagande de övergripande principerna i växternas liv och därmed i vegetativ demokrati. Detta innebär, att vegetativ demokrati gäller för alla arter utan undantag. (Marder 2013, 51-52.). Växtsjälens generositet, "som ger av sig själv till allt och alla som lever, omskriver vegetativ demokrati till en etisk politik", påpekar han, ”fri från alla förväntningar på avkastning från den andra”. (Marder 2013, 52.). Vegetativ demokrati för enligt Marder samman alla "växande ting", för "likt växterna är djuren och människorna också ‘växande ting’, som utöver växande hår, naglar, klor, päls eller fjädrar också uppvisar andra former av tillväxt som är erfarenhetsmässig, intellektuell och så vidare." (Ibid.). Marder vill dock ta avstånd från vitalismen och förklarar noggrant att vi måste "medge de oändliga skillnaderna, ’skikten’ i det vitalas fält, liksom den grumliga gränslinjen mellan liv och död efter Derridas dekonstruktion", med det spektrala och överlevnad som de skiftande marginalerna. Sålunda "förespråkar vegetativ demokrati inte en naiv vitalism som skulle isolera livet och de levande från döden; tvärtom placerar den ’delaktighet i livet’ i ett nära förhållande till dödligheten." (Ibid.). I förbigående kan nämnas, att så gör även en vitalist och materie-realist (matter-realist) som Rosi Braidotti (se Braidotti 2013, 95, 130-133.). Hon talar för ett utvidgat materie-begrepp, för en radikal ny-materialism eller "materie-realism" och föreslår att "‘materie-realisterna’ kombinerar arvet från poststrukturalistisk anti-humanism med ett förkastande av den klassiska motsättningen ‘materialism/idealism’ för att gå vidare mot ‘Liv’ som en icke-essentialistisk form av samtida vitalism och ett komplext system." (Braidottti 2013, 158.).

För Marder innebär det vegetativa en vild och otämjbar tillväxt eller spridning men symboliserar samtidigt orörlighet och omedvetenhet, emedan till exempel koma betraktas som ett bestående vegetativt tillstånd. "Växternas liv befinner sig vid dödens rand, i det obestämbara området mellan de levande och de döda", påpekar han. (Marder 2013, 52-53.). Och summerar: "Ifall en vegetativ demokrati av delande och deltagande är en onto-politisk effekt av växtsjälen, så måste den, likt denna själ, undfly de metafysiska dualismerna mellan självet och den andra, liv och död, det inre och det yttre." (Marder 2013, 53.). Enligt Marder måste "varje övervägande av en post-fundamental, post-metafysisk etik och politik som är värdig sitt namn" erkänna växternas bidrag till det "icke-essentialistiska sättet att ‘leva med’". (Ibid.). Vad denna vegetativa demokrati i praktiken kunde innebära, förklarar eller diskuterar Marder inte. Vissa ledtrådar kan dock fås från hans idé om växterna som mångfald.

Växten som kollektiv

"Att leva är att vara ytlig och o-organiserad: att existera utanför en organisms totalitet: att vara en växt", utbrister Marder (2013, 84.). Växten är inte en organism som består av organ, påpekar han, dess delar överskrider skillnaden mellan del och helhet; de är samtidigt medlemmar av växten och självständiga entiteter i sig själva, och utgör en tillfällig enhet av mångfald. Växten är en kollektiv varelse, en lös sammanslutning som inte fjättras av ett inre väsen. (Ibid.). Växten, vars former och funktioner är flytande, är inte en organism, utan vad Deleuze och Guattari kallar "en kropp utan organ", ett slags o-organisation, "en ren mångfald av immanens", påpekar Marder (Deleuze & Guattari 1987, 157, citerade i Marder 2013, 84.). Han förundras över dessa tänkares sätt att utpeka en växt, ett träd, som exempel på hierarkisk organisation: "Trädet artikulerar och skapar hierarki bland kalkeringar; kalkeringarna är som löven i ett träd." (Deleuze & Guattari 1987, 12, citerade i Marder 2013, 84.). Men ett löv är inte ett organ i en större helhet eller något som är härlett från den ursprungliga stam-rot-strukturen, påpekar Marder, utan "en oändligt upprepbar och radikalt jämlik byggsten för trädet, eftersom det samtidigt är källan, produkten och den minutiösa reproduktionen av vegetativt varande, som den kan vilken minut som helst falla bort ifrån." (Marder 2013, 84-85.). Växten kullkastar värdeskillnaden mellan original och kopia i en sann anarki, tillägger han, då dess "kropp utan organ" bevarar det begreppsmässigt horisontala även i det vertikala trädet. (Marder 2013, 85.).

Mellan himmel och jord

I vardaglig förståelse är det fotosyntesen, det vill säga växternas förmåga att omvandla koldioxid, vatten och energi till kolhydrater och syre, som är det kanske mest utmärkande draget för växtlivet. Växterna kan förena vatten och koldioxid med solljusets energi tack vare sin klorofyll. Klorofyllmolekylerna fungerar som en sorts ljussamlande antenner som tar upp ljuset och överför energin till reaktionscentret. (Den kemiska formeln för fotosyntesen är 6 H₂O + 6 CO₂ + ljusenergi → C₆H₁₂O₆ (druvsocker) + 6 O_2. ) Fotosyntesen bildar grunden för näringskedjan som människor och andra djur är en del av. Således kunde man säga att växterna är de verkliga skaparna av vår värld, de producerar både det syre vi andas och den näring vi äter, den grund vårt liv i dess nuvarande form vilar på. Förvånande nog ägnar Marder knappt något intresse alls åt detta faktum. Han är mer intresserad av de historiska filosofiska sätten att uppfatta växternas särart än av växterna själva eller deras levnadssätt. Han nämner fotosyntesen en gång, i kapitlet om växternas kropp och metafysikens undergång, då han beskriver växterna som förmedlare mellan himmel och jord:

Uttryckt i traditionella filosofiska termer, som uppnår sin största klarhet i Hegel, är växterna de första materiella förmedlarna mellan jordens konkreta universalitet och ljusets rent abstrakta, ideella varande, även om de, trots den bokstavliga meningen i "fotosyntesen", inte syntetiserar det som de medlar mellan. Mer exakt uttryckt, emedan de är helt orienterade utåt i sin inriktning mot de polära motsatserna, möter växterna elementen halvvägs, i mitten, där de tjänstgör som media för proto-kommunikation mellan olika aspekter av fysis.[--] Växternas etik, ur vegetativ synpunkt, förblir att evigt återvända till denna plats i mitten bokstavligen spänd mellan himmel och jord. (Marder 2013, 66.).

Växternas omedvetna strävande mot solen är prototypen för medvetet liv i tysk pan-psykism och dialektik, påpekar Marder, men växtens intentionalitet är inte enkelriktad, då även rötterna letar efter näring, känner efter jordens fuktighet och undviker andra rötter; den är snarare en kombination av passivt växande och aktivt födosökande, noterar han. Enligt Marder har växterna, "i motsats till Heideggers uppfattning … en egen värld (om inte världar), ifall vi i detta ‘att ha’ lyckas urskilja övertonerna av en icke-beslagtagande relation till den omgivning, i, med och som vilken vegetativa varelser växer." (Marder 2013, 159.). Han jämför växternas intentionalitet och dynamiska utsräckning med Maurice Merleau-Pontys pre-reflektiva kroppsliga intentionalitet och kroppens omedvetna rörlighet. "För den kroppsliga och vegetativa intentionaliteten är subjekt/objekt indelning ovidkommande; deras levnadshandlingar ‘objektiverar’ inte det som de riktar sig mot..." (Ibid.).

Växternas roll avgörande i skapandet av ett landskap, noterar Marder, emedan "växten gör jorden och himlen till vad de är, både i sig själva och i sin artikulation till varandra" (Marder 2013, 66.). I sin analys av växternas relation till miljön observerar han att de inte tycks vara tvungna att skilja sig från sin omgivning, att förneka sin relation till platsen, för att tillfullo bli sig själva genom denna oppositionella hållning, ett åläggande som enligt Marder gäller för andra typer av subjektivitet. För att finnas till måste en växt förbli en integrerad del av omgivningen den växer i, påpekar han. Växtens förhållande till elementen är inte dominerande utan mottaglig, som i blommans eller bladets sätt att vända sin vidaste yta mot solen, eller rotens sätt att dricka upp allting, både näringsämnen och gifter ur jorden den gräver sig in i, tillägger han (Marder 2013, 69.). Längre än så analyserar han dock inte växternas roll i det man kunde kalla primärproduktionen av förutsättningarna för animaliskt, inklusive mänskligt liv.

Det tänker

Marder presenterar sina reflektioner kring växternas intelligens som en fotnot till Nietzsches uppmaning att vid omvärderingen av alla värden "börja med växternas skarpsinne" (Nietzsche 1968, 349, citerad i Marder 2013, 151.).  För att göra det måste man först räkna med växternas sätt att vara och "transponera växtsjälens funktioner till diskursen om tänkandet", menar han. (Marder 2013, 152.). Enligt Marder uppgår "växtlivets omedvetna intentionalitet" till ett icke-essentialistiskt sätt att tänka som är flytande, mottagligt, utspritt, icke-oppositionellt, icke-föreställande, immanent, och materiellt-praktiskt, förutsatt att dessa beskrivningar skiljs från deras metafysiska sammanhang. Han försöker formulera ett post-metafysiskt sätt att tänka genom att fokusera på "de undertryckta vegetativa källorna för mänskligt tänkande, som är både en idealiserande och idealiserad variation av växttänkandet." (Marder 2013, 152.).

En människa som tänker likt en växt blir en växt, emedan förstörandet av det klassiska logos utplånar det som skiljer oss från andra levande varelser, hävdar Marder, och besvarar Deleuze och Guattaris uppmaning "Följ växterna!" (Deleuze & Guattari 1987, 11, citerade i Marder 2013, 165.) genom att ägna sig åt respektlöst växttänkande, på väg att bli en växt. Att tänka som en växt innebär att tänka utan att följa reglerna för formell logik och därför, i viss bemärkelse, att inte tänka. Tänkandet är inte förbehållet det mänskliga subjektet, vilket leder honom till att införa uttrycket det tänker:

[F]örutom att förvandla tänkandets form (som blir oskiljbar från sin motsats, icke-tänkandet) och förändra dess innehåll (som inbegriper motsättningar), pekar "icke-identiskt tänkande" på frihet från tänkarens egna substantiella och självtillslutna identitet. Istället för Kants transcendentala syntes Jag tänker som antas följa alla mina föreställningar, hävdar växttänkandet det tänker, en mycket mer opersonlig, icke-subjektiv och icke-antropomorfisk myndighet. (Marder 2013, 165.).

Marder undersöker tre modaliteter av det tänker, utgående från Henri Bergsons, Gregory Batesons samt Gilles Deleuzes och Félix Guattaris filosofier. Henri Bergsons uppmaning att tänka med livet, inte mot det, relaterar till det tänker, och pekar på själva livets tänkande som en formbrytande aktivitet. "Fåfängt försöker vi tvinga det levande i någon av våra former. Alla former spricker. De är för trånga, framför allt för stela för det som vi försöker stoppa i dem." (Bergson 2005, xx, citerad i Marder 2013, 166.). Men livet som tänker, genom oss eller genom en växt, är dock långt ifrån en odifferentierad ström av tillblivelse som sveper allting till en homogen sammanblandning, understryker Marder. "Livets levande-tänkande är i varje enskilt fall anpassat till en viss organisms relation till sin miljö." (Marder 2013, 166.).

Marder citerar Gregory Batesons välkända tes "enheten för överlevnad är organism plus omgivning" (Bateson 2000, 491, citerad i Marder 2013, 167.) och konstaterar: "Inför det transcendentala tänkandets vansinne står växttänkandet, som är immanent i den miljö det frodas i, som ett vägmärke eller ett konkret normativt ideal för Batesons version av det tänker." (Marder 2013, 168.). Enligt honom kommer växttänkandet, som inte bygger på motsatser, att förmildra den överdrivna separeringen av människomedvetandet från det sammanhang det är förankrat i, vår levnadsvärld. Det framstår som ett slags garanti för miljörättvisa, emedan det vegetativa "det tänker modifierar de dödliga tendenserna hos det mänskliga jag tänker som försummar både tänkandets icke-individualiserade grund och sammanhanget som är integrerat med dess formalisering." (Marder 2013, 168.).

För Marder är även rhizomlikt tänkande en form av det tänker, ett tänkande på det yttre i och som det yttre, på den oupplösliga relationen till ett utanför, till något annat, inbegripet delar av o-organisk natur, andra levande varelser och produkterna av mänsklig aktivitet. Han citerar Deleuze och Guattari: "Växternas vishet: även då de har rötter finns det alltid ett utanför där de formar en rhizom med något annat – med vinden, ett djur, människor (och det finns också en aspekt där djuren själva bildar rhizomer, liksom människorna osv.)" (Deleuze & Guattari 1987, 12, citerade i Marder 2013, 168.). Enligt Marder motsvarar det rhizomlika tänkandet i Deleuze och Guattaris texter relationskaraktären i Batesons eko-mentala system och Bergsons "infattning" av kroppen i dess omgivning, emedan "organismen och de element av biosfären som den tillhör formar noder inom den evigt ofärdiga rhizomväven." (Marder 2013, 168-169.).

Det vegetativa det tänker, som kunde betyda att till exempel trädet tänker, syftar uppenbarligen också på ett mer obestämbart subjekt, som i uttrycket "det regnar". Det tänker handlar inte om "vem eller vad det är som tänker" utan "när och var tänkandet sker" förklarar Marder, eftersom det uppstår ur och återvänder till växtens förankring i miljön. Allt radikalt kontextuellt tänkande är arvinge till växtlivet, liksom alla texter som blottlägger sina egna marginaler, tillägger han, och räknar upp hermeneutik, historicism, immanent kritik och dekonstruktion som metodologiska arvingar. (Marder 2013, 169.). Marder försöker formulera de levda timliga och rumsliga villkoren för tänkandet och påpekar att växttänkande sker

      (1) när den förmodade självidentiteten hos "subjekt" och "objekt" som lever i en viss miljö drar sig tillbaka, och låter en rhizomlik hopsättning (assemblage) komma fram och aktiveras och (2) där mellanrummen och kopplingarna, kommunikationslinjerna och klyftorna mellan deltagarna i denna hopsättning överväger framom det som är avgränsat inom dem. (Ibid.).

Marder uttrycker sin övertygelse i en poetisk formulering: "När det tänker gör det så icke-hierarkiskt och håller sig likt det växande gräset nära marken, varandet, immanensen av det som finns ’här nere’." (Ibid.). Och han definierar även tänkaren: "I kärnan av subjektet som hävdar: ‘Jag tänker’ finns det subjekt-lösa växtliga det tänker som både stöttar upp och destabiliserar tänkandet hos detta ‘jag’." (Marder 2013, 170.).

Markvasten som svamp

Vad innebär allt detta för markvasten och dess materialitet? Vad har tankarna kring växttänkandet att göra med arbetet med en markvast? Delbarheten och deltagandet i växternas varande som utgångspunkten för vegetativ demokrati kan tänkas relatera till markvastens tillvaro först som en utväxt på björken och sedan som ett bihang på människoryggen i föreställningarna. Men växternas förankring i sin omgivning, modellen för växttänkandet som ett radikalt kontextuellt tänkande, är svårare att förlika med dessa arbeten. I motsats till de flesta av mina performance för kamera där jag placerat mig själv i miljön och i förhållande till någon del av den (en sten, en tall, en enrisbuske) på ort och ställe, är markvasten bokstavligen kapad och lösryckt ur sitt sammanhang, avlägsnad från landskapet för att representera det.

Det kollektiva subjekt-lösa varandet som kännetecknar växterna är kanske ännu tydligare i livsformer som markvasten, där man inte kan urskilja vad som är en del och vad som är helhet, var varelsen börjar eller slutar, vad som är björk och vad som är markvast. Markvasten är inte en växt i egentlig mening, utan en svampsjukdom som parasiterar på träd och förvandlar deras löv- och grenbildning till en kaotisk massproduktion av karakteristiska tovor eller härvor i varierande storlek. I den vedertagna organisationen av liv utgör svamparna ett eget rike vid sidan om växtriket, djurriket, bakterierna och protisterna. De skiljer sig från växterna bland annat genom att deras cellväggar inte innehåller cellulosa. Men karaktäriseringen som en tillfällig enhet av mångfald, för att använda Marder’s uttryck, fungerar även för svamparna och givetvis för markvasten.

Associationerna till det rhizomlika eller rhizomer helt bokstavligen var avgörande även om inte helt medvetna vid skapandet av de olika variationerna med markvasten, dock snarare i visuell än i filosofisk bemärkelse. Kopplingen är tydlig även i den korta text jag skrev för markvasten. Likt andra svampar har markvasten en rhizomliknande struktur även om den framstår som ett avgränsat ting i föreställningarna, i synnerhet då jag placerar den på ett podium med hörlursledningar som en fortsättning på dess förgreningar. Med god vilja kunde kanske viskningarna som hörs från hörlurarna, markvastens tal (se texten uppe till höger), ramsan av ord utan ett egentligt subjekt, tolkas som markvasten tänkande, som en form av ”det tänker”, eller borde man säga ”det yttrar”.

Kanske Michael Marders hedervärda försök att utvidga diskussionen kring det icke-mänskliga att inbegripa även växterna och inte enbart djuren borde sträckas ut vidare. Växterna är inte djur och svamparna är inte växter, de utgör en egen grupp som inbegriper såväl jäst och mögel som våra vanliga skogssvampar. Vi kunde argumentera för en särskild form av svampvarande, vilket kunde vara nog så intressant med tanke på deras hemlighetsfulla, för det mesta osynliga, ibland globala och ofta symbiotiska eller till och med parasitiska levnadssätt. För att förstå markvastens roll som samarbetspartner i dessa arbeten är det förmodligen dock klokare att anlita ett utvidgat materie-begrepp.

Markvasten som ting

I avslutningen på sin bok Vibrant Matter. A Political Ecology of Things (2010) presenterar Jane Bennett ett credo för blivande vital-materialister:

Jag tror på en materia-energi, som skapar allt synligt och osynligt. Jag tror att detta pluriversum korsas av heterogena entiteter som kontinuerligt gör saker. Jag tror det är fel att förneka icke-mänskliga kroppar, krafter och former vitalitet, och att ett försiktigt förmänskligande kan hjälpa att avslöja den vitaliteten, även om den inte helt går att översätta och överskrider min förståelse. Jag tror att möten med levande materia kan tygla mina fantasier om mänskligt herravälde, understryka den gemensamma materialiteten hos allt som finns, blottlägga en vidare spridning av myndighet och omforma självet och dess intressen. (Bennett 2010, 122.).

Amen. – Det låter vettigt, även om en aning moraliserande; varför tänka i termer som rätt och fel i samband med vitalitet. Som en bakgrund för sin term tingens makt eller tingens kraft påpekar Bennett att sedan Foucaults död 1984 har intresset för olika former av bio-makt ständigt ökat. Forskarna har fokuserat på människokroppen och dess sociala konstruktion för att visa hur det som vi upplever som naturligt produceras av kulturella sedvänjor. Många forskare har också betonat kulturproduktionens "materiella motstånd", tillägger hon, för det faktum att något är ett resultat av historiska normer och upprepningar innebär inte alls att det skulle vara lätt att förändra. "Kulturformer är i sig kraftfulla materiella hopsättningar med kraft till motstånd", skriver hon (Bennett 2010, 1.).

Genom att beskriva hopsättningarnas myndighet argumenterar Bennett för sin term tingens makt, som enligt henne påminner om "barndomens sätt att uppfatta världen som fylld av all slags levande varelser, vissa mänskliga och andra inte, vissa organiska och andra inte" och ser det som "en bra utgångspunkt för att tänka bortom dualismen liv-materia" som dominerar i det vuxna medvetandet. Tingens makt pekar på objektens effekter, som existerar oberoende av mänskliga planer och avsikter, förklarar hon. (Bennett 2010, 20.).

En nackdel med termen tingens makt är, enligt Bennet, att den överbetonar det tingliga eller stabila i det materiella, eftersom hon vill teoretisera "en materialitet som är lika mycket kraft som entitet, lika mycket energi som materia, lika mycket intensitet som extension". Spinozas stenar, fuktiga ängar eller mineralernas processer är inte passiva objekt eller stabila entiteter, och inte heller subjekt med intentioner, utan syftar i stället på vibrerande material, hävdar hon. (Bennett 2010, 20.). En annan nackdel med termen är att ett ting tenderar mot ett atomistiskt snarare än ett samlingsmässigt sätt att förstå myndighet, menar hon. Verkningsfullheten hos en aktör beror på samarbete, samverkan och inblandning av många kroppar och krafter, påpekar Bennett: "Mycket sker med begreppet myndighet då icke-mänskliga ting betraktas mindre som sociala konstruktioner och mer som aktörer, och då människorna själva bedöms inte som autonoma varelser utan som vital materialitet." (Bennett 2010, 21.).

Växterna är i själva verket bra exempel att öva med, ifall man försöker komma över liv-materie-dualismen. De är givetvis klart levande men deras sätt att vara är så olikt vårt eget eller andra däggdjurs varande att de kan verka nästan livlösa. De verkar orörliga, eftersom deras förmåga till rörelse är begränsad och deras rörelser är väldigt långsamma jämfört med våra. Markvasten bjuder på ytterligare ett steg vidare mot ett ting. Då den kapats från sin värd slutar den växa, men vissnar inte heller som en växt, och liknar således ett föremål som tillverkats av organisk materia, även om dess komplexa form inte associerar till ting tillverkade av människor.

Hopsättningen

Förutom begreppen vibrerande materia eller tingens makt, som båda väl kunde användas för att karaktärisera markvastens materialitet, är idén om en hopsättning, som Bennett anammar från Deleuze och Guattari, användbar i detta fall. Markvasten förekommer i olika hopsättningar i dessa arbeten. De viktigaste ingredienserna i de olika hopsättningarna består av markvasten, människogestalten, den bandade ramsan (hörbar i hörlurar), samt en eller flera videoprojektioner av en performance för kamera tillsammans med markvasten, det vill säga markvasten, den uppträdande, bilden och ljuded separerade och kombinerade på olika sätt. I de olika versionerna av installationer eller föreställningar med markvasten som presenteras i demonstrationen, uppträder markvasten i  varierande hopsättningar tillsammans med bland annat gummiband, en människorygg, en klippa, ett skulpturpodium, en träpall, och digitala representationer av dessa, samt med olika former av teknisk apparatur, som ett förkläde med fickor för CD spelare, en korg med förstärkare, hörlurar med långa ledningar, bandade viskningar och så vidare. I alla dessa hopsättningar tycks markvasten bevara sin egenart och sin tingliga makt, även om hopsättningen (och föreställningen eller installationen) förändrar karaktär i och med de olika kombinationerna.

För att nämna ett enkelt exempel, en av de ingredienser som är lättast att urskilja är underlaget som markvasten eller dess bärare vilar på. Markvasten sitten på min rygg  på ett granitblock i solsken eller snöfall, på ett betongblock, på en trädstubbe, en träpall eller ett skulpturpodium, i de två sistnämnda fallen även direkt, utan min rygg som mellanled. Andra skiftande ingredienser i hopsättningarna är hörlurarna, som i den första utomhusvariationen med högen av markvastar och kvistar på gården utgjordes av stora hörlurar för att vara lätt synliga och tåla väderleksförändringar. I senare versioner var hörlurarna små öronknappar med långa sladdar, fästa vid förstärkare placerade i en korg, eller direkt vid CD-spelare i fickorna på ett förkläde, eller gömda under markvasten på ett podium. Idag skulle jag förmodligen använda mp3 spelare eller liknande, men definitivt inte välja trådlösa alternativ, eftersom härvan av sladdar var tänkt att associera till markvastens struktur. Trots att tyngdpunkten låg på enkel, low tech, och därför rätt skrymmande teknologisk apparatur, som DVD spelare, videoprojektorer, CD spelare och hörlurar, var det dock markvasten som förblev huvudaktören, det intressanta, det lilla något som gör skillnad, i alla dessa varianter av hopsättningarna. Detta var kanske tydligast i de versioner där markvasten fick uppträda ensam, utan människogestalten, till slut.

Avslutningsvis

Varför är markvasten så intressant? Dess vibrerande materialitet, dess tingliga makt i Bennetts bemärkelse och dess vegetativa varande inklusive något som Marder skulle kalla "det tänker" är bägge delar av dess fascination, som framkommit här innan. Men språket då, som jag nämnde i början? Då jag förberedde denna exposition antog jag att mitt tänkande skulle förändras genom att återvända till att skriva på svenska. Markvastens mångformade, polymorfa och rhizomliknande karaktär som ursprungligen inspirerade mig till att leka med ordens ljud och betydelser, med språkets materialitet, och till att kombinera flera språk (finska, svenska, engelska) i dess ramsa eller tankar, överfördes inte till skrivstilen av denna text. Inte heller hade  återvändandet till ett tidigare språk, och den förmodligen ökade känsla för nyanser och antagligen mer sensuella vokabulär detta skulle innebära, någon egentlig inverkan. I själva verket betydde språkbytet inte särskilt mycket, i synnerhet som mina viktigaste källor var på engelska. I stället för att tänka på svenska och sedan översätta texten till engelska kom jag att skriva det mesta av detta först på engelska och sedan översätta det till svenska. Dessutom ändrade jag uttryck som var svåra att översätta i någotdera språket för att hitta uttryck som passade båda, vilket tyder på att förutom att språket tänker för oss, gör även kombinerandet av språk det. Istället för att överge mitt ursprungliga antagande, baserat på leken med markvastens olika benämningar, att språkbytet kunde inspirera till nya tankar eller tänkesätt, föredrar jag att tänka att jag egentligen inte bytte språk i verklig mening. Förutom att jag skrev på engelska och citerade mina källor, behöll jag också genomgående ett semi-akademiskt språk. För att verkligen byta språk eller sitt sätt att tänka – att "följa växterna" (eller att följa svamparna i detta fall) – skulle en mera genomgripande förändring behövas. Något i markvastens särskilda materialitet, både dess tingliga makt och dess växt-tänkande, inbjuder till en dylik förvandling.

Texten

Den korta text som jag kom att använda i de olika versionerna av föreställningarna med markvasten skrev jag först på finska och översatte sedan till engelska och svenska:

Tuulen pesä, tuulen tupa, tuulen koti, turvapaikka, pilvilinna, ilmalinna, perusteeton haave, risukko, risupehko, risukasa, riesa, pikkuoksien rykelmä, sykerömäinen äkämä, rihmasto, verkosto, oksisto, kasvusto, kasvannainen, sienisairaus, silmumutantti, sykerö, sotku, muisto, muisti, myrkky, tauti, tuulenpesäsieni, TAPHRINA, takku, pehko, noidan luuta, HÄXKVAST, MARKVAST, HEXENBESEN, WITCHES’ BROOM, enkelin huisku, tuulen luuta, tuulen tanssi, tuulenhenki.

Besvärjelsen bygger på ljud- såväl som betydelseassociationer, vilka givetvis är svåra att återge i översättning:

Vindens bo, vindens hydda, vindens hem, tillflyktsort, slott i skyn, luftslott, dagdröm utan grund, busksnår, snårhärva, rishög, plågoris, gytter av småkvistar, knutliknande gallknöl, myceltrådsvävnad, nätverk, grenverk, växtbestånd, tillväxtstörning, svampsjukdom, avknoppning, fnurra, trassel, minne, minne, gift, sjukdom, sporsäcksvamp, TAPHRINA, tova, tuva, trollkvast, HÄXKVAST, MARKVAST, HEXENBESEN, WITCHES’ BROOM, änglavippa, vindens kvast, vindens dans, vindpust. 

Litteratur

Arlander, Annette 2012. Performing Landscape – Notes on Site-specific Work and Artistic Research. Texts 2001-2011. Acta Scenica 28. Helsinki: Theatre Academy Helsinki. https://helda.helsinki.fi/handle/10138/37613

--- 2011. “Laajennettu kuunnelma – miniloitsu ja sen seitsemän esitystä” [Expanded audio play – miniature spell and its seven performances] in Eero Aro & Mikko Viljanen (eds.) Korville piirretyt kuvat – kirjoituksia kuunnelmasta ja äänitaiteesta [Images Drawn for Ears – Writings on Radio Plays and Sound Art]. Helsinki: Like, 235-280.

Bateson, Gregory 2000. Steps to an Ecology of Mind: Collected Essays in Anthropology, Psychiatry, Evolution and Epistemology. Chicago: University of Chicago Press.

Bennett, Jane 2010. Vibrant Matter. A Political Ecology of Things. Durham and London: Duke University Press.

Bergson, Henri 2005. Creative Evolution. New York: Barnes & Noble.

Braidotti, Rosi 2013. The Posthuman. Cambridge, UK; Malden MA: Polity Press.

Deleuze, Gilles & Félix Guattari 1987. A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia.  Minneapolis: University of Minnesota Press.

Marder, Michael 2013. Plant-Thinking. A Philosophy of Vegetal Life. New York: Columbia University Press.